Inför Oscarsgalan: Bästa kvinnliga huvudroll

23 februari, 2012

Glenn Close är en skådespelare som alltid levererar, alldeles oavsett film egentligen. Hon kan koka kaniner (i Farlig förbindelse), hon kan vara polischef (i The Shield), hon kan dra in magen och gå i korsett (i Farligt begär), hon kan vara elak kärring bland en massa hundar (i 101 dalmatiner) och nu spelar hon kanske det svåraste av allt: man.

Filmen heter Albert Nobbs och hade hon inte haft en solklar vinnare mot sig i startfältet så skulle hon definitivt kunna vara en vinnare, jag unnar henne det efter sex nomineringar, men jag är rätt säker på att årets pris kommer gå till en kvinna som redan 1986 var uppe i samma antal som Glenn Close är nu.

 

Viola Davis , hade hon ens en huvudoll i The Help (Niceville)? Jag är tveksam, jag är tveksam till alltihop. Till henne som skådespelare, till om hon är bra nog att få en nominering, till filmen OCH till om hon är placerad i rätt kategori.

Jag har inte mer att säga till att jag hoppas – och tror – ungefär noll procent att hon vinner.

 

 

 

 

Rooney Mara kom från ingenstans och knep rollen som ”alla” ville ha. Lisbeth Salander är en tjej som ur hollywoodsynpunkt sett är rätt ovanlig men sedd genom mina synthklubbsögon så är hon inte så tokudda. Jag har träffat på ganska många som ser ut som hon och det innan Stieg Larsson tog stilen och gav den ett namn.

Nåja. Rooney Mara gör det hon ska i  The Girl with the Dragon Tattoo men jag kan ändå inte låta bli att känna att hon är en kopia, att Noomi Rapace är originalet. Det finns inte en chans i världen att hon kan vinna men för filmens skull är det ju alltid bra med PR.

 

 

Meryl Streep, vilket jäkla unikum hon är! Finns det någon roll hon INTE kan spela övertygande? 17 oscarsnomineringar (varav två vinster) senare är hon nu nominerad för något som kan vara hennes liv roll.

Att spela en verklig människa måste vara bland det svåraste en skådespelare kan åta sig att göra. Att plagiera manér, röstläge, rörelsemönster, att sminkas nästintill oigenkännlighet och ändå kunna agera med känslighet. Meryl Streep klarar allt detta till perfektion i sitt porträtt av Margaret Thatcher, järnladyn.

Jag hoppas och tror rätt bombsäkert på att Meryl Streep får sin tredje Oscarsstatyett på söndag natt och hon är SÅ VÄL VÄRD DEN.

 

Michelle Williams har en lika svår nöt att knäcka som Meryl Streep här ovan eftersom även hon spelar en person som faktiskt funnits på riktigt: Marilyn Monroe.

Det här är Michelles tredje nominering, förra året fick hon en för Blue Valentine och 2006 för sin roll som Alma i Brokeback mountain.

Vilket år som helst hade hon kunnat vara en lågoddsare som vinnare men inte i år. Meryl är en på tok för hård nöt att knäcka

Mitt vinnartips är alltså (om du missat det): Meryl Streep

{ 1 comment }

Inför Oscarsgalan: Bästa manliga huvudroll

22 februari, 2012

Jag tycker det här är årets mest intressanta och spännande kategori.

Sällan har jag varit med om ett filmår med högre standard på manliga huvudrollsinnehavare och trots att dom fem nominerade gjort spektakulära insatser så tycker jag ändå att det fattas några. Michael Fassbender i Shame till exempel, Owen Wilson i Midnatt i Paris och Ryan Gosling, skitisamma om han blev nominerad för Drive, Crazy Stupid Love eller Maktens män, han BORDE ha blivit nominerad (om inte annat för att han glömdes bort förra året för Blue Valentine).

Först ut är Demián Bichir som är nominerad för sin roll som den ensamstående mexikanska pappan Carlos i A Better Life.

Han debuterade redan 1977 i den mexikanska TV-serien Rina men dom flesta av oss känner nog mest igen honom som Fidel Castro i filmerna Che – Argentinaren från 2008 eller som Esteban Reyes i TV-serien Weeds. I år spelar han mot och med Hollywoods toppnamn i Oliver Stones Savages.

Jag tror inte han har stor chans på vinst men jag hoppas att hans nominering gör att fler ser filmen. A better world är en väldans fin liten film.

 

George Clooney vann en Oscar 2006 för sin roll i Syriana. Han nominerades 2008 för Michael Clayton och 2010 för Up in the air och i min värld finns det inte en chans att han kan vinna med sin tolkning av Matt King i The Descendants. Vann han inte med Up in the air borde han inte vinna alls, aldrig någonsin mer.

Att George Clooney är en Filmstjärna med stort F kan nog ingen säga emot men vid förra årets Oscarsgala visade han en sida som förenar honom med vilken nervös svennebanankille som helst. Han blev intervjuad leendes på röda mattan och drack samtidigt starksprit ur plunta.

Nu var det säkerligen ingen HB han klunkade i sig och pluntan var ingen PET-flaska utan till synes silver rätt igenom men ändå, han visade prov på både fungerande nerver och en normaliserad lösning på detta problem och det gjorde mig lite glad.

2012 får vi se Clooney mot Sandra Bullock i Alfonso Cuaróns sci-fi-thriller Gravity.

 

Om några månader fyller Jean Dujardin 40 år vilket gör honom till årsbarn med mig. Jag har aldrig sett honom förut och jag misstänker starkt att jag inte är ensam om detta.

Jean är nominerad för sin roll som stumfilmsstjärnan George Valentin i filmen The Artist. Vinner han? Jag tror inte det och jag HOPPAS inte det.

 

Jag vet en handfull människor – dock ej särskilt filmiskt intresserade – som sett hela Tinker Tailor Soldier Spy utan att tänka på att det är Gary Oldman som spelar Smiley. ”Vadå, menar du att det där var han den äckliga i Leon? JFK? Lee Harvey Oswald? What! Var det HAN? Näääääääääh! Har han spelat Beethoven? Och Dracula? Zorg i Femte elementet? ALLVARLIGT?”

Gary Oldman är en skådespelarkameleont av sällan skådat slag och att han är nominerad för sin roll i Tomas Alfredssons Tinker Tailor Soldier Spy är inte konstigt alls. Det konstiga är att en man med hans CV aldrig förut varit ens i närheten av en Oscarsnominering. Sett till detta så unnar jag honom att vinna om det skulle bli så.

 

 


Brad Pitt, vad säger man annat än…Brad Pitt?

En sån satans begåvad skådespelare som har utseendet emot sig i jobbsammanhang, precis på samma sätt som hans ”fru” har. I början fick han roller enbart på grund av sitt six-pack och den fördomen sitter (nog) i. För mig har han varit en favorit sedan Kalifornia 1993 och nu är det tredje gången gillt i Oscarsnomineringssammanhang.

1995 nominerades han för Bästa manliga biroll för 12 apornas armé och 2008 för Benjamin Button och trots att jag alltid tycker att han är bra så har jag aldrig sett honom göra nåt bättre i Moneyball.

Brad Pitt får min röst i år.

{ 6 comments }

VI MÅSTE PRATA OM KEVIN

21 februari, 2012

Ja det måste vi. Vi måste prata om Kevin. Alla skulle behöva prata OM Kevin och PÅ GRUND AV Kevin men pratas det MED Kevin? Nej, inte tillräckligt mycket, i alla fall inte om du frågar mig.

Så nu blir det en liiiiten paus i oscarveckan för det här är en film jag bara måste skriva om. Jag måste skriva av mig, jag måste skriva om Kevin, prata om Kevin. Wohooo, det bara bubblar i skallen.

Jag är en typ av människa som inte tycker om barn som grupp bara för att dom är barn. Jag respekterar barn men jag tycker inte om alla, precis som jag respekterar vuxna men långt ifrån gillar varenda en. Kevin (Ezra Miller) är en pojke som det är ohyggligt svårt att tycka om, både för mig som tittar på honom från distans och för hans egen mamma (Tilda Swinton). Kevins mamma är en kvinna jag har väldigt svårt att förstå mig på, liksom Kevins pappa (John C Reilly) som känns både snäll och skum i en rätt  konstig symbios.

Det här är alltså en film som kryllar av hemskheter och dysfunktionalitet och ändå sitter jag som på nålar. Jag kan knappt andas. Det här är en portionsförpackning av föräldraångest som definitivt är värt biljettpengen, kanske dubbelt upp till och med. Det känns som att Karelin brottat ner mig och satt sig på bröstkorgen. Jävlar vad det trycker och har sig. Som mamma är det här värre än värsta skräckfilm att beskåda, som filmälskare är det en gottepåse modell julklappssäck.

Jag är normalt sett inte överförtjust i Tilda Swinton men just precis nu är jag kär i henne. Eller nä, kär är fel ord, jag har ritat en gloria över hennes huvud, satt henne på en blompidestal och skrapar just nu hennes nedre  förhårdnader med en fotfil.

Vill du se något ”av värde” på bio, gå och se den här filmen och läs så lite du kan om den innan. Du kommer garanterat må skit efteråt men vem har sagt att film bara ska vara envägs underhållande? Själv tror jag att jag ska se om den och det ganska snart och jag är rätt säker på att betyget då kommer åka upp ett snäpp. Det vippar redan mot en fullpoängare, det är bara en liiiiten bit kvar. Typ en vindpust eller en host eller en djup suck eller så.

{ 7 comments }

Inför Oscarsgalan: Bästa kvinnliga biroll

21 februari, 2012

Jag har sällan varit med om en tristare samling oscarnominerade än den här kategorin just i år. Jag har svårt att ens samla ihop mig och tycka nåt alls, i alla fall om fyra av dom nominerade.

Bérénice Bejo är vacker som en dag och gör sitt jobb i The Artist utan direkta klagomål men då filmen inte är någon personlig favorit har jag svårt att hylla henne som något utöver det vanliga. Kanske är det fel men sån är jag.

 

 

Jessica Chastain har varit med i två av 2011-års absolut SÄMSTA filmer i mitt tycke:  The Help och The Tree of life.

För att jag ska få upp ögonen för henne som en toppenskådis kräver det nog aningens bättre urskiljningsförmåga när det gäller val av film för hittills tycker jag hon är tråkig som en påse bark. Torr bark.

 


Tack gode Gud för Melissa McCarthy!

I det här sammanhanget framstår hon som en frisk fläkt, som det där som sipprar ut genom ventilen i tvättstugor och som luktar så gott när nån håller på och tvättar och man går förbi. Jag kan liksom andas känner jag.

Att en film som Bridesmaids ens blir omtalad i Oscassammanhang, alltså, det ska inte ens kunna gå. Det är väldans ovanligt och jättekul tycker jag. Att en kvinna som Melissa McCarthy kan få en Oscar för att ha bajsat i ett handfat, det är ännu mer ovanligt och jag tror inte jag är ensam om att tycka att det vore AAAAAAAAAAASKUL om hon vann. Etablissemanget skulle sätta sina hors d’oeuvres i vrångstrupen och snacket om att det endast bör vara ”fin” film som premieras kan dra nåt gammalt över sig. Vad är fin film och vad är ful? Jag orkar inte ens ge mig in i diskussionen igen, jag blir bara trött. Heja Melissa säger jag bara.

 

Jag har inte sett  Albert Nobbs än och har därför inga åsikter om Janet McTeer´s prestation i filmen men hon är ingen snygging som snubbe direkt.

 

 

 

 

Jag har sett The Help men jag ändå inga åsikter om Octavia Spencer.

Fattar inte vad folk ser i den här filmen. Jag fattar ingenting alls. Skittrist film.

 

Min solklara förhoppning är att Melissa McCarthy vinner men jag antar att det blir The Artist-tjejen. Suck.

{ 5 comments }

Inför Oscarsgalan: Bästa manliga biroll

20 februari, 2012

Den här veckan kommer bloggen att se lite annorlunda ut. Hela veckan kommer inläggen enkom fokuseras på Oscarsgalan och det blir som en sju dagar lång förfest är tanken.

På söndag är det äntligen dags och varje dag innan dess kommer jag att presentera mina tankar kring dom nominerade men med tyngdpunkt på dom mest tongivande  kategorierna. Hänger du med hela veckan kommer du kunna samla in vad som skulle vara mina gissningar i Oscarstävlingen.

Jag börjar med dom manliga birollerna.

Kenneth Branagh är överspelets fader. Jag har apsvårt för honom.

I år är han nominerad för sin roll son Sir Laurence Olivier i  My Week with Marilyn och det är ju kul för honom. Personligen hoppas jag att det stannar där. Världen kryllar av skådespelare av god kvalitet, halvmesyrer behöver inte prisas.

 

Det är svårt att tro att en kille med filmer som The 40 year old virgin, På smällen, Supersugen, Dumpad och Get him to the greek på sitt samvete har nåt i Oscarssammanhang att göra men Jonah Hill visar här att fördomar är till för att spolas ner i toaletten.

I  Moneyball gör han ett lågmält och finfint porträtt av Peter Brand, baseballamerikas svar på Kalle med Kollen. Jag tror – och hoppas – att det här är startskottet för helt andra typer av filmer för Jonah Hill, filmer som kanske inte enbart kretsar kring det som finns mellan naveln och låren.

 

Nick Nolte gjorde tre filmroller förra året: Rösten till gorillan Bernie i Zookeeper, snubben Burt mot Russel Brand i Arhur och den alkade, nyfrälsta före detta boxaren Paddy i MMA-dramat Warrior. Utan att känna honom så tror jag han är mest stolt över den sistnämnda.

Det händer ibland att gamla insomnade stötar får en chans till en ny vår i sin karriär genom en dignande räkmacka, ett inoljat bananskal eller en roll av Quentin Tarantino och det här är Nick Noltes frivarv i drömfabriken.

Han är bra här, han är riktigt bra. Jag har inte sett såna här Noltiska kvalitéer sedan Tidvattnets furste och det var 21 år sedan! Jag unnar honom en vinst men jag tror inte det blir någon. Han må heta King i andranamn men i år tror jag inte han blir kung, startfältet är lite för starkt för det.

 

Tänk vad en tandblekning, ett par dyra designglasögon och tveksamma handleder kan göra.

Christopher Plummer knep en kanonroll i Beginners, en sån roll som inte växer på träd för 83-åriga gamla stötar och som han gjorde det. Han äger varenda scen han är med i och trots att filmen i sig inte är någon personlig favorit så kommer jag minnas homosexuelle Hal ett bra tag framöver, precis som jag minns honom i rullstol med slangar i näsan som Henrik Vanger i The girl with the dragon tattoo.

(Beginners är för övrigt från 2010. Är inte det lite konstigt?)

 

Max von Sydow, vår svenske Max von Sydow som enligt löpsedlar på Aftonbladet i december 2011 inte längre är svensk.

”Nöjesbladet avslöjar han att han sagt upp sitt svenska medborgarskap” och dom stora svarta bokstäverna kunde inte vara nog stora. ”Han bryter med Sverige” stod det och det var verkligen en nyhet av rang eftersom han varit fransk medborgare sedan 2002. En nästan tio år gammal nyhet alltså. Flaskpostvarning på den om du frågar mig.

Den 82-årige Max von Sydow är nominerad för sin roll i Extremely Loud and Incredibly Close (på svenska heter den Extremt högt och otroligt nära), en film där han delat arbetsplats med Tom Hanks, Sandra Bullock, John Goodman och Viola Davis (som också är Oscarsnominerad i år).

Mitt tips är att det blir en gubbavinst i år men personligen hoppas jag på Jonah Hill.

{ 6 comments }

Inför Fiffi blogs Oscar

19 februari, 2012

 

 

 

 

 

Nu är det en vecka kvar till Oscarsgalan och jag är mitt i förberedelserna inför den nattens livebloggande. Inköpslistan är skriven, det ska laddas upp med allsköns gottis så blodsockernivån inte tillåts sjunka det minsta för det kommer skrivas och kommenteras som aldrig förr här på bloggen, så mycket kan jag lova.

Förra årets oscarnattmangling går fortfarande att läsa om du är nyfiken på hur det kan gå till och är du rädd för att du ska missa hela grejen så kan du enkelt skriva i din adress i formuläret till höger här bredvid så får du en påminnelse på mejlen.

Jag vet att vi är många som sitter ensamma och tittar på galan, som kanske inte har nära och kära som är fullt så filmnördiga att dom tycker det är värt att gå miste om en natts sömn för att se välkända nunor le garnityret ur led. Är du en av dom som sitter alldeles solokvist i soffan ? Klicka in här om du vill. Du behöver inte kommentera, du behöver inte vara med i ”snacket” alls om du inte vill, men vill du så är du välkommen. Annars kan du ju bara låta Fiffis filmtajm vara din sidekick i TV:soffan tills solen går upp och lite till.

Har du frågor om hur det här går till eller vill du få lite gratisreklam genom att sponsra mig med nattens behov av ostkrokar – mejla fiffi@fiffisfilmtajm.se. Glöm inte att delta i Oscarstävlingen där du kan vinna finfina priser. Om en vecka ses vi ”live”.

{ 6 comments }

MO´ BETTER BLUES

19 februari, 2012

Det var länge sedan Spike Lee gjorde nåt banbrytande. På 80- och 90-talen var det andra bullar, då var Spike hetare än tomaterna på en plankstek, han var intressant och nyskapande och dunkade ut filmer på löpande band som gav stora rubriker.

Början av 90-talet var hans storhetstid om du frågar mig och jag undrar om inte Mo´better blues är den mest bländande kronan på verket. Det här är en film jag spelat sönder på VHS. Bandet var så använt att filmen i princip var otittbar, SÅ många gånger såg jag filmen. Varför då kan man fråga sig? Ja, efter att ha sett om filmen efter en paus på femton år så frågar jag mig själv samma sak. Vad var det med Mo´better blues som var så fantastisk?

För det första: Denzel Washington. Bortsett från rollen som Steve Biko i filmen Ett rop på frihet så var Denzel inte något känt fejs då. Hans Bleek Gilliam blev Bleek Gilliam, inte Denzel Washington som spelar trumpet. Det här var också innan vetskapen om varför han inte springer på film. Denzel kändes liksom snygg och fräsch. Fast mest snygg. Och duktig på trumpet.

För det andra: Wesley Snipes. Wesley är Wesley är Wesley och även om hans rollfigur inte är särskilt sympatisk här så spelar han saxofon och saxofon är Careless whisper och Careless whisper gör mig lugn.

För det tredje: Mo´better blues-trudilutten. Det spelas en låt så fin och så harmonisk och så sövande att denna film fick agera stand-in för John Blunds sömngrus många sena nätter.

Det finns mycket att tycka om med den här filmen. Persongalleriet är färgstark och sprudlande, dialogen välskriven, skådespeleriet oklanderligt från alla håll och kanter och filmen är liksom….snäll. Den är som gräddsås gjord från grunden, inte nåt torrt i påse som blandas i vatten. Jag gillar filmen jättemycket fortfarande. Kanske inte lika mycket som förr, men nästan.

Filmen finns här och hela det fina soundtracket kan du lyssna på här.

{ 4 comments }

BAD BOY BUBBY

18 februari, 2012

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här har vi sex filmaffischer till samma film. Det ser vid första anblicken ut som sex helt olika genres och det är inte utan att jag blir lite schizofren på kuppen. Jag har inte den blekaste aning om vad det är jag ska få se och det är både härligt och lite läskigt.

För första gången i livet förstår jag amerikanarna, ett folkslag som jag annars är rätt pigg på att håna för deras faiblesse för fyraminuterstrailers som berättar hela filmen från början till slut. Dom vill liksom veta vad dom får innan dom går till biografen. Dom vill kunna förbereda sig mentalt på det lyckliga slutet. Jag kan inte förbereda mig alls för mitt Bad Boy Bubby-papper är helt blankt.

Filmen börjar med en halvtimmes krypande rå-ångest i en skitig äcklig jävla källarlägenhet utan fönster. 35-årige Bubby bor där tillsammans med sin psykiskt störda mamma som behandlar honom som skräp, misshandlar honom både fysiskt och psykiskt och sätter på honom på kvällarna. Det har aldrig funnits någon pappa med i bilden, aldrig någon annan vuxen heller då deras liv enbart kretsat i den där hålan. Mamman har gått ut ibland men då med gasmask eftersom det i luften utanför dörren finns en giftig gas som gör att Bubby inte kan eller får gå ut.

Så en dag knackar det på dörren. En knack eller två. En man står där och vill komma in. Bubbys pappa.

Movies-Noir jämförde Bubby med Forrest Gump i sin recension av filmen och det är en klarsynt reflektion men där Forrest är gräddtårta är Bubby uppblött mariekex. Där Forrest är Hugo Boss är Bubby halva-priset-på-rean-på-använda-underkläder-på-loppis. Båda männen vaknar ur sina respektive liv, kliver ut och förändrar både sig själv och andra på sin resa men tro för all del inte på en fläck att Bad Boy Bubby har något med Hollywood att göra för om Forrest andas Universal Studios och svindyra effekter så är Bubby mer bakgata i Bukarest och kreativt pyssel medelst plastfolie.

Rolf de Heer vill säga en hel massa saker med filmen och mycket når fram till mig, andra saker inte. Ibland känns filmen enbart som en konstfilm, en sån som vill vara svår för svårighetens skull men ibland glimrar den till och blir riktigt hjärtskärande. Rollen som Bubby var den första för Nicholas Hope och han gestaltar honom med den äran. Det har blivit en lång rad filmer efter denna för Hope men ingen som jag sett, tyvärr.

Det går inte att begära nåt av en människa som ingenting förstår, det är lika sant såväl när det gäller filmkaraktärer som folk man träffar i vanliga verkliga sammanhang. Men bara för att jag förstår innebär det inte att jag måste acceptera allt som alla andra gör.

Jag förstår varför Bubby gör som han gör och blev som han blev men jag accepterar det inte.

 

Här finns filmen att hyra.

{ 2 comments }

NÄTTERNA VID HAVET

17 februari, 2012

En introvert läkare (Richard Gere) bokar in sig på ett tomt pensionat i fyra dygn. Föreståndaren för pensionatet har saker inplanerade och tar in sin bästa väninna Adrienne (Diane Lane) som hjälp över helgen.

Läkaren Dr Paul Flanner har en äldre kvinnas död på sitt samvete, en kvinna som dog på operationsbordet och Adrienne kämpar med sitt havererade äktenskap, mannen som lämnat familjen och nu vill komma tillbaka och en tonårsdotter som vägrar prata med henne. Tillsammans är dom två ensamma själar som under några dagar tvingas befinna sig under samma tak och ta tag i sina liv, räta ut frågetecken.

Filmen är baserad på en roman av Nicholas Sparks, mannen som skrivit en rad böcker som blivit film: Dagboken (The Notebook med Ryan Gosling och Rachel McAdams), Kärleksbrev (Message in a bottle med Kevin Costner och Robin Wright Penn) och Dear John (med Channing Tatum och Amanda Seyfried) till exempel. Hans namn borgar för myspysromantik ur den högre skolan, liksom Diane Lane och Richard Gere som i en mogen kombo passar utmärkt ihop. Dom skulle mycket väl kunna falla för varandra även i verkligheten och den känslan är lite att ett krav för att filmer som denna ska fungera fullt ut.

När jag såg filmen kunde jag inte låta bli att tänka på Karin Alvtegens bok En sannorlik historia som jag läste för några månader sedan. Ramhandlingen är densamma, hotellet, en sökande kvinna, en ensam och lite mystisk man och mötet mellan dom två som förändrar livet för dom båda. Det är en historia som säkerligen går att skriva in i många romaner och filmer då den egentligen är ganska basal men samtidigt kan det vara lite skönt ibland att se något (eller läsa) som på ytan är väldigt enkelt men som egentligen är det svåraste som finns: att klara av vardagen och må bra i sitt eget lilla liv.

Att Richard Gere är bra i den här typen av roller är ingen nyhet och Diane Lane är också bra här då hon kan spela sådär lagom ordinär. Scott Glenn är den som gör störst intryck på mig som den döda kvinnans änkling. Det gör ONT att se honom, han har en sån ledsen blick att jag knappt kan titta på honom, det skär genom märg och ben och jag har aldrig sett honom agera bättre än här.

Nätterna vid havet slutar som filmer med Richard Gere alltid gör, att jag också vill pussa på honom. Det är filmbolagens evil plan med kärringfilmer som denna och jag går i fällan varenda gång. Jag kanske ÄR en kulturtant after all, det kanske inte är någon idé att jag kämpar emot längre?

Betygsmässigt jämför jag alla såna här filmer med den mest romantiska film som finns – Broarna i Madison County – och då känns det mesta ganska medelmåttigt, men även något lagom bra kan ibland vara alldles tillräckligt.

{ 3 comments }

Fredagsfemman # 2

17 februari, 2012

5. Whitney Huston

Så gick Whitney Huston och dog i söndags och på radio skvalar hennes gamla (förut) bortglömda hits och man behöver inte vara Saida för att kunna förutspå en ny vår för filmen Bodyguard.

Det är lugnt med mig, det är en bra film. Så det så.

 

 

4. Daniel Espinosa

Det här är en mycket begåvad kille som kommer gå hur långt som helst. Han regisserade Snabba Cash och nu har han varit i Hollywood och pekat med hela handen mot Denzel Washington och Ryan Reynolds i filmen Safe House. Men varför i hela världen måste han härma Tony Scott? Färger, känslan, allt, det känns som ett plagiat. Så onödigt kan jag tycka.

 

3. Lotta Tejle

Just nu är hon Majlis med tålamodet och den rullstolsburna maken (Kjell Bergqvist) i den jättebraiga TV-serien 30 grader i februari men för mig är hon lika mycket mamman i Bröllopsfotografen, Maggan i Mäklarna, Rita i Morden eller Gudrun i Smala Sussie.

Lotte Tejle gör underverk med sina roller, hon vänder och vrider och bänder och balanserar och det blir så bra, det blir ALLTID så jävulusiskt bra.

 

2. Max von Sydow

Skitisamma att Tom Hanks och Sandra Bullock har huvudroller, det är Big Max som visar var skåpet ska stå. För sin roll i Extremt högt och otroligt nära (som har biopremiär idag) har han fått en Oscarsnominering för Bästa biroll. Det är stort även om filmen inte är det.

 

1. Vin Diesel

Det närmsta man kommer min veckas ABSOLUTA HÖJDPUNKT om man ska härröra den till någon film är xXx med Vin Diesel.

Om jag ska tatuera mig? Om jag ska köra fort med röd tuff bil över ett broräcke? Nej och nej. Jag ska likt tjuren Ferdinands omtänksamma mamma ta med mina barn och visa dom vad som är verkligt viktigt här i livet.

Kängor – check. Öronproppar – check. Inpluggade texter – check. Det här är som bomull för själen. Snaaart i en glob nära mig.

 

{ 2 comments }

EXTREMT HÖGT OCH OTROLIGT NÄRA

16 februari, 2012

Det finns ett måleriverktyg som heter klisterspruta. En klisterspruta används för att rädda väggar med tapetbubblor. Man fyller den med tapetklister, gör ett litet hål i bubblan, tycker in lim och jämnar ut tapeten. När limmet torkar och om man hållt tummen tillräckligt hårt är väggen slät och fin. Om inte får man jobba hårdare.

Att se den här filmen är som att ta en klisterspruta i handen, trycka ner den vassa pipen i en myrstack, suga in sprutan full med kissmyror, dra upp tröjan, göra ett litet hål i naveln med en korkskruv, trycka in klistersprutan i hålet och klämma till utav bara fan. Sen kryper myrorna omkring i kroppen, under huden, i vener och artärer och liksom bara…jävlas. En sån sjukt jobbig känsla vill jag inte gärna dela med mig av men jag har inget val för det här är en film som kliar.

Oskar Schnell (Thomas Horn) är en vetgirig liten pojke som upptäcker världen ivrigt påhejad av sin pappa (Tom Hanks). Oskar gör visitkort med alla titlar han kallar sig (pacifist, amatöruppfinnare, designer, astrofysiker) som han lämnar fram till människor som kan hjälpa honom i faktaletande för han tycker inte om att prata med folk. Visitkortet blir nån slags dörröppnare. Så dör pappan sådär alldeles World Trade Center-tragiskt och efterlämnar en nyckel, en nyckel som Oskar givetvis bestämmer sig för att hitta låset till.

Egentligen är det här samma film som Hugo, men mer en ”vanlig” spelfilm. Lite mörkare och mindre äventyr. Om Hugo är en lördagkväll så är Extremt högt och otroligt nära en måndageftermiddag.

Att erkänna att barnskådespelare är dåliga är lika politiskt inkorrekt som att säga att spädbarn är fula men Thomas Horn som Oskar är verkligen INTE bra. Han är fullt jämförbar med Asa Butterfield i Hugo som inte heller var nån höjdare (för att uttrycka det milt). Tom Hanks spelar Tom Hanks med hundkrull på skallen och Sandra Bullock är ledsen mamma, deras insatser har jag inte mycket att säga om.

Max von Sydow gör ett fint porträtt av The Renter, en butter gammal stöt och har blivit Oscarsnominerad för Bästa manliga biroll. Tacksamt för filmen men jag är tveksam till om jag lagt min röst på honom om jag var med i akademin.

Nu är det här antagligen inte tänkt att vara någon tjo-och-tjim-och-faderallan-film och som sådan tänker jag inte heller bedöma den men oavsett vad regissören Stephen Daldry har tänkt sig så blev slutresultatet något väldigt konstigt. Bakgrundsmusiken är hela tiden så hög att det känns som att jag tittar på en 129 minuter lång trailer. Det brölar och låter och är ett missljud av guds nåde, det gör ont i öronen och jag vill bara gå hem. Extremt högt, ja, titeln har helt rätt där och otroligt nära, ja, där med. Filmen kommer nära eftersom den är så infernaliskt enerverande, den går mig på nerverna, jag blir alldeles spattig och om DET är meningen så är det inget som ger pluspoäng hos mig.

Jag vet inte vilken målgrupp filmen har, kanske är den mer tänkt som en ungdomsfilm, alltså jag har verkligen INGEN aning här. Hanks och Bullock är affischnamn som drar folk till biograferna, men det är folk som kommer vara rätt besvikna när dom går ut. Tror jag. Jag tror nämligen inte att jag är så himla udda i min smak. Jag tror jag är som folk är mest och fick jag önska skulle det delas ut öronproppar i foajén. Det tjuter som satan i öronen!

 

{ 22 comments }

THE ARTIST

15 februari, 2012

Människor som vågar gå mot strömmen är rätt härliga egentligen. Jag menar, hur troligt är det att en stumfilm gjord 2011 skulle bli verklighet? Tänk dig det mötet, det runda bordet på produktionsbolagets kontor.

Hej. Jag vill göra en stumfilm. En svart-vit. Ja, en såndär riktig stumfilm med textrutor i gammalt typsnitt och sen lite stepp och dans på det. Nej, ingen Clooney i huvudrollen, jag vill ha okända franska namn, såna ingen jävel känner till. Jag kan tänka mig att slänga in nåt fejs folk känner igen men absolut inte i en huvudroll. Om det går att hitta nån på dekis som gör vad som helst för en tunnbrödrulle så kör på, jag är inte den som är den. John Goodman? Ja, why not?

Vem låg med vem för att få ihop pengar till det här, jag bara frågar?

The Artist är ingen lätt film att titta på samtidigt som den är superenkel. Historien är lövtunn och det behövs inte många IQ för att hänga med i svängarna men samtidigt är formatet – i alla fall för mig – så pass ovant att det tar ett bra tag innan jag accepterar att ingen kommer öppna truten, i alla fall inte i kombination med att det kommer ljud. Sen är det mycket musik, hög och enerverade sådan, plus att skådisarna övergestikulerar (för att kompensera bristen på ord?).

Stumfilmsstjärnan George Valentin (Jean Dujardin) blir kär i Peppy Miller (Bérénice Bejo) som blir känd genom ljudfilmen men George tror benhårt på att han har tillräckligt med lojala fans för att fortsätta göra stumfilm och slippa den där ”nymodigheten”. Ljud, baah, who needs it?

Helt ärligt, jag behöver ljud. Jag tycker det här blir rätt tjatigt och tråkigt i längden hur retrospektivt nyskapande, modigt och snyggt det än är. Priserna kommer antagligen hagla över filmen och jag har inte så mycket att säga om det, inte mer än att detta inte är min kopp thé och så är det med den saken.

 

{ 16 comments }

MÄSTERKATTEN

14 februari, 2012

Alla tjejer som någon gång på en semester fått påhälsning av en sydeuropeisk strandraggare vet att hur liten han än är och hur fula badbyxor han än har så ser han sig själv som Guds gåva till kvinnorna. Gott självförtroende i all ära, i dessa fall kommer det ofta i sällskap av en väldans skev självbild.

Mästerkatten i Dreamworks tappning  är i mångt och mycket en animerad variant av en spansk strandraggare. Han är seriös, han tittar i ögonen med fast blick, han pratar med stora ord och gärna om sig själv i tredje person, han får bortamatch-tjejkatterna att känna sig unika trots att han tilltalar dom med fel namn, han står för vem han är och vad han säger men han är hela tiden på gränsen till skrattretande.

När Mästerkatten i stövlar, han som var så cool i Shrek, är tillbaka i en alldeles egen film så är Antonio Banderas rösten, precis som då. Jag har svårt att släppa den grejen. Han ÄR katten. Jag ser Banderas i hårig kostym framför mig, jag ser filmen som en slags fabelversion av Desperado och helt ärligt, det här är hans bästa rollprestation på väldigt länge. Salma Hayek är rösten till Kitty och ägget, Humpty Dumpty är ingen mindre än Zach Galifianakis. Humpty Dumpty är för övrigt en rätt udda karaktär i en film som denna. Han är inte sidekick-rolig, han är inte söt, han är mest bara otymplig och intelligent men ändå får han en plats i filmen som är given honom. Jag köper vad som helst, en katt som samarbetar med ett ägg, varför inte liksom?

Hela filmen är en orgie i fniss. Redan tio minuter in i filmen fastnar jag i bubbelfniss så tårarna rinner och detta åt något så banalt som en katt som lirar gitarr med tvåhandsfattning. Mästerkatten är en film som hela familjen kan se med STOR behållning, jag kan nästan lova det då jag inte tror min familj är så väldans annorlunda mot många andras. Vi skrattade allihop och konstaterade att det var ett tag sen en animerad film var så rolig som denna.

{ 2 comments }

Veckans Sarandon: ROCKSYSTRAR

14 februari, 2012

När Goldie Hawn är på det humöret är det bara att spänna fast säkerhetsbältet och hålla i sig i det där kärringhandtaget som brukar sitta ovanför fönstret på passagerarsidan i bilen.

Som Suzette, den övervintrade groupien, är hon en kvinna som utåt sett är ganska misslyckad och inåt har fastnat i nåt som hände för trettio år sedan. Hon är stor i truten, utmanande klädd, sexfixerad, ytlig, öppen och fast besluten att söka upp sin ”rocksyster” Lavinia som var hennes bästa väninna ”när det begav sig”. Men Lavinia har gått vidare i livet så pass att hon förträngt det förflutna, för som advokathustru passar det sig inte att ha haft tuperad rockersfrilla och legat med allt som rör sig i spandex.

Suzette får med sig en medpassagerare i bilen, en Harry Plummer (Geoffrey Rush) som är mentalt tveksam och som ska till samma stad som Suzette för att döda sin far och det slutar med att dom bor i samma rum på ett hotell. Suzette har den osedvanligt dåliga smaken att förföra Harry men det enda jag tänker på är hur faaaaan Goldie Hawn kan vilja göka med nåt så äckligt som Geoffrey Rush. Han är bland det otäckaste i mansväg jag kan komma på.

Rollen som Lavinias yngsta dotter Ginger spelas av Susan Sarandons riktiga dotter Eva Amurri Martino som har varit med i många av sin mammas filmer liksom i några avsnitt av Californication där hon spelar Jackie.

Goldie Hawn var 57 år gammal när filmen spelades in, Susan Sarandon var 56. Vilka jävla PUMOR! Filmens behållning är just detta och Goldie Hawns attityd. Hon är verkligen klockren i denna typ av roller.

 

{ 2 comments }

Fiffis filmtajm ser fram emot: ZON 261

13 februari, 2012

Svenska zombiefilmer växer inte på träd och ner jag ser en trailer som denna kan jag inte göra annat än att hjula nedför Götgatsbacken i glädje. Eller slå en kullerbytta på sovrumsgolvet. Eller i alla fall höja både vänster och höger tumme samtidigt. Detta bådar gott tycker jag.

{ 4 comments }

← Previous Entries