Veckans Sarandon: BERNARD & DORIS

24 januari, 2012

Doris Duke var enda barnet till tobaksmagnaten James “Buck” Duke.  Han dog 1925, strax före hennes 13-års dag och efterlämnade hela förmögenheten som Duke Tobacco Inc dragit in vilket var närmare 80 miljoner dollar.

Doris liv handlade mycket om pengar, om placeringar och om att skänka pengar till behjärtansvärda ändamål men det handlade också om män. Hon var gift två gånger, båda äktenskapen var extremt kortvariga och efter det verkar det som att köpta män var hennes melodi.

Bernard & Doris handlar om förhållandet mellan Doris och hennes homosexuelle och alkoholiserade butler Bernard Lafferty. I början av filmen står det att vissa delar är baserade på verkliga händelser och att andra delar inte är det och vad som är vad har jag ingen aning om. Det spelar heller ingen roll.

Till en början känns Doris mest som en snål, dryg och patetiskt ensam översittare med dyr smak och Bernard som en vilsen man utan rötter. Ju längre filmen går och ju mer jag “lär känna” personerna ju mer känns det som att jag har rätt och ju mer förstår jag vad det är dom ser i varandra. Gränserna mellan Doris som arbetsgivare och Bernard som arbetstagare suddas ut mer och mer och hon förvandlar Bernard till den man hon tycker han ska vara och detta med Bernards tysta medgivande. Säger han någon gång nej så säger hon ja. Då svarar han nej, så säger hon ja. Så säger han nej, hon ja och han blir tyst och låter henne få sin vilja igenom. Irriterande? Ja, i verkligheten, men det här är ju film, det är deras verklighet och jag ids inte irritera mig.

Eftersom jag skrev en hel del hårda ord om Ralph Fiennes i min recension av The constant gardener måste jag ta chansen till en repris – fast precis tvärtom. Ralph Fiennes är nämligen nåt så ovanligt som HELT FANTASTISK här. Jag har inte sett honom så bra sen David Cronenberg´s Spider. Han har såna jättefina “dockstreck” (det är mina barns namn på rynkorna som går från mungiporna och nedåt, såna som gör att utseendet påminner om buktalardockor), han spelar lågmäld och korrekt men samtidigt excentrisk när han i vissa scener bär stora örhängen, ögonskugga och en helt fantastisk skjorta med stora röda rosor. Jag kan liksom inte inte tycka om honom, det går inte och till hans – och mitt – försvar ska tilläggas att han behåller kläderna på filmen igenom.

Susan Sarandon som Doris Duke är….jag vet inte vad jag ska säga faktiskt. För första gången någonsin finns det scener då jag knappt ens tänker på att det ÄR Susan Sarandon och det är en komplimang som heter duga. Jag kan tänka mig att hon är utseendemässigt väldigt lik den verkliga Doris vid samma ålder och att Doris uppe i sin himmel är mer än nöjd med valet av skådespelare i rollen som henne själv.

Doris Duke dog i sin säng 1993 och testamenterade alla 1,3 miljarder dollar till välgörenhet. I filmen fanns Bernard Lafferty med i testamentet och utsågs som nån slags överförmyndare för förmögenheten men när jag försöker ta reda på hur det var i verkligheten så går jag lite bet. Det kan vara sant, det kan vara tok, jag vet inte.

1996 dog Bernard, 51 år gammal.

Här finns filmen.

{ 6 comments… read them below or add one }

Sofia januari 24, 2012 kl. 15:27

Kul att Fiennes kunde få lite upprättelse i din bok.

Svara

Fiffi januari 24, 2012 kl. 15:38

Sofia:
Tycker jag med. Hallelujah!

Svara

filmitch januari 25, 2012 kl. 22:47

Njae den här var lite småtråkig tyckte jag välspelad men trist trots Fiennes.

Svara

Fiffi januari 25, 2012 kl. 23:38

filmitch:
Jag har sett så himla mycket som är så vansinnigt mycket sämre så en halvsvag trea tycker jag allt den är värd. 🙂

Svara

filmitch januari 26, 2012 kl. 09:41

Jag hade nog kanske orimliga förväntningar på filmen, trodde det skulle vara en Återstoden av dagen för 2000 talet kanske.

Svara

Fiffi januari 26, 2012 kl. 09:49

filmitch:
Ahaaa. Det förklarar saken för det var det ju _inte_. Själv trodde jag det skulle vara en praktkalkon. Det var det inte heller.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: