TOY STORY 3

Jag gillar leksaker. Jag hade inte så många när jag var liten men dom jag hade lekte jag väldigt mycket med. Antagligen är det så att jag både äger fler leksaker och har fler framme nu än när jag var barn men vad det beror på vet jag inte. Det kanske är nåt för en psykolog att gräva i (om det nu var så att jag tyckte det var ett problem).

I Toy Story 3 har Andy blivit 18 år och hans leksaker ligger mest och skräpar i en gammal kista. När han ska börja på universitetet ska rummet städas ur och Andy måste välja vad han ska göra med sina saker: slänga, spara på vinden eller ge bort. Det gäller även Woody, Buzz och alla dom andra leksakerna. För Andy är stor nu, vuxen, och vad ska han då med gamla leksaker till?

Som vanligt när det gäller Toy Story så känns allting väldigt mycket på riktigt. Det är leksaker vi känner igen, det är nostalgi, det är glädje, sorg och spänning och allt är oklanderligt gjort såklart – det är ju Pixar! Ändå sitter jag i soffan och saknar nåt.

Den första Toy Story-filmen var så banbrytande, den andra hade jag längtat efter så länge och denna har jag läst så många fina recensioner om att jag antar att mina förväntningar var aningens för högt uppskruvade. Dessutom har jag både läst och hört (bland annat från mina barn) att denna film skulle vara så väldigt sorglig – och en scen specifikt – och där satt jag och väntade och väntade och undrade när jag skulle få en klump i halsen och rinnande ögon men….nä…..jag vet inte ens vilken scen dom menade.

Jag menar inte alls att Toy Story 3 är en dålig film, den är inte dålig nånstans, men jag tycker inte den når upp till föregångarnas höjder. Att jag såg den med svenska röster kanske gjorde sitt till för jag saknade verkligen Björn Skifs som Woody, han hade blivit utbytt mot Jan Mybrand.

Jag tror ändå att mitt största aber med filmen är att jag inte förstår problematiken. Varför kan man inte ha leksaker för att man är vuxen? Alltså, jag fattar verkligen inte.

 

18 svar på ”TOY STORY 3”

  1. Första Fiffiskandalen på bloggen! Lätt årets bästa film och jag är helt övertygad om att jag är en av dem som hyllat upp förväntningarna för dig men jag tycker det är en suverän film i all sin nostalgi.
    Kan säga av egen erfarenhet att jag aldrig gråtit så mycket i en bioslaong under "den" scenen.

  2. Joel:
    Så här är det ju med film. Precis som man kan se "fel" film vid rätt tillfälle och höja den till skyarna kan man se "rätt" film vid fel tillfälle och därmed tycka sämre om den än man trodde och hoppades. Men så är det ju. Ibland.

  3. Det här låter mycket intressant! Både Joels kommentarer och dina åsikter. Den här filmen kommer att ligga under granen på julafton som en klapp till hela hushållet, och det ska bli mycket spännande att se den! De andra har man ju sett ett antal ggr vid det här laget!!

  4. Håller med Joel, men kan sträcka mig lite längre. Det här är nog den enda animerade filmen, någonsin, som jag har bölat till… Det betyder en hel del 🙂 och ja, det var under "den" scenen.

  5. Tror faktiskt att den dramatiska upplevelsen på slutet förstärktes rätt enormt i en biosalong. Har faktiskt svårt att tro att man blir lika berörd hemma framför tv'n ska bli spännande att se iaf. Den här är given som julklapp till mig själv.

  6. andreashyllman:
    Bölar man till en film är det svårt att inte hylla den men mina ögon var torra som sandpapper tyvärr.

  7. Verkligen intressant, det här är nog den första icke-hyllande recension jag har sett av filmen… Nu blir jag ju nästan ännu mer nyfiken 😉

  8. Ok, det där blev inte alls bra ser jag — pRissatt box ska det stå och inget annat 😀 Får skylla på att jag nära nog hallucinerar av självsvält inför dagens julbord

  9. Har inte sett trean, men jag har aldrig förstått mig på filmerna. Den första filmen var väl en ok. film, men den andra ballade ur rejält under andra halvlek. Misstänker att Fiffi har både god smak och sunt förnuft…

  10. Sofia:
    En pissatt box.

    När jag läste det första gången trodde jag du svängde dig med nåt flådigt ord som bara du och möjligtvis Sture Allén och Peter Englund kunde stava till 😀

  11. Jag funderar på vilken scen som är "den" scenen. Jag antar att det är när gänget ser elden i vitögat, så att säga. Då hade jag rysningar i hela kroppen och tårar i ögonen i alla fall. Jag tror att det beror på att jag har följt figurerna så länge och de har på något sätt blivit familjära. Jag var aldrig något fan av…t ex E.T. Från TS 1 till TS 3 blev jag vuxen, så karaktärerna får hänga med in i resten av mitt liv också. Vilket får mig att undra – som du – varför man inte kan ha leksaker som vuxen? Den frågan besvaras säkerligen av att generationen som inledde arbetet med TS-filmerna INTE blev vuxna under en tid när det är reko att ha leksaker som vuxen…oder? 🙂

  12. Pinga:
    Jag trodde det var en helt annan scen som var "den" scenen 😉

    TS-generationen, du det stämmer nog det du skriver. John Lasseter är ju född 1957 och jag tror inte det är lika trendigt i hans generation att ha Obi Wan Kenobi på spiselkransen.

Lämna ett svar till Sofia Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.