PROMISED LAND

4 augusti, 2013

Det går att göra sig lustig på många sätt på säljare och deras jargonger, på smörigt tugg som förhoppningsvis ska resultera i några hundralappar i provision. Inte sällan naggas sanningen i kanten, varor av sprayad plast säljs som guld och den välklädde människan du har framför dig skulle kunna sälja sin mormor för ett par tior om det var hon som stod emellan dig och att vinna månadens säljtävling.

Steve (Matt Damon) är en duktig och välbetald säljare/konsult på Global, ett stort företag som specialiserat sig på naturgas.  Han åker runt i små avfolkade byar där jordbruken går med förlust och arbetslösheten är enorm och det han säljer till invånarna är “en sista chans”. Han erbjuder dom stora summor pengar, han ger människorna en chans till en ekonomisk trygg framtid och det enda han kräver i gengäld är att bönderna upplåter sin mark till att utvinna denna naturgas. Att det används massor med giftiga kemikalier som förstör miljön pratar Steve inte högt om. Den delen av sanningen är inte intressant för honom och borde kanske inte vara det för människorna i byn heller, inte om man är av åsikten att pengar är allt.

Steve är som sagt framgångsrik, inte många genomskådar hans snicksnackande men i den lilla staden McKinley stöter han på patrull. Frank (Hal Holbrook), en pensionerad lärare med huvudet på skaft har lärt sig googlandets ädla konst och hittat fakta om Global och gasutvinningens baksidor som inte är direkt positiva och Steve får kämpa, kanske för första gången någonsin.

Det finns ingen ondska i den här filmen, Steve är ingen elak person, det känns mest som att alla försöker göra vad som är mest rätt för dom själva. På det sättet är Promised Land som ett lackmuspapper som läggs över hela den amerikanska glesbygden och resultatet blir varken surt eller basiskt, det är liksom mest neutralt. pH 7 liksom. Kanske handlar filmen mest om valet att leva precis bara just nu eller att tänka på framtida generationer. Egoism eller solidaritet. Om att vara ensamvarg eller gilla grupparbeten.

Regissören Gus Van Sant fortsätter sin lågmälda independantresa genom USA och han känns så målmedveten och så inne på sitt egna sätt att berätta historier. Jag tycker det är trevligt. Han filmar på ett trevligt sätt, han tar upp trevliga frågor på ett trevligt vis. Han vill inte få oss att tänka genom att provocera, snarare genom att inte göra det. Han påvisar verkligheten precis som den är, med fel, brister, falsksång och ensamhet och det är alldeles nog. Jag behöver inte mer. Jag kan ta till mig filmen trots avsaknad av slagsmål, vapen och strippklubbar.

Matt Damon spelar inte bara huvudrollen, han är även en av manusförfattarna och han är filmens producent. Frances McDormand spelar Steves cyniska och rätt oempatiska kollega och hon är jättebra som “säljarsidekick” till Matt Damon. Jag får faktiskt inte känslan av att det är en film jag ser och det är en ren komplimang. Sen är det kanske inte en film man prompt behöver se på bio trots att den är helt okej, sevärd i all sin stora-frågor-komplexitet och enkelhet.

{ 4 comments… read them below or add one }

Sofia augusti 5, 2013 kl. 05:33

Det utlovade landet som inte är särskilt förlovat?

Svara

Fiffi augusti 5, 2013 kl. 06:29

Sofia:
Precis som vårat eget 🙂

Svara

Jojjenito augusti 10, 2013 kl. 20:25

Hade faktiskt chans att gå på en förhandsvisning på den här filmen men hoppade. Kändes som en mellanmjölksfilm. 😉

Svara

Fiffi augusti 11, 2013 kl. 16:21

Jojjenito:
Väldigt mycket mellanmjölk, fast fräsch sådan, ingen tetra där datummärkningen passerat. 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: