TED

2 februari, 2013

 

Jag gillar leksaker. Jag är ganska barnslig i huvudet. Jag älskar Family Guy. Allt detta sammantaget borde betyda att jag befinner mig i målgruppsepicentrum för filmen Ted, regisserad av Seth MacFarlane, mannen som ligger bakom den tecknade serien om Peter Griffin och hans galna familj.

Jag har sett Ted två gånger. Första gången såg jag den rätt igenom, tjoff tjoff liksom och tyckte det var en mysig film. Tjommig, glad och med en teddybjörn som är fullständigt bananas och totalt gränslös. Sen pratade jag med en filmbloggarkollega om filmen och han satte griller i huvudet på mig. Vad har filmen för syn på manligt och kvinnligt egentligen? Är den inte rätt idiotisk? Och hur många gånger har man inte sett ett liknande scenario på film: en alldaglig man som har en odräglig kompis och en supervacker flickvän med väääärldens största tålamod. Cable guy? Nån? Att kompisen i detta fall är en nallebjörn är egentligen rätt ointressant. Han är idiot. Punkt.

Vid andra tittningen kommer jag fortfarande fram till att det är en ganska kul film men jag får en bismak av både mans- och kvinnoförrakt. Det går inte att tycka om någon i filmen. Ted är ju söt men vafaaaan, han är världens mest pårökta ego. John (Mark Wahlberg) är ocharmig och tröttsam och hur han har lyckats lindat Lori (Mila Kunis) runt sitt finger i fyra år – och mer eller mindre tvingat henne att acceptera att en teddybjörn är den viktigaste personen i hans liv – är för mig en gåta. Den grejen känns mer otrolig än att det finns nallar som pratar och knullar snabbsköpskassörskor.

Lägg av, kanske du tänker. Sluta överanalysera en dum jävla komedi. Visst ska jag göra det. Jag ska inte och tänker inte bryta ner den här filmen i mikroskopiska beståndsdelar för att hitta saker att dissa men jag kan heller inte blunda för att vissa delar av filmen retar mig och att dessa gör filmen mindre rolig. För mig.

Jag tycker Ted är en underhållande film men jag ser hellre ett par tre avsnitt av Family Guy om jag känner för att skratta sådär från tårna.

{ 9 comments… read them below or add one }

Sofia februari 2, 2013 kl. 09:24

Det man väl får finna någon tröst i är väl att den är både misogyn och misandrin. Både Seth och South Park-killarna brukar ge de flesta en släng av sleven, vilket kan vara ganska befriande ibland.

Svara

Fiffi februari 2, 2013 kl. 09:42

Sofia:
Lördagmorgon och två nygooglade ord i ordförrådet. Du är bäst! 😀

Svara

Sofia februari 3, 2013 kl. 14:21

Don’t I know it 😀

Svara

Henke februari 2, 2013 kl. 14:29

Ja, det kan vara farligt att se film med hjärnan för mycket, speciellt om den är pk. Se film med magen istället!

Svara

Fiffi februari 3, 2013 kl. 00:13

Henke:
Hahaha, ironi antar jag 😉
Jag ser ju ALLTID film med magen. Försöker inte ens blanda in skallen, det blir bara tok 🙂

Svara

Movies - Noir februari 2, 2013 kl. 14:35

Kan förstå vad du menar, det blir lätt så att man hakar upp sig på något och då kan man inte uppskatta filmen, trots att man egentligen inte borde bry sig. Men ibland är det svårt.

Ted hade helt klart sina ögonblick och jag tyckte den funkade rakt igenom. Dock håller jag med om att Mark Wahlbergs karaktär var ganska intetsägande. Ted var helt enkelt bäst.

Svara

Fiffi februari 3, 2013 kl. 00:14

Movies-Noir:
Ted var bäst OCH vidrigast. Han är ju hemsk egentligen. Gör om den karaktären till en människa och jag skulle vilja slå hen med ett baseballträ. Men nu är han nalle, alltså mer okej. Typ. Eller?

Svara

A Film and TV Freak Like Me februari 2, 2013 kl. 19:44

Efter att ha fått höra “super”, “awesome”, “helt fantastiskt jävla bra” och liknade ord så blev jag bara besviken. Ted är ju bar fjantig och dum och småunderhållande på sin höjd.

Svara

Fiffi februari 3, 2013 kl. 00:15

A freak like me:
Småunderhållande – bitvis. Men awesome? Vartdå? Jag håller helt med dig. 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: