BLACKWAY

2 juli, 2016

Det är konstigt, men ibland behövs det inte många sekunder av en förtext för att få en dålig vibb av en film och oftast är det både en korrekt vibb OCH en vibb som inte släpper.

Blackway är en film som är den första engelskspråkiga filmen på lääääänge som har samma dialogproblem som man brukar säga att svenska filmer ofta har. Det känns liksom krystat. Jag tror inte en enda sekund på det Julia Stiles rollfigur Lillian säger. Eller hur hon säger det. Jag tror inte på det hon gör heller förresten.

Blackway är alltså en snubbe, spelad av Ray Liotta (NEJÄRDETSANT? SPELAR HAN SKURKEN? VAAA???), som smyger omkring i skogarna och stalkar Lillian i hennes hus. Hans beteende är tydligen inget nytt i stan, inte ens sheriffen har stake nog att göra nåt åt det när Lillian anmäler detta, hans enda lösning är att hon ska sälja huset så fort hon kan och flytta från stan. Jaha? Det är ju ett troligt svar från en sheriff. Han tipsar sedan henne om att besöka en arbetsplats i andra änden av stan för DÄR finns det nån som kan hjälpa henne. WHAT?? Allt är så fullkomligt o-troligt, den där vibben hade rätt och står uppställd med rak rygg, gör honnör och skriker med hög röst  ”YES MAM, THANK YOU MAM!”

Anthony Hopkins är totalt felcastad, Alexander Ludwig är också helt fel PLUS att hans karaktär är otroligt infantilt skriven, Julia Stiles är obegripligt kass och nej, Ray Liotta är inte fel i sin roll men det måste vara tröttsamt att tvingas spela samma roll gång på gång på gång…

Daniel Alfredson har regisserat filmen och jag undrar om han är nöjd med slutresultatet? Mitt stalltips är….nej.

{ 0 comments }

Jag tänker på MTV Cribs. Ja precis, TV-programmet.

Jag sitter alltså i biosalongen, ser fortsättningen på Independence Day från 1996 (eller är det Armageddon 2) och funderar på MTV-programmet där amerikanska rapartister och andra typer av rika kändisar visar upp sina hem. Det är människor som har redigt med stålars men uppenbarligen ingen egen smak eftersom det ofta är välbetalda inredare som bestämt att det är flådigt med badrum i marmor, guldkranar i köket och sju tusen tofsar på hudfärgade sammetsgardiner. Man kan köpa mycket för pengar men inte en personlighet, inte en egen själ.

Och det är DÄR denna film och MTV Cribs förenas i en stel hajk-kram (där man slår varandra torrt och halvhårt i ryggen samtidigt, det får ju inte bli för intimt). Independence Day: Återkomsten är nämligen den mest själlösa film jag sett på år och dar och jag fattar fan inte hur regissören Roland Emmerich har kunnat misslyckats såpass som han gjort.

1,4 miljarder kronor har filmen kostat att göra. Svindlande siffror för nåt så mediokert men också – precis som MTV Cribs – ett bevis för att pengar inte kan köpa varken klass, stil eller en film man med lätthet kan tycka om även om man försöker allt man kan.

För så är det, jag VILL hemskt gärna tycka om filmen men det är jättesvårt. Det är lika svårt som att lösa samurajsudoku samtidigt som man lyssnar på hästjazz på skyhög volym.

Finns det verkligen inte NÅT försonande med filmen då, kanske du undrar? Jo det gör det. Jag blir glad av att se Jeff Goldblum igen. En gråtande Bill Pullman i hipsterskägg var också fint och Maika Monroe (från It follows) skötte sig bra. Sen är effekterna givetvis hisnande snygga men vad hjälper det när manuset är…..HAhhhaaaahahahaahooooohaaaa, manus???!!!??? Fy fan vilken skämtare jag är. Nicolas Wright, James A.Woods, Dean Devlin, Roland Emmerich och James Vanderbilt har totat ihop den här röran och fått betalt för det och det är ju EN sak. En ANNAN sak är att ingen producent, ingen annan filmbolagsmänniska med veto har satt ner foten och vrålat:

”APPAPPAPPAPPAAAAAAPP, vad i hela världen gör ni? Vad är det som händer? Såhär kan vi ju inte ha det, ni måste ju skriva ett manus som är begripligt på NÅGOT sätt i alla fall va, ni kan INTE ha med varenda stereotyp som existerar, killar, det är 2016!! Okej att ni förnyar den flaggviftande actiongenren med att skriva in en kvinnlig president i handlingen men varför göra henne HJÄRNDÖD? Och fick ni inte lära er på manusskrivarkursen att det inte går att skriva in 2000 pers i handlingen som dessutom inte har nån som helst värde för storyn OCH – dessutom – utan uppbyggnad av historien så bryr man sig inte ett skit om nån av dom. Kvinnor, barn, djur, det spelar ingen roll. Dyker dom bara upp *vips* så förblir dom neutrum, utomjordingarna kan käka dom till frukost, vem fan bryr sig?”

Det kanske jäkligaste med hela filmen är att jag inte blir förbannad. Jag tittar, blinkar, dricker kaffe, funderar på allt möjligt, dricker lite mer kaffe, flyttar runt mig på stolen, får lite träsmak trots att filmen ”bara” är 120 minuter men jag tycker aldrig filmen är så pass dålig att jag blir arg eller så pass seg att jag somnar. Därför kommer jag inte att ge filmen mitt lägsta betyg även om det kanske verkar så i texten här ovan. Den är som sagt ”bara” själlös, den är inte genomrutten.

Å andra sidan, det ÄR inte ”bara”. Det ÄR ett jättemisslyckande att inte kunna prestera bättre än såhär. Roland Emmerich borde skämmas. Så mitt tips om du känner för att se katastrofer i rörlig bild i sommarnatten, titta på dokumentären om slukhål på SvtPlay.

Tillägg. Jag ser att jag gav första filmen en etta vid min omtitt. Fan också. Den är INTE sämre än denna, första filmen har ändå en charm som denna film helt saknar. Nu rämnade marken under mig. Detta är helt orimligt. Jag KAN INTE ge den här filmen bättre betyg än den förra, det går inte, nej det gör det inte. Så här kommer den, nudu Independence Day: Återkomsten, nu är det ingen återvändo, nu kastar jag den rätt i ditt fejs: DET ENDA VETTIGA BETYGET!

 

 

{ 0 comments }

Fredagsfemman #230

1 juli, 2016

5. Jorå. Independence Day är här igen.

I onsdags hade den premiär, uppföljaren till Independence Day från 1996 och självklart såg jag den då, i onsdags. ”Varför har du inte skrivit om den dåååååå din lata stackare???” kanske du tänker och som svar kan jag bara säga: 1. Jag är fanimej inte lat! 2. Jag är tamejfan ingen stackare! 3. Jag HAR redan skrivit om den! Att skriva om en film och publicera texten är nämligen INTE samma sak. Så….efter lunch kommer den. Recensionen. Så du vet om du ska se en katastroffilm i helgen eller inte. Häpp,

.

.

.

4. Den nya snackisserien

På HBO Nordic går det nu att se första avsnittet av den senaste snackisserien: The Night Of. Ytterligare sju avsnitt släpps senare i sommar (med början redan nu i juli vad jag kan läsa mig till) och huvudrollen var vigd åt James Gandolfini men då han så tragiskt gick bort fick John Turturro ta över. Vad tror du, kan det här vara årets True Detective?

.

.

.

3. Nemo möter en vän

Hör du till dom som lyssnar på Värvet och gillar samtalsidén men tycker att det kanske är lite för slätstruket? Här kommer i såna fall ett podcasttips. Nemo möter en vän är en pod som handlar om just det. Nemo Hedén (nej jag tittade aldrig på Kungarna från Tylösand så jag har ingen aning om hans backtrack) bjuder hem så kallade ”kändisar” till sig för ett samtal om ditten och datten och till skillnad från Kristoffer Triumf i Värvet så frågar Nemo allt det där man faktiskt undrar över. Visst kan det bli lite tröttsamt att det är samma kändisar som harvar runt i varenda podd MEN Nemo lyckas faktiskt göra nåt eget av det hela och får dom allra flesta av sina gäster att öppna sig.

.

.

.

2. Johanna Frändén

Först tänkte jag att Island var givet på veckans lista men dom är ju med överallt annars så jag skippar det då det fanns ett viktigare måste. Johanna Frändén. Jag MÅSTE få med henne! Hon är så jävla grym i SVT:s EM-studio, påläst, kunnig, mysig och solklart bäst av alla sidekicks André Pops (och alla andra TV-kanaler) kan önska sig! Men vi hejar på Island på söndag kväll va? JA DET GÖR VI!

.

.

.

.

1. Will Grigg

Det är klart att denne man måste lyftas upp på veckans förstaplats. Den fotbollsspelande nordirländaren från division 3-laget Wigan som blivit nån slags antihjälte i årets fotbolls-EM med inte en enda sekund spelad tid MEN med ett helt Europa som sjunger hans namn. ”Will Grigg´s on fire” har skanderats inte bara av hans egen nations fans utan av många andra länders diton och som fotbollslåt tycker jag banne mig att den är PERFEKT! Det verkar som att till och med ikonen Eric Cantona håller med! Klicka här för att se och höra vad jag menar!

.

.

 

 

{ 3 comments }

BASKIN

30 juni, 2016

En turkisk skräckfilm som handlar om ett gäng poliser som hamnar helvetet när dom gör razzia på en svartklubb, det låter ju alldeles mumma för en sån som jag. Men hur det låter och hur det är kan uppenbarligen vara totalt väsensskilt.

Baskin är en film som är fullständigt obegripligt att den ens blivit gjord. Halva filmen består av en samling gubbsjuka och otrevliga poliser som försöker bräcka varandra i sexistiska rövarhistorier och den andra halvan är ett sammelsurium av effekter gjorda av modellera i oskön belysning.

Om nån har tips på en riktigt BRA turkisk skräckfilm så tar jag gärna emot det för den här sura jävla eftersmaken vill jag gärna skölja ner ögonaböj.

{ 6 comments }

Hej och hå, vi kämpar på i sommarvärmen och försöker få ihop ännu ett lyssningsbart avsnitt såhär i den svettiga filmpoddjungeln.

Idag kan vi förutom snack om Brad Pitts bästa filmer, en feelgoodmysig film som utspelar sig i Danmark och Italien och en skräckfilm om en läbbig docka även bjussa på fotbollsreferenser och glassmaker. Deru. Det är inte kattskit det. Och som grädde på moset grottar vi ner oss i Jeff Nichols nyaste film Midnight Special som av nån outgrundlig anledning inte kommer gå upp på bio – alls. Varför? Varför blir det så ofta såhär?

Filmrouletten tittar också in såklart och Steffos uppdrag denna vecka blir att svara på mitt kluriga filmquiz. Passa på att gnugga filmallmänbildningensknölarna och tävla mot honom vettja!

Upp och hoppa nu, in med hörlurarna i öronen och passa på att ta dig en dryg timme med modeordet egentid med oss som enda sällskap. Det kan vara en form av semester det också.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

Säga vad man vill om förra säsongen av Game of Thrones men högt tempo innehöll den inte. Och med facit i hand var det nog rätt bra, det gjorde att åtminstone mina förväntningar på säsong 6 kändes aningens mer rimliga än dom gjort övriga år.

Efter dom första två säsongernas furiösa dödande av huvudkaraktärer vill man liksom bli chockad VARENDA gång, avsnitt som inte ger en hicka, giftstruma eller dödsångest är liksom blahablaha. Vilket det givetvis INTE är men det säger en del om hur höga krav jag och många med mig har på serien.

Som vanligt är det jättesvårt att skriva om Game of Thrones utan att spoila så jag passar på att varna för grova spoilers i texten nedan. Läs INTE om du inte redan sett alla avsnitt! Men det är klart, är du inte det minsta spoilerkänslig eller har minne som guldfisken Doris så kan du för all del fortsätta läsa.

Säsong 6 skulle jag kunna sammanfatta som ”Jesus-säsongen”. Eller ”Bobby Ewing-säsongen” för den del. Det har varit många som återuppstått från det döda och tyvärr är Jon Snow en av dom. Det bästa med säsong 5 var i mina ögon att den formidabla tråkmånsen Jon Snow togs av daga och besvikelsen när Melisandre med sina häxkonster lyckades väcka liv i honom igen var – to say the least – enorm!

Det kändes som en nödlösning att ta tillbaka honom. Som om ledsna fans fått styra och jämförelsen med den populära Bobby Ewing som dog i Dallas och sen kom ut ur duschen som om ingenting hänt är inte helt tokig. Bläääääähhhh, sa jag och grimaserade men det hade jag ingenting för, Jon Snow lever och har tillräcklig hälsa för att hålla sig vid liv säsongen ut.

En annan favorit från förr, The Hound, den där jättesnubben som Arya Stark lämnade att dö i den karga naturen, även han kom tillbaka. Ärrigare och mentalt tröttare och trasigare är någonsin men han känns som en vitaminkick för storyn. Det där är en BADASSMÄNNISKA DELUXE alltså. Och apropå Arya, hon har fått lite mer vettiga grejer att stå i denna säsong, hon är inte bara tyst, blind och klädd i säckväv, hon lär sig slåss med pinnar, lita på sin intuition och få ett jävlaranamma – OCH hon fick tillbaka synen! Detsamma gäller hennes syster Sansa (inte synen alltså men hon har fått lite mer skinn på näsan) som efter en brutal våldtäkt (på bröllopsnatten) av sin äkta man Ramsay Bolton äntligen vågat fly.

Alla vi som nångång förbannat oss själva för att vi valt fel killar och män i våra liv, det kanske är dags att sluta tänka så och istället jämföra med Sansa Stark. Sansa Stark är värre än värst! Herremingud vilken dålig smak hon har. Först Joffrey Baratheon som var det elakaste aset Westeros nånsin skådat och sen Ramsay Bolton som får Joffrey att kännas som en katt-meme (och ja, jag vet att hon inte direkt ”valde” Ramsay av egen fri vilja…)

Överlag har det hänt en hel del, vi har fått se ett SLAG i avsnitt 9 som var bland det ballaste jag sett på film, i avsnitt 5 fick vi reda på varför Hodor heter Hodor (och specialdesignade dörrstopp har sett dagens ljus) och vi har fått se mer DRAKAR än någonsin förut – och det är superplus i min bok. Ju mer drakar och ju stenhårdare Daenerys desto gladare blir jag.

Det har varit lite för lite av Jaime och Cerseis twistade förhållande och alldeles på tok för lite av Tyrion Lannister och hans galenskaper för att jag ska klämma till med nåt kanonbetyg men överlag är jag riktigt nöjd med säsongen….tänkte jag skriva och sen kom sista avsnittet å jag bah doooooog! Första scenen i sista avsnittet, det långa med den olycksbådande jättefina bakgrundsmusiken, wooow! Cersei är verkligen The Queen of Badass Moms, fast kanske inte badass på nåt vidare värst sunt sätt direkt. Men, ändå, henne vill man inte ha som varken vän eller fiende. Otroligt bra slut på säsongen, jag är nöjd och trean står och vacklar mot en fyra, det gör den. Men ETT fem-plus-avsnitt väger inte tungt nog även om det är det jag kommer minnas.

Mina tankar om:
Säsong 1
Säsong 2
Säsong 3
Säsong 4
Säsong 5

{ 7 comments }

Precis som Tills döden skiljer oss åt så är dagens film baserad på en av novellerna i Stephen Kings bok ”Full Dark, no stars” och utan att ha läst den kan jag drista mig till att säga att Big Driver inte är en av hans bättre noveller. I vilket fall är det en redigt usel adaption och det märks att den är gjord som en TV-film.

Det som gjorde att mina ögon drogs till filmen var – förutom att den passade in i temat – dom tre kvinnliga skådespelarna: Maria Bello, Olympia Dukakis och I love rock´n´roll-rockarn Joan Jett! Skön kombo va? Rätt otippad, eller hur?

Var dom bra då? Nej. Inte alls faktiskt. Inte ens Maria Bello som normalt sett alltid levererar på högsta nivå. Till deras försvar ska dock sägas att dom har noll och ingenting att jobba med, det är ett riktigt skruttmanus.

Maria Bello spelar författaren Tess Thorne som är inbjuden till ett bibliotek för att prata om sina böcker. När det är dags att gå hem får hon ett råd av bibliotikarien att undvika en viss väg hem och hon lyssnar, ställer in GPS:en på en annan väg och åker. Halvvägs hem kör hon över spikförsett virke som ligger mitt på vägen och får givetvis punka och såklart är hon i ingen-mobiltäckning-outbacken med endast en nedgången mack som sällskap.

Filmen bjuder inte på några som helst överraskningar eftersom Tess givetvis får hjälp (haha, nääää) av en tjock (haha, nääää) hillbilly (haha, nääää) och man behöver inte vara Einstein för att fatta att han det var han som lagt virket på vägen (näääää?!?), att han inte vill henne gott (haha, vaaaaa??) och att han kommer våldta henne vid första bästa tidpunkt (näääää, inte va? Joooo…). Det ENDA lilla som förvånar mig med filmen är att GPS:en kan prata, alltså föra en konversation, svara på tilltal och komma med egna funderingar. Detta verkar dock inte få Tess att höja på ögonbrynen…..?

Filmen är dum, trist och helt meningslös men inte dum, trist och meningslös att jag blir nyfiken på att läsa novellen för att se om den är bättre.

 

 

.

Nya Stephen King-tag nästa tisdag!

{ 4 comments }

BLACK ROCK

27 juni, 2016

Plask!

Nu hoppar jag ner i den uppblåsbara Duplass-poolen igen.

Dagens film är producerad av båda bröderna Duplass och har ett manus som är skrivet av Mark Duplass efter en idé från filmens regissör Katie Aselton. Det enda tokiga med filmen är väl att den redan är gjord både en, två, tio och femtio gånger förut – med endast små skillnader i själva historien.

Har du sett Eden lake eller någon av dom svenska filmerna Losers, Järngänget eller kanske Från djupet av mitt hjärta? Gillar du naturäventyr långt från civilisation och mobiltäckning? Tycker du att människans mörka sidor är spännande? Då kanske Black Rock kan vara nåt för dig.

Den här filmen handlar om tre tjejer varav två, Sarah (Kate Bosworth) och Lou (Lake Bell), är nära vänner och den tredje, Abby (Katie Aselton) var nära förr i tiden innan nånting hände som splittrade tjejerna. Tillsammans ska dom åka på nån form av äventyrstur till en liten öde ö, en tur som egentligen endast Sarah verkar pepp på. Hon har dessutom tillverkar nån form av ”Goonies-karta” som dom ska ha kul med. MEN det visar sig att dom inte ÄR ensamma på ön. Tre killar dom känner igen från skoltiden dyker upp.

Jag blir lite snopen när jag ser filmen. Den är 1,18 lång men känns som Ben-hur. Ingen av skådespelarna imponerar. Manuset känns hafsigt och o-troligt. För första gången sen jag såg Eden lake känner jag för att se om den. DÄR har du ett redigt filmtips i denna genre!

.
I avsnitt 42 av Snacka om film pratar jag lite mer om den här filmen.

{ 2 comments }

DEN GODE DINOSAURIEN

26 juni, 2016

Historien om barnet som tvingas växa upp (alltför) fort, överkomma sina rädslor och få sig bevisat att mod är den mest livskraftiga av känslor som finns, ja, den historien har vi sett många gånger förut.

Mowgli i Djungelboken och Simba i Lejonkungen är dom jag först tänker på när jag nu ska lära känna Arlo, den lilla gröna dinosaurien med stora och lite slappa fötter som är rädd för banne mig allt. Han växer upp med en rättrådig far, en klok mor och två syskon som är både större till växten och tuffare i knoppen än Arlo trots att deras ägg kläcktes i princip samtidigt.

Arlo beger sig ut i skogen med sin pappa och under strapatsen tvingas Arlo stå ansikte mot ansikte med många av sina rädslor: hala stenar, floden, klättra, orka, att inte vara så bra/stark/snabb som pappan. Men som många av oss med lite erfarenhet av livet vet, det vi borde vara som mest rädda för är sånt som i princip aldrig händer och eftersom det så sällan händer tänker vi inte på det. Men det är klart att det absolut värsta som kan hända Arlo händer (och alla som sett Lejonkungen vet exakt vad).

Den gode dinosaurien är en väldigt rar film. Det är en film för dom allra minsta, för dom allra största och alla där mitt emellan. Den är sorglig men inte hemsk, den är rolig men inte på gränsen och den är framförallt extremt välanimerad. Vad annars fanns det förresten att vänta av en Disney-Pixar-film?

Det filmen dock inte har är något rätt igenom eget, nåt som fastnar, nåt som gör mig sådär Zootropolis-prillig i kroppen men jag hade en väldigt trevlig stund i soffan. Det räcker långt ibland.

Filmen finns att hyra på Itunes och ja, den är värd 39 kronor.

{ 2 comments }

NOW YOU SEE ME 2

25 juni, 2016

- Ska vi se om den? sa sonen direkt när eftertexterna till första Now you see me-filmen rullade.

Konstigt, han sa ingenting i närheten av det när vi gick från biografen i torsdags kväll efter att ha sett uppföljaren. Han sa faktiskt ingenting alls förrän jag frågade vad han tyckte.

- Jättebra, sa han.
- Vadå jättebra? Är det en fyra eller vad? sa jag.
- Ja. En fyra.
- Lika bra som första filmen alltså?
- Ja, helt klart.

Det där ”helt klart” håller jag inte med om. Inte alls. Jag tycker Now you see me 2 är en otroligt blek kopia av den första filmen. Den är som diskvatten, inte tillräckligt rent för att dricka, inte tillräckligt skitigt för att fungera som näring.

Visst finns det ett par spektakulära scener men manusmässigt är det korkat så jag smäller av. Första filmen var kanske inte heller helt solid men det var inte förrän i allra sista slutminuterna som det havererade totalt, dock utan att känslan av helheten pajjade helt. Men manuset till denna uppföljare har bara ETT för ögonen: att existera så att filmen kan vara möjlig att producera. En högre ambitionsnivå än så går inte att känna i den stappliga dialogen och historien i sig kunde inte gå att göra mer ihålig ens om man stod och sköt sig svettig med en k-pist på den.

Ingen skugga bör falla på någon av skådespelarna, herregud, dom kämpar på för brödfödan, visst gör dom det och det är tack vare deras samlade rutin som filmen ändå har nån form av grund-underhållningsvärde. För den ÄR snygg men den är också dum. En allt för vanlig kombo.

 

{ 0 comments }

5. Om det är för kallt

.

 

.

.

4. Om naturupplevelser lockar mer än fest

.

.

.

3. Om det känns som det är för mycket av precis allt

.

.

.

2. Om det inte är tillräckligt med fotboll på TV

.

.

.

1. Om det är för varmt

.

.

.

Glad Midsommar!

{ 6 comments }

DRESSMAKER

23 juni, 2016

Myrtle ”Tilly” Dunnage (Kate Winslet) återvänder till sin barndomsby i den australiensiska outbacken, denna gång med en symaskin i högsta hugg. Hon är otroligt stilig och välklädd, kunnig i haute couture och i konsten att sätta griller i unga mäns huvuden. Att hon är ”cursed” i byn är en av anledningarna till att hon kommit tillbaka, det sägs nämligen att hon dödat en pojke och om detta är sant eller inte får du reda på när du ser filmen.

Alltså, jag har haft ett sånt väldigt motstånd mot den här filmen. Den visades redan på Stockholms filmdagar i början av året men då hoppade jag över den, det var väl några Benghazi-stridisar som lockade mer. Jag hade liksom fått för mig att det här var en tjejfilm i ordets sämsta betydelse. En film gjord av en kvinna med kvinnor i huvudrollerna och en story som inte kunde roa några andra än kvinnor som lockas av en annan tid, en annan värld och Liam Hemsworth i vita kalsonger. Sen är det ju det där med drömmen om att vara en ful ankunge och förvandlas till en vacker svan. På film är det alltid så jävla enkelt. Släpp ut håret ur tofsen, ta av dig glasögonen och ta på dig en ny klänning och vips så är du ögongodis. Kvinnorna låter ”aaaaaaaah” av avund, männen utstöter ”åhååååååhumpf” och alla tappar hakan.

Detta händer Gertrude (Sarah Snook) i filmen. Sarah Snook måste vara världsbäst på filmiska förvandlingar, kolla bara Predestination och Jessabelle. Kate Winslet är i vilket fall världsbäst på att utstråla kvinnlig perfektion och Liam Hemsworth är fanimej inte världklass på en fläck men här har han i alla fall lärt sig konsten att hålla blicken fast och stilla när han hittat nåt han vill ha.

På nåt sätt känns det som att alla mina fördomar om filmen stämmer och ändå var den inte fullt så kass som jag trott. Irriterande i vissa scener, javisst. Det här att beskriva män som en simpel flock får som tänker med könet känns inte direkt modernt men jag får väl köpa det då filmen utspelar sig på 50-talet. Jag har dock svårt att känns nåt, nåt som helst för någon alls i filmen. Det är som att titta på en tavla, en rätt medioker sådan, kanske till och med en kopia gjord av nån som visserligen behärskar handlaget med pensel och färg men som inte begåvats med något eget. Men när tavlan är klar tar hen en sprayburk och gör ett rött rinnande streck över det hela.

Strecket är filmens sista halvtimme.

Strecket är anledningen till att filmen hamnar på en stark trea.

Det hade jag aldrig kunnat förutspå.

I avsnitt 41 av Snacka om film pratar jag lite mer om den här filmen. Bland annat.

{ 2 comments }

42? Är det meningen med livet? Är avsnitt 42 av Snacka om film meningen med livet? Eller är det meningen med livet att se Nicole Kidman-filmer ? Ja, kanske. Steffo och jag gör i alla fall vårat bästa när vi listar hennes bästa filmer efter önskemål från en lyssnare som inte förstår Kidmans storhet.

Sen har jag sett tre tjejer hamna i skiten på en hajk mitt ute i naturen (utan mobiltäckning förstås), Steffo har återtittat en gammal goding (?) med Al Pacino och tillsammans har vi sett Adam Sandlers nyaste Netflix-alster, The Do-over. Filmrouletten knackar på och sen önskar jag att alla hade kunnat se Steffos ansiktsuttryck när jag redovisar mitt uppdrag: att välja ut fem ”svåra” filmer som Steffo aldrig skulle se av egen fri vilja. Det går att tolka ordet ”svår” på många olika sätt (och det är lite kul att jäklas). He he.

Jag hoppas vi kan och får hålla sig sällskap en stund såhär i midsommartid.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

THE NICE GUYS

22 juni, 2016

Jag vet inte riktigt vad titeln på denna film syftar till för särskilt trevliga är dom väl inte, Jackson Healy (Russell Crowe) och Holland March (Ryan Gosling). Snarare lite skönt korkade, i alla fall Holland. Som en manlig bimbo ungefär. Healy är lite mer charmigt plufsigt hårdhänt streetsmart.

Filmen är skriven och regisserad av Shane Black, snubben som ligger bakom coola-partner-in-crime-filmer som Dödligt vapen-filmerna, Long kiss goodnight och Den siste scouten, så han kan det här med att få ihop personkemin runt huvudpersonerna.

Crowe och Gosling känns kanske som två udda fåglar i detta sammanhang men dom klickar hårt både med varandra och med oss som tittar för JÄKLAR vad det skrattades och skrockades i salongen. Den (uppenbarligen) gifta mannen till höger om mig skrattade så högt att både han och jag hoppade i stolen åt alla – ALLA – såhär-är-det-att-vara-gift-skämt. Och det var MÅNGA.

Det här är en film som känns gammaldags på ett bra sätt. Visserligen utspelar den sig i Los Angeles nånstans 1977-78 (om man går på filmaffischerna med Hajen 2 och Airport´77 dom passerar i downtown LA) så retrokänslan kommer liksom automatiskt men det jag syftar på med gammaldags är man sällan ser actionkomedier nuförtiden. Jag skulle kunna säga att denna genremix är lika utdöd som dinosaurierna men att Shane Black med The Nice Guys är både Steven Spielberg och Michael Crichton i en och samma kropp. Det är dessutom lika självklart att det kommer en Nice Guys 2 som det var att Jurassic Park skulle få en uppföljare.

Jag tycker det var en väldans trevlig film! Ryan Gosling har en komisk tajming han sällan får chans att visa i sina andra filmer (men kolla gärna in honom i SNL-avsnittet han är med i!), Angourie Rice som spelar Goslings dotter var en frisk fläkt och Russell Crowe med ett knogjärn är inte att leka med. Johan, det var ett val bra val av månadens filmspanarfilm. Betygsmässigt är den riktigt nära en fyra men jag håller den på en stabil Misty Mountain-trea.

 

 

 

Vad tyckte mina filmspanarkompisar om filmen? Klicka på länkarna så får du se.
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Jojjenito
Har du inte sett den?

{ 19 comments }

Det känns så himla konstigt. Jag såg den här filmen i söndags, bara en timme innan världspressen prånglade ut den ytterst sorgliga nyheten att Anton Yelchin dött i en bilolycka blott 27 år gammal. I dagens film spelar nämligen en 12-årig Anton en av huvudrollerna och det var en av hans allra första roller.

Stephen King gav ut en bok 1999 som hette (och heter) Hearts in Atlantis och 2001 kom den till Sverige och fick namnet Hjärtan i Atlantis. Den består av fem noveller som på rätt vaga sätt är sammankopplade med varandra men det är den första novellen Låga män i gula rockar (Low men in yellow coats) som dagens film är baserad på.

Filmen handlar om Robert ”Bobby”  Garfield (Yelchin) som bor med sin mamma (Hope Davis) som är änka och som inte riktigt verkar känna för att vara mamma fullt ut. Hon känns betydligt mer egoistisk än mammor på 50-60-talet brukar gestaltas på film men utan att vara ”elak”.

För att få ihop ekonomin hyr hon ut en del av huset till en gammal och lite mystisk man vid namn Ted Brautigan (Anthony Hopkins) och han och Bobby kommer varandra nära. Eftersom Bobby aldrig får vare sig veckopeng, leksaker eller ens födelsedagspresenter av sin mamma nappar han på erbjudandet Ted ger honom, att tjäna en dollar i veckan mot att han läser tidningen högt för den halvblinde mannen. Men Bobby är en smart liten kille, han inser att det är alldeles för lättförtjänta pengar och frågar Ted what´s the catch? Jo, det var ju en grej till. Han vill att Bobby ska hålla koll efter ”låga män”, män som på nåt sätt är ute efter honom.

Den som har läst Kings fantasyserie Det mörka tornet känner kanske igen namnet Ted Brautigan? Han är nämligen med även där. Jag har inte läst vare sig den eller Hjärtan i Atlantis men efter att ha sett denna film blev jag i alla fall lite sugen på den senare.

Det här är kanske ingen film som fastnar hos mig men den är mysig på samma sätt som till exempel Stand by me. Dom spelar lite i samma division (men Stand by me är en mycket bättre film). Sen är det alltid najs att få se David Morse, han spelar Bobby den äldre och är inte med så mycket i filmen men bättre lite än inget alls.

Men det jag tar med mig mest från filmen är det där hatet jag känner för döden. Så ofta så fullständigt onödigt. Sov gott Anton.

 

 

 

Nästa tisdag är det Stephen King-tajm igen! Tjoho va eller hur?!

{ 4 comments }