RÅTTFÅNGAREN

22 april, 2012

Det finns dagar då jag verkligen känner för att se filmer som handlar om misär. Jag vill gotta mig i andras elände och kanske kanske kan det få mig att vända på knasiga bortskämda tankar.

Sen finns det dagar då allt känns piss och det enda som tycks hjälpa är glättiga hollywoodproduktioner som inte har ett jota med verkligheten att göra. Ibland kan det gå så långt att jag väljer att se en bröllopsromcom med Jennifer Lopez. Då är det riktigt illa.

Att välja att se det ena eller det andra beror alltså helt på dagsform och tillgång och när rätt film hamnar i spelaren precis rätt dag och vid exakt perfekt sinnesstämning då blir det oftast bra, då gillar jag filmen, jag köper den mest knasiga handling, jag tar åt mig, tar till mig, tar illa vid mig eller blir glad.

Det som blir tokigt är när jag känner för en typ av film men ser en annan.

Efter en arbetsdag på närmare tolv timmar fanns det inget jag längtade efter mer än att krypa upp i soffan med lite kvällsmat, tända ljus och en filt. Den ultimata filmen en dag som denna hade varit Runaway bride med Julia Roberts, Hur man blir av med en kille på 10 dagar med Kate Hudson eller Along came Polly med Jennifer Aniston. Ja, du fattar vart jag är på väg. Jag är på väg mot rosa lullull, lättsamma komedier, snyggt folk och fniss. Det jag inte är på väg till är en fattig förort i 70-talets Glasgow där ordet misär är ett understatement. Men det är där jag hamnar.

På golvet i hallen ligger ett kuvert från Lovefilm. Det är Råttfångaren, filmen jag läst så mycket fint om hos Jessica, regisserat av kvinnan bakom Vi måste prata om Kevin, den som jag längtat efter att se men kanske – faktiskt – inte just idag. Men denna dag var ingen dag för behovsprövning, energin räckte inte till det. Filmen hamnade i spelaren samtidigt som middagen åts på vardagstallrik och fast jag kände redan efter några minuter att jag ville stänga av och sätta på ett random avsnitt från Sex and the city-boxen så fortsatte jag titta. Och våndas. Och hjärnan sa bara klick, fjjjufft, sen stängde den av sig helt.

Att betygssätta en film som jag sett vid absolut fel tillfälle är inte rättvist mot filmen men jag säger till mig själv precis som jag säger till barnen: livet är inte rättvist. Inte nånstans. Råttfångaren är inte en dålig film, den är fantastiskt rollbesatt, full med skådespelare som agerar så att jag faktiskt inte tror att det är en regisserad film jag ser utan fragment från verkligheten. Den är så grå, så brun, så hemsk, ledsam, lerig, smutsig, nerkissad, illaluktande att dom få scener av hopp som finns får mina ögon att reagera på samma sätt som dom gör när det är natt och man åker förbi en lampaffär och bestämmer sig för att inte blinka förrän lampaffären är passerad.

Hur bra eller dålig jag än tycker att Råttfångaren är så är det inte en film jag gärna ser om. Tyvärr, både för filmens skull och för den som bryr sig om betyget. Jag kan inte ge den mer än en trea, inte med min dagsform, men den är i ärlighetens namn närmare en fyra än en tvåa.

Räds inte mina tveksamheter och bortförklaringar, se filmen, men välj en bättre dag än jag.

Här finns filmen.

{ 8 comments… read them below or add one }

Jessica april 22, 2012 kl. 07:33

Det låter verkligen som helt fel dag för dig. Synd, för det är en bra film. Men ibland blir det så.

Svara

Fiffi april 22, 2012 kl. 15:08

Jessica:
Det är absolut en bra film, absolut.

På torsdag kommer en recension av en film som hade kunnat gå samma öde som Råttfångaren till mötes men som jag lyckades se under lite andra omständigheter.

Svara

Henke april 22, 2012 kl. 12:25

LOL, jag känner med dig. Kämpa på!

Men vilken dag passar för “så grå, så brun, så hemsk, ledsam, lerig, smutsig, nerkissad, illaluktande..” kan man undra. Väldigt få i min bok.

Svara

Fiffi april 22, 2012 kl. 15:11

Henke:
Kanske dagar när man vaknat utsövd och solen skiner och man käkar värsta bästa mysfrukosten i lugn och ro, jobbar en normal arbetsdag och allting flyter alldeles smoooothe hela dagen lång och sen kommer man hem med nån slags vardagslycklighet i magen och precis då börjar det regna, ett såndär sirligt snällt regn men ändock tillräckligt för att man inte måste bege sig ut i vårsolen och det finns ingenting inplanerat i almanackan som man måste göra annat än att se en film. Såna dagar funkar vilken film som helst. Även brungrå kissmisär från Glasgow.

Svara

Jojjenito april 24, 2012 kl. 18:44

Hehe, det är lustigt, jag minns det här som en väldigt vacker film fast det kanske är själva bilderna jag minns. Smuts kan vara vackert… ja, jag hittade en gammal recension och så här skriver jag:

“En sorts bildpoesi skulle man kunna säga. Fastän den utspelas i fult område bland slitna hus, sopor och smutsigt vatten, så är det ändå en väldigt vacker film”

Svara

Fiffi april 24, 2012 kl. 19:29

Jojjenito:
Visst är det en vacker film på ett väldigt…brunt….sätt.
Lite på samma sätt som han som gjorde konst av kroppsvätskor i glasburkar.

Svara

Jojjenito april 24, 2012 kl. 20:07

Hmm, fast springer han inte i nåt vacker, bara vackert, sädesfält också. 🙂

Svara

Fiffi april 24, 2012 kl. 20:48

Jojjenito:
Jo, det är sant och då är det så vackert att det svider i ögonen 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: