Måndagar med Matt: ROUNDERS

7 oktober, 2013

Tänk att du sitter vid ett köksbord. Framför dig har du ett vitt papper och barnkritor i regnbågens alla färger. Din uppgift är att rita Matt Damon – med kläder. Kanske funderar du en stund, kanske går det per automatik men jag är tämligen stensäker på att 99,99% av alla skulle rita Matt Damon i beiga – och för stora – chinos. På överkroppen kanske det skulle bli en enkel T-shirt eller en V-ringad lammullströja men det skulle också kunna bli det jag uppfattar som en typisk Damon-överdel: en stjärtlång mörk höstjacka, också den aningens för stor.

Tror du mig inte? Titta på Rounders och säg sen att jag har fel. Här han han nämligen den klassiska Matt-Damon-som-klippdocka-outfitten. Inget fel i det. Kanske är det i denna basicgarderob som mycket av hans storhet sitter. Det går att känns igen sig i honom, han är vanlig. Han är ingen larger-than-life-filmstjärna, han är bara…Matt. The kid from the block liksom. En svennig grabb. Den manliga varianten av the girl next door. Han har dessutom en mycket behaglig berättarröst vilken används flitigt i den här filmen.

Mike McDermott (Damon) är en vanlig juridikstuderande kille som på ett ovanligt sätt betalar terminsavgiften: han spelar poker. Allt går enligt planerna till en kväll när han i ett tillstånd av hybris och felräknande förlorar vartenda öre han äger. Som för alla andra människor som hamnar på botten är det då – och bara då – som den inneboende kunskapen om kreativt problemlösande sätter in. Han lovar sin flickvän att sluta spela och han tar ett nattjobb som budbilschaufför. Säkra pengar måste in.

Allt går enligt planerna tills Mikes bästa polare Worm (Edward Norton) släpps ut ur fängelset. Karaktären, klokskapen, relationen med Jo (Gretchen Mol) och vänskapen med Worm sätts på prov.

Rounders är en riktig söndagsmorgonfilm. Lågmäld, mysig, välspelad. Inga stora ord och gester bara skön musik, en bra historia och Damons röst som en förklarande ciceron genom filmen. Filmen ger mig behagliga 80-tals vajbs trots att den kom 1998 och duon Damon/Norton är då, precis som nu, bland det bästa man kan se på film i skådespelarväg. Att jag sett filmen förut och gav den en stabil trea spelar ingen roll, jag såg den nu med nya ögon och den förtjänar mer än så.

{ 8 comments… read them below or add one }

Sofia oktober 7, 2013 kl. 11:32

Jag hamnade också på din initiala stabila trea. Mysig, men lite för lite överraskande för att få något annat. Tyckte jag då, i alla fall.

Svara

Fiffi oktober 7, 2013 kl. 21:52

Sofia:
Överraskande är den inte men man kan komma långt med skönt mys 🙂

Svara

Henke oktober 7, 2013 kl. 13:44

Jag kommer ihåg den som en bra film, skulle nog ge den en fyra baserat på minnet. Den visar pokern bättre än många andra poker-filmer… Typ Casino Royale tex.

Svara

Fiffi oktober 7, 2013 kl. 21:54

Henke:
Man blir bra sugen på att åka till Vegas och spela bort en årslön.

Eller en månadslön.

Eller i alla fall en hundring eller två. 😉

Svara

Joel Burman oktober 9, 2013 kl. 21:39

Utan tvekan en guilty pleasure rulle för egen del… skulle gärna se en uppföljare.

Svara

Fiffi oktober 9, 2013 kl. 21:43

Joel:
Håller med, skulle gärna se en uppföljare. Det vore kul att se vad det blev av honom. 🙂

Svara

filmitch oktober 13, 2013 kl. 23:15

Jag lev nog lite väl irriterad på de korkade huvudrollsinnehavarna för att svepas med men filmen har hör omtittningspotential.
http://filmitch.wordpress.com/2011/05/01/rounders-1998-usa/

Svara

Fiffi oktober 14, 2013 kl. 14:40

filmitch:
Helt klart hög omtittningspotential. Jag känner redan för att se om den 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: