Veckans varulv: BAD MOON

Half man. Half wolf. Total terror.”. Det är den här filmens tagline. Inget tjafs, rätt på´t bara. Skönt på något vis. Det är skönt att se Mariel Hemingway i huvudrollen också, hon är en såndär skådis jag alltid gillat men som aldrig fått den där riktiga karriärraketen hon så väl förtjänat. Hon känns så jävla….trevlig.

Filmens andra huvudroll spelas av Michael Paré MEN jag undrar om det inte är hundjäkeln som är mest i fokus ändå. Hunden Thor.

Filmens manus är baserad på en roman av Wayne Smith som heter just ”Thor” och där är berättelsen berättad utifrån hundens perspektiv. Det är inte filmen även om jag FÖR EN GÅNGS SKULL faktiskt skulle ha önskat att den var det. Jag tror den hade lyft ännu ett snäpp då även om filmen såklart hade blivit bra knasig då. Men, efter att ha befunnit mig i varulvsfilmvärlden i rätt många veckor nu, så tycker jag att just varulvsfilmer ofta funkar även om dom är twistade och udda in absurdum. Varulvarna i sig är så centrala att dom blir som en lugnande röd tråd hur grund, dåligt skriven – eller bra – manuset än är.

Bad Moon börjar med en sexscen i ett tält mellan Ted (Paré) och hans flickvän och alla över tre år vet ju hur en sån slutar i en skräckfilm. Personligen har jag sett på tok för många sådana scener för att någonsin mer i mitt liv sova i tält. Skuggor av en kniv mot tältduken, eller stora klor för den delen, gives me the creeps. Nåja. Ted överlever varulvsattacken, så mycket kan jag säga, MEN han blir biten och när han är på besök hos sin syster (Hemingsway) och dennes son är det mest hunden Thor som anar oråd.

Jag har förstått att den här filmen blev rejält sågad när den kom men riktigt SÅ illa tycker jag faktiskt inte att det är. Effekterna är rätt lökiga men jag gillar stämningen i filmen och – som sagt – jag tycker om Mariel Hemingway. Betygsmässigt kan det bara bli en tvåa men det är okej tidsfördriv för stunden.

Här kan du hitta länkar till alla varulvsfilmerna i temat.

LUCKA #17: KLAPPJAKTEN

Jingle bells. En trevlig liten jullåt – fram tills nu. Jingle all the way är nämligen inte bara originaltiteln på dagens film, det är även den andra strofen i texten till den däringa jullåten. Och okej att jag har sett den här filmen en gång förut men ibland lyckas hjärnan faktiskt radera information den inte behöver och vetskapen om att man sett Klappjakten behöver man INTE ha. Därför såg jag om den till det här temat. Jag är SÅ dum i huvudet.

Det här är en film som får en att vilja åka till Playa de Varsomhelst för att slippa fira jul på vanligt sätt. Den är så skränig, så gapig, så ojojoj-stackars-pappor-aktig att jag vill spy och då inte i munnen utan rätt ut med fingrarna framför munnen så det blir som en äckel-sprinkler tjugo meter åt alla håll.

Arnold Schwarzenegger spelar alltså pappan Howard som jobbar så hårt och mycket att han hela tiden missar allt han lovat göra med sonen. Och han fortsätter ljuga trots att han vet att han inte kommer hinna till parader, teatrar, sportgrejer eller vad den än är (yada yada yada gäsp). Hemma finns Den Goda Modern Liz (Rita Wilson) som städar undan efter pappans lögner och tröstar den besvikne lille sonen Jamie (Jake Lloyd, ja DEN Jake Lloyd, han som blev Anakin Skywalker med hela världen tre år senare).

Det Jamie vill ha kanske lika mycket som en närvarande pappa är en Turbo Man, en actionfigur som (om man ska tro filmen) hela Amerikas osnutna ungar önskat sig. Pappa Howard har alltså missat informationen från frugan att denne Action Man-figur ska inköpas och tror att det bara är att åka till leksaksaffären på julafton och fixa biffen. Så enkelt är det såklart inte. Man måste överleva 90 minuters tinitusskapande gubbskrik innan figuren är i hamn och julen kan börja.

Den här filmen är för en julälskare vad ren brosk på tallriken är för en köttätare.

Mitt betyg på filmen:

Julkänsla som filmen skapar:

(Fast det är en så uppstressad julkänsla som egentligen inte borde räknas. Alls.)

Vill du höra mig och Steffo battla/munhuggas om den här filmen i podcastformat, lyssna på avsnitt 67 av Snacka om film.

TRE OM EN: Regi Christopher Guest

Du har kanske sett den här mannen som skådespelare i filmer som Spinal Tap (Nigel Tufner), Bleka dödens minut (Count Tyrone Rugen), A few good men (Dr Stone) och Natt på museet 2 (Ivan den förskräcklige)?

Christopher Guest har himla många strängar på sin lyra men det var som manusförfattare och regissör han hittade fram till mig när jag såg A mighty wind första gången. Jag blev helt frälst i hans sätt att göra mockumentär av några folkmusikgrupper som var aktiva på 60-talet och som nu ska återförenas för en minneskonsert.

Han lyckas sådär på pricken fånga det unika, det vansinniga i människor och det blir humor på en nivå som verkligen funkar på mig. Med A mighty wind lyckades han så bra att den hamnade på första plats bland mina favoritfilmer från 2003 och en av dagens filmer, Best in show, hamnade på bronsplats på 2000-listan.

Guest använder sig av samma skådespelarensemble i många av filmerna: Jane Lynch, Eugene Levy, Catherine O´Hara, Parker Posey, Bob Balaban, John Michael Higgins, Fred Willard, Michael Hitchcock, Harry Shearer, Jennifer Coolidge och Larry Miller, namn som alla kanske inte känner igen men jag kan lova att ansiktena är desto mer bekanta.

Nu var det nästan tio år sedan han gjorde sin senaste långfilm (For your consideration) men till min stora glädje ser jag att han just nu filmar Mascots, en film som ska ha premiär redan nästa år.

Men nu kör vi! Tre filmer i regi av Christopher Guest!

 

WAITING FOR GUFFMAN (1996)

Corky St Clair (Christopher Guest) är en milt begåvad teaterregissör med ett visst mått av storhetsvansinne och kanske inte världens bästa självbild. När den lilla hålan Blaine i Missouri fyller 150 år blir han tillfrågad om att sätta upp en föreställning med lokala förmågor som musikalartister och han nappar. Tandläkaren, paret i resebyrån, tjejen i glasskassan på Dairy Queen, alla vill vara med och Corky ger sig i kast med castingen. Men det är många delar som ska falla på plats för att ett sådant här gigantiskt firande ska gå i lås, som till exempel var bajamajorna ska stå med tanke på den åldriga populationen.

Karaktärerna i filmen skulle faktiskt kunna vara tagna ur verkligheten – allihop. Vanligt folk kan nämligen vara jädrigt humoristiska om man ser på dom utifrån och samtidigt tillåts skratta ÅT dom sådär på håll. Att bo i Blaine skulle jag däremot inte klara av, inte en kvart ens. Det är alldeles för mycket byhåla över den där stan.

(Har du sett My dinner with André och sedan dess undrat hur actionfigurer från filmen skulle se ut? Kolla in den här filmen.)

.

.

BEST IN SHOW (2000)

Hundmänniskor, alltså det är ett speciellt släkte va? Folk som behandlar sina hundar som fyrfota barn, åker runt på utställningar med sina finrasiga mer-eller-mindre-håriga husdjur och kämpar för en Best in show-rosett.

Här får vi följa den ena knasiga karaktären efter den andra i en film som, precis som Waiting for Guffman och A mighty wind, är filmad i dokumentär stil. Fast på låtsas då. Eller är det på riktigt? Finns det människor som Cookie och Gerry Fleck, Dr. Theodore W. Millbank III, Meg och Hamilton Swan, Harlan Pepper och Sherri Ann Cabot (som kan ”talk and not talk forever” med sin nära-döden-gamle-make som mest gillar soppa)?

Det här är en supermysig film tycker jag! Rolig på ett intelligent sätt! Ibland fastnar skrattet i halsen för det blir liksom för…svart….för verkligt liksom och jag kan inte låta bli att undra hur människor som ÄR hundlovers ser på filmen? Kan dom skratta åt ”sig själva”?

.

.

FOR YOUR CONSIDERATION (2006)

Filmer som handlar om filminspelningar är ofta mysiga tycker jag och den här filmen är inget undantag. For your consideration handlar om inspelningen av den (fiktiva) filmen Home For Purim, om vad som händer bakom kameran, om spelet mellan filmfolk och media, om hur det kan gå när man drar igång ett Oscar-buzz om den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Marilyn Hack (Catherine O´Hara) och hon inte riktigt förstår att Purim-filmen knappast är en A-film utan mer en D-dito och att en oscarsnominering (rent logiskt) är lååångt borta.

Alla skådisar vi är vana vid att se i Christopher Guests filmer återkommer här och jag blir alldeles varm i hjärtat. Jag tycker så mycket om dom – allihop! Det är en smart komedi det här, finurlig, mysig, fnissig och helt enkelt….skön. Den är dessutom kort (1 timme och 18 minuter) men varje minut utnyttjas till max. En film att se om, helt klart och kanske även en film som kommer slå över på en fyra vid nästa tittning. Det är nämligen väldans nära redan nu.

 

 

KEANU-SOMMAR: CHAIN REACTION

90-tals thrillers är på många sätt besläktade med 70-tals-diton. På 70-talet hade många thrillers politisk fokus, det var korruption och rättegångsdramor. 80-talet rebellade mot det vuxna föregångardecenniet och brakade ur sig mer glättiga thrillers där underhållningsvärdet var viktigare än manusets bestående agenda och på 90-talet slog det tillbaka igen. Det kom thrillers som handlade om sånt som berör oss alla: övervakningssamhället, datorer och miljöfrågor. Lägg till att huvudpersonerna alltid springer, dom springer heeela tiden.

Självklart är detta en generalisering men ser man på dessa årtionden uppifrån och höftar en smula skulle man kunna säga att det stämmer. Chain Reaction (med den larviga svenska titeln Efterlyst) är alltså enligt mitt sätt att se på saken urtypen av en 90-tals thriller.

Eddie Kasalivich (Keanu Reeves) studerar vid ett universitet i Chicago och jobbar med nån form av fusionsexperiment. Jag måste säga att det är lite luddigt exakt vad han gör och vad som händer när experimentet plötsligt funkar (nån ljudfrekvens?) men funkar gör det och resultatet av ATT det funkar är häpnadsväckande: han har löst hela världens energiproblem!

Chefen för forskarlaget, Paul Shannon (Morgan Freeman), tycker att det är smart att skicka ut hela resultatet på internet men det visar sig såklart vara en halvtaskig idé. På många sätt. Det blir lite skjutande, lite jagande och en hel del springande (nähä??) innan filmen är slut.

Jag känner mig skeptisk till filmen, den är verkligen inte bra. Jag minns att jag såg den när den kom och jag var inte så begeistrad då heller. Synd, annars hade jag kunnat skylla på att den åldrats dåligt. Den som däremot åldrats bra är Morgan Freeman. Han ser precis likadan ut idag som han gjorde 1996.

På´t igen nästa måndag med en ny Keanu-film som förhoppningsvis är aningens bättre.

Dagens duo: ROMEO & JULIA

När både Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia och Filmitch-Johan simultant svandyker ner i Shakespeare-poolen och ger honom fullt utrymme på sina bloggar under samtliga söndagar i mars så svischade jag om lite i mitt måndagsschema, även jag hade nämligen ett litet Sheakspearerelaterat inlägg på lut.

1595-1596 skrev William Shakespeare pjäsen The Most Excellent and Lamentable Tragedy of Romeo and Juliet och fyrahundra år senare hamnade historien i den australiensiske regissören Baz Luhrmanns händer.

Alltså det här var en sån jäkla cool film när den kom. Jag såg filmens första tio minuter på repeat på VHS, spolade fram och tillbaka, fram och tillbaka, wow alltså. Klippning, bokstäver, färger, musiken, allt var så härligt annorlunda. Nu ser jag filmen och skrattar i byxan. Var det inte 1996 filmen hade premiär? Det känns som…1936. Filmen är så jäkla lökig alltså, den känns mer som en parodi än en tragedi och jag kan inte ens se det jag förut tyckte var så ballt. Luhrmanns Strictly Ballroom (från 1992) och Moulin Rouge (från 2001) håller betydligt bättre, det är en enorm klasskillnad.

Om någon mot förmodan inte redan vet vad Romeo och Julia handlar om så handlar den om två adliga familjer boendes i Verona där Romeo tillhör släkten Montague och Julia släkten Capulet. Familjerna ligger i fejd med varandra men när Romeo (i filmen spelad av Leonardo DiCaprio) och Julia (Claire Danes) blir kära i varandra tror och hoppas dom på att familjerna kan bli sams. Ungdomlig naivitet kan vara så….förödande. Samtidigt så….vacker.

Det bästa med filmen är samspelet mellan Leo och Claire. Kärleken dom emellan känns verkligen äkta. Leo har en cool flottig lugg och Claire ler med ögonen. Lite överspel här och där kan jag ha överseende med. Men resten. Filmen som helhet. *skakar på huvudet* Baz, vad hände där egentligen? Och Lovefool med Cardigans, det var så STORT att ett svenskt band hade med en hitlåt i en film. Hade vi varit med om det sedan Roxettes hemska ballad i Pretty Woman?

Filmen må vara ett magplask men Romeo och Julia som duo är i det närmaste perfekt. Två söta unga människor, tokkära i varandra, tillsammans mot världen. Jag kan inte värja mig mot sånt.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

Tre om en: Det är mycket Matthew McConaughey nu och här kommer ännu mer

TRUE DETECTIVE (TV-serie, regi Nic Pizzolatto, 2014)

Det är klart, GIVETVIS tar jag med True Detective när det nu ska frossas lite i Matthew McConaughey! Jag struntar en hel hög i att det inte är en film, det här är åtta timmars högkvalitativ filmisk underhållning och det är min blogg, alltså bestämmer jag (tänk så smidigt va?).

Dom två egensinniga detektiverna Marty Hart (Woody Harrelson) och Rust Cohle (Matthew McConaughey) ska gemensamt försöka lösa mysteriet med en brutalt mördad ung flicka i Louisiana.

Själva huvudplotten är inget nytt under solen, serien däremot är. Historien berättas långsamt och metodiskt i parallella tidslinjer och sakta sakta lär vi känna detektiverna, deras familjer och liv. Martys fru (Michelle Monaghan, hur bra är hon inte???) har det inte alltför lätt med sin äkta man och att Rust till en början känns lite inbunden och ”speciell” är bara toppen på isberget.

Nu är första säsongen till ända och om jag bara visste vem jag skulle mejlbomba med min önskan att Detective Loki från Prisoners skulle få en roll till säsong två. Jag skulle antagligen mejla sönder datorn så det är nog lika bra att jag inte vet.

Jag förstår att alla som inte sett True Detective tycker att den är alldeles sönderhyllad, att den är upphaussad till nåt slags åttonde underverk och att det knappt är nån idé att se serien, den kan ändå aldrig bli lika bra som ”alla säger”. Inte? Ge den en chans. Om du hyser dom allra minsta varma känslor för Matthew McConaughey och/eller Woody Harrelson som skådespelare är det anledning nog. Matthew McConaughey fick en Oscar för sin rollprestation i Dallas Buyers Club. Hans skådespeleri där är ingenting jämfört med i True Detective. Ingenting. Alltså på riktigt ingenting alls.

Jag har inte tänkt på en TV-serie såhär mycket sen jag såg Twin Peaks och det var nästan tjugofem år sedan. True Detective  gäckar mig, den utmanar min hjärna och jag älskar det! Vill du läsa mer om serien så har även Henke skrivit om den.

 

 

 

LONE STAR (Regi John Sayles, 1996)

Under en lunch med filmspanar-Joel pratade vi om True Detective (som han inte sett) och han tipsade om filmen Lone Star som – på pappret – hade en lite liknande historia och dessutom Matthew McConaughey i rollistan. Jag blev såklart jättenyfiken på vad det var för film och ett par dagar senare var den sedd.

Ett kranium och en sheriffstjärna hittas nedgrävda mellan kaktusarna i öknen nånstans i Texas och den nuvarande sheriffen Sam Deeds (Chris Cooper) luskar i mysteriet. Det är inte helt lätt, kraniet är nämligen inte pinfärskt direkt, det har legat där i många många år.

Mannen som kraniet troligen tillhör är Charlie Wade (Kris Kristofferson). Han var stans mindre trevliga sheriff i mitten på femtiotalet, en man som följde sina egna påhittade lagar och regler och sköt folk när det passade. Wades vicesheriff när det begav sig hette Buddy Deeds (Matthew McConaughey) och när Charlie Wade dödades blev det han som fick ta över jobbet. Nu är det alltså Buddys son Sam som håller i spakarna.

Precis som i alla John Sayles filmer så kan tempot beskrivas som ”småhalta myrsteg”. Det här är en man som vill berätta en historia på sitt sätt och han skiter en hel hög i om du orkar följa med på färden eller inte. Men orkar man, står man ut med det saktfärdiga får man ofta valuta för både tid och pengar. Så också här kan jag tycka även om det inte bjussas på nån twist eller slutstrid eller nåt av bestående värde egentligen. Det är mest lite småputtrigt filmen igenom, sen är den slut och man går vidare med sitt liv precis som Sam Deeds går vidare med sitt.

Matthew McConaughey har ingen stor roll i filmen men han gör intryck, han fastnar och nej, han visar inte magen. Han visar faktiskt inte magen i ALLA filmer han gjorde innan 2011 även om många envist hävdar just det.

 

 

 

FRAILTY (Regi Bill Paxton, 2001)

FBI-agenten Wesley Doyle (Powers Boothe) har länge försökt hitta en mördare som går under namnet Guds hand-mördaren. Bestialiska mord, många sådana, men hittills har lösningen varit långt borta.

Så en dag sitter en man vid namn Fenton Meiks (Matthew McConaughey) på hans kontor och det han är där för att berätta omkullkastar allt för agent Doyle. Fenton vet nämligen vem mördaren är och det han berättar går långt tillbaka i tiden, då när Fenton var en liten pojk, bodde med sin bror Adam och sin pappa (Bill Paxton) och pappan började se demoner i människor – och döda dessa.

Ju mer jag tänker efter ju fånigare känns det där ältandet om att Matthew McConaughey ”bara” var en snygg sixpackkille förr, ”bara” gjorde romcoms och nu – hux flux – är en otroligt begåvad skådespelare. Det är ju inte sant. Jo, det är det sant att det var romcomfilmerna många såg, varken den här filmen eller Lone Star kan med all välvilja i världen ses som ”storfilmer” (eller flera av dom andra filmerna han gjort som inte har en snygg kvinnlig motspelerska) men att säga att det är först nu som han visar att han ”faktiskt kan agera” är rena rama dumheterna. Han har alltid kunnat agera, med eller utan uppvisande av magrutor. Vad hos honom man fokuserat på själv är en annan sak.

 

Sugen på att läsa mer om Matthew? Här är länkar till andra filmer med honom som jag redan skrivit om: Dallas Buyers Club, Mud, Killer Joe, Magic Mike, Flickvänner från förrThe Wolf of Wall Street, Tiptoes, The Paperboy, Juryn – A time to kill, Sahara och The Lincoln Lawyer (och det är fullt möjligt att det skrivs om magrutor i en eller annan av dessa texter, jag tänker inte svära mig fri från det)

Svensk söndag: SÅNT ÄR LIVET

Det var en iskall kväll i slutet av oktober 1996, riktigt jävla tok-kall var den. Sånt är livet hade premiär och vi hade biljetter på Saga 1. Vi just den kvällen var jag, min dåvarande man, hans närmaste kollega och dennes fru.

Jag vet inte riktigt varför jag minns den där kvällen så himla tydligt men allt kommer tillbaka när jag nu sitter i soffan för att se om filmen för första gången på arton år. Jag minns känslan av första-kvällen-med-vantar-och-mössa, jag minns att jag hamnade i nån form av julstämning av filmen, jag minns diskussionerna efter filmen om Marie Fredriksson är överskattad eller underskattad, jag minns att vi pratade om vanskligheten med att improvisera fram ett manus, jag minns att vi höll varandra i handen, två par som levde i nuet men som trodde sig ha en lång, lysande och lycklig framtid framför sig utan vägbulor, knivigheter, problem och motgångar. Vi var så unga, så naiva. Det känns som igår men det var eoner sedan.

Jag sitter i soffan och tittar på Tintin (Helena Bergström) som är barpianist i figurnära klänningar, jag tittar på (Rolf Lassgård) som försöker prata känslor, på Paul (Jakob Eklund) som inte vill binda sig. Jag hör Marie Fredrikssons musik, jag ser den vintriga miljön, snön ute i skarp kontrast mot det varma ljuset i inomhusscenerna och jag känner tårarna rinna nedför kinderna. Jag är inte ledsen, inte ens nostalgisk, det bara slår mig som ett bollträ i magen att sånt är livet.

Senaste gången jag träffade biosällskapet från Sånt är livet var för snart ett år sedan. Våra blickar möttes när vi med varsin blomma i hand gick runt en obegriplig kista i Katarina kyrka och tog farväl av han som höll mig i handen den där oktoberkvällen 1996. När begravningen var över kramades vi länge – och mindes. Mindes bröllop och födelsedagar och skidsemestrar och när barnen var små. Tänk om vi hade vetat då vad vi vet nu. Tänk om vi den där oktoberkvällen hade förstått att livet är sånt. Livet kan ta slut och det tar slut, livet är lika oberäkneligt som det är sorgligt, vidrigt, underbart och vackert.

Det är svårt att objektivt recensera en film som rör upp så mycket minnen. Jag tittar i min filmbok och ser att jag gav filmen en trea när det begav sig. Det känns rimligt. Det är en bra film, den håller fortfarande. När jag hör R.E.M´s låt Everybody hurts mot slutet av filmen slår det mig att det är det enda av filmen jag inte minns. Jag trodde nog inte på texten då. Det gör jag idag. Tyvärr.

When your day is long and the night
The night is yours alone
When you’re sure you’ve had enough of this life, well hang on
Don’t let yourself go
Everybody cries and everybody hurts sometimes

SCREAM

Finns det ett filmiskt mervärde i att vara läskigast? Finns det ett mervärde i att vara störst? Finns det ett mervärde i att vara först?

Det är klart det gör. Den för närvarande dyraste filmen kan alltid stoltsera med att den var just det, dyrast att producera och kanske därmed störst. Det lockar folk till biograferna alldeles oavsett hur bra filmen är. Att vara läskigast är också viktigt. Det får gärna stå i redaktionell kvällstidningstext med svarta versaler att publiken i USA svimmade vid visningen och/eller spyr. Det är förresten alltid USA. Det står sällan att biobesökare i Chile, i Singapore eller Trondheim spyr. Men läskigast är bra. Biobesökare vill inte vara kycklingar, biobesökare vill testa sina gränser och se om vi är lika kräsmagade/mesiga som dom på andra sidan Atlanten. Vi verkar inte vara det. Jag har då aldrig hört om nån som kräkts på Rigoletto. Kissat på sig på fyllan ja, men inte kräkts.

Men nu kommer vi till den klurigaste punkten, mervärdet i att vara först. Finns det ett sådant? Jag tror nämligen inte det, inte bland vanliga filmtittare, inte bland oss som inte är superbelästa filmvetare. Jag tror till exempel att dom flesta Tarantino-lovers struntar i att det mesta han gör är ett visserligen kärleksfullt men ändock hopkok av filmer andra gjort långt före honom och jag tror att många som hyllade The cabin in the woods struntade i att idén gjordes redan 1996……med ja…..Scream.

Det är det som gör att återseendet av Scream inte är samma sak som när jag såg den 1996. Då var filmen nyskapande, fräsch, riktigt läskig och härlig i all sin lekfullhet. Nu känner jag mig lite mer blasé, som om jag sett det så många gånger förut, vilket jag ju har, både uppföljare till denna film och otaliga andra. Mervärdet i att vara först finns bara om man själv sett filmen när den var just först. Så funkar det för mig i alla fall.

Jag såg Scream på nyårsafton tillsammans med Henke under vår #24hfilm-maraton. Han hade inte sett filmen förut. Det var en rolig upplevelse. Henke var bombsäker på att det var Gale Weathers (Courtney Cox) som var mördaren och försökte få mig att verifiera detta väldigt tidigt i filmen – vilket jag såklart inte gjorde. Men det var lite tjo och tjim från det andra soffhörnet då filmen visade sig falla honom på läppen aningens mer än jag på förhand trott. Här kan du läsa exakt hur mycket mer.

Vem skulle kunna göra en film baserad på skräckfilmsreferenser bättre än skräckfilmsregissören Wes Craven? Jag menar, snubben har (bland annat) gjort The last house on the left, Terror på Elm Street, The hills have eyes, The serpent and the rainbow och The people under the stairs (Ondskans hus) och det innan Scream kom 1996.

Sen har vi Kevin Williamson, mannen som skrev manus till Scream och som efter denna succé blev Hollywoods gullegris nummer ett när det kom till finurliga skräckfilmsmanus. Med Jag vet vad du gjorde förra sommaren, The Faculty, Killing Mrs Tingle och Cursed och en hel radda Scream-uppföljare på det så kan Kevin skratta hela vägen till banken. Man kan lugnt säga att Scream är Kevin Williamsons räkmacka men det är en räkmacka han skrev ihop på bästa möjliga sätt.

När jag såg filmen 1996:

När jag såg filmen dom sista skälvande minuterna av 2013:

Måndagar med Matt: I SANNINGENS NAMN

2009 gick Matt Damon upp drygt 13 kilo för sin roll i The Informant. Det var ju kaxigt men redan 1996 gjorde han samma bedrift, fast tvärtom. Han gick ner 18,1 kg för sin tämligen lilla roll som soldaten Ilario i den här filmen och jag inbillar mig att utgångspunkten, en damonsk normalvikt, 1996 var aningens lägre än den 2009. Han är alltså jävligt smal här. Spelar det någon roll? Ja, kanske. Det spelar roll så till vida att han i en väldigt liten roll med väldigt lite screentime gör skillnad och sticker ut. Han syns och man minns.

Filmen handlar om amerikanska soldater under Gulfkriget och en kvinnlig kapten som blir skjuten till döds i synnerhet. Vad hände egentligen där ute i öknen? Vad är sant och vad är det inte.  En hedersmedalj ska delas ut till Karen Walden (Meg Ryan) som dött i strid, hennes familj vill veta vad som egentligen hänt och överste Nat Serling (Denzel Washington) blir ålagd att starta en utredning, dock utan att hans arbetsgivare är särskilt intresserad av att rapporten blir korrekt och klar. Det luktar ugglor i mossen.

Krigsscenerna i filmen har ett sånt maffigt ljud att det fullkomligt dånar Per Hallberg om det och ja, efter en liten googling visar det sig att det ÄR nämnde Hallberg, vår svenska ljudliga superstar, som är filmens ljudtekniker. Dom där helikopterpropellrarna, det låter som om hela vardagsrummet ska kapas, klyvas och splittras i småflisor.

Denzel Washington har på senaste tiden börjat bli samma typ av skådespelare som Anthony Hopkins, en man som verkar se sig själv som större än filmen och som spelar bilden av sig själv mer än karaktären han är satt att gestalta. I sanningens namn är gjord 1997, alltså i en tid där Denzel fortfarande var nåt alldeles extra att titta på. Här är han inte Denzel, han är Nat, han är målinriktad och förbannad och det är härligt att beskåda. Meg Ryan är inte med så mycket men hon känns inte hundra trovärdig det lilla jag fick se. Lou Diamond Phillips däremot, deffad som värsta Cristiano Ronaldo, visar var skåpet ska stå och så lite Matt Damon med stora blå ögon på det. Och Bronson Pinchot! Jag höll på att glömma Bronson Pinchot! En minimal roll men Bronson är Bronson alla dagar i veckan.

Summa summarum, en sevärd film som inte lämnar några direkta spår men som heller inte fick mig att gäspa. En medelstark trea med andra ord.

BOUND

En femme fatale med höga klackar, lockigt hår, knallröda läppar och sexig hes röst faller för en rörmokarflata med perfekt kropp, putande läppar, linne utan BH och byxor utan skärp.

Så skulle man kunna beskriva Bound.

Ett intrikat bisexuellt våp med smurf-röst förför en lesbisk kvinna med trasigt och sorgsamt inre.

Så skulle man också kunna beskriva Bound.

Kvinnor som beter sig som män alltid gjort är en tredje beskrivning. Kvinnor kan både jävlas, luras, förgöra, förstöra, blåsa, flåsa, gå bakom ryggen, bete sig som svin, utnyttja, hata, vara psykopater, schizofrena, kåta, skitiga och allmänt knepiga.

På många sätt är Bound en intressant film. Det är en simpel historia om maffiapengar, om små män som tror dom får värsta cojonesarna av makt, en snygg brud och en puffra och det pungbråck dom tvingas brottas med när dom upptäcker att dom blivit lurade hela tiden.

Jag gillar mycket med den här filmen. Jag gillar stämningen, jag gillar manuset och jag gillar att filmmakarna fattat vilken superb scenografisk effekt utspilld väggfärg är. Jag gillar även den skådespelare som jag förstått att många retar sig på: Gina Gershon. Hon är grym här! Skitsnygg och tuff och handlingskraftig. En kvinna som både utstålar liggvänlighet och jag-kan-montera-ihop-din-IKEA-garderob-snabbare-än-du-hinner-säga-ägglossning.

Tyvärr finns det vissa element med filmen som jag tycker är riktigt svaga. Jennifer Tilly är en. Maken till jobbig röst har jag sällan varken skådat eller hört och tyvärr – för mig – är det ett irritationsmoment jag inte kan bortse ifrån. Men den som inte funkar alls är Joe Pantoliano som Ceasar, Violets (Tilly) mafiososnubbe. Han är alldeles för….ingenting….för att jag ska bli rädd för honom. Han är en nobody. Han pratar fånigt, beter sig konstigt, utstrålar en omanlighet som hans karaktär inte borde göra. Jag skyller därmed allt negativt på en felcastad Pantoliano och ger filmen godkänt, med en guldstjärna fastklistrad därefter.

Veckans klassiker: TRAINSPOTTING

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag äger bara en hink. Det är bra.

Jag har skjutit upp att spackla klart en bit av taket, ain´t gonna happen anymore. Det finns ingenting min kropp är så besatt av att min hjärna slutar fungera. Och det här med att bajsa ner sängen i sömnen på första dejten och inse att helvetet faktiskt är på max för man ligger inte ens i sin egen säng mellan sina egna lakan. Alltså, nej, fy fan. Roligare kan man ha det.

Regissören Danny Boyle bjuder hem oss till killarna Renton, Spud, Sick Boy och Begbie och deras allt annat än glamourösa liv i 80-talets Edinburgh. Det knarkas friskt i det här gänget och det är inte snyggstilat direkt, nej här snackar vi knarkets redigt smutsiga baksida, inte kokainlinor på hippa inneställen.

Renton (Ewan McGregor) har en bästa vän i världen och den heter Heroin. Dom har blivit så tajta att Renton börjar inse att han inte kommer överleva med heroinet i kroppen och han försöker klara av att avgifta sig själv. Igen. Det är inte första gången men varje gång tror han att det är den sista. Den samling vänner han har omkring sig befrämjar inte drogfrihet direkt, alla är inne på samma bana och Renton är rätt ensam i sin vilja att bli ren. Men precis som en del vuxna säger till sina barn – din vilja sitter på en sten i skogen – så är Rentons vilja inte vatten värd när polarna knackar på. Det är kanske inte enbart knarket Renton borde rensa ut ur systemet, kanske även vänskapskretsen?

Kan man vara glad åt Trainspotting har man mycket att vara glad åt. Dom allra flestas liv är MTV Cribs i jämförelse och det är ofantligt lätt att känna tacksamhet över det jag har när jag ser filmen. Varmvatten. Fullt kylskåp. God hälsa. Arbete. Noll drogberoende. Sköna vettiga vänner. Levande barn. Såna här filmer är så jäkla bra på det viset, tvärtomtankarna fullkomligt sprutar. En sån fullkomligt jävla misär Trainspotting är, från Iggy Pops Lust for life-start via exempel som Temptation med både Heaven 17 och New Order och ända till slutet, Born Slippy med NUXX.

När jag såg filmen 1996 var den världsomvälvande för mig, det är den inte riktigt längre även om jag fortfarande tycker det är en extremt bra film. Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord har också sett Trainspotting och om en sak tycker vi lika: det ÄR en klassiker, om än modern. Klicka här för att komma till Sofias recension.

När jag såg den 1996:

När jag såg den 2013:

Veckans klassiker: DEN ENGELSKE PATIENTEN

Det fanns en tid i världen då jag trodde att en Oscar för Bästa film var ett bevis på att filmen i fråga inte bara var sevärd utan magnifik. Redan 1996 borde jag ha fattat att detta inte är sant och att jag fortfarande gick på detta humbug redan året efter gör mig – idag – ganska irriterad. Det är självklart okej att avsky en oscarsvinnare, det är inget bevis på dålig (eller ingen) smak att såga en sådan film. Det tyckte jag inte då. Jag skämdes över att jag knappt kunde hålla mig vaken under denna films tradiga 162 minuter.

Den engelske patienten var nominerad till tolv Oscars 1997 och vann häpnadsväckande NIO, bland annat den för Bästa film. För mig var det obegripligt, speciellt när jag satt i biosalongen tillsammans med enbart åldringar som oouuuumade åt den snygga Ralph Fiennes. En biopublik med en snittålder på 66 – åsså jag.

Precis som jag skrev inne hos Sofia så har jag tänkt tanken att se om filmen sååå många gånger sedan dess men jag har velat likt Gollum. Jag vill inte men jag borde. Jag vill men ska inte. Jag vet att jag tycker det är långtråkig smörja, varför skulle jag slösa 2,5 timme av mitt liv IGEN på detta? Ja, varför inte. Jag kanske inte tycker detsamma NU?

Väsande pratar jag för mig själv, om mig själv och till mig själv och nu är alltså dagen här då den ena sidan av Gollum-Fiffi tog över och vann. Jag ska se om filmen, filmen jag minns som en enda stor, lång, torr sandlåda med en dötrist Ralph Fiennes och en Kristin Scott Thomas i total avsaknad av aura. Jäääj! Jag gör high-five med mig själv och stoppar in filmen i spelaren.

162 minuter har gått och jag sitter i soffan alldeles rak i ryggen. Vad fan hände?

Det jag nyss har sett är alltså Anthony Minghellas romantiska krigsdrama, det prisade dravlet från 1996, det som fick mig att fucking SNARKA i biosalongen. Rollistan var smockfull av namn som jag DÅ gäspade åt och då tänker jag inte enbart på huvudrollsinnehavarna. Colin Firth, Willem Dafoe och Juliette Binoche var inte heller några favoriter, det fanns liksom ingenting som rent logiskt låg på plus då det begav sig. Nu är det 2013 och uppenbarligen ser jag ganska annorlunda på många av filmens parametrar.

Det som förvånar mig allra mest, det som nästan gör mig rädd för mig själv och som får mig att tro att jag kanske är Gollum på riktigt är åsynen av Ralph Nathaniel Twisleton-Wykeham-Fiennes. Vilken snygging! Det är Clooney-klass på hans händer och han är fanimej hetare än en gasolbrännare! Vem kunde tro det? Inte jag i alla fall. Historien är inte heller så långsam och menlös som jag mindes från förr, nej, tvärtom. En klassisk passionerad kärlekshistoria med otrohetskrydda och andra hemskheter, snyggt filmad i ett skönt tempo.

Jag blir lite rädd för mig själv. Samtidigt lyssnar jag på Eric Saades Popular fortfarande och hävdar med bestämdhet att det är okej för ”en bra låt är en bra låt”. När det gäller Den engelske patienten säger jag numera samma sak: ”en bra film är en bra film”. Det ÄR okej att ändra uppfattning med stigande ålder. Det kallas att utvecklas.

När jag såg den 1997:

(mycket mycket svag trea)

När jag såg den 2013:

(stark fyra)

 

JURYN – A TIME TO KILL

Ibland försöker jag smyga in lite tänkvärd film i mina barns liv. Det är mycket Ally McBeal:ande, Vänner-maraton, orcher och superhjältar när dom får välja fritt – vilket dom får – men ibland sätter jag ner foten och uppmanar till gemensamt filmmys medelst ”riktig” film.

Säger jag ordet advokat jublar dottern och då är jag hemma, sonen hänger på det mesta bara det inte är en massa mord och blod och sånt. Med tanke på det som händer i Sverige idag med främlingsfientlighet och rasism och prat för och emot bortklippta scener ur Kalle Ankas jul så kändes Juryn – A time to kill som ett utmärkt val av film. En historia som uppmanar till eftertanke och en värld som faktiskt inte är enbart svart eller vit förpackad i ett filmiskt fodral med så många kända ansikten att barnen inte för en sekund tappar koncentrationen.

Carl Lee Hailey (Samuel L Jackson) är en trofast familjefar. När hans tioåriga dotter blir nedslagen, våldtagen och svårt slagen av två trashiga hillbillies flippar han. Han känner på sig att dom kommer bli frikända så han laddar geväret och skjuter pojkarna mitt framför ögonen på grabbarnas familj och stans poliskår. Han skjuter även polisen Dwayne (Chris Cooper). Den unge advokaten Jake Brigance (Matthew McConaughey) känner Hailey sedan tidigare och går med på att försvara honom vilket gör att han riskerar både sitt och sin familjs liv då Ku Klux Klan är ute efter hämnd.

Mitt val av film visade sig vara bra. Vi pratade en hel del både under och efter filmen och jag gillar verkligen när film får människor att fundera, alldeles oavsett ålder på den som ser filmen. Det här att tänka tvärtom, att tänka att den svarta våldtagna och misshandlade 10-åriga flickan istället skulle vara en ljushårig tjej med glugg mellan tänderna, hur skulle reaktionen ha varit då? Skulle det bli nån skillnad i bemötande, i sorg, i förståelse? Finns det något lyckligt slut i den här historien? Finns det någon oskyldig, finns det några vinnare alls?

Ungdomar må vara dåliga på att städa, vimsiga i huvudet, hormonstinna och allmänt förslappade men jävlar så mycket smarta tankar dom har när man skrapar lite på ytan, låter dom fundera högt och har tid att lyssna på vad dom faktiskt säger.

Jane Campion-vecka: PORTRÄTT AV EN DAM

Isabel Archer (Nicole Kidman) är ung, vacker, frihetstörstande, nyfiken, äventyrslysten och har ingen lust alls att gifta sig hur många tusen pund friaren än har på banken.

Att ha så pass mycket skinn på näsan och så stark tro på sig själv kanske inte är nåt konstigt för oss såhär 2012 men i 1920-30-talets England var det en helt annan femma. Isabel var het klart före sin tid och hade hon kunnat stava till feminist så hade hon säkerligen kallat sig själv för detta.

Hon tackar alltså nej till (till synes) trevliga gentila vettiga män men fastnar för Gilbert Osmond (John Malkovich), en man som inte är nåt annat än ett manipulativt, psykopatiskt, egoistiskt och elakt svin. Vackra kvinnor faller för farliga killar, en historia som går igen och igen och igen och hur mycket det än kan förklaras med alfahanneteorier om den starkes överlevnad och regressionsfunderingar om grottmansstadiet så slutar det alltid likadant: Illa.

Jag blir alldeles lycklig av det här, ja, kanske inte av historien för den är jobbig på många sätt men jag blir filmiskt lycklig då Porträtt av en dam är ren och skär perfektion i den här genren. Som film tycker jag den här är strået vassare än Pianot till och med och mycket av det kan tillskrivas Nicole Kidman som är en personlig favorit för mig till skillnad mot Holly Hunter.

Jane Campion har återigen lyckats få till en slutprodukt som är crème-de-la-crème av fotografer, statister, scenografer, skådepelarproffs in i minsta biroll och en utsökt filmmusikkompositör vid namn Wojciech Kilar. Jag fastnar för filmen så fort förtexterna börjar och sen sitter jag som förstenad i soffan i nästan tvåochenhalv timme och bara njuter. N J U T E R, är vad jag gör, njuuuuuuter. Jag får fan gåshud så bra är det! Jag skulle kunna börja grina!

Filmen är från 1996, den är från en annan tid,  från tiden innan Nicole Kidman fick åldersnojja och trodde hon skulle bli snyggare med botoxinjektioner i  läpparna, från tiden då Christian Bale fortfarande hade finnar som måste sminkas över, John Malkovich inte spelade över per automatik, Viggo Mortensen var tämligen okänd och Barbara Hershey fortfarande fick roller. Allt var inte bättre förr men en del var det faktiskt.

Det här är en film som definitivt ska inhandlas och ställas i finhyllan för framtida tittningar. Jag tycker helt enkelt att det här är en heeeelt fantastiskt bra film!

 

Veckans serietidningshjälte på film: FANTOMEN

Min relation till Fantomen grundar sig barndomens årliga besök på Parken Zoo i Eskilstuna och den fantomengrotta som fanns där (fram till för nåt år sedan). Något som skulle se ut som sten utgjorde entrén och ”grottan” var målad i fantomenfärger. Tanken var nog att en sommarjobbande man iklädd trikåer skulle befinna sig därinne och kanske fanns han där men jag såg honom aldrig.

Då Lee Falks tecknade skapelse aldrig riktigt intresserat mig och jag aldrig läst en hel Fantomentidning från pärm till pärm så har jag egentligen inga belägg för denna åsikt men i min värld, som jag tänker på Fantomen, så är han blå. Det är han inte i filmen. I filmen är han tok-lila och jag vet att detta var en av orsakerna till att jag avskydde filmen som pesten när jag såg den på bio 1996. Det var som att se Bingolotto som matinéfilm – men utan Leif Loket Olsson. Det kändes som att hela filmen var en enda lång obegriplig reklamfilm för Löfbergs Lila och jag var sjukt irriterad på hela filmupplevelsen, jag skulle kunna drista mig till att säga att jag hatade filmen. Starka ord, jag vet, men Fantomen är en av dom få filmer som gjort mig förbannad utan uppsåt och det är den känslan jag minns, den och Billy Zanes fjantiga uppenbarelse i lila, när jag nu ska se om filmen för detta tema.

Om jag är idiot? Jag vet inte. Troligen. Jag kan inte säga att det är men ett leende jag stoppar filmen i spelaren, nej, här är det drypande ångest och en önskan att kunna sjunka genom jorden och dansa salsa på Himmelska fridens torg istället. Men vad utstår man inte för ett filmtema som detta?

Filmen Fantomen börjar i ett rätt skönt Indiana Jones-tempo. Några män och liten asiatisk pojke ska ta sig in i djungeln i en gammal lastbil via en tveksam hängbro. Den elaka mannen (James Remar som jag minns mest som Richard Wright, Samanthas älskare i Sex and the city, ja, en av dom ) ser ut som en Indy-look-alike fast med ett synligt ärr av fantomenringen på kinden.  Bron vad det ja. Jag fattar att den kommer rämna men när och hur återstår att se.

Först ska den Den Vandrande Vålnaden introduceras och det gör han The-Billy-Zane-Kinda-Way: storvulet, överspelande och skrattframkallande fast det inte är meningen. Billy Zane har ofta den inverkan på mig (även i Titanic faktiskt), han är INTE en skådespelare jag har respekt för. Fullständigt onödig om du frågar mig. Ta bort, gör om, gör rätt vill jag bara utropa och det ser ut som om Billy själv håller med mig. Att känna självrespekt och stolthet för sitt yrkesval kan inte vara det lättaste i den utstyrseln. Jag är ändå en kvinna som normalt sett inte har några svårigheter alls med att titta på män i färgglada trikåer – på film kanske ska tilläggas – men det här är bortom min gräns åt alla håll och kanter. Jag skulle ha så mycket lättare att ta filmens fantom på allvar i något annat än lila. Typ blått. Som han borde ha. Typ. Ju.

Filmen tickar på och jag märker att jag efter en stund har släppt handen från fjärrkontrollen, sparkat undan spyhinken och faktiskt slappnar av en smula. Filmen är inte i närheten av så dålig som jag minns den. Den är inte bra men den går att se. Det går att bortse ifrån att filmens Diana (Kristy Swanson) i vågig pagefrisyr har en stuntdouble med axellångt hår i tofs. Det går att borste ifrån effekter som en femteklassare kan tillverka med modellflygplan och en kemilåda. Det går att bortse ifrån en Catherine Zeta-Jones som så överdrivet spelar elak att jag börjar fnissa. Det går att bortse ifrån überpompös musik vid fel tillfällen och hackiga klipp och en fantomengrotta som får den i Parken Zoo att kännas genuin. Det går att bortse från mycket med den här filmen men inte Billy Zane i lila. Han var då, han är nu och han kommer alltid att vara en av världens sämsta manliga skådespelare men hans version av Fantomen får mig inte att bli förbannad längre. Det går att se Fantomen som en familjefilm, även mindre barn inkluderat och som otroligt lättsmält matinéfilm fungerar den över förväntan även på mig nu.

Hur faaaan gick det till?

När jag såg filmen 1996:

När jag såg filmen 2012:

Här finns filmen.