TO THE WONDER

8 oktober, 2013

Jag fick en skiva i ett vitt kuvert på posten.

Här. Varsågod. Se den. Sen vill jag vill läsa vad du tycker. Nyfiken.”

Det stod inte ens en titel på skivan. Jag visste ingenting om vad som väntade mig när jag stoppade in den i spelaren, mina förväntningar var på noll men mitt intresse på stjärnstopp.

Det här är det bästa sättet att se film på i min värld. Huvudet blankt som ett papper, koncentrationsförmågan uppdragen på max. Kanske visste hen som skickade mig filmen det. Kanske inte. Men jag hoppas du läser nu för tro mig, jag förstår varför just jag fick den här filmen och jag förstår att du tänkt efter, att du har koll på mig och min blogg och ville ge mig nåt att bita i. Jag är också nyfiken, inte längre på vad jag tyckte om filmen men på vem du är. Du kanske kan göra dig till känna på något sätt när du ser det här? Kommentar, mejl, vykort, flaskpost, brevduva?

Filmen börjar* och jag känner mig som att jag sitter på första raden på Dansens Hus och ska se en föreställning där dans allena gestaltar känslor, uttryck och handling. Viga människor i figurnära svarta underställ hoppar, skuttar, vrider sig i otakt till svår klassisk musik. Det har gått tre minuter av filmen och det sticker i huden. Jag känner mig orolig, inte som i betydelsen nervös, snarare mer oharmonisk. Det är jobbigt.

Vacker musik, vackra bilder, vackra människor som uppenbart älskar varandra, Ben Affleck är den ena men vem är hon? Nån Bondbrud va? Berättarrösten pratar i diktformat. Korta kärnfulla fraser som viskas fram för att sona in i solnedgångar, vajande gräs, hav. En tågresa med ett skrattande nykärt par. En europeisk stad. Paris? Han rör hennes hår, formar det i en tofs. Olga Kurylenko heter hon ju!

Det här stickandet i kroppen försvinner inte, det snarare ökar i takt med den filmharmoniska musiken. Jag känner igen det här, jag har varit med om det här förut, min kropp har reagerat på precis samma sätt tidigare. Tree of life! Förra gången jag kände detta underliga obehag var när jag satt på biografen och beskådade Terrence Maliks Tree of Life. En film kan vara bajsnödig på så väldigt många vis men bajsnödighet på Maliks vis är mer än jag klarar av. Men nu slår blixten ner! Kan det här vara en Terrence Malik-film det här också? Närbilder på hår som blåser i vinden, detta jävla väsande, bajsnödig dialog måste inte nödvändigtvis vääääääsas, jag fattar ändå att det ska vara svårt, pretentiöst, djupt, annorlunda.

Rachel McAdams kommer in i handlingen. Hon rör sig som i ultrarapid. Det är sakta filmade kor, det är en funderande Ben Affleck, det är ryktade hästar. Filmen har ett tempo som kanske kan ge vissa människor vilopaus och ett förnöjsamt leende på läpparna, själv vill jag kasta kaffekoppen i väggen bara för att det ska hända något verkligt. Jag vill klafsa runt i lägenheten med varmt kaffe under fotsulorna, jag vill lyssna på hög musik som berör, jag vill tillbaka till MIN verklighet.

Fan det ÄR Terrence Malik. Det MÅSTE vara det! Jag blir galen, jag blir fan galen. Kan inte nån jävel bara PRATA som en vanlig människa? Och denna blandning av engelska och franska. Att nån pratar på franska och Ben Affleck svarar på engelska. JAG FATTAR ATT HAN INTE KAN FRANSKA. JAG FATTAR! OCH NU GALOPPERAR HÄSTJÄVLARNA OCKSÅ! Och vinden viner, alla fortsätter väsa, det är KONSTIGT, det är säkerligen KONST det här men det är konst jag inte förstår och konst jag INTE VILL FÖRSTÅ. 

Jag fick en film i ett vitt kuvert och det tackar jag för. Jag är innerligt tacksam för ett genomtänkt present som denna. Men nästa gång, om det blir en nästa gång, snälla snälla snälla, ingen mer Terrence Malik. I såna fall får du skicka med en påse psykofarmaka.

* Härifrån skrev jag texten i realtid. Bilden och övrig information om filmen la jag in i efterhand. Jag satt med datorn i knät, tittade på filmen och skrev samtidigt.

{ 18 comments… read them below or add one }

Sofia oktober 8, 2013 kl. 09:22

Det var ett utmanande mysterium som heter duga…

Svara

Fiffi oktober 8, 2013 kl. 21:26

Sofia:
Det kan man lugnt säga. 🙂

Svara

Oliver oktober 8, 2013 kl. 13:07

Den här filmen kände jag inte till. Och jag kommer inte att se den. Efter “Tunna röda linjen” och “The New World” har jag bara känt att Malickestetiken är fullkomligt ogreppbar för mig.

Svara

Fiffi oktober 8, 2013 kl. 21:27

Oliver:
Då är vi två. Känner precis som du. Ogreppbart sa Bull 😉

Svara

Jojjenito oktober 8, 2013 kl. 13:45

Haha, direkt när jag såg filmens titel undrade jag varför du hade sett den med tanke på hur du kände inför Malicks The Tree of Life. Hade hört en del om filmen på lite olika ställen. Verkar inte vara riktigt lika uppskattad som trädfilmen.

Minst sagt märklig förklaring till varför du sett den… och nej jag är inte den mystiska brevskickare. 😉

Svara

Fiffi oktober 8, 2013 kl. 21:29

Jojjenito:
Tror inte jag någonsin valt att se filmen själv under normala omständigheter. Det här blev nästan som del 2 i vårat Utmana din smak-tema.

Så det är inte du. Heller. Vem äääääär det dååååååå?

Svara

Pladd oktober 8, 2013 kl. 18:48

Den mystiske brevslickaren får gärna skicka den till mig också. Kan nästan, eller förresten, stryk “nästan”, lova att jag kommer uppskatta den mer. 😉

Har varit sugen på den här sen jag först hörde talas om den, vilket inte var så länge sen. Malick håller ju Woody-tempo nu för tiden.

Svara

Fiffi oktober 8, 2013 kl. 21:29

Pladd:
Jag tror absolut att du kommer uppskatta den mer än jag, det är nämligen svårt att uppskatta den mindre 😉

Svara

Joel Burman oktober 9, 2013 kl. 21:37

Fiffi kanske kan skicka vidare filmen likt ett kedjebrev? 🙂

Svara

Fiffi oktober 9, 2013 kl. 21:43

Joel:
Jag leker CSI med den. Kollar fingeravtryck 😉

Svara

Pladd oktober 9, 2013 kl. 22:52

Jag är mer intresserad av Mr X:s nästa drag. Malick kommer med tre (!) filmer nästa år, orkar hen vänta så länge?

Såg för övrigt att To the Wonder finns på Netflix. I helgen är det jag och den, den och jag.

Svara

Fiffi oktober 10, 2013 kl. 17:17

Pladd:
Du anar inte vad jag ser fram emot din text om filmen och analysen av Ben Affleck 😉

Svara

Jimmy (Except Fear) oktober 8, 2013 kl. 23:11

Det var jag! Nej, det var det inte, men jag önskar verkligen att det hade varit jag som skickade den här filmen på det där fantastiskt anonyma sättet! Särskilt just för att det var Terrence Malick också – honom vill man ju gärna bli våldsgästad av nån halvljummen dag! 😀

Jag borde också slutat ta andras filmupplevelser så personligt, även om jag har lika lätt att skratta som att gråta åt folks mindre inspirerade upplevelser. Det går ju helt enkelt inte att se och ta in Terrence Malick om man har inställningen att han SKA vara konstnärligt svår, djup och framför allt pretentiös. Man behöver vara beredd på hans stil, det tror jag nog, men ju enklare man tar på det ju enklare blir nog stilen att hantera.

Lite som att livet är komplicerat, hårt och långsamt, men ju enklare man ser på det, ju enklare blir det att hantera. 🙂

Jag såg To The Wonder så fort den gick att se och jag tycker defintivt att det är Malicks “svåraste” film, just för att den är så enkel. Det är som att han skalat av sig själv till endast det råaste och jobbar med så lite som möjligt och utifrån det blir det svårare att ta in ett brett – eller många, intryck.

Det är som att rida på en enda känsla, men känner du inte av den känslan så faller du av direkt och springer bredvid under hela färden. Jag gillade verkligen To The Wonder, men som vanligt med Malicks filmer så behöver jag verkligen mogna in i filmen och plocka dom där sista milen.

Jag tycker också att det är skönt hur Malick går från det episka spannet i The Tree of Life till att göra den här lilla filmen. Typ som om Christopher Nolans eller James Camerons nästa film skulle varit ett litet diskbänksdrama om ett enkelt par.

Malick lyckas dock ändå göra det till något större än så givetvis, så att vi ska försöka flytta blicken från det vi i princip varje minut av våra liv vant oss åt att ställa in siktet på.

Kom direkt att tänka på uttrycket “bred publik” och hur det paradoxalt nog är så att bred film lättast når smala sinnen eftersom deras spektran är begränsade, men ändå kallar vi det film “för en bred publik”. Bredd är för smala personer. 🙂

Ser fram emot när du springer in i nästa Malick-film i varje fall, haha!

Svara

Fiffi oktober 9, 2013 kl. 08:31

Jimmy:
Tack för din kommentar 🙂

Nu citerar jag dig: “Det går ju helt enkelt inte att se och ta in Terrence Malick om man har inställningen att han SKA vara konstnärligt svår, djup och framför allt pretentiös.” Mitt svar blir: det gick inte att ta in Terrence Malik trots att jag inte _visste_ att det var Terrence Malik. Jag visste ju….ingenting, Så det går inte att skylla på att jag redan på förhand stämplat filmen. Jag hade verkligen ett öppet sinne och såg filmen som ett vitt papper men det hjälpte inte. Det är nåt med Malik som genomsyrar luften filmen är i närheten av. Jag kan inte andas, jag blir tamejtusan galen nästan. Så jag ser inte fram emot nästa Malik-film lika mycket som du 😉

Svara

filmitch oktober 13, 2013 kl. 23:03

Har bara sett Thin red line och ngn film med Richard Gere av Malik. Den sistnämnda minns jag inte mycket av och den förstnämnda är ett starkt skäl till att jag inte sett Tree of life…..än.

Svara

Fiffi oktober 14, 2013 kl. 14:40

filmitch:
Kommer du ihåg när du såg Remember the Titans? Du skulle inte kunna tänka dig att se Tree of Life? Snäääääääälla!!!

http://filmitch.wordpress.com/2011/06/15/remember-the-titans-2000-usa/

Svara

filmitch oktober 16, 2013 kl. 21:31

När du ber så vackert så……
Blir efter skräckfilmsveckan.

Svara

Fiffi oktober 17, 2013 kl. 07:32

filmitch:
Wihiii! Vad roligt! Det ser jag fram emot 🙂

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: