Svensk söndag: SÅNT ÄR LIVET

9 mars, 2014

Det var en iskall kväll i slutet av oktober 1996, riktigt jävla tok-kall var den. Sånt är livet hade premiär och vi hade biljetter på Saga 1. Vi just den kvällen var jag, min dåvarande man, hans närmaste kollega och dennes fru.

Jag vet inte riktigt varför jag minns den där kvällen så himla tydligt men allt kommer tillbaka när jag nu sitter i soffan för att se om filmen för första gången på arton år. Jag minns känslan av första-kvällen-med-vantar-och-mössa, jag minns att jag hamnade i nån form av julstämning av filmen, jag minns diskussionerna efter filmen om Marie Fredriksson är överskattad eller underskattad, jag minns att vi pratade om vanskligheten med att improvisera fram ett manus, jag minns att vi höll varandra i handen, två par som levde i nuet men som trodde sig ha en lång, lysande och lycklig framtid framför sig utan vägbulor, knivigheter, problem och motgångar. Vi var så unga, så naiva. Det känns som igår men det var eoner sedan.

Jag sitter i soffan och tittar på Tintin (Helena Bergström) som är barpianist i figurnära klänningar, jag tittar på (Rolf Lassgård) som försöker prata känslor, på Paul (Jakob Eklund) som inte vill binda sig. Jag hör Marie Fredrikssons musik, jag ser den vintriga miljön, snön ute i skarp kontrast mot det varma ljuset i inomhusscenerna och jag känner tårarna rinna nedför kinderna. Jag är inte ledsen, inte ens nostalgisk, det bara slår mig som ett bollträ i magen att sånt är livet.

Senaste gången jag träffade biosällskapet från Sånt är livet var för snart ett år sedan. Våra blickar möttes när vi med varsin blomma i hand gick runt en obegriplig kista i Katarina kyrka och tog farväl av han som höll mig i handen den där oktoberkvällen 1996. När begravningen var över kramades vi länge – och mindes. Mindes bröllop och födelsedagar och skidsemestrar och när barnen var små. Tänk om vi hade vetat då vad vi vet nu. Tänk om vi den där oktoberkvällen hade förstått att livet är sånt. Livet kan ta slut och det tar slut, livet är lika oberäkneligt som det är sorgligt, vidrigt, underbart och vackert.

Det är svårt att objektivt recensera en film som rör upp så mycket minnen. Jag tittar i min filmbok och ser att jag gav filmen en trea när det begav sig. Det känns rimligt. Det är en bra film, den håller fortfarande. När jag hör R.E.M´s låt Everybody hurts mot slutet av filmen slår det mig att det är det enda av filmen jag inte minns. Jag trodde nog inte på texten då. Det gör jag idag. Tyvärr.

When your day is long and the night
The night is yours alone
When you’re sure you’ve had enough of this life, well hang on
Don’t let yourself go
Everybody cries and everybody hurts sometimes

{ 4 comments… read them below or add one }

Sofia mars 9, 2014 kl. 12:34

En fin text. Den berör mer än filmen.

Svara

Fiffi mars 9, 2014 kl. 17:45

Sofia:
🙂

Svara

filmitch mars 14, 2014 kl. 23:24

Kan bara instämma idet Sofia skrev. Din text berör mer än filmen som jag sett men inte kommer ihåg ett dyft av, först trodde jag att det vara Sista Dansen det rörde sig om.

Svara

Fiffi mars 15, 2014 kl. 09:46

filmitch:
Men i Sista dansen dansar dom. Enda skillnaden 😉

Svara

Cancel reply

Leave a Comment

Previous post:

Next post: