The Adjustment Bureau

14 juli, 2011

När du missar bussen och den bussen du skulle ha åkt med frontalkrockar, när du halkar på parkeringen, ramlar och missar staketstolpen med en centimeter,  när du möter en främling i en storstad och era blickar möts och ni båda vet att ni inte kan leva utan varandra – vad är det bevis på? Sånt som liksom bara händer? Livet? Nån form av Gud? Slumpen? Ödet? Eller kan det vara  en myndighet, en organisation bestående av beiga män i hatt som kontrollerar ditt liv?

Den (förhållandevis) unga politikern David Norris (Matt Damon) siktar på en plats i senaten. Han är allas gunstling i korrekt marinblå kostym och perfekt kammat hår och valbarometrarna visar på storvinst. Ingenting borde kunna stoppa honom.

Men allt går inte riktigt enligt planerna. I ett par sekunder av totalt hjärnsläpp moonar Norris offentligt och självklart dyker den bilden upp på helsidor i dagstidningarna. Siffrorna dalar, Norris får se sig besegrad och livet är allt annat än kul. Norris ska hålla sitt förlorartal inför sina trognaste väljare och går in på toaletten för att samla sig en stund men det visar sig att han inte är ensam därinne. En kvinna har gömt sig på herrmuggen då hon kraschat ett bröllop i närheten och när hon smyger sig ut ur båset knastrar det till mellan henne och Norris som det gör i ett tändstift när man vrider på startnyckeln.

Elise (Emily Blunt) och Norris hamnar i nån slags romantisk bubbla där bland välskurade klinkerplattor och sanitetsporslin och när dom likt kardborrar på en flanellpyjamas dras mot varandra och förenas i en kyss står det klart: dom är varandras pusselbitar och bör inte, kan inte, får inte leva utan varandra. Men ödet, slumpen, männen i hatt på The adjustment bureau vill annat. Elise passar inte in i Norris förinställda livsbok och hon ska med alla medel bort.

Filmbloggarna FlmrFripp och Filmitch har sett filmen. Det är skönt. Fram till att jag läste deras recensioner hade jag nämligen enbart hört jubel och visslingar från vänner och bekanta om den här filmen, jubel jag inte riktigt kunde varken placera eller förstå. Är det inte en vanlig konspirationsthriller? Jo. Jag tycker nog det. Det är en till en början ganska smart thriller och innan konspirationsdelen förklaras tycker jag till och med den är spännande. Men det är männen i hatt som inte funkar på mig. Det blir FÖR larvigt, för banalt och visst är det charmigt med dom uppenbara 60-tals influenserna i filmen men när jag sitter framför TV:n kan jag nästan höra manus läsas upp med bebisspråk av en flumdrutt till scripta i Farbror Barbros bajsbruna byxdress.

Det som gör filmen sevärd för mig är samspelet mellan Matt Damon och Emily Blunt som jag tycker fungerar finfint. Båda två ler med hela ansiktet i varandras närhet och mer än så krävs inte för mig när jag är på det humöret. Jag hade gärna sett att filmen hade tagit ut svängarna mer åt något av hållen, alltså gjort den mer konspiratorisk och spännande eller mer romantisk. Nu blev det mest ljummen  mellanmjölk av alltihop.

{ 4 comments… read them below or add one }

Sofia juli 14, 2011 kl. 09:35

Låter på din beskrivning av handlingen som om man gör det sedvanliga konspirationsmisstaget. Konspiratörerna är allsmäktiga men ändå inte tillräckligt mycket för att kunna förhindra vad de i sin allmäktighet rimligtvis borde kunna förhindra.

Svara

Fiffi juli 14, 2011 kl. 22:53

Sofia:
Absolut. Precis så är det. Och det är spännande och lite otäckt ända tills man kommer på just det.

Svara

filmitch juli 16, 2011 kl. 01:13

Tack för länkningen. Samma betyg (ungefär) men av olika anledning. det jag gillade hade du problem med och v/v. Twilight zone avsnittet är kortare och bättre.

Svara

fiffi juli 16, 2011 kl. 11:43

filmitch:
Så kan det bli ibland 😉

Twilight zone-avsnittet har jag inte sett och nja, njä, det kan jag nog klara mig utan också 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: