INATT ÄR DET OSCARSGALA!

26 februari, 2017

Det här är den första Oscarsgala på en hel massa år som jag inte kommer befinna mig framför ett tangentbord livebloggandes. Inatt kommer jag istället att umgås med ett gäng Oscarsengagerade vänner, dricka skumpa och äta snittar eller nåt annat fräsigt.

Men självklart tänker jag precis som vanligt bjussa på mina förhoppningar och tippningar gällande vinnare och förlorare under nattens gala. Jag har plockat bort några av kategorierna, dom jag väldigt sällan skriver om (typ kortfilm och dokumentär-kategorierna). Är filmens namn blålänkad betyder det att jag skrivit om den, då är det bara att klicka om du är nyfiken på vad jag tyckt och tänkt.

 

Bästa Film

Min tanke: Jag tror och hoppas att La la land vinner.

Jag saknar: Nocturnal Animals. Den är bortglömd i många kategorier tyvärr.

 

Bästa Manliga Huvudroll

Min tanke: Min allra första tanke var ”vilka superkonstiga val”. Min andra tanke var ”jahopp, det här borde bli en promenad i parken för Ryan Gosling”. Min tredje tanke var: hoppas Viggo Mortensen vinner! Han gjorde storverk med sin papparoll i Captain Fantastic.

Skådespelare jag saknar: Dev Patel i Lion.

 

Bästa Kvinnliga Huvudroll

  • Isabelle Huppert – Elle
  • Ruth Negga – Loving
  • Natalie Portman – Jackie
  • Emma Stone – La La Land
  • Meryl Streep – Florence Foster Jenkins

Min tanke: Det jag gillar med denna kategori i år är att det är så himla spretig men i mina ögon finns det bara två egentliga vinnare av dessa fem: Isabelle Huppert och Emma Stone. Självklart sätter jag min peng på Emma Stone då jag tycker hon är fullständigt bedårande självlysande i La la land! Vad Meryl Streep har här att göra förstår jag ingenting av, speciellt med tanke på vilka skådespelare som saknas.

Skådespelare jag saknar: Amy Adams i Arrival, Hailee Stenfeld i The edge of seventeen och Alicia Vikander i Fyren mellan haven.

 

Bästa Manliga Biroll

Min tanke: Förra året blev Alicia Vikander nominerad för Bästa Kvinnliga Biroll trots att det kanske egentligen var en huvudroll hon spelade i The Danish Girl. Detta var ett val från filmbolaget då dom ansåg att hon skulle ha större chans att vinna i birollskategorin än i huvudollsditon. I år verkar det vara Dev Patel som kategoriserats på samma sätt för om hans roll i Lion klassas som en biroll då är det alltså en film helt utan huvudroll? Det är klart som fan att han har en HUVUDROLL i filmen. Han är OTROLIGT BRA i vilket fall och jag tror och hoppas att han kommer knipa en statyett. Detsamma gäller faktiskt Mahershala Ali i Moonlight. Filmen handlar om honom, det är fanimej ingen BIROLL. Michael Shannon unnar jag alla priser som finns men just rollen i Nocturnal Animals är kanske inte den han borde vinna sin första Oscar för.

Skådespelare jag saknar: Jake Gyllenhaal i Nocturnal Animals, Ben Foster i Hell or High Water och Joel Kinnaman i Edge of winter.

 

Bästa Kvinnliga Biroll

Min tanke: Med tre svarta skådespelare nominerade i bara denna kategorin kan jag bara anta att förra årets snack om ”den vita galan” tystnar en smula. Min förhoppning är att Octavia Spencer vinner med Naomie Harris som Plan B.

Skådespelare jag saknar: Dakota Fanning i American Pastoral och Taraji P. Henson i Dolda Tillgångar.

 

Bästa Regi

Min tanke: Jag älskar Denis Villeneuve men i år finns det bara en vinnare: Damien Chazelle!

Jag saknar: Tom Ford – Nocturnal Animals

 

Bästa Originalmanus

Min tanke: Vad jag än tycker om dom övriga filmerna så är det bara ett av dessa manus som verkligen förnyat och förändrat sättet att skriva och göra film. The Lobster är så galet annorlunda så det blir mitt val.

Jag saknar: Dan Kwan och Daniel Scheinert - Swiss Army Man samt Paul Laverty – I, Daniel Blake.

 

Bästa Manus efter förlaga

  • Arrival – Eric Heisserer
  • Dolda tillgångar – Theodore Melfi och Allison Schroeder
  • Fences – August Wilson
  • Lion – Luke Davies
  • Moonlight – Barry Jenkins och Tarell Alvin McCraney

Min tanke: Arrival förtjänar uppmärksamhet och därför hoppas jag att Eric Heisserer vinner.

Jag saknar: Tom Ford – Nocturnal Animals

 

Bästa Animerade Film

  • Kubo och de två strängarna
  • Mitt liv som Zucchini
  • The Red Turtle
  • Vaiana
  • Zootropolis

Min tanke: SJÄLVKLART tror och hoppas jag på mästerverket Zootropolis (även om jag sett Vaiana/Moana och den var bra)!

 

Bästa Icke-Engelskspråkiga Film

Min tanke: Herregud, tänker jag, har Ove verkligen något i den här kategorin att göra? Ja, uppenbarligen. Jag tror dock både den och tre andra filmer får det knivigt i kriget mot den tyske pappan med löständerna: Toni Erdmann. MEN, faktiskt, jag tror att Ove kniper statyetten, jag tror faktiskt det även om Toni Erdmann hade varit den givna vinnaren om den haft en mer lättillgänglig speltid.

 

Bästa Filmmusik

  • Jackie – Mica Levi
  • La La Land – Justin Hurwitz
  • Lion – Dustin O’Halloran och Hauschka
  • Moonlight – Nicholas Britell
  • Passengers – Thomas Newman

Min tanke: Om jag sätter en krona på vinnaren i denna kategori borde jag inte ens få pengen tillbaka, SÅ säker är jag på att La la land tar hem Oscarn. Att Mica Levi är nominerad är fan ett skämt.

Jag saknar: Jóhann Jóhannsson för Arrival. Jag inte bara saknar honom, jag fattar inte hur han INTE kunde bli nominerad! Jag RASAR inombords! Abel Korzenioski borde också ha varit med för underbar musik i Nocturnal Animals.

 

Bästa Sång

  • ”Audition (The Fools Who Dream)” från La La Land – Musik: Justin Hurwitz; Text: Benj Pasek och Justin Paul
  • ”Can’t Stop the Feeling!” från Trolls – Musik och Text: Justin Timberlake, Max Martin och Karl Johan Schuster
  • ”City of Stars” från La La Land – Musik: Justin Hurwitz; Text: Benj Pasek och Justin Paul
  • ”The Empty Chair” från Jim: The James Foley Story – Musik och Text: J. Ralph och Sting
  • ”How Far I’ll Go” från Vaiana – Musik och Text: Lin-Manuel Miranda

Min tanke: CITY OF STARS!!!! <3 <3  <3

Jag saknar: Shakira med Try everything från Zootropolis.

 

Bästa Scenografi

Min tanke: När man sett La la land ett par gånger till (som jag gjort nu) slås jag av perfektionen i scenografin i La la land. Första gången tyckte jag bara det var en färgglad och härlig film, nu ser jag att varenda färg har en mening och en otroligt genomtänkt placering. Världsklass!

 

Bästa Foto

Min tanke: HEJA LINUS SANDGREN!!

Jag saknar: Seamus McGarvey för Nocturnal Animals.

 

Bästa Smink

Min tanke: Det är klart jag vill att Eva von Bahr och Love Larson ska vinna!!

 

Bästa Specialeffekter

Min tanke: Djungelboken! Imponerande specialeffekter!

 

Har du några egna önskningar/tippningar/tankar/funderingar? Vem blir galans stora vinnare? Vilken film sopar banan? Imorgon bitti vet vi och ikväll/natt är det PARTEEEYYYYY!

{ 3 comments }

DOLDA TILLGÅNGAR

25 februari, 2017

Det är 1961 och vi befinner oss på Langley Research Center i Hampton, Virginia. Det är matematikern Katherine Goble,  det är Mary Jackson som drömmer om att bli ingenjör och den underliggande chefen Dorothy Vaughan jobbar där. Alla tre är svarta, alla tre är kvinnor och alla tre är sjukt jävla smarta.

Arbetsplatsen är svårt segregerad, sådär som jag antar att dom flesta arbetsplatser var på den tiden, med allt från att svarta och vita hade skilda kontor till – givetvis – toaletter.

Ryssarna är långt framme vad gäller rymdprogram och dylikt och Al Harrison, chefen för The Space Task Group, har sina chefer flåsandes i nacken då det är bråttombråttom att skicka ut en amerikan i rymden. Men Al har inte tillräckligt smart folk i sitt team och behöver förstärkning från annat håll, han behöver nån som är out-of-this-worl-duktig på siffror. Jomenvisst, Katherine Goble finns inom räckhåll och med det blir hon den första afroamerikanska kvinnan i gänget. Hon får dock fortfarande inte använda de vitas toalett samt dricka kaffe från samma bryggare som dom andra.

Jag ska inte berätta hela storyn här, nej inte alls, men det finns en hel del intressant att hämta här. Framförallt – tycker jag – att det MEST intressanta med hela historien, förutom att den är SANN, är att detta hände för 56 år sedan och INGEN HAR TYCKT ATT DET VARIT VIKTIGT NOG ATT BERÄTTA – FÖRRÄN NU! Det säger en hel del om synen på ”kvinnliga historier” och tänker jag efter, för 10-15 år sedan hade den här filmen knappast fått nån uppmärksamhet alls. Vem fan hade velat se en film som denna med tre kvinnor i huvudrollerna? Nä precis, den hade inte direkt blivit nån smash hit på biograferna, än mindre Oscarsnominerad i en massa klasser.

Här har vi alltså Taraji P. Henson som spelar Katherine MED DEN ÄRAN, vi har Octavia Spencer som Dorothy och Janelle Monáe som Mary och alla tre är som klippt och skurna för sina roller. Att det bara blev Octavia Spencer som fick en Oscarsnominering känns nästan lite skumt. Kevin Costner spelar Al Harrison och gör honom till lite av en mysgubbe medan Kirsten Dunst gör sin smygrasse-supervisor Vivian Mitchell snyggt iskall.

Dolda tillgångar är en mysig film som visserligen känns en smula tillrättalagd The Hollywood Way men äsch, skitisamma. Det är en BRA historia och såna skall berättas!

Några av mina filmspanande vänner har också sett filmen. Här är deras tankar:
Sofia
Jojje
Henke

{ 2 comments }

Fredagsfemman #264

24 februari, 2017

5. Distributören lyssnade, John Wick 2 går upp på bio!

Idag är det dags för John Wick 2 att få svensk biopremiär och detta trots att det egentligen var meningen att den skulle ”direkt till DVD”. Men HEJA distributören Nordisk Film som lyssnade på filmtittarna och biobesökarna och faktiskt ändrade sin ståndpunkt i frågan. Mer sånt tack!

.

.

.

4. Emelie Lindblom

Idag har filmen Rum 213 biopremiär och filmens regissör heter Emelie Lindblom. Det här är hennes långfilmsdebut och jag tycker helt klart att hon förtjänar en plats på veckans lista för filmen är riktigt bra. Må så vara att målgruppen för Rum 213 är tonårstjejer men den funkade fint även på en 44-årig småkräsen mammamänniska. Snyggt jobbat Emelie!

.

.

.

3. Snedtänkt

Jag är inget stort fan av skånska och har därför hållit mig borta från Kalle Linds podcast Snedtänkt men för nån månad sedan kunde jag inte stå emot längre och DET ÄR JAG GLAD FÖR! Snedtänkt är en podd som grottar ner sig i ett specifikt ämne mer avsnitt och det är inte ämnen man hör om eller pratar om till vardags direkt (i alla fall inte jag). Här kommer några exempel: Subkulturen Värmland, fula ord, Ulf Peder Olrog, trickfilm, det alternativa åttiotalet, den svenska pusseldeckaren, Jönssonligan, konceptkonst, sjuttiotalets tjejtidningar, 60-talets stand up comedy, kvinnors drickande, Hitchcock, TV-shop med mera med mera med mera. Så det här är ett solklart podcasttips från mig, det är GRYMT underhållande. Dessutom är Kalle Lind i final i årets På spåret. Bara en sån sak!

.

.

.

2. Taraji P Henson

Hon fick ingen Oscarsnominering i år fast jag tyckte hon skulle ha en för sin insats som Katherine G. Johnson i bioaktuella Dolda tillgångar (min recension kommer imorgon). Hon är liksom alltid bra, i allt hon gör, men hon får sällan cred och det är knappt folk vet vad hon heter, vilket kanske kan bero på att hon inte har världens enklaste namn? Behöver jag säga att Dolda tillgångar är en ”smultronställetfilm”? Tänk om man nån gång kunde få bli förvånad över den där rosa överstrykningspennan…. Tänk om man hade fått se den över titeln John Wick 2 istället. Utmärkt film kan se ut på så många olika sätt. Just sayin´.

.

.

.

1. OSCARSGALAN

Årets bästa filmdag närmar sig med stormsteg och jag ser fram emot söndagnatten som TUSAN! Jimmy Kimmel är årets värd, jag ska inte liveblogga, jag kommer ha engagerat sällskap i soffan hela natten, det kommer tippas, flippas, tjoas, buas, kommenteras och diskuteras och aldrig är det väl lika roligt att se filmstjärnor glittra och fnittra samtidigt. På söndag kan du läsa mina tankar och funderingar kring nomineringarna här på bloggen men redan nu kan du lyssna på Snacka om film-podden och höra Steffos och mina resonemang kring en del av kategorierna. Men julafton närmar sig! Bara två dagar kvar nu!

.

.

{ 3 comments }

Magin är kanske inte lika påfallande supernärvarande som i förra avsnittet men vi kämpar på med det svåra avsnittet 77. Eller svårt å svårt, det var inte särskilt svårt, snarare precis tvärtom faktiskt. Vi listar nämligen favoritfilmer med Meryl Streep, jag har sett ungdomsfilmen The edge of seventeen, Steffo har sett galenpannor i Masterminds och tillsammans har vi varit på bio och sett Oscarsaktuella filmen Lion.

Dessutom, Uppdraget. Jag skulle ”göra om” En man som heter Ove till en Hollywood-variant, välja ut skådespelare, regissör och spelplats. Det var roligt. Och som grädde på moset fick vi ett uppdrag till! Tippa Oscarsvinnare i några utvalda kategorier! Tack Martin för detta uppdrag som vi givetvis satte tänderna i.

Hoppas du gillar veckans avsnitt!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

RUM 213

22 februari, 2017

”En skräckfilm för tonårstjejer”. Jag har för mig att den presenterades så på Stockholm Filmdagar av representanten från filmdistributören. En sån korrekt beskrivning. Perfekt skulle jag vilja säga.

Ingelin Angerborn har skrivit boken som filmen är baserad på och jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag blev sugen på att läsa boken efter att ha sett filmen. Jag tycker nämligen att filmen är BRA! Den var berättad med ett skönt flyt, snygga klipp, bra musik och tre toppenskådisar i huvudrollerna med Wilma Lundgren som Elvira som den klaraste lysande stjärnan. Historien är dessutom klurig och läskig på (som jag kan bedöma) helt rätt nivå sett till målgruppen MEN den är ändå helt klart sevärd även för en oldie som jag själv. Snyggt jobbat av regissören Emelie Lindblom!

Berättelsen handlar alltså om tre tjejer som är på sommarläger och som ska dela rum. När det visar sig att deras rum blivit vattenskadat finns det ingen annan utväg än att ackordera in tjejerna i rum 213, ett rum det sägs spöka i efter att en flicka dött där för många år sedan.

Har du tonårsbarn som gillar film eller ÄR du en tonåring som gillar kluriga spökhistorier så säger jag bara BUMS iväg till biografen! Den här filmen får du inte missa.

Jojjes text om filmen publiceras torsdagen 23/2.

{ 3 comments }

Veckans varulv: WOLFCOP

21 februari, 2017

Ibland händer det att jag ser en film där jag förstår vad filmmakarna har velat åstadkomma men dom har inte lyckats nå ända fram. Wolfcop är en sån film.

Jag tror inte det hade hjälpt med en högre budget, längre inspelningstid eller bättre skådisar, det är nåt annat, nåt som inte går att sätta fingret på. Grundidén var kanske inte tillräckligt bra helt enkelt eller så är det jag som är för iskall för att kunna charmas av detta.

Wolfcop är precis vad det låter, en polis som förvandlas till varulv. En sheriff till och med. En arbetsskygg, alkoholiserad, slapptask till sheriff för att vara mer exakt. Men när han förvandlas till hårig best, ja då jäklar går buset inte säkert längre.

Det som är på filmens pluskonto är trots allt slafset, det är blodigt som tusan och effekterna kan jag inte klaga på även om dom är mer komiska än otäcka. Men gillar man genren och/eller har gett sig tusan på att ha ett varulvstema så är denna filmen given en titt. Annars…nej.

{ 5 comments }

DEEPWATER HORIZON

20 februari, 2017

Den 20:e april 2010 drabbades oljeplattformen Deepwater Horizon av en explosion och två dagar senare sjönk den. Deepwater Horizon var alltså en oljeplattform som låg i den Mexikanska golfen strax utanför Louisiana och på havsbotten, 1522 meter under vattenytan, borrades det efter olja och själva hålet hade borrats 5486 meter in i jordskorpan när allt gick åt pipsvängen. 126 personer arbetade på plattformen och efter att ha sett filmen känns det förvånande att NÅN överhuvudtaget överlevde men otroligt nog var det bara elva personer som dog.

Regissören Peter Berg, mannen som verkar ha fastnat lite i det patriotiska flaggviftandet efter filmer som Battleship och Lone Survivor och som även verkar ha tagit Mark Wahlberg som sin personliga lilla ”maskot”, står bakom filmatiseringen av detta katastrofala haveri. Alltså, det ÄR ett katastrofalt haveri men filmen är det INTE. Filmen är precis så som ”man tror” och den gjorde mig inte det minsta besviken.

Filmens stora PLUS är skådespelarna. Allt från Kate Hudson som spelar fru till huvudpersonen Mike Williams (Mark Wahlberg) till Kurt Russells Jimmy som hamnar riktigt i skiten, till John Malkovich, Gina Rodrigues och Marky Mark himself som faktiskt är riktigt toppen här. Alla skådespelarna känns så ”vanliga” och jag gillar att kameran är närgången och filmar ansikten och känslor in i minsta detalj. Det gör att filmen KÄNNS betydligt mer än om den ”bara” gjorts sådär ytligt snygg som så ofta är fallet.

Som så ofta när det vankas based on a true story-filmer så används eftertexterna till att visa bilder och klipp på dom riktiga människorna bakom historien. Ibland funkar det jättebra, ibland vill man typ kräkas och ibland – som här – så känns det som att Peter Berg passar på att göra en liten reklamfilm om överlevande fantastiska amerikaner. Näääe, nu var jag kanske lite elak, men jag får känslan av att Peter Berg skulle ääälska att göra reklam-informationsfilm om den amerikanska armén.

{ 1 comment }

HACKSAW RIDGE

19 februari, 2017

Krigsfilmer är inte min grej men när nyblivne pappan till sonen Lars (!!), aka Mel Gibson, glider in från utvisningsbåset och regisserar en storfilm som Hacksaw Ridge, mmmmmm, då tar till och med JAG ner garden åtminstone en smula.

Det småregnade oscarsstatyetter över Gibson och hans film Braveheart på galan 1996 och sen dess har han stått bakom kameran på filmerna The Passion of the Christ (2004) och Apocalypto (2006). Det var alltså hela tio år sedan han regisserade en film och under dessa år har det känts som att han mer eller mindre ratats av Hollywood, mest på grund av sitt eget tveksamma beteende (som man med lätthet kan hitta om man är nyfiken och googlar sig fram). Därför känns det kanske än mer intressant att han blivit oscarsnominerad för Bästa regi vid årets gala, juryn har alltså sett mellan fingrarna och tänkt bort ”personen Mel” och premierat hans yrkesroll. Bara. Det känns tämligen….modernt….ändå.

Hacksaw Ridge är den sanna historien om Desmond Doss (Andrew Garfield) som kastades in i Andra världskriget trots att han var Sjundedagsadventist och superpacifist. Han vägrade alltså bära vapen trots att han var ute i strid. Idioti låter det ju som, kanske till om med BORTOM idioti eftersom krig ändå på nåt sätt förutsätter vapen för att vara ett….krig. Sjundedagsadventisterna har dessutom vilodag på lördagar vilket inte heller är nåt som direkt faller i samklang med krigslogistik.

Andrew Garfield är så fin i huvudrollen som Desmond, han är så känslig och naiv och jag tror filmen står och faller med att han är rätt man på rätt plats. Den andra huvudrollen spelar krigsscenerna som jag tycker får Rädda menige Ryan att kännas som nåt hämtat från Bolibompa. Jag är väldans imponerad av allt slafs och klafs, det känns så väldigt autentiskt alltihop.

Summa summarum tycker jag det här var en riktigt bra film. Otroligt mycket bättre än jag ”borde” tycka. Och jag tycker väldigt mycket om Andrew Garfields skådespelarskills. Skulle han vinna en Oscar för Bästa manliga huvudroll skulle jag inte bli förvånad. Den kategorin är extremt oviss i år.

I avsnitt 76 av Snacka om film snackar både jag och Steffo om den här filmen. Här kan du lyssna om du vill veta vad vi tycker och här kan du kolla om du istället vill läsa Steffos skrivna recension.

{ 6 comments }

FIFTY SHADES DARKER

18 februari, 2017

Alla som följt denna säsong av På spåret har kunnat höra Fredrik Lindströms upprepande prat om Cajsa Warg, upprepningar som blivit så pass tjatiga att Kristian Luuk en gång lämnade studion för att han inte orkade höra hennes namn en gång till.

När jag sitter i en väldigt-långt-från-fullsatt Rigoletto 1 och tittar på uppföljaren till kalasfilmen Fifty shades of Grey (ja jag TYCKER den är bra. So sue me!) så känner jag mig lite som Fredrik Lindström. Det är nämligen väldigt mycket Cajsa Warg över Fifty shades darker. Det är koka-soppa-på-en-spik-men-ojsan,-vi-hade-visst-inte-ens-en-spik-känsla.

Visst, filmen är såklart baserad på E.L. James andra bok om Anastasia Steele och hennes brännmärkta sadistmiljonär Christian Grey, men allt det där som var lite edgy i första filmen, det som kunde kännas både sagolikt romantiskt, spännande och smått förbjudet, allt detta är som bortblåst nu. Deras relation är på nåt sätt etablerad nu och Anastasia var redan i första filmen tydlig med vad hon inte gillade med Christians sexuella preferenser och hon står fast vid det och Christian är fortsatt så besatt av Anastasia att han hux flux inte behöver sina lekar och leksaker längre. Bara han får Anastasia så är han lycklig. Och då vill Anastasia hux flux bli lite spankad. Nämen SÅ DET KAN BLI när man ska försöka laga mat utan ingredienser.

Jag känner att jag låter lite gnällig nu, att det kanske går att läsa både på och mellan raderna att det här inte är en speciellt bra film? Ja det kanske du kan tro men bara för att du tror det betyder det inte att det är rätt. Jag tycker nämligen inte att det är fullt så illa som jag kanske ”borde” tycka. Jag gillar nämligen kemin mellan Dakota Johnsons Anastasia och Jamie Dornans Christian, som filmpar tycker jag dom är jättehärliga ihop.

Allt med historien är hundra procent en överdriven, skruvad SAGA men trots alla fel, brister, ytlighet, ren dumhet och brist på smakförstärkningar har jag ändå en trevlig stund i biomörkret. Den här filmen är inte i närheten så bra som den första och det är ingen stark trea jag delar ut men jag kan inte ge en underhållande film som denna underkänt ÄVEN om jag tycker det är jättesynd att Sam Taylor-Johnson inte ville regissera även uppföljaren. Nu heter regissören James Foley och han ska regissera även film nummer tre i serien, Fifty Shades Freed, som kommer om exakt ett år. Under eftertexterna på dagens film bjöds det föga förvånande på en trailer till trean. Jag kommer sitta som på nålar ända till Alla hjärtans dag 2018, SEN är det slut på eländ…..f´låt, sagan.

Jag såg filmen ihop med Sofia (konstigt att inte fler filmspanare ville hänka på….jättekonstigt). Här är hennes tankar om filmen.

Jag pratade om den här filmen i avsnitt 76 av Snacka om film. Här kan du lyssna på det om du blir sugen.

{ 6 comments }

Fredagsfemman #263

17 februari, 2017

5. Aftonbladet TV, alltså

Jahopp, då var det klart att ingen TV-kanal köer in visningsrätten för Oscarsgalan i år heller utan den kommer visas på Aftonbladet TV. Jag vet inte om man bara ska vara tacksam över att NÅN vill visa spektaklet eller om man ska vara besviken över att inga ”vanliga” kanaler fattar grejen? Skitisamma, KUL ska det bli!

.

.

.

4. Roy Anderssons kroppsspråk i Dolly

Var det bara jag som reagerade på hur tydligt Roy Andersson tog fysiskt avstånd från dom duktiga CGI-killarna i Dolly häromveckan? Här kan du se avsnittet. Sevärt. På många sätt.

.

.

.

.

3. Vera Vitali

Jag undrar jag hur lång tid det kommer ta innan Vera Vitali breakar så JÄVLA stort så hela världen vill ha henne? Livet i Fagervik, Arne Dahl, Puss, Cornelis, Monica Z, Hinsehäxan, Det vita folket, Blind och Min så kallade pappa, alltså hon är så JÄVLA BRA i allt hon gör och har du inte förstått det än, titta på Bonusfamiljen! Till exempel scenen när hennes rollfigur Lisa gör ultraljud, alltså, det ska inte gå att skådespela på det sättet. Hon är otrolig!

.

.

.

2. Zhang Yimou

Det är klart att den kinesiske regissören Zhang Yimou har en given plats på dagens lista. Hans första engelskspråkiga film har nämligen svensk biopremiär idag och hur filmen än är i sin helhet (jag har inte sett den än) så är trailern en fröjd för ögat! The Great Wall har Matt Damon i huvudrollen och utspelar sig som titeln beskriver runt den kinesiska muren. Det är nästan, men bara nästan, så jag skulle vilja se den på IMAX:en. Jo…lite sugen är jag allt.

.

.

.

1. Shades of blue

Är du svag för polisserier? Tycker du att det är nåt visst med korrupta poliser, såna man egentligen inte borde gilla men håller på ändå i vått och torrt? Tänker du på Vic Mackey i The Shield nu, till exempel? Av en tok-slump sprang jag på den här serien, Shades of blue, en polisserie som utspelar sig i New York med Jennifer Lopez i huvudrollen som singelmamman – och polisen –  Harlee Santos som genom utpressning tvingas samarbeta med FBI för att inte åka i fängelse för all skit hon gjort med polisbrickan som sköld. Ray Liotta och Drea de Matteo spelar dom andra stora rollerna och om vi säger såhär, det räckte att jag kollade på första avsnittet sen var jag fast. FAN VAD JAG GILLAR JENNIFER LOPEZ! Stentuff är hon och en SJUKT BRA SKÅDIS! (Här finns serien, till exempel)

.

.

 

{ 4 comments }

Det börjar och slutar med mina hang-up-magiker Brynolf & Ljung. Precis så blev det när avsnitt 76 spelades in runt ett köksbord i Norrköping så avsnittstiteln är alldeles sann, det BLEV magiskt – på riktigt.

Men allt i avsnittet handlar inte om magi, vi listar nämligen yrken i Hollywood som vi skulle vilja ha, jag har varit på bio och sett Anastasia Steele och Christian Grey i Fifty shades darker, Steffo har sett Oscarsaktuelle En man som heter Ove (ja precis, han har sett en SVENSK film, hallå Uppdraget!!) och vi båda har sett den Oscarsnominerade krigsboatsen Hacksaw Ridge i regi av Mel Gibson. Sen blir det såklart ett försök med filmrouletten och Steffo redovisar uppdraget som var att se min favvokomedi Movie 43. Sjukt spännande att höra hur DET gick, det tycker jag i alla fall.

Nämen, på´t bara, tryck på play och dyk in i avsnitt 76 med oss vettja!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

THE LEGO BATMAN MOVIE

15 februari, 2017

Det är inte ofta, verkligen inte ofta alls, som jag känner mig för gammal för att göra vissa saker. Jag har inga problem med att åka berg-och-dalbanor, att befinna mig på uteställen med största andelen kids som i ålder skulle kunna vara mina egna, att gunga lite för högt sittande på ett såntdär däck i en lekpark, att köpa leksaker till mig själv i julklapp, lyssna på Samir & Viktor eller för all del, bygga lego med min gudson och märka att jag nog är den av oss som tycker det är roligast.

Men så sitter jag i biosalongen, 3D-glajorna är på och månadens utvalda filmspanarfilm kör igång och efter en halvtimme är det som att hjärnan stannar upp för en sekund och säger högt till sig själv:  ”Alltså…..jag är nog fan för gammal för det här”. Det händer så inihelvete mycket varenda sekund att ögonen…och hjärnan….men framförallt ögonen….för att inte tala om hjärnan INTE RIKTIGT HÄNGER MED kan man säga. Det är maximum overload på referenser, skämt, färger, fart, tjoff, fläng, musik, bloff, bang, poom, BAAAAM, na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-Batman. Jag skulle vilja se filmen på halva hastigheten, eller förresten, det räcker nog inte. Ännu saktare om jag får be.

Samtidigt, om jag nu ÄR för gammal för att mina sinnen och synapser ska kunna sortera informationen från filmen, hur fixar kidsen det? Jag antar att dom hänger med i svängarna bättre MEN referenserna är så pass vuxna att jag tror 62% av alla ”skämt” flyger förbi dom i ett schvuj. Så dom SER vad som händer med fattar kanske inte allt? Och jag ser hälften (med lite tur) och det jag ser fattar jag till hundra procent men det jag missar missar jag helt. Fan också. Det är högskolematte det här.

För ganska exakt tre år sedan kom den första Lego filmen. Jag kan ärligt säga att jag inte riktigt vet vad jag tyckte om den filmen annat än att själva visningen fick mig att gå upp i limningen och starta Baconchipsupproret. Men, det jag KAN göra är att jämföra känslan jag har av filmerna och då vinner dagens Batmanfilm alla gånger. Jag tycker den är tjommig, småkul, jäkligt bra gjord rent hantverksmässigt, finurlig, bortom all sans och vett OCH alldeles för lång (104 minuter vilket är åtminstone 30 minuter för mycket). Kanske att den hade funkat bättre sedd i hemmamiljö med en paus i mitten? Kanske hade det hjälpt om jag var 22 istället för 44? Kanske skulle jag ha laddat med Dextrosol och Red Bull? Kanske hade ingenting hjälpt, kanske känner ALLA samma sak som jag?

 

 

,

Nå, känner ALLA samma sak som jag? Vad mina filmspanarvänner tycker kan du i alla fall läsa genom att klicka på länkarna här nedan:
Sofia
Jojje
Carl
Joel valde filmen men kommer inte skriva om den. Han var dock inte helt nöjd efteråt.

{ 8 comments }

Förra veckans film, Wolf, hade en budget på 70 miljoner dollar och har till dags dato spelat in ungefär 65 av dessa (alltså på 22 år). Dagens film, skulle jag gissa, har en budget på 7 miljoner dollar  - max – och den är på så många sätt så väldigt mycket bättre än Wolf, ändå hade jag fram tills häromdagen inte den blekaste aning om att den ens fanns.

När man hyr film på Itunes kommer det upp en del titlar som exempel på vad andra som hyrt samma film tittat på. Där dök Late Phases upp. Bara sådär. Att den dessutom bara kostade 9 kr att hyra (mot 29 för Wolf) gjorde att jag gav den en chans utan att ha sett så mycket som en trailer (klart jag inte hade, hallå!).

Det här är en film gjord av folk som älskar film, så känns det. Kanske till och med av folk som älskar varulvsfilm. Det är spanjoren Adrián García Bogliano som regisserat filmen (född 1980) och han lyckas så bra med det att jag blir sugen på att försöka leta upp fler filmer han gjort – och i min IVER att göra detta ser jag att det faktiskt kommer en SVENSK film redan i år som han både skrivit manus till och regisserat. Svart cirkel heter den och har Christina Lindberg, Felice Jankell och Inger Nilsson i huvudrollerna. Men nu tillbaka till varulvarna.

Om du tänker dig en sen vårkväll när solen går ner över terracottafärgade putshus. Solstrålarna är liksom…snälla. Människorna får ett varmt sken i ansiktena, all grönska blir supergrön, det känns skönt att leva, ja ett sånt ljus. Förstår du hur jag menar, jag tror det va? Den här filmens samtliga scener som är filmade på dagtid har denna känsla över sig. Mysigt som fan är det. Och samtidigt njuter jag av Wojciech Golczewskis musik som är ALLT som Ennio Morricones musik i Wolf inte var.

Karaktärerna är bra skrivna, skådespelarna är okända men riktigt bra, effekterna är snygga när dom inte slår på stora trumman och när det blir bad-ass-förvandlings-dags då är det härligt charmigt gjort. Så jävla värt nio spänn!

Nästa vecka blir det varulvar här på bloggen igen!

 

{ 4 comments }

LOVING

13 februari, 2017

Richard och Mildred Loving älskade varandra. Dom älskade varandra så mycket att dom bestämde sig för att gifta sig i slutet på 50-talet trots att det var olagligt i Virginia vid den tiden.

Det olagliga var alltså att Richard var vit och Mildred brun. Ett giftemål mellan två människor av olika ras innebar fängelse, alternativt 25 års deportering från den egna staten. Vi pratar alltså 1958 nu, det är inte länge sedan, inte länge sedan alls. Tänk på det. Sånt som vi skakar på huvudet åt nu som ren galenskap hände alltså för bara knappt sextio år sedan.

Det enda Richard (Joel Edgerton) och Mildred (Ruth Negga) ville var att leva tillsammans med sina barn och sitt enkla liv i sann amerikansk konservativ anda. Dom gjorde inte en fluga förnär, var försynta, ja i det närmaste blyga och hade ingen tanke på vilken förändring dom skulle skapa med kärlek. Filmskaparen Jeff Nichols däremot, han tänkte. Han tänkte så mycket på den lilla familjen Loving att han skrev ett filmmanus och berättar här och nu historien om hur två personer kunde förändra världen utan att slå på stora trumman, utan att vända ut och in på sig själva, utan att sälja sin själ.

Loving är ett fint berättat drama, en lugn film som visserligen upprör mig till en början men som sen lägger sig som en filt på en sommarljummen gräsmatta och där ligger den kvar. Det känns som om Jeff Nichols har velat göra en snäll film denna gång, en film utan snabba svängar och utan effekter, en film som pågår inne i kroppen istället för framför ögonen. Han är bra på det, han är väldigt bra på att få rollfigurer att nå fram och ut.

Det finns några scener i filmen där jag tycker Mildred beter sig märkligt och jag vet inte om det är Mildred som faktiskt GÖR det eller om det är Ruth Negga som misslyckas gestalta hennes känslor. Hur som helst tycker jag Loving är en totaluppvisning av Joel Edgerton. Han har gjorts otroligt porträttlik verklighetens Richard Loving med sitt stubbade rödblonda hår och tandproteser och han underspelar på det mest fantastiska vis.

Jag vet inte om det beror på att filmen är baserad på en verklig historia men det är nåt med Loving som gör att den – för mig – inte riktigt når upp till Jeff Nichols övriga filmer i betyg. Samtidigt är det sjukt orättvist att jämföra med hans andra filmer även om jag inser att det är oundvikligt. Loving är en mycket sevärd film i all sin mänskliga enkelhet och även om sluttexterna får mig att kräkas lite i munnen så antar jag att dom har ett mervärde i denna typ av berättelse. Historien om den lilla familjen Loving måste trots allt berättas korrekt hela vägen och det har Jeff Nichols gjort. Att jag är en bitter cyniker är inte hans fel.

{ 5 comments }

MANCHESTER BY THE SEA

12 februari, 2017

Filmen hyllas överallt, av alla. Casey Affleck prisas på Golden Globe-galan och blir Oscarsnominerad för Bästa manliga huvudroll. Michelle Williams blev nominerad till en Golden Globe och är nu Oscarsnominerad för Bästa kvinnliga biroll.

En liten fråga bara? Finns det inte någon minsta-antal-minuter-i-bild-gräns man måste över för att ens skådespelarinsats ska kunna klassas som en ”riktig” biroll? Inte? Michelle Williams är i vilket fall knappt med alls. Så suuuuperlite att hon knappt borde ha en plats på postern. Däremot spelar hon sin lilla roll betydligt mer trovärdigt än Casey Affleck spelar sin, trots att ingen på jorden kan tro att hennes peruk är äkta hår.

Casey Affleck är en skådespelare jag skulle kunna skriva spaltmeter om men jag väljer att inte göra det den här gången. Jag VET att många älskar den här filmen och jag vill inte vara den som ”rubbs it in”, jag nöjer mig med att säga att för egen del hade jag sannolikt tagit till mig filmen BETYDLIGT mer med någon annan skådespelare i rollen som Lee Chandler. Han når inte in så mycket som en nanometer i mig, han är mig fullständigt likgiltig och det verkar inte spela någon roll vilka filmer han gör eller roller han spelar. Han funkar inte på mig. Alls. Han funkar lika lite som filmen funkar på mig.

Manusmässigt är det här en stark film, det händer hemska saker, upprörda känslor är i omlopp men jag ser filmen och känner inte ett jota. Ärligt talat, jag gäspar mest. Det är så mycket död och lidande och ändå märker jag inte av skådespelarnas reaktioner ens en bråkdel så mycket som jag hade velat och behövt. Och nu pratar jag inte om att jag saknar stora gester, gråt och snor, nej, jag saknar nån slags innerlighet, en äkthet. Jag är förvånad över hur kylig filmen känns och hur platt egentligen samtliga skådespelare agerar jämfört med vad rollfigurerna går igenom.

Äsch, jag tycker inte det finns så mycket att analysera med filmen. Den har av någon anledning blivit en ”storfilm”, jag fattar inte varför och konstigare än så är det inte.

I avsnitt 75 av Snacka om film snackar både jag och Steffo om den här filmen och våra åsikter går väääldans mycket isär.

{ 7 comments }