Veckans dokumentär: Lemmy

31 oktober, 2011

Jag vet, jag har skräckfilmsvecka här på bloggen men jag kan ändå inte låta bli att klämma in en liten dokumentär, det är ju i alla fall måndag. Dessutom har jag sett en dokumentär om Lemmy Kilmister, frontmannen i Motörhead och med tanke på alla olagliga, starka och hallucinogena preparat den mannen stoppat i sig genom åren så är han det närmaste en levande mänsklig zombie jag kan komma på och platsar därför in mer än väl även under skräcktemat.

Jag var tveksam till att en dokumentär om denne levande legend skulle räta ut några av mina frågetecken men faktiskt, det gjorde den. Det här är en film som inte enbart tillåter honom att rida på rockmyten utan här tvingas han prata, berätta, dela med sig och det resulterar i en väldigt underhållande stund framför TV:n.

I 35 år har han turnerat med bandet, ännu längre supit, knarkat och räknat snabba ligg. Han borde vara förpassad till nåt museum i sin hemstad Stoke-on-Trent, Staffordshire vid det här laget, dränkt i naftalin, men jag antar att dom inre organen stoppat upp sig själva. Han borde vara så långt mycket trasigare än han är, det är nåt som alla hans hårdrockande kollegor vittnar om, Ozzy Osborne inte minst även om han nog mest är avundsjuk på att hans kropp inte pallat det hårda livet lika bra som Lemmys.

Greg Olliver och Wes Orshoski har fått till en dokumentär som blandar högt och lågt, musik och intervjuer, avslöjanden, skvaller och nonsens i en helskön mix. Innan jag såg filmen tyckte jag bara Lemmy var en hård ball knarkis med ett unikt sätt att spela bas, nu är det mer än så. Nu tycker jag om honom.

På julafton fyller han 65. Årsbarn med Sylvester Stallone alltså – och mina föräldrar. DET är en läskig tanke!

 

{ 4 comments… read them below or add one }

Movies - Noir oktober 31, 2011 kl. 17:25

Har sett delar av denna när den gått på TV. Eftersom jag bara vetat vem det är men inte varit särskilt insatt var det kul och intressant att se lite mer av Lemmy. Just dokumentärer om gamla rockare tycker jag oftast blir lyckade, trots att jag inte vet så mycket om vare sig musiken eller banden (men allt som oftast gillar). Tänker t.ex. på Anvil-dokumentären som A Swede Talks Movies hade som #8 över 2008 års bästa filmer.

Svara

Fiffi oktober 31, 2011 kl. 22:58

Movies-Noir:
Det är ju alltid kul att lära sig mer om människor och situationer och vad gäller denna film lärde jag mig mer än någonsin att knark är bajs 😉

Svara

Sofia november 1, 2011 kl. 06:54

Jag hoppas att de ägnade minst halva filmen åt en biografi över hans vårta 😉

Svara

Fiffi november 1, 2011 kl. 09:20

Sofia:
Inte ett ord om den, inte ett ord.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: