THE CONGRESS

Det finns få saker inom populärkulturen som provocerar mig mer än dåligt tecknad film.

Jag kan fanimej känna hjärnans innanmäte självantända när jag zappar in på Barnkanalen eller Nickelodeon och det bjuds på animerat barnvakteri i form av löpande-band-datagjorda filmer som är så enahanda och pundiga att föräldrar som låter sina barn titta på skiten får skylla sig själva när den hemska nyheten sjunker in: dom har medvetet sett till att uppfostra sina barn med extremt dålig smak.

Samtidigt kastar jag sten i glashus, jag vet det. Jag själv gör business på att teckna som en fyraåring. Ingen kan säga att det är stor konst men det är min konst och jag är skönt jävig i den frågan. Hur som helst så väcker The Congress vissa frågor hos mig och tyvärr är dom flera sjömil ytligare än dom filmens regissör Ari Folman och Stanislaw Lem (som skrev boken filmen är baserad på) vill få fram. Fast det ena behöver kanske inte utesluta det andra?

Robin Wright spelar Robin Wright. Hon är 45 år, får roller fortfarande men kanske inte dom största eller mest välbetalda. Hon bor i en flyghangar tillsammans med dottern Sarah (Sami Gayle) och sonen Aaron (Kodi Smit-McPhee) som lider av en sjukdom som kommer göra honom både döv och blind. Robins agent (Harvey Keitel) vill att hon ska göra det enda rätta, låna ut sin kropp och sina uttryck till filmbolaget som ska scanna henne, mata in mätningarna i en dator och på så sätt göra henne odödlig, för evigt ung och ge henne perfekta roller foreverandever som en datoranimerad version av sig själv. Robin vill inte. Hon vägrar. Al (Keitel) tjatar. Filmbolagsdirektören (Danny Huston) tjatar. Robin vägrar. Det tjatas lite till och till slut ger Robin med sig.

Här bränner det till i filmen, frågeställningen är riktigt intressant. Robin vill inte ställa upp på att sälja sin kropp och sitt yrkesliv på det här sättet, hon vill ha full kontroll och välja sina roller själv. Al spolar ner alla hennes argument i toaletten för vilken skådespelande kvinna i Hollywood bestämmer egentligen helt själv över sitt liv och sin kropp?

Den här delen av filmen har stoft som räcker till en hel film men det är över halva speltiden kvar. Var ska filmen ta vägen? Jag satt i biosalongen och hade ingen aning ö-v-e-r-h-u-v-u-d-t-a-g-e-t. Den första halvan av enastående spelfilm (stark fyra i betyg) blir efter halva tiden en psykadelisk och framförallt FULT animerad film. Jag kan inte säga att den delen av filmen är dålig om jag ser till handlingen men jag har svårt för animationerna. Jag blir trött. Filmen är seg. Det händer inte så mycket. Eller jo, det händer en hel del, det är som att bevittna en LSD-tripp, en SOVANDE LSD-tripp.

Om jag ska försöka mig på att summera filmen så känns den mer annorlunda än fantastisk, mer tänkvärd än min hjärna kan ta in och Robin Wright är underbar. Det är dessutom en film som bör ses på bio. Hade jag sett den hemma hade jag aldrig i livet lyckats vara så koncentrerad som filmen kräver.

Jag såg filmen tillsammans med Jojjenito och Har du inte sett den-Johan på invigningen av festivalen Monsters of film i höstas. Det var lääängesedan.

5 svar på ”THE CONGRESS”

  1. Fan, det här med smak alltså. Jag tillhör ju dem som uppskattar tecknarstilen av många av de massproducerade billiga barnprogrammen. Gillar även din konst. Men jag ser ju att det är ljusår från exempelvis Satoshi Kons perfektion i Paprika. Eller Disney. Eller Ghibli. Älskar att filmen är sprängfylld av detaljer att kika på. Som en Pettsson och Findus bok upphöjd till tusen. Till slut reagerade man knappt på att Hitler studsa förbi med en spene i vardera hand. Eller att Ron Jeremy står och flirtar med Marilyn Monroe.

    1. Johan:
      Haha, attans va, smak är ingen lätt grej att förstå sig på. Vad gäller tyck och smak i kombination med tecknad film så tror jag att mycket grundläggs i vilken typ av tecknat man såg som liten och när jag var pytteliten kryllade det inte av massproducerad animerad film direkt (hej Linus på linjen ;)).

      På tal om det, brukade du titta på Jem and the Holograms? 🙂

      1. Det kryllade av de serierna när jag var liten. Speciellt i Chile där det bara rullade hela dagarna och jag fastnade totalt för en serie som hette Capitan Tsubasa. Har inte sett Jem and the Holograms men efter att googlat lite får jag lite känslan av en barnvänlig Perfect Blue när jag ser bilder på det. Gick det på svensk TV?

        1. Johan:
          Jag tror Jem gick på Nickelodeon eller så. Jag såg det inte själv, dels fanns det inte Nickelodeon på ”landet”, dels var jag nog lite för tonåring för att uppskatta det även om jag sett det men jag har en kollega som är galen i det (barndomsminnen :)) och jag tänkte att det var en sån typisk animerad grej som man bara kan gilla om man såg den i helt rätt ålder.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.