Fredagsfemman #296

5. The Leftovers!

Efter att så sakta ha börjat tagit mig in i TV-serien The Leftovers inser jag att det är en serie jag definitivt kan komma att fastna för. Jag känner mig både rädd och förväntansfull inför detta. Tre säsonger. Massor med timmar. Men en hittills osedvanligt MAGISK Justin Theroux i huvudrollen. Det här är första gången jag ser något som helst speciellt i den karln men OJ, han är helt sjuuuukt bra här!

.

.

.

4. Monsters of film!

Här är festivalen som började i onsdags, håller på till på söndag och där vissa av filmerna kan ses på SF Anytime! Läs mer om festivalen här och här (eller här) kan du se filmerna som finns som VOD. Det finns bland annat en film som heter Serpent. Den handlar om en svart mamba. Och två personer. I ett tält. Jag dör nästan bara jag skriver det här. Men passa på att se 47 meters down om du har möjlighet att gå på någon av visningarna ikväll. Den visas kl 20 och 23.45 på Zita. Ett MÅSTE för alla som gillar hajskräckisar!

.

.

.

3. Denis Villeneuve

Säga vad man vill om vad som helst men det här är en snubbe som har hittat helt rätt i livet. Fy fan var najs det är, det är i det närmaste LYCKA jag känner när människor jobbar med det som dom är mest lämpade för att göra. Och Denis Villeneuve bör inte köra buss eller operera lårbenshalsar eller mata knubbsälar. Han bör göra film. För alltid. (Och detta säger jag MED EMFAS trots att jag ska se Blade Runner 2049 först imorgon). Ett extra tips! Prisoners finns på Netflix nu! Se! Se! Se!

.

.

.

2. Filmspanarträff

Hej filmspanare! Imorgon ses vi för att gemensamt se en av årets största och mest omtalade filmer. Det ska bli spännande. Och kul. Och intressant. Och långt. Och riktigt riktigt mysigt!

.

.

.

1. GUD HÖR BÖN TILL SLUT (om nu Gud kan likställas med SF)

Jag har tjatat och gnällt och tjurat och surat och mejlat och kommenterat och skrivit spaltmeter om det ABSURDA i att SF inte fixar till sin sajt så man kan betala sin biobiljett med sina egenhändigt intjänade bioklubbspoäng. Men nu….nu….NU kan man göra det! Hörde du? NU KAN MAN BETALA MED SINA POÄNG! Tack SF för att ni äntligen tagit ert förnuft till fånga och lyssnat på era kunder. Bättre sent än aldrig.

 

 

Fredagsfemman #246

5. Hur mycket bättre kan det bli?

Imorgon börjar årets Så mycket bättre och på pappret känns det som det kan bli en riktig höjdarsäsong! Lisa Ekdahl, Danny Saucedo, Jill Johnson, Little Jinder, Tommy Nilsson och Magnus Carlson, jag kommer inte missa ett enda avsnitt!

.

.

.

4. Christian Andrén

Vilken hjälte! Får han inte en Guldbagge för sin roll som Rikard i Jätten då äter jag upp ett bouleklot. Eller ja….lillen i alla fall. Om den är gjord av marsipan. Eller choklad.

.

.

.

3. Linda Sato

För en sisådär åtta år sedan, typ, dök det upp en bok på marknaden som var baserad på en blogg och som handlade om singellivet i storstan, om dejtande, om att vara nyskild, mamma och letandet efter ”den rätte”. Den boken var skriven av mig. Några år senare kom det ut en liknande bok skriven av Hannah Widell men nu – NU – har Linda Sato visat var skåpet ska stå för alla framtida böcker i denna genre. Det är bara att lägga ner. Hon är bäst! ”Tusen känslor och nästan lika många män” borde kunna bli en TV-serie – eller film för den delen – SÅ galen och underhållande är den. Så ett tips till alla tjejer och kvinnor som tror sig kunna känna igen sig åtminstone liiiite i den här berättelsen: KÖP Å LÄS!!!!

.

.

.

2. Monsters of film

Nu är Monsters of film-festivalen igång som bäst i Stockholm och dom visar en hel drös med riktigt bra filmer i år. Men för alla som kanske inte har möjlighet att besöka festivalen så går det att se tio filmer som Monsters on demand, alltså hyra dom för att se i hemmets lugna vrå. Här är en länk till hela festivalen och vill du ha ett tips bland demand-filmerna, hyr Evolution. Jag såg den på Stockholms filmfestival förra året och den är precis lika tok-knepig som den är bra.

.

.

.

1. Divorce

Har du varit på bio och sett den föga tillfredsställande filmen Jag älskar dig – en skilsmässokomedi och känner att du fortfarande vill ha mer, att just skilsmässokomedi är en genre som borde grottas ner betydligt mer i? Ta mig på orden nu – klicka in på HBO och börja titta på serien Divorce! Sarah Jessica Parker och Thomas Hayden Church försöker skilja sig och hur jobbigt det än är, det är jäkligt underhållande att titta på!

KNOCK KNOCK

Så kallade home invasion-filmer är en genre jag oftast gillar. Mitt hem är verkligen min borg och jag har väldigt lätt att sätta mig in i utsattheten att få sitt hem invaderat att bus, drägg, tjuvar, misshandlare och – om det vill sig riktigt illa – mördare. Det behövs inte någon stor portion otäckheter för att jag ska tycka att det blir obehagligt.

I Knock Knock är det Keanu Reeves rollfigur Evan Webber som får sitt hus invaderat av två lättklädda unga damer när han är ensam hemma en kväll. Och det är Fars dag också till råga på allt. Stackars stackars Evan som blir lämnad av sin härliga fru och sina två barn just denna dag.

Nåja. Han får ju som sagt besök av två snuttiluttor som alldeles regnblöta ringer på hans dörr  – och han öppnar. Och dom får låna handduk och morgonrock och hej vad det går, det tar bara minuter innan dom helt ogenerat springer omkring i underkläder och börjar tafsa på honom. Och – märk väl – Evan är MAN och en MAN kan uppenbarligen inte säga nej när det dyker upp lössläppta psykopatiska sexuellt frigjorda OKÄNDA flickor. Alltså….jag tror inte på´t. Jag vägrar tro att denne till synes fullt normale familjefadern är så jävla….dumihuvvet. Han är korkad som ett spån OCH han spelar över som på en nyårsrevy i Emmaboda.

Sen är det tjejerna. Idioterna. Ana de Armas och Lorenza Izzo. Herreminjävlar alltså. Den sistnämnda är dessutom fru Eli Roth, mannen som skrivit manus OCH regisserar denna film och att casta henne i en huvudroll får mig att vilja börja lobba för dödsstraff för nepotism.

Jag hade rätt höga förväntningar på den här filmen, jag erkänner det. Inga infriades. Jag gillar Keanu men här är han bara sooooo baaaaad.  Det finns verkligen inga förmildrande omständigheter. Det här är en riktig skitfilm.

I avsnitt 12 av filmpodden Snacka om film pratar Steffo om Knock Knock. Och han är SNÄLLARE än jag med betyget! Coolt va?

WE ARE STILL HERE

Innan jag började titta på filmen hade jag fått för mig att det var en amerikansk remake av den mexikanska kannibalfilmen We are what we are. Vetefan varför egentligen, kanske för att jag blandade ihop titlarna och trodde att filmerna hette samma sak. Men så var det ju inte. Snurr snurr.

We are still here handlar som så många gånger förut om ett hus. Ett haunted house. Jag gäspar käkarna ur led så snart det går upp för mig att så är fallet. Var är kannibalerna när man behöver dom? Som tur är svänger historien en aning och blir någonting bra mycket mer och när eftertexterna rullar känner jag mig riktigt nöjd trots att jag suttit och tittat på en ganska tyst och långsam skräckfilm – och Barbara Cramptons stora rödgråtna ögon – i 77 minuter.

Ted Geoghegen har skrivit manus och regisserat och jag tror det är en snubbe vars namn kommer dyka upp många gånger i filmsammanhang framöver. Det är uppenbart att han vill berätta nåt, alltså göra nåt mer än bara en simpel skräckis som kan säljas billigt till små obskyra filmfestivaler.

Jag tycker den här filmen spelar i samma liga som Hellions rent snygghetsmässigt (med där Hellions var rosa är denna film portföljbrun) men manusmässigt är denna film eoner bättre och betydligt mer spännande. Ett par scener är faktiskt riktigt otäcka, alltså sådär så hjärtat nästan stannade för en mikrosekund. Källarscenen med sonen till exempel.

För att upprepa mig en smula, jag känner mig helt enkelt…nöjd.

HELLIONS

 

 

 

Det här med tonårsgraviditeter verkar vara en het potatis när det kommer till skräckfilm. Straffet för att ha oskyddat sex är inte bara att det kommer en oönskad bebis till världen utan den unga blivande mamman ska dessutom råka ut för en jävla massa skit och jävulskap på vägen. Dubbelbestraffning the moralpanik way – kanske? Nåja, det finns många exempel på detta på film, Jug Face är ett, dagens film ett annat.

I Hellions är det 17-åriga Dora (Chloe Rose) som får reda på att hon är gravid, något som verkar komma som en blixt från en klar himmel för henne trots att hon har fast sällskap med snyggingen Jace (Luke Bilyk). Hon hade dessutom kräkts i skolan och alla vet ju vad det betyder när en tjej kräks.

Men nu är det Halloweenhelg och Dora har alltså tid hos en läkare som sitter i sitt rum med fantastiska fönster och utsikt och LÖSÖRON och berättar för henne att hon är fyra veckor in i graviditeten och han ger henne sitt visitkort så hon kan ringa honom närhelst hon behöver prata. Är det en sciencefiction-film det här? What the fuck liksom? Det där är ju så overkligt att resten av filmen blir nästintill dokumentär i jämförelse.

Resten av filmen känns ganska ordinär ur skräckfilmsuppbyggnad men med en liten twist och twisten är att den är betydligt mer ”konstnärligt” filmad är vad man kanske är van vid. På gott och ont. Det är rätt snyggt med den där kalla rosa linsen men samtidigt tar den bort lite av ”verklighetskänslan” – om man nu tycker att det fanns någon ELLER att den känslan tillför något.

För egen del tycker jag filmen är sevärd – konstnärligt filmad eller ej – och väldigt mycket bättre än mycket som produceras i den här genren. Helt klart godkänt!

Vill du höra mig och Steffo dissekera den här lilla filmen, lyssna på avsnitt 11 av podcasten Snacka om film.

THE HOUSE AT THE END OF TIME

Skräckfilmer från Venezuela hör inte till vanligheterna att jag ser men jag gillar verkligen att sätta tänderna i just filmer i denna genre som är från lite mer ”annorlunda” länder. Även om filmerna inte nödvändigtvis är ”bra” så är dom ofta skönt annorlunda jämfört med amerikanska och svenska skräckfilmer.

Dulce (Ruddy Rodríguez) bor i ett stort hus med sina barn och upplever att det är ”nåt” galet i huset. Nåt läskigt, nånting….mörkt. Så hittas barnen mördade och det är Dulces fingeravtryck på den dödande kniven. Hon åtalas och döms för mord och sitter trettio år i fängelse.

Det är en gammal kvinna som återvänder till huset trettio år senare. Samma skådespelare men med pinsamt dålig sminkning. Dulce känner forfarande av det ”underliga” i huset och hon hävdar fortfarande att hon är oskyldig, att hon inte har dödat sina barn.

Filmen hoppar väldigt mycket i tid och är inte alltid helt solid i sin klippning. Jag märker att jag tappar fokus och ibland inte riktigt hänger med. Sen är den där ålderssminkningen inte bara pinsamt dålig, den är GROTESK, den får Leonardo DiCaprios J Edgar Hoover att se naturlig ut. Och för att vara en skräckfilm är den väldigt lite skrämmande.

GERMAN ANGST

 

 

 

Den tyska ångesten börjar med marsvinet Mucki som tappat två tår. Såren vill inte läka eftersom dom små benen sticker ut, sa veterinären och amputerade istället hela benet på Mucki. Lola Grave spelar den unga flickan och tillika Muckis ägare, en flicka som visar sig ha många strängar på sin lyra.

German Angst är en antologifilm bestående av tre delar och det här segmentet heter Final Girl och är regisserat av Jörg Buttgereit. Enligt uppgift ska filmerna handla om kärlek, sex och död och ja, man skulle väl kunna säga att redan första filmen har prickat in full pott där med lite målmedveten problemlösning, kroppstympning och en redig mängd otäck stämning som grädde på moset.

Make a wish är del nummer två, i regi av Michal Kosakowski. Här spelar en amulett en viktig roll, en amulett som gör att människor kan ”byta plats”. Den här delen är alldeles på tok för lång (och rätt trist) och speciellt eftersom det kändes som att första delen var på tok för kort.

Så beger vi oss in i det tyska utelivet, en klubb med hög musik och en man och en kvinna som träffats på nån suspekt internetsajt och nu ska ses för en ”riktig dejt”. Jorå. Tjohejsan. Segmentet heter Alraune och det är Andreas Marschall som regisserat. Det hade förutsättningar till en början att bli riktigt bra men jag vet inte….den suggestiva otäcka känslan försvann illa kvickt. Fasiken, filmen började ju så bra med den där lilla håriga Mucki och en tysk ångest som i princip rann längst väggarna. Men ingen lycka varar för evigt och som helhet kan det inte bli godkänt, även om det är nära.

Fredagsfemman #196

5. Utspridda Monsters of film-filmer

Jag såg ett gäng filmer som visades på Monsters of film-festivalen förra helgen. Då det precis varit skräckfilmsvecka på bloggen kändes det som att både jag och eventuella läsare behövde lite mer snällistexter för att inte drunkna i mord och monster och därför kommer recensionerna portioneras ut på fredagskvällarna framöver. Så får det bli. Fredagsskräckisar i vintermörkret alltså och den första kommer ikväll.

.

.

.

4. Suzanne Osten på SF Anytime!

När jag hade mitt tema med svensk film (varje söndag hela 2014) så letade jag med ljus och lykta efter en film jag såg 1993 men inte har varken sett eller hittat sen dess. Filmen hette Tala! Det är så mörkt och den är regisserad av Suzanne Osten. När jag satt och klickade mig runt på SF Anytime, frustande letande efter ännu en skräckfilm att se, fick jag syn på något som gladde mig nåt oerhört. Filmen fanns där! Tala! Det är så mörkt finns att hyra där men även fyra andra Osten-filmer: Bengbulan, Livsfarlig film, Mamma och Bröderna Mozart. Klicka här för att komma direkt till hyrsidan och ett tips, se Tala-filmen. Mer aktuell än någonsin.

.

.

.

3. Fars dag med Totoro?

På söndag kl 14 visas den finfina filmen Min granne Totoro på Cinemateket. Så vet du inte vad du ska ge din pappa i farsdagspresent så kan jag LOVA att ett biobesök är mer uppskattat än en slips –  även om det inte blir denna tecknade lilla pärla.

.

.

.

2. Filmkärlek ända in i kaklet!

Så blev den äntligen sedd på bio igen, Det stora blå. Orden tar slut. Filmen är perfekt. Det går inte att göra film bättre än såhär. Vilken härlig kväll det blev! Tack Cinemateket för att ni visade filmen och tack Jojje, Sofia, Carl och Johan för sällskap.

.

.

.

1. Jag har fastnat i Fargo-vinkelvolten!

Den har legat SÅ länge bredvid TV:n i mitt sovrum, DVD-boxen med första säsongen av Fargo. Men så fick jag ett ryck, låg i sängen och snorade och inbillade mig att lite TV-serie på nattkröken skulle få mig att somna i ett huj. Men det gick ju käpprätt åt helskotta. Jag låg vaken hela natten. Ett avsnitt till, ett till, ett till. Så SJUKT bra! Varje avsnitt är så mastigt att det känns som långfilmer. Varenda sekund används till max. Billy Bob Thornton är magisk för att inte tala om Martin Freeman. Nu ska jag ge mig i kast med säsong två alldeles på direkten! Hurra!

Fredagsfemman #192

5. Vill du betala för att få toksvindel?

Gå på bio ikväll! Just sayin! (Ja, precis. The Walk. Se den i 3D eller inte alls. Recensionen finns här)

.

.

.

.

4. Dags att peppa för Monsters of film-festivalen

Nu är festivalprogrammet släppt och jag är sjuuuukt pepp på Eli Roths nya film Knock Knock med Keanu Reeves!

.

.

.

.

3. Hallå alla biosnacksutvecklare!

Jag har kommit på värsta bästa idén! Marschmallows med baconsmak, skulle inte det kunna funka? Va?

.

.

.

.

2. Träna med Kalle

En. Så. Himla. Fin. Och. Bra. Serie. På ett SVTPlay nära dig. Alla avsnitten finns där och *tadam!* nu kan jag göra burpees!

.

.

.

.

1. Ängelby

Alltså….det har bara visats två avsnitt och egentligen VET jag inte om jag tycker den här serien är jättebra, bra, okej eller bara superkonstig MEN jag vet att jag längtar till nästa avsnitt och att den har ”nåt” som gör att jag knappt blinkar under timmen serien pågår. Mia Skäringer är svinbra, Göran Ragnerstam har en frisyr som inte ens en mamma kan älska och Amanda Ooms är brännskadad. Serien går på måndagar på SVT och här finns den på play. Kanske är värt att ge den en chans, vad säger du?

.

.

.

AMERICAN BURGER

En busslast av amerikaner (spelade av svenskar) ska åka på nåt sommarläger (?) nånstans i Europa (Sverige?) och nånstans ute i ingenstans (den svenska skogen?) stannar bussen och det är dags för lunch. Lyckosamt för bimbogänget-av-båda-könen i bussen stannar den utanför hamburgerrestaurangen American Burger.

Dom välkomnas av en man som på IMDb kallas ”Demented butcher” (våldsamt överspelad av Fredrik Hiller) och snart jagas dom alla över stock och sten av män med slaktarkläder och slipade knivar. Det är inget lur, burgarna innehåller verkligen 100% amerikanskt kött!

Jag tror såhär, jag tror jag hade gillat filmen betydligt bättre om ungdomarna spelats av amerikaner som kan prata sitt eget språk, alternativt svenska skådespelare som pratar ren amerikanska. Jag har jättesvårt för den där påklistrade svengelskan även om jag inser att filmmakarna tycker den har ett värde (annars hade dom gjort annorlunda). Ett mervärde kanske till och med?

Så länge ingen pratar är filmen helt okej. Fotot är exemplariskt, musiken bra och det finns en slowmotionscen i mitten av filmen som är vrålsnygg på ren svenska. Annars spelar filmen mest på fördomar gentemot amerikanska ungdomar (cheerleaders, nörden, snygglot osv) och att det drivs med hela splatter-skräck-komedi-genren. En del funkar, en hel del blir tröttsamma transportsträckor och när Fredrik Hillers slaktarclown är i bild vill jag bara stänga av.

Men säga vad man vill om Fredrik Hiller, jag tycker han är jätteintressant som manusförfattare och regissör till filmen Zon 261 som kommer inom en snar framtid (hoppas jag). Det är en film jag tror på.

Jojjenito har också sett filmen och den framkallade ett helt nytt betyg på hans blogg. Fascinerande läsning väntar här. Filmparadiset är helt och hållet på Jojjes sida.

PREDESTINATION

Det är klurigt med filmiska tidsresor.  Timecrimes, Looper, 12 monkeys, About time, Timecop, Déjà vu, Primer, Source code, Donnie Darko, Midnight in Paris, jag märker att medelbetyget på tidsresefilmer inte är skyhöga hös mig direkt. Jag är kanske lite tidsresekänslig helt enkelt, jag gillar inte när jag blir totalt bortkollrad av skumma manus som biter sig själva i svansen, när det hoppas mellan tidsperioder så grundhistorien blir som en tärning som ligger under en burk, en burk av tre som någon flink trollerimänniska flyttar runt i ett jävla huj och sen ska man gissa under vilken av burkarna tärningen ligger.

Jag gillar att klura men jag gillar inte att bli lurad. Jag gillar framförallt inte att bli lurad av filmmakare som bjussar på ett konstigt öppet slut av den enda anledningen att dom själva inte lyckades få ihop storyn (både Primer, Timescrimes och Looper tycker jag lider av den åkomman). Predestination går in i varje presumtiv tidsresefälla med öppna ögon och lyckas ta sig ut på andra sidan med hedern i behåll. Snyggt gjort tycker jag!

The Spierig Brothers, Michael och Peter, har skrivit och regisserat denna finurliga tidsresethriller. Den känns påkostad, den känns genomarbetad, det är bra skådespelarprestationer rätt igenom från Ethan Hawke, Noah Taylor och Sarah Snook fast jag trodde genom hela filmen att det var en extremt välsminkad Dane DeHaan som spelade Sarah Snooks roller. Jag satt och gladde mig åt att få se honom Oscarsnominerad i början på nästa år men där fick jag alltså tji.

Betygsmässigt hamnar filmen på en fyra, kanske är det aaaningens högt men den förnämliga musiken (skriven av Peter Spierig) och hela den sköna känslan i filmen gör att en trea känns för lågt.

 

 

 

Det här är oktober månads filmspanarfilm. Vi var en maffig samling filmspanare som intog Zita-biografen i lördags, hade vi suttit tillsammans hade vi nästan fyllt en hel rad. Klicka på blogglänkarna här nedanför för att läsa fler tankar om filmen.

 

Har du inte sett den (pod)

Jojjenito

The Velvet Café

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den (blogg)

The Nerd Bird

Rörliga bilder och tryckta ord

DÖD SNÖ 2

Död Snö 2 tar vid precis där Död Snö (från 2009) slutar. Filmen börjar med en kort resumé så även om man inte har första filmen i purfärskt minne så går uppföljaren alldeles jättebra att hänga med i.

Storyn är inte superklurig direkt. Dom där nazizombiesarna som jagade sitt naziguld i första filmen och dödade en himla massa norska fjällturister på vägen genom att ploppa upp ur snön som grafiskt snygga men äckliga levande döda människosvampar har liksom inte gett upp. Martin (Vegar Hoel), den enda överlevande från första filmen, kapade av sin egen arm för att förhindra zombiesmittan att ta över hans kropp och nu har han något naziledaren Herzog (Ørjan Gamst) vill ha: den påsydda kapade armen.

Martin har nämligen av misstag fått Herzogs (också) avkapade arm ditsydd på sjukhuset, en arm som visar sig ha ett eget liv, som slåss, dödar och känner av mörka hudfärger på egen hand. Herzog har Martins arm men den ger honom inga direkta superkrafter. Jag tror inte filmen handlar om nåt djupare än detta egentligen. Martin måste döda Herzog på något sätt, Herzog ser till att bemanna sin zombiestyrka, Martin hoppsan-det-var-inte-meningen-dödar några och skyller på armen och en Zombie Squad från USA kontaktas.

Det märks att regissören Tommy Wirkola fått en ökad budget med denna uppföljare, 35 miljoner norska kronor jämfört med 5,2 miljoner för första filmen och det märks att han tillsammans med dom övriga två manusförfattarna Stig Frode Henriksen och Vegar Hoel himself faktiskt lagt ner sin själ i historien. Hela filmen andas kreativitet, härligt sköna galna barnsliga och blodiga idéer som gått att genomföra tack vare mer pengar.

Jag skrattade gott, jag häpnade, jag suckade (fast på ett bra sätt om man nu kan göra det?) och jag gladdes åt dom ljudliga reaktionerna från resten av publiken. Jag tror vi var många som hade en mycket trevlig stund på Bio Rio den här hösteftermiddagen.

Det här var en av två filmer som Filmspanarna såg på Monsters of film-festivalen igår, jag lägger upp länkar till bloggvännerna när inläggen är publicerade. Den ”riktiga” filmspanarfilmen Predestination recenseras av oss alla på onsdag.

Jojjenito

Fripps filmrevyer

TUSK

Det är nåt med den där känslan, det är nåt med att tro att man sett allt och sen ändå lyckas bli förvånad, det är nåt med det jag gillar. Jag har sett mycket konstigt i mina dagar men någon valrossthriller har jag aldrig sett, inte förrän nu.

Att Kevin Smith kom på idén är en sak, att han gjorde verklighet av den en helt annan. Tusk handlar om podcastarna Wallace och Teddy (Justin Long och Haley Joel Osment) som i sin pod Not See Party (läs det högt så förstår du grejen) pratar om udda figurer som gör svinknasiga grejer, som att kapa benet på sig själv med ett svärd till exempel. När Wallace åker till Kanada för att besöka denna svärdsvingande kille visar sig killen vara död och Wallace blir besviken. På muggen på den lokala puben ser han ett handskrivet brev, någon vid namn Howard Howe har skrivit om udda historier och Wallace letar upp honom. Det visar sig att en av dom mest udda grejerna Howard (Michael Parks) berättar är om mötet med Mr Tusk, valrossen som räddade hans liv.

Tusk må vara en valrossthriller men den är också en valrosskräckis och en valrosskomedi med en släng av valrossdrama. Men trots att filmen handlar om en man som förvandlar en annan man till valross så tror jag det läskigaste av allt var första scenen med Haley Joel Osment i bild.

Tänk dig att du har BARNET Haley Joel Osment framför dig på näthinnan, alltså lillkillen från Sjätte sinnet, A.I och Forrest Gump (ja det är han som är Forrest Gump Jr). Tänk dig att du inte sett honom på film på väldigt många år (vilket du kanske har men jag och stora delar av biopubliken hade det uppenbarligen inte) och att hjärnan inte greppar exakt HUR många år som faktiskt gått sen han såg döda människor tillsammans med Bruce Willis. Alltså SHIIIIIIIT!

Tänk dig att du har BARNET Haley Joel Osment och så åker du med honom till en bensinmack. Du stannar bilen precis utanför skåpet där däckpumpen står, du bär fram pumpen och istället för att trycka fast den där luftpumpmetallstången vid bildäcket så trycker du in den i tvåan på Haley Joel och håller in handtaget, pumpar honom full med luft så han blir som en mänsklig heliumballong. DÄR har du Haley Joel Osment anno 2014! [Före och efterbild]

När chocken väl lagt sig kan jag dock konstatera att 26-åriga Haley Joel Osment är precis lika bra skådis som den lille varianten en gång var. Han är väldigt naturlig framför kameran, något som Justin Long också är även om han just i denna film är något överdrivet högljudd och skränig. Bra men too much liksom men i ärlighetens namn har han inte en helt lätt roll att spela, jag ska inte såga honom för hårt. Michael Parks är en bra skådespelare, kanske även jättebra till och med, han är dock en skådis som behöver textas för att jag ska hänga med på allt han säger och Tusk visades utan text.

Det jag tar med mig mest från filmen är minnet av Justin Long i valrosskostym, dom onödigt långa och sega scenerna med en utspökad Johnny Depp samt bensinmackscenen, ögonblicksglimten, den nyvunna vetskapen om att det finns gula robotformade Wunderbaums att köpa i Kanada.

Det blev lite av en informell filmspanarträff när Monsters of film-festivalen invigdes med Tusk i onsdags kväll. Jag kommer därför lägga upp länkarna till mitt biosällskaps, mina filmspanarvänners, recensioner när dom är uppe.

Filmparadiset var snabba med recensionen.

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

THE STRANGE COLOUR OF YOUR BODY´S TEARS

Dan Kristensen (danske Klaus Tange) har varit ute på en resa och när han kommer hem upptäcker han att hans fru när försvunnen. KLIPP. Närbild på bröstvårta. KLIPP.  Kvinnoben som tittar fram under en lila klänning. KLIPP. Närbild på Dan (otroligt lik Willem Dafoe i vissa vinklar förresten). KLIPP. Bilden delas upp i tre. Uppspärrade ögon. Morristapeter. En drillborr. KLIPP. Brölande oljud. En bunden kvinna. Ett stetoskop. KLIPP. En snurrande LP-skiva. KLIPP. Dans ögon i närbild genom grön kameralins. KLIPP. Dans ögon i närbild genom röd kameralins.

Såhär fortsätter filmen i 102 minuter. Arty-farty-barometern går i taket och så även jag. Det här är INTE min grej. Filmer som försöker vara balla/coola/snygga/egna/svåra enbart för ballheten/coolheten/snyggheten/egenheten/svårighetens skull blir inget annat än skrattretande i mina ögon.

Kom igen, försök berätta nåt istället Hélène Cattet och Bruno Forzani, det här är en långfilm inte en videoinstallation på MAM i Paris.

Blir du nyfiken på filmen så visas den på Monsters of film-festivalen ikväll kl 22 på Zita eller på SF Anytime till och med söndag.

AMONG THE LIVING

Det finns en fransk jävligt äcklig men väldigt bra film som heter Inside. Inside är skriven och regisserad av Alexandre Bustillo och Julien Maury och när den duon tittar fram i ljuset med en alldeles ny film så är det klart jag blir intresserad. Och engagerad. Och kanske lite rädd.

Bustillo och Maury hör nämligen till den typen av manusförfattare som inte har någon spärr. Den finns inga ”så kan man bara inte göra” eller ”ska någon dödas så ska det ske si eller så annars klarar inte publiken av att se det”  eller ”vadå, ett barn kan man väl inte döda?”. Det är det som är det otäcka med deras filmer men också det som lockar skräckfilmsfantaster som mig, vi som har sett lite för mycket, vi som är lite avtrubbade och skadade, vi som hela tiden kräver mer och mer för att förfasas.

Bustillo och Maury har med Among the living gjort ännu en film som nådde fram till det innersta av skräckrädslorna i mig. Flera av scenerna, eller ja, speciellt en (tänker dock inte spoila vilken) skulle lätt hamna på tio-i-topp-läbbigast-någonsin-listan om jag hade haft en sådan. Jag är glad att jag inte är småbarnsmamma om man säger så.

Jag vet inte om det är nån större vits att skriva nåt om handlingen, jag tror inte det. Ju mindre du vet desto bättre, det är som vanligt alltså. Är du ändå sugen att veta mer, spana in trailern här. För att vara en trailer är den bra, den är dessutom på otextad franska så kan du inte franska är det ännu bättre.

Among the living visas på Monsters of film-festivalen kl 20.00 imorgon fredag eller på SFAnytime till och med söndag.