FILMÅRET 1989

 

1989. Året efter världens bästa filmår. Vad kan det ha haft att bjuda oss filmgalningar på? Jodu, en hel del faktiskt!

Jag kan konstatera att väldans många filmer på listan har med vatten att göra, att det KAN vara som så att minnet spelar mig ett spratt ibland OCH att det var kantboll på en dagens-dubbel för Sylvester Stallone.

Förutom just vattnet finns det ingen röd tråd bland mina favoritfilmer för året, det är komedi, ångestdrypande drama, action, tecknat och drama.  Lite av varje alltså.

10. Sex, lögner och videoband
(Sex, lies and videotape – Regi:  Steven Soderbergh)

Här misstänker jag att minnet kan spela mig ett spratt för jag har inte sett om filmen på jättejättelänge. Dock minns jag den som superbra (den fick en 5:a i min filmbok) MEN jag kan inte svära på att jag skulle tycka det fortfarande. Så det blir en tiondeplats med en brasklapp för nedflyttning för James Spader och kompani.

.

.

9. Värsta gänget
(Major League – Regi: David Ward)

En baseballkomedi är aldrig fel och speciellt inte när den är så kalaskul som denna. Tom Berenger, Charlie Sheen, Corbin Bernsen, Rene Russo och Wesley Snipes levererar!

.

.

8. Tid för hämnd
(Licence to kill – Regi: John Glen)

Jag tycker det här är en av dom bästa Bond-filmerna och definitivt en av dom allra bästa Bond-brudarna! Carey Lowell som Pam Bouvier är en riktigt kavat pingla och Timothy Dalton gör inte bort sig som 007. En action-Bond som inte skäms för sig, inte det minsta.

.

.

7. S/Y Glädjen
(Regi: Göran du Rées)

Här är ännu ett bevis för att det kanske inte alltid är filmerna med högst betyg som hamnar på topplistan för året. S/Y Glädjen är en medel-trea, en habil film, sevärd på alla sätt men det som gör att den hamnar på listan är att den stannar kvar i magen. Den är jättejobbig att se – på ett bra sätt.

.

.

6. Tango & Cash
(Regi: Andrei Konchalovsky)

Den här filmen stannar kvar i magen av helt andra anledningar än segelfilmen ovan. Den här filmen är as-charmig, den är urtypen av en actionkomedi från 80-talet och Stallone såg ut som en vuxen Harry Potter långt innan Harry var så mycket som en magisk tanke i J.K Rowlings huvud. Daniel Radcliffe föddes dock detta år. Katshing!

.

.

5. Lugnt vatten
(Dead calm – Regi: Phillip Noyce)

När jag såg Lugnt vatten på bio trodde jag hjärtat skulle stanna. Den var så sjuuuukt spännande – tyckte jag då. Jag blir kanske inte riktigt lika ”berörd” när jag ser den nuförtiden men det är fortfarande en mycket bra thriller. Nicole Kidman var ung och hade fortfarande sina fina lockar kvar, Sam Neill var en redig man att sukta efter och Billy Zane var…..inte så sane.

.

.

4. Den lilla sjöjungfrun
(The little mermaid – Regi: Ron Clements och John Musker)

När jag köpte Den lilla sjöjungfrun på VHS blev jag ifrågasatt av mina kompisar om jag var riktigt klok. ”Varför köper du en barnfilm??” frågade dom och jag fattade faktiskt inte frågan. Vadå barnfilm? Jag tror dock att frågan var nån form av katalysator för det var Lilla sjöjungfrun som fick mig att börja samla på Disneyfilmer, vilket inte var särskilt varken svårt eller dyrt på den tiden eftersom det bara kom en per år.

.

.

3. Avgrunden
(The Abyss – Regi: James Cameron)

Undervattensfilmer….smaka på ordet. Visst är det nån alldeles speciellt? Vad är det som finns långt därnere i det stora blå? Läbbigt är det tycker jag, jag är rädd för vatten och får egentligen klaustro av att se filmer som denna men äsch, ibland får man sitta med en syrgastub i soffan och liksom bara härda ut – och pysa.

.

.

2. När Harry träffade Sally
(When Harry met Sally – Regi: Rob Reiner)

Romantiskt, charmigt, tragiskt, sorgligt, roligt, mysigt. Jag skulle kunna drista mig till att säga att denna romcom faktiskt har precis ALLT man kan önska sig.

.

.

1. Döda poeters sällskap
(Dead Poets Society – Regi: Peter Weir)

Filmer som omformar mitt eget väsen, såna filmer växer inte på träd. Döda poeters sällskap är en sån film för mig. Att se den på bio när jag gick på sluttampen på gymnasiet var alldeles himlastormande. Otroligt känslosamt. Jag fattade liksom grejer. Jag vågade ifrågasätta. Jag såg på livet och världen med nya ögon. En väldigt ohotad etta på min lista!
(Recensionen jag länkat till här ovan är skriven av mig men den är publicerad på Sofias blogg när hon hade skoltema)

.

 

Bubblare: Resan till Melonia,  Länge leve Bernie, Bind mig älska mig, Sea of love, Född den fjärde juli och Lock up.

Här kommer fler topplistor från toppbloggare:
Jojjenito
Filmmedia
Movies-Noir
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Spel och film
Filmitch
Absurd Cinema
Flmr

 

Svensk söndag: S/Y GLÄDJEN

På gymnasiet var Inger Alfvén en stor författarfavorit för mig. Jag släpade runt på hennes böcker – inbundna såklart – på lektioner, bussar och fik och njöt av att läsa om vardagstragedier och livsbeslut som kändes väldigt långt bort från min tonåriga hjärna. Det var som att läsa om en annan värld. Skulle nån erbjuda mig en Inger Alfvénbok idag skulle jag nog hellre be om en Kalle Anka-pocket.

S/Y Glädjen var kanske favoritboken över dom alla då när det begav sig. Två familjer, fyra livsöden, en båt. När jag såg filmen på bio 1989 tyckte jag den var för lättvindig jämfört med boken och nu när jag ser filmen tänker jag fy fan vilket mörker, vilken tragedi, vilken sjutusan till SORG. Aldrig i helvete att jag skulle läsa om boken nu, jag skulle hellre….äta en burk majs med sked och det är bland det sista jag frivilligt någonsin skulle göra.

Annika och Klas (Lena Olin och Stellan Skarsgård) har förlorat ett barn och försöker lappa ihop förhållandet mitt i sorgen. Dom bestämmer sig för att köpa en båt och därmed få nåt annat att fundera på. Båten heter S/Y Glädjen och har förut tillhört familjen Skoog. Mamman Maja-Lena (Viveka Seldahl), pappan Herbert (Hans Mosesson) och deras två barn. Av den familjen finns bara hälften kvar. Två är döda.

Annika blir som besatt av Maja-Lena, hon läser artiklar om vad som hänt och ringer till och med på deras hus. Det blir nån slags självterapi i hennes depression kan jag tro. Klas är sådär macholassigt icke-ledsen och försöker upprätthålla sin fasad men dom bråkar mest. Det är mycket manligt och kvinnligt här, hur det ”ska” vara och hur det ”brukar” vara. Ganska intressant egentligen om nu filmen inte vore så jädra mörk så hjärnan orkade tänka i analyserande banor.

Filmen får samma betyg som den fick 1989, men av en lite annan anledning. Den är välgjord, den är känslomässigt hemsk att se och jag påminns om hur tomt det är utan en Viveka Seldahl i den svenska filmvärlden. Hon fick en Guldbagge för Bästa kvinnliga huvudroll för den här filmen, en MYCKET välförtjänt sådan.