STORYTELLING

1 oktober, 2010

1998 gjorde Todd Solondz Happiness, en film jag tycker hemskt mycket om. Fyra år senare gjorde han denna.

Mycket kan man säga om Todd Solondz men det enda av egentligt värde i en filmrecension är att maken till historieberättare har jag sällan sett på film.

Han skriver manus själv och det är ju en sak, ett manus kan vara alldeles briljant men vad hjälper det om skådisarna inte lever upp till och kan leverera texten. Jag vet inte var Solondz letar efter sina skådespelare men han är uppenbarligen extremt duktig på att hitta dom – och hitta rätt. Han är även småskalighetens och detaljernas mästare, varenda liten millimeter av varje scen är helt perfekt, allt ifrån scenografi till musik till statister till kameravinklar.

Storytelling är en film som är uppdelad i två avsnitt. Det första handlar om några collegestudenter där en smal tjej med missfärgat rosa hår och hennes CP-skadade pojkvän/älskare har lite av huvudrollerna. I avsnitt två spelar Paul Giamatti en misslyckad dokumentärfilmare som kommer på idén att filma en collegekille utan andra drömmar och mål än att bli en TV-kändis.

En stor fördel med Solondz´s filmer är att man aldrig riktigt vet vad som komma skall, vilket också kan vara en nackdel. Eller nackdel å nackdel, nu tar jag i, det är bara det att jag sällan är tillräckligt mentalt förberedd på att få se riktiga tabuämnen exponerade på detta vis.

Solondz väjer nämligen inte för någonting. Han sitter i sin lilla bulldozer och kör på och kör över (och backar tillbaka och kör över igen) alla våra svartaste sidor, allt det vi skäms över, alla känslor vi försöker nedtrycka. Det är befriande men samtidigt jävligt jobbigt. Det blir liksom underhållande men på ett sjukt vis och hur underligt det än känns att titta på det så är Todd Solondz filmer hästlängder bättre än allt i samma genre. Hmmm. Om det nu finns andra regissörer som befinner sig i samma genre, jag blev lite osäker här. Det finns i vilket fall regissörer som försöker men jag tycker dom kan ge upp nu.

Todd Solondz är lite av min generations Woody Allen, fast med en stark bidoft av svett, bensin och otvättat kön.

 

 

{ 8 comments… read them below or add one }

Anonymous oktober 1, 2010 kl. 11:15

Är Storytelling bättre eller sämre än Palindromes?

Svara

f i f f i oktober 1, 2010 kl. 12:42

Anonym:
Jag vet faktiskt inte. Har inte hunnit se Palindromes än. Men snart så 🙂

Svara

filmitch oktober 1, 2010 kl. 13:34

Jag har lite svårt för den 1:a berättelsen men den andra är en klassiker. Diskussionen om nazismen vid matbordet är en höjdare. Var ett tag sen jag såg filmen dags för omtittning!

Svara

Sofia oktober 2, 2010 kl. 07:32

Jag har även på andra bloggar påpekat att jag har svårt för Solondz, men jag kommer sannolikt att se även den här vad det lider. Däremot kan jag inte hålla med om kopplingen Allen-Solondz, Woody Allen gör ju filmer som (oftast, iaf de äldre) är roliga att se.

Gillar man Solondz, gillar man nog Palindromes är min känsla. Jag var inte helt övertygad.

Svara

f i f f i oktober 2, 2010 kl. 10:44

filmitch:
Tycker absolut du ska se om den. Kanske ser du lite annorlunda på första delen också då?

Svara

f i f f i oktober 2, 2010 kl. 10:47

Sofia:
Fast för mig, ur historieberättarperspektiv, så är dom rätt lika. Solondz filmer är sjukt underhållande och jätteroliga tycker jag, fast i samma stund asjobbiga och extremt enerverande.

Lite som att dejta Jim Carrey kan jag tänka.

Svara

Sofia oktober 2, 2010 kl. 12:57

Njae, jag får lite samma känsla som när jag ser Wes Anderson — det känns som att det finns något där och jag borde se det men jag lyckas aldrig. Men det är hela tiden så nära att jag fortsätter att försöka.

Att dejta Jim Carrey skulle nog kunna vara en depirmerande affär, han verkar alltid så mörk i intervjuer…

Svara

f i f f i oktober 2, 2010 kl. 19:16

Sofia:
En vacker dag kommer du se ljuset. I alla fall i fråga om Todd 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: