TYRANNOSAUR

19 juli, 2012

Jag trodde jag hade sett den grinigaste gamla gubben som någonsin existerat på film när jag såg Walt Kowalski (Clint Eastwood) i Gran Torino. Nu har jag lärt mig att det finns många grader i helvetet och att Kowalski bara är och skrapar på dom översta centimetrarna av magmaytan – i alla fall jämfört med Joseph (Peter Mullan) i Tyrannosaur.

Joseph är en åldrad man som har mycket svårt att hålla någon form av känsla inuti kroppen. Han är som en hajpad huligan men inte bara före en viktig match, han är det jämt. Om kaos är granne med gud så är fysiskt våld granne med Joseph. Han är helt enkelt hyperaggro.

Det tar inte många sekunder av filmen innan jag tänker gud vilken läskig man men det tar inte mer än ett par minuter innan jag tänker vad är det han bär på, hur han har blivit såhär? Filmen lyckas nagla fast mig på världsrekordkort tid, jag blir nyfiken på att se mer och att förstå komplexiteten i denne vidrige man och den kvinnliga huvudrollen Hannah (Olivia Colman) startar världskrig i min mage, allt detta beror på en ende man: Paddy Considine.

Considine är skådespelaren som med denna film regidebuterar och han har även skrivit manus. För mig var han – fram tills nu – pappan i Drömmarnas land, en skådespelare som visserligen är bra men som inte är bra att han någonsin kommer slå igenom sådär jättestort. Jag undrar om han inte i och med denna film har förstått vad han egentligen borde livnära sig på.

Peter Mullan är en skådespelare jag sett i ett flertal filmer (War Horse, Boy A, Children of men, Trainspotting) men som inte riktigt registrerat förrän nu. Efter att ha sett Tyrannosaur kommer han för alltid finnas på min näthinna, en man som dödar hundar kan inte göra annat.

Tyrannosaur är inte en misärfilm i “vanlig” mening, det är inte smuts och avföring, trasiga kläder och vidrig fattigdom, det här är mer av en mental misärfilm, en ifrågasättande mental misärfilm och framförallt är det en film som boxar mig i magen precis i den där sekunden då jag var som minst förberedd. Dom där djupt begravda magmusklerna hade inte en chans att stå emot, jag föll handlöst mot golvet och kravlar mig nu i sakta mak fram till min ringhörna för vatten och ompyssling.

Tyrannosaur är en film som svider. Den är som ett skrapsår som tvättas med tandborste och tandkräm och som förvägras spolas av med ljummet vatten efteråt. Tyrannosaur är en film som gör ont. Jag vill inte tro att det finns folk som har det såhär, som mår såhär, som är så trasiga som Joseph och Hannah men självklart finns dom, dom finns överallt även om dom inte alltid syns. Vissa hamnar på löpsedlar i kvällstidningarna med en hoodie över huvudet, vissa har klippkort på psykakuten, vissa låser in sig och tejpar igen fönstren. Det finns så många varianter. Här är två av dom, två öden som sammanflätas och som tillsammans bildar kärnan av en väldigt bra film.

Det är ingen enkel match att se den men vem har sagt att allt ska vara enkelt?

Rörliga bilder och tryckta ordThe Velvet Café och Movies-Noir har också sett den.

Filmen finns att hyra på Voddler.

{ 5 comments… read them below or add one }

Jessica juli 21, 2012 kl. 10:19

Visst är misären djup, men någonstans finns det också en glimt av ljus och hopp i den. Tycker jag. Eller så vill jag bara se det.

Det är en märklig film det här på det sätt Mullans karaktär utvecklas. Med den starten hade jag OMÖJLIGEN trott jag skulle kunna känna någon som helst sympati med detta djurmisshandlade odjur. Men sen utvecklas det ju åt ett håll så att man… om inte gillar honom, i alla fall kan förstå honom på något plan. Väldigt överraskande på det viset.

Svara

Fiffi juli 21, 2012 kl. 18:20

Jessica:
Sympati kanske jag inte direkt känner/kände men en viss form av förståelse, absolut. Sen måste jag säga att det är en film som inte släpper taget. Känner du samma sak? Jag tänker på dom båda ibland, hur det gick för dom med allt och hur en uppföljare skulle se ut.

Svara

Movies - Noir augusti 5, 2012 kl. 14:14

Jag gick ju och såg denna på filmfestivalen och var väldigt glad för det. En av de bättre från festivalen och året faktiskt. Peter Mullan och hans karaktär är bra, men filmen blev ännu bättre när Olivia Colman dök upp och liksom skapade en balans. Tycker hon var minst lika bra som han. En given fyra.

Svara

Sofia februari 8, 2016 kl. 16:25

Spot on att misären ligger på ett annat plan än sas “ren” skit. Obehagligt med en person som bär på så mycket ilska men både Mullan och Considine gör ett väldigt bra jobb. Och Eastwoods gubbe är ju råmysig i jämförelse 🙂

Svara

Fiffi februari 8, 2016 kl. 22:29

Sofia:
Det är han verkligen! 🙂

Filmens enda nackdel är väl kanske att omtittningssuget inte är jättehögt.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: