Svensk söndag: S/Y GLÄDJEN

8 juni, 2014

På gymnasiet var Inger Alfvén en stor författarfavorit för mig. Jag släpade runt på hennes böcker – inbundna såklart – på lektioner, bussar och fik och njöt av att läsa om vardagstragedier och livsbeslut som kändes väldigt långt bort från min tonåriga hjärna. Det var som att läsa om en annan värld. Skulle nån erbjuda mig en Inger Alfvénbok idag skulle jag nog hellre be om en Kalle Anka-pocket.

S/Y Glädjen var kanske favoritboken över dom alla då när det begav sig. Två familjer, fyra livsöden, en båt. När jag såg filmen på bio 1989 tyckte jag den var för lättvindig jämfört med boken och nu när jag ser filmen tänker jag fy fan vilket mörker, vilken tragedi, vilken sjutusan till SORG. Aldrig i helvete att jag skulle läsa om boken nu, jag skulle hellre….äta en burk majs med sked och det är bland det sista jag frivilligt någonsin skulle göra.

Annika och Klas (Lena Olin och Stellan Skarsgård) har förlorat ett barn och försöker lappa ihop förhållandet mitt i sorgen. Dom bestämmer sig för att köpa en båt och därmed få nåt annat att fundera på. Båten heter S/Y Glädjen och har förut tillhört familjen Skoog. Mamman Maja-Lena (Viveka Seldahl), pappan Herbert (Hans Mosesson) och deras två barn. Av den familjen finns bara hälften kvar. Två är döda.

Annika blir som besatt av Maja-Lena, hon läser artiklar om vad som hänt och ringer till och med på deras hus. Det blir nån slags självterapi i hennes depression kan jag tro. Klas är sådär macholassigt icke-ledsen och försöker upprätthålla sin fasad men dom bråkar mest. Det är mycket manligt och kvinnligt här, hur det “ska” vara och hur det “brukar” vara. Ganska intressant egentligen om nu filmen inte vore så jädra mörk så hjärnan orkade tänka i analyserande banor.

Filmen får samma betyg som den fick 1989, men av en lite annan anledning. Den är välgjord, den är känslomässigt hemsk att se och jag påminns om hur tomt det är utan en Viveka Seldahl i den svenska filmvärlden. Hon fick en Guldbagge för Bästa kvinnliga huvudroll för den här filmen, en MYCKET välförtjänt sådan.

{ 5 comments… read them below or add one }

Sofia juni 8, 2014 kl. 13:27

Åhå, vadan denna aversion mot burkmajs? 😉

Svara

Fiffi juni 8, 2014 kl. 14:00

Sofia:
Det finns inte mycket i matväg som jag ärligt kan säga är rent äckligt men kött som knakar, vit korv, gröna ärtor och burkmajs är definitivt på den listan.

Svara

Sofia juni 9, 2014 kl. 05:38

Kött som “knakar”? Vit korv, är det rå korv du menar då? There are so many questions 😀 Och så kan jag ju tillägga att jag gärna äter gröna ärtor rakt av som de är… 😉

Svara

Fiffi juni 9, 2014 kl. 07:34

Sofia:
Kött som knakar när man tuggar på det. Brosk, senor, fett, jox, blää. Vit korv = korv som ser ut som avhuggna kroppsdelar från döingar. Det smakar säkert hur gott som helst men jag kan inte förmå mig att smaka.
Gröna ärtor som är helt råa, alltså inte kokta (eller ännu värre, mosiga i burk), funkar på mig med 😉

Svara

Sofia juni 11, 2014 kl. 05:09

Ah, då är jag med dig på köttfronten — alltid skära bort fettränder. Burkärtor har jag aldrig testat, ej heller färska. Här är det upptinade som gäller. Men generellt är råa grönsaker att föredra framför tillagade.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: