FILMSPANARTEMA: KVINNLIGHET

3 juli, 2013

Förra månadens filmspanartema var manlighet och det solklara temat för denna månad blev således kvinnlighet.

Kvinnlighet på film är precis lika komplicerad och verklighetsfrånvänd som manlighet men oj vad det är kul att grotta i fördomar. Jag googlade även denna gång på temaordet och fick fram en hel del matnyttigt, som ett skitdumt kvinnlighetstest som jag givetvis inte kunde låta bli att göra. Manlighetstestet hittar du här och det testets första fråga är “Brukar du oftast pissa stående?” till skillnad mot det kvinnliga testets första fråga “Hur ofta sminkar du dig?”. Det hade varit roligt med exakt samma frågor.

Det finns ganska många kvinnliga stereotyper inom filmvärlden där kvinnlighetsfaktorn mest sitter i betraktarens ögon. Här kommer fem av dom, utan inbördes ordning.

 

5. Bambifjårtisar i flock

I väldigt många filmer ser vi tjejer som vid första anblicken skulle kunna vara tvillingar. Saken är bara den att dom är så många att vi snackar femlingar eller sexlingar här. Unga tjejer med smala ben, korta kjolar/klänningar, höga klackar, samma långa frisyrer men självklart är det en brunett, en svarthårig, en blondin, en rödhårig – och kanske nån gång ibland en korthårig stackare med glasögon som har fler hjärnceller än bambihorden tillsammans. Dom ska ju symbolisera (unga) killars fantasier, en för varje smak såklart och gruppen får därför gärna blandas upp med en tjej med avvikande etnicitet men fortfarande med samma längd, vikt, klädsel och frisyr.

Det här är den naturliga kvinnlighet unga tjejer jämför sig med och Sorority Row-gänget på bilden får ikläda sig rollen som exempel ty dom är värsta sorten. En teen-skräckis med enbart tjejer i huvudrollerna där likriktningen är det som är mest skrämmande. Alla lika, alla olika. Ja, kanske, men inte på film.

 

 

4. La Femme Française

Den franska kvinnan på film är nånstans en symbol för den intellektuella qvinnligheten och kanske även den köttiga, den syndiga, den nakna, den…..riktiga? Franska kvinnor på film har i princip alltid page, i princip alltid mörk page och i princip alltid lugg. Det är rött läppstift, det är kurvor, det är scarves, rött vin i stora glas och kyssar som låter.

Juliette Binoche, Béatrice Dalle, Audrey Tautou, Marion Cotillard, Amelie från Montmartre, Betty Blue, oavsett om det är skådespelare eller filmkaraktärer så är den franska kvinnan något alldeles extra, något lyxigt, något man inte sopar under mattan som vilken dammråtta som helst. Übervacker OCH mänsklig kvinnlighet.

 

 

3. Den galna och roliga tjockisen som alltid ska se fulare ut på film än hon egentligen är

En överviktig kvinna på film symboliserar oftast en rätt viktig del av kvinnligheten: humorn. Frågan är bara vilken sorts humor en kvinna tillåts ha på film. Oftast är denna typ av kvinna halvgalen, knepig, har fula kläder, är vulgär och sminkas aldrig någonsin snyggt. Rebel Wilson och Melissa McCarthy är dom mest aktuella kvinnorna i denna grupp och dom båda har liksom fastnat där, kanske för att dom gör det bra, med stil och faktiskt ÄR roliga på riktigt. Dom båda är dock betydligt vackrare i verkligheten än dom görs på film. (Snygg-Rebel, Snygg-Melissa).

 

 

2. Tuffa actionbrudar med bröst som inte rör sig när dom springer eller hänger det minsta när dom har vitt linne utan BH

Att springa och hoppa över stock och sten, hustak och gränder i jakten på bad guys iklädd denna BH-lösa outfit skulle för varje verklig kvinna med liknande kroppsform innebära att hon slog ut framtänderna på sig själv av bröstgunget. Angelina Jolie gör inte det. Ingen actionbrud gör det. Actionbrudar på film har kroppar som inte finns. Dom är vrålstarka i muskler som inte syns. Dom är vrålsmarta men tillåter sig bete sig som våp om situationen så kräver. Dom är aldrig hungriga, blir sällan lortiga bara blöta och blir dom blöta så är det bara på överkroppen och när dom har linne. Det vita.

Den här formen av filmisk kvinnlighet främjar inte joggande, inte motion över huvud taget. Alla kvinnor vet redan att det är kört. Det går inte att bli Angelina Jolie. Kvinnor som hon finns inte, eller gör dom?


1. The-girl-next-door, charmtrollet som som inte alls är nån granntjej

Dom kläms in i allt från romcoms till dramor och thrillers, dom “vanliga” tjejerna, dom med jeans och tofs som skulle kunna vara din syster, kompis, arbetskamrat eller – granne. Det här är tjejerna som alltid drar till sig nån hunkpolis om dom är änkor och ensamma med flera små barn, inte nån vanlig svennebanankille som jobbar på nåt lager som det skulle ha varit i verkligheten. Det här är dom snälla killarnas tjej och den kvinnlighet hon utstrålar är den ofarliga.

Det är ingen fara att bjuda ut granntjejen på middag, ingenting jobbigt kan hända, inget värre än att hon tackar nej vilket hon sällan gör eftersom hon är så in i bängens positiv och spontan. Den här tjejen är nämligen helt vettigt fungerande, hon är schysst, hon kan ramla gulligt, hon kan skratta med hela kroppen, hon behöver inte borsta håret, bleka tänderna eller ha rena brallor, hon är fin ändå. Att den här typen av kvinna på film alltid spelas av asvackra skådespelare har vi liksom vant oss vid.

Vi kvinnor fattar att vi inte är några Sandra Bullocks eller Jennifer Anistons eller Zooey Deschanels, det är bara lättare att identifiera sig med denna typ av kvinnlighet än med actionhjältar med stenhårda tuttar och fjårtisar utan hjärnor. Kvinnlighet på film är alltså precis lika lurig som manlighet. Det är liksom maxat åt alla håll och kanter. Filmer om “vanligt folk” växer inte i klasar på vintergröna träd och kanske är det tur det. Film är ju ändå film, inte verklighet.

Mina filmspanarvänner skriver också om kvinnlighet idag. Klicka in på deras bloggar och läs vettja. Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord, Flmr, Har du inte sett den (pod), Fripps filmrevyerFilmitch och Except fear.

{ 22 comments… read them below or add one }

Henke juli 3, 2013 kl. 07:17

Ja tur är väl sannerligen det. Vill man se vanligt fölk, är det ju bara att titta sig omkring! Låt filmerna vara de fantasier de är.

Kul stereotyper du plockat upp. Jag tror sannerligen att det finns fler än fem grupper också… Roligast att läsa var nr 4 och nr 2. 🙂

Svara

Fiffi juli 3, 2013 kl. 09:04

Henke:
Det finns många många stereotyper. Listan hade kunnat bli så lång att det skulle ta timmar att läsa igenom den och _det_var inte direkt meningen. Det fick bli ett urval helt enkelt. Kul att du hittade ett par som föll dig i smaken 🙂

Svara

Fröken Bella juli 3, 2013 kl. 08:36

“Att springa och hoppa över stock och sten, hustak och gränder i jakten på bad guys iklädd denna BH-lösa outfit skulle för varje verklig kvinna med liknande kroppsform innebära att hon slog ut framtänderna på sig själv av bröstgunget.” Haha, älskar det här stycket! Jätteintressant inlägg och jag håller med om allt! Visst blir man deppig av den här analysen. Dags att bredda kvinnorollen i Hollywood, much?

Svara

Fiffi juli 3, 2013 kl. 09:06

Fröken Bella:
Välkommen hit, tack och kul att du håller med. 🙂 Fast det är ju lite som att slå in öppna dörrar, det tokiga är väl att fenomenet är så vanligt att man knappt höjer på ögonbrynen längre.

Svara

Sofia juli 3, 2013 kl. 09:57

Spot on! Det intressanta är ju att no 4 _alltid_ är fransyska, även när hon är med i Hollywwodfilmer… Soam sagt, det finns ju alltid fler kategorier. Saknade den numera väldigt etablerade Manic Pixie Dream Girl eftersom hon så väl kompletterar förra månadens no 3.

Svara

Fiffi juli 3, 2013 kl. 12:03

Sofia:
Det är ju det som är det coola med nummer 4, fransyskan är liksom inte utbytbar mot någon annan nationalitet och som sådan är hon helt unik.

Svara

filmitch juli 3, 2013 kl. 10:38

Mmm Sorority row kan vi vara de enda i bloggosfären som sett detta spektakel? När jag kollar in listan känns det ganska miserabelt men ska villigt erkänna att jag har en svaghet för nr två på listan – såg Sucker punsch på bio ngt som för stunden effektivt botade den svagheten 😉

Svara

Fiffi juli 3, 2013 kl. 12:04

filmitch:
Haha, mycket möjligt att vi är ganska så ensamma om att ha sett den filmen, vilket i såna fall är BRA och säger mycket om resten av filmbloggosfärens urskiljningsförmåga 😉

Svara

Steffo juli 3, 2013 kl. 17:50

Kul! De däringa olika kategorierna känner man ju såväl igen!
Det märks att vi alla tänker lite åt samma håll! 🙂

Svara

Fiffi juli 3, 2013 kl. 19:51

Steffo:
Synd att inte filmmakarna själva tänker i samma banor. Eller så är det det dom gör 😉

Svara

Jimmy (Except Fear) juli 3, 2013 kl. 21:40

Haha, fransyskorna ja! Den franska stämpeln gör verkligen mycket för karaktären. Frankrike är distinkt på det viset.

Identiska fjortisar i flock är en klassiker. Mycket statistpengar att tjäna in för unga modelltjejer där.

Tusan vad jag alltid tycker att Angelina Jolie i Lara Croft-utstyrseln känns som en plastig, billig maskeradmodell. Alltså inte hon själv utan genom de alldeles för naturtrogna virtual reality-överförda kläderna.

Underhållande text, som alltid!

Svara

Fiffi juli 3, 2013 kl. 21:48

Jimmy:
Statistpengar ja…. Det känns som det går att plocka tio tjejer ur varenda högstadieklass och placera dom i vilken av dessa filmer som helst. Det är så likriktad att jag blir rädd men så kanske det alltid varit i alla generationer? 🙂

Svara

Jojjenito juli 4, 2013 kl. 08:01

Håller med Sofia om att jag skulle vilja se Manic Pixie Dream Girl på listan men det går ju säkert att komma på ett gäng fler stereotyper så man måste ju göra ett urval. 5 är irriterande tomma och den där bilden är en bra symbol för det. Haha, fransyskorna, så rätt! Är det Betty Blue på bilden?

Antar att du skriver fjårtisar med flit för att reta mig. Blir nästan blind när jag ser det stavas så. 😉 (Tack Jimmy.)

Svara

Fiffi juli 4, 2013 kl. 09:14

Jojjenito:
Jag har lärt mig the hard way att det heter fjårtisar. Har sagt (och stavat ordet) fjOrtisar i åratal men när mina egna frOrtisar tjatar “maaaamaaaa, det heter faktiskt FJÅÅÅÅRTIS” så måste jag liksom lyssna. Dom borde rimligtvis veta bättre än jag 😉

Svara

Jojjenito juli 4, 2013 kl. 09:18

Haha, helt otroligt. 😉 Hur uttalar de fjÅrtis? Med ett å-ljud. Gah, jag bara hör hur fel det låter. 😉

Svara

Fiffi juli 4, 2013 kl. 11:47

Jojjenito:
Ja, precis. Det uttalas som det stavas. FjÅÅrtis. Typ. 😉

Svara

Jojjenito juli 4, 2013 kl. 11:52

Helt galet om du frågar mig, haha. Men antar att det feluttalat med flit som en “rolig grej”. För jag antar att de inte säger fjÅÅrton. 😉

Svara

Fiffi juli 4, 2013 kl. 12:04

Jojjenito:
Nix, inte fjÅrton. Men fjÅrtis är nåt man är, mer än en ålder, en siffra. Det finns ju vuxna som beter sig som fjårtisar.

Svara

Jojjenito juli 4, 2013 kl. 12:24

Jo, fjortis är en stereotyp, inte en ålder. 🙂 Har försökt hitta underlag för stavning/uttal fjårtis på nätet men det är fjortis som gäller enligt alla källor. MEN jag lärde mig att det tydligen är fjortisbeteende att säga fjårtis, så då faller ju allt på plats. 😉

Svara

Fiffi juli 4, 2013 kl. 13:52

Jojjenito:
Det förklarar varför fjårtisarna säger fjårtis men inte varför jag gör det. Eller? Nä. Usch. 🙂

Svara

Oliver juli 5, 2013 kl. 02:09

Nu kunde jag förstås inte låta bli att göra de där förbaskade testen också. Jag är en tjej men inte tillräckligt kvinnlig för att kallas tjejig. Bara en tjej, helt enkelt. Manlighetstestet kollapsade så jag inte såg något resultat, men jag tror jag kan ha blivit kvinna där också att döma av frågorna.

Tycker det är oerhört intressant med kvinnofigurer på film, och hur vi uppfattar dem och vill ha dem. Jag retade inledningsvis upp mig en smula på Amy Adams som Lois Lane i Man of Steel men kom på att det möjligen kan ha varit för att hon inte är (eller kanske snarare inte framställs som) den där übersnygga, formligt väldefinierade donnan som kan skrika jättesexigt och se oförstående ut på ett förföriskt sett. Men det är hon som får kyssa 3%bodyfat-Henry Cavill i slutet, och det kändes lite nytt på ett positivt sätt. Hon får verkligen vara yrkeskvinnan som definieras av sin sysselsättning och inte av sin relation till superhjälten.

Svara

Fiffi juli 5, 2013 kl. 07:10

Oliver:
Haha, kunde du inte låta bli (du heller)? Så fullkomligt jättekorkade test!

Att jag inte tyckte Amy Adams funkade i filmen var mest för att jag aldrig fick nån feeling för henne, eller för henne och Stålis som par, inte för hur hon framställdes. Hon känns kapabel att ta hand om sig själv och det är ju alltid ett litet plus i dessa sammanhang.

Svara

Leave a Comment

{ 7 trackbacks }

Previous post:

Next post: