Veckans klassiker: MANNEN PÅ TAKET

Filmen Mannen på taket är gjord 1976. Den är baserad på en bok skriven 1971 som beskriver ett Sverige som var rykande aktuellt då men som nu inte längre finns.

Patienter tilltalas med titeln Fru och Herr på sjukhusen. Inte bara gamla människor dricker kaffe ur tunna små koppar med underdoserat öra. Björn J:son Lindh har låtit tvärflöjten löpa amok för att det ska låta spännande och ja, det låter spännande. Polisstationen är beige, torr och tråkig liksom poliserna själva som inte behöver vara varken vältränade eller snygga för att göra sitt jobb rätt. Som grädde på moset (?) visar Sven Wollter sin oansade drule och jag minns som om det var igår när filmen visades i min gymnasieskola och en klasskamrat utbrast: ”Det där är den första snopp jag ser som ser ut som en brun potatis”.

Jag minns mycket från första gången jag såg Mannen på taket. Jag minns lika mycket från den andra. Nu när jag ser filmen för tredje gången med ungefär tio års mellanrum slår det mig att jag minns precis hela filmen, varenda scen och att det inte på något sätt gör filmen sämre. Snarare tvärtom.

Bo Widerbergs version av Sjöwall/Wahlöös roman Den vedervärdige mannen från Säffle var mitt första möte med poliserna Martin Beck och Gunvald Larsson – men långifrån den sista. Carl-Gustaf Lindstedt är en helt annan Martin Beck än Peter Haber och Gösta Ekman och Thomas Hellbergs gestaltning av Gunvald Larsson är rätt långt ifrån både Rolf Lassgårds och Mikael Persbrandts varianter. Det är bra tycker jag. Fräscht på nåt twistat vis fast det borde vara unket men ingenting med Mannen på taket känns unket och gammalt. Nostalgiskt, javisst är det det, filmen visar som sagt ett Sverige jag minns genom ett barndoms skimmer men som sedan länge är dött men att kalla filmen gammal – not a chance! Actionsekvenserna är extremt påkostade och ur svenskt mått mätt extravaganta. Filmen är blodig på ett sätt man sällan ser och vetskapen om att Bo Widerberg använde grisblod istället för nåt rött hittipåkladd visar hans höga ambition med att göra allt med filmen på riktigt.

En polis blir brutalt mördad på Sabbatbergs sjukhus. Martin Beck och hans närmaste män gnuggar sina geniknölar för att komma förövaren på spåret. Från början känns det som en ganska simpel historia men det är en historia som utvecklas åt en massa håll och som faktiskt även bjussar på en del totalt otippade vändningar och scener.

Carl-Gustaf Lindstedt är fin som polis, han är mänsklig och varm, lite frånvarande men alltid funderande och hela hans uppenbarelse gör mig glad. Thomas Hellberg är mer äcklig än arg men eftersom jag inte läst några av Sjöwall/Wahlöös böcker så vet jag inte riktigt om hans version av Gunvald Larsson är mer ”rätt” än Lassgårds och Persbrandts mer testosteronförbannade diton. Det jag vet är att det finns en anledning till att vi inte har fått se en remake på Mannen på taket och den anledningen stavas ”svensk klassiker”.

Det är helt klart vettigt att låta Mannen på taket från 1976 vara ensam herre på täppan. Låt den vara. Låt den finnas, titta, se, lär, njut och sen kan det dyka upp nyproducerade Beck-ish-filmer med nagelbitande titlar som Den japanska shungamålningen hur mycket det vill. Mannen på taket är en ikon, den är helt enkelt untouchable och den tål hur många tittningar som helst enligt min syn på saken.

Att det händer att jag parkerar utanför Eastmaninstitutet bara för att känna filmhistoriens vingslag och att jag då alldeles medvetet tittar efter en liten kille på trehjuling är en annan historia.

23 svar på ”Veckans klassiker: MANNEN PÅ TAKET”

  1. Håller med på punkt och pricka! Fantastisk film, inspirerande filmskapande och man mår nästan dåligt när andra pratar om bästa Beck-filmen och inte ens känner till den här. Fantastisk sekvens tempomässigt när de parallellklipper mellan polisaktionen och fikandet hos pensionärerna. 😀

    Vad jag hört av Sjöwall/Wahlöö så tycker dom att Rolf Lassgårds tolkning av Gunvald Larsson är den ultimata, så som dom ser honom. Carl-Gustaf Lindstedt är dock den ultimata Beck enligt mig!

    1. Except Fear:
      Jag gillar Peter Haber som Martin Beck men Herr Lindstedt spelar i en heeeeelt annan liga. Det är ju bara att titta på hans fejs när han ser korsordet…. Han behöver inte prata för att visa starka känslor – och inte heller överspela.

  2. Bästa Beck filmen med råge. Den ultimata polisfilmen som slår ut det mesta av hollywoods produktioner.

      1. De kunde dock gjort första halvan liiiite mer händelsefull. Den är liiiite seg i starten. Annars är Lindquist bästa Beck på film med lite konkurrans från Gösta Ekman, men denna film är helt underbar.

    1. Movies-Noir:
      En svensk film som får en FYRA av dig, det är kors i taket och ståpäls på armarna och break-a-leg och hockeytuta för hela slanten 🙂

  3. Håller med, en mycket bra film som tål att ses om. Lindstedht är bästa Beck. Väl skrivet om ett Sverige som inte längre finns.

    1. filmitch:
      Det är inte utan att jag blir lite sorgsam när jag ser filmer från mitt barndoms 70-och-80-tal. Inte så att allt var bättre förr utan mer att huuuuua så stor skillnad det är – på allt – och vad fort det gått.

  4. Tycker du har fångat filmens vanlighet perfekt! Sedan är den ingen toppnotering i min bok men det beror uteslutande på att jag inte alls fick ihop mina bilder av Beck och Gunvald och alla de andra med skådisarna. Och jag såg den så pass tidigt att det då spelade mindre roll att de alla ändå gör fantastiska rollprestationer. När jag väl kunde se det var filmen redan ”förstörd”.

    För min del finns det inga filmer som når upp till böckerna, men den här är den bästa (även om Gösta Ekman rent utseendemässigt är bättre än CGL). Och visst händer det att man tar sig en liten extra sväng runt Eastmaninstitutet 🙂

      1. Oj, här var en fråga som jag missat tror jag… Det känns som ett svårt avgörande eftersom jag inte sett tillräckligt (inget tror jag) av Haber som just Beck. Och CGL blir för påverkad av helt andra roller som han spelat. Men spontant skulle jag nog säga Haber, jag uppfattar det som en väsentlig del av Martin Becks personlighet att han ska vara nästan lite utmärglad. CGL känns dessutom inte tillräckligt miserabel.

  5. Jag såg filmen som barn på svt där de varnade för grova scener första tio minuterna. Att som barn se Carl-Gustav Lindstedt i en allvarlig roll var för mig, då, mer traumatisk. Men helikopterkraschen på Odenplan är fantastisk, vilken kostnad då de faktiskt släppte en helikopter på tunnelbanoeingången som efteråt var tvungen att byggas upp igen! En fantastisk film som återspelades när jag blev tonåring, fuck tandställning och fick gå till Eastmansinstitutet, för allt utspelade sig!

    1. Benny:
      Det är ju det som är så FRÄNT! Att plocka in en komiker i en allvarlig roll, jag fattar inte att inte fler gör det i svenska filmer. Det blir ju en sån krock i hjärnan att skådisen ligger på plus redan innan hen börjar prata. I amerikansk film finns det ju fler toppenbra exempel: Bill Hader och Kristen Wiig i The Skeleton Twins till exempel.

      Allt med Mannen på taket är verkligen fantastiskt! Fulländad film, såååå coola scener och visst är det något speciellt fortfarande att gå förbi Eastmaninstitutet 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.