THE FUTURE

22 maj, 2012

Människor som väljer partners som är omisskänneligt lika sina egna föräldrar har alltid känts lite otäcka tycker jag.

I The Future får jag träffa en man och en kvinna som har en annan egenhet: dom har valt varandra trots/på grund av att dom både ser ut OCH är precis som sig själva. Lite som att ha ett tvillingsyskon som man lagligt kan ligga med. Nu är det inte mycket sexande dom emellan i den här filmen det ska poängteras, men ändock, Sophie och Jason är ett par.

Dom lever sina liv nära varandra, delar lägenhet och tankar och surfar på gemensam tid skavfötters upptryckta i samma vintagesoffa. Laptopparna behandlas som bebisar, dom är med jämt och hamnar i centrum oavsett anledning. Så får dom ett ryck och ska adoptera en katt som heter Paw Paw – som agerar berättarröst i filmen –  och Sophie och Jason får sig en redig tankeställare. Om en månad blir dom tre och dom kommer aldrig mer kunna lämna lägenheten hipp som happ, dom blir fast med kattkraken resten av livet så det gäller att leva och det gäller att leva NU.

Mycket prat blir det, samtal om att fylla 40, om framtiden, om jobb, om bra dagar, om att vara lycklig eller inte och allt diskuteras i sakta mak där varje ord, varje stavelse vägs på guldvåg och jag vill som vanligt daska på dom och tjoa hallå, gör det inte så jäkla svårt, kom igen, prata som folk med varandra, VAR som folk. Kanske är det så att dom ÄR som folk är mest, kanske är det bara jag som inte riktigt är med i matchen men jag tror inte det.

Miranda July har regisserat filmen och spelar själv huvudrollen som Sophie. Hon är så nätt och petite och blek och docksöt och….knepig. Hon är säkerligen helt perfekt i rollen men det där tråkiga ordet som börjar på p poppar upp i skallen på mig igen. P som i pretentiös. Hamish Linklater som den manliga huvudrollen Jason är som sagt i det närmaste  identisk med Sophie men med skjorta och adamsäpple.

Jag är säker på att The Future kan leda fram till intressanta diskussioner på filmklubbar och studiecirklar världen över men min värld rockar den inte. Jag är aningens för intresserad av min egen framtid att jag skulle få svallningar av att engagera mig i deras men det är alltid fint med folk som tänker. Däremot vänjer jag mig efter dryga halva filmen och det där högtravande indiesnacket som jag retade mig på till en början känns mycket mer hemtamt. Filmens handling drar också iväg i en riktning som förvånade mig och och slutresultatet blev inte så pjåkigt ändå.

Musiken är trots allt det jag gillar bäst med filmen. Enkla, lugna, melodiösa slingor som skulle försätta mig i djupsömn på en kvart om jag lyssnade på soundtracket i sovrummet efter tandborstningen. Fint som tusan. Tack för det.

The Future har premiär på Voddler imorgon (23/5).

{ 4 comments… read them below or add one }

Henke maj 22, 2012 kl. 09:09

“Jag fick det.” Hmm, just den meningen låter bättre på engelska. På ren svenska: jag gillade filmen mycket. Mycket av nöjet låg i efterbehandlingen, då filmen “benades ut”.

Min revy:
http://fripp21.blogspot.com/2011/11/future-2011.html

Svara

Fiffi maj 22, 2012 kl. 22:43

Henke:
Kul att du tyckte så mycket om den och att den växte med hjälp av tiden och diskussioner. Vissa filmer behöver dessa tu för att bli förstådda ich ibland hjälper inte ens det och jag tror i detta fallet att inte mycket skulle kunna få mig att tycka mer om den än en mellanmjölkig trea.

Svara

Jojjenito maj 26, 2012 kl. 13:00

Haha, ja visst var det lite udda smått obehagligt att de var så lika varandra. Jag tyckte nog ganska lika. Det tog ett tag innan man vaggades in i filmens rytm. Håller med om musiken, den var skön. Du har rätt, Juli är verkligen dockblek och pretto men ändå på ett charmigt sätt. Förresten, många verkar ha stört sig på berättarrösten, vad tyckte du?

Svara

Fiffi maj 27, 2012 kl. 17:33

Jojjenito:
Berättarrösten, katten, hahaha, den var rätt skönt udda tycker jag. Helkonstig men rätt söt.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: