Skräckfilmsvecka: WE ARE WHAT WE ARE

4 november, 2011

Det kryllar inte av mexikanska skräckfilmer direkt, eller jo det kanske det gör men det är inte speciellt ofta dom når mina trakter.

Det är alltid lite extra spännande med just skräckfilmer från länder vars sätt att filma inte är vardagsmat för mig, det blir liksom en extra dimension när jag inte kan förutspå vad som kan hända och heller inte har några förväntningar på vad jag kommer att få se.

Filmen börjar med att en äldre man dör mitt på öppen gata. Han blodar en del både från magen och genom någon form av kräks och när han dragit sin sista suck på gatstenarna tar det bara sekunder innan sjukvårdare är på plats och bär bort honom och några sekunder till innan en lokalvårdare kommer och torkar rent med sin vita golvmopp (som inte blir det minsta färgförändrad efter att ha torkat upp en massa svart klaffs, mexikanerna kan tydligen det där med att tillverka effektiva städprodukter).

Självklart dyker det upp en massa frågor i och med mannens död, speciellt när jag blir presenterad för hans familj, dom efterlevande. Frugan, argbiggan (alltå, jävlar vad arg hon är hela tiden!), dom två sönerna (den ena är rak och slagskämpe och den andra överkänslig och homosexuell) och dottern (som känns som familjens nav). Jag förstår att det är en tämligen speciell familj och att den döde mannen var patriarken, han som skötte ritualerna, han som letade upp horor, dödade dom och sedan åt dom. Ja, precis. Åt dom. Det är alltså en mexikansk kannibalfamilj jag får lära känna här.

Nu är inte den här filmen riktigt så enkel. Visst är det en sort-of-skräckfilm, men jag förstår att regissören och manusförfattaren vill säga något mer än att servera snabbmatsskräck till mig som tittar. Han verkar vilja belysa den snedvridna sociala rangordningen i Mexiko i och med att kannibalerna fokuserar på just prostituerade, gatubarn och bögar, människor som inte direkt toppar statusligan i samhället. Han gör det dessutom med aningens mer finess än inlägget i den serbiska inrikespolitiska debatten A Serbian Film och med mer uppenbar tydlighet än den grekiska motsvarigheten Dogtooth.

Jag går inte igång på filmen alls egentligen, för mig blir den varken hackad eller malen. Det känns som det finns väldigt mycket vilja men inte så mycket mod och jag tycker också den är för lite otäck för att kallas skräckfilm och för mörk för att bara kallas drama. Lite knepig helt enkelt men det var kul att se nåt helt annorlunda.

[Idag har Filmitch och jag lyckats synka recensionerna så han skriver om precis samma film som jag: We are what we are]

 

 

{ 2 comments… read them below or add one }

filmitcj november 6, 2011 kl. 01:00

Ännu en film vi tyckte ganska lika om. Jag blev också ambivalent, drama eller skräck? Sista scenen gav mig dock ordentliga rysningar.

Svara

fiffi november 6, 2011 kl. 10:46

filmitch:
Sista scenen är bra och det finns några i mitten som är riktigt bra med men filmen är bra konstig. Den ”säljs” definitivt in som en skräckfilm men det är väldigt få minuter av filmen som jag känner är just skräck. Otäckt drama skulle jag nog klassa den mer som.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: