Det är dags för det nittionde avsnittet av den här poddsagan och den här gången listar vi filmer som handlar om konspirationsnojjor, jag har varit på bio och sett Pirates of the Caribbean –  Salazar´s Revenge, Steffo har sett en obegripligt lökig film men djur och tillsammans avhandlar vi en film som en lyssnare önskat att vi skulle prata om: Horns.

För övrigt pratar vi lite om filmåret 1990, en korkad brud, tatueringar och – givetvis – Twin Peaks.

Enjoy!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

SING

24 maj, 2017

Första halvan av Sing är helt fenomenal. En audition med djur som sjunger populärmusik får mig att bryta ihop av skratt i soffan och en elak liten råtta som lirar sax som Kenny G och sjunger som Frank Sinatra är alldeles underbar fast han beter sig som en gris. Andra halvan är betydligt mer loj och det är jättesynd för Sing hade verkligen potential att bli något alldeles utöver det vanliga i den animerade genren.

Med röstskådespelare som Reese Witherspoon, Seth MacFarlane, Scarlett Johansson, Jennifer Saunders, Taron Egerton, John C. Reilly, Nick Kroll och Matthew McConaughey i huvudrollen som teaterdirektören Buster Moon så finns det ingenting att klaga på, allt är genomtänkt in i minsta detalj och vore det inte för att filmen tappar fart skulle jag klappa händerna så jag fick domningar.

Dom allra flesta animerade filmerna som kommer nuförtiden är verklige fullsmockade med små detaljer som gör mig alldeles lycklig och Sing är inget undantag. Gillar du modern animerad film ska du givetvis se Sing. Underhållande och mysig som tusan men högre betyg än en stark trea blir det inte idag. Kanske tänker jag annorlunda vid en omtitt?

{ 0 comments }

Nu är det som så att jag och min blogg har inlett ett samarbete med streamingtjänsten C More och det är tjofaderittan jättekul tycker jag, Och dom. Haha.

Samarbetet kommer löpa under ett år och jag kommer skriva om filmer och TV-serier jag ser på C More minst en gång i månaden.

Blir du sugen på att ge C More en chans? Säg ja nu för det är jättedumt att säga nej. Använder du länken här nedan bjuds du nämligen på en gratismånad och kan se filmer som The Revenant, Trainwreck, The Magnificent Seven, Livet efter dig, nyaste Mad Max, The Martian, Jurassic World PLUS en hel dröööööös med andra intressanta filmer och TV-serier (Farang, med Ola Rapace till exempel. Och Gåsmamman 1 & 2. Det ser jag fram emot. Ska klippa båda säsongerna i sommar när det regnar. Ja, när. Inte om.)

Klicka här för att starta din gratismånad och hoppa in i C More-världen tillsammans med mig!

{ 1 comment }

Den här filmen har tre titlar, Théo et Hugo dans le même bateau, Paris 05:59 och Théo & Hugo. Jag valde att använda den senare för jag ville verkligen ha med filmen i detta tema. Kanske kantboll på fusk men hey, my blogg, my rules. *blinksmiley*

Dagens film börjar med 26 minuter gayporr. Jäpp. Gayporr. Filmad från en sexklubb med helnakna gaymän som sätter på varandra rakt upp och ner och åt alla håll och kanter och detta till pumpande klubbmusik och rödtonad bordellbelysning. Ibland zoomas det även in på påträdning av kondom för att man ska förstå vikten av säker sex även på dessa etablissemang.

Efter att ha slussats runt via kameramannens lins bland dessa kåta nakna hårlösa män (ja, i närbild!) blir det mer och mer tydligt vilka två män som är just Théo och Hugo. Dom dras till varandra som två magneter bland alla kroppar och förstår man inte medan dom ligger med varandra att det är nåt extraordinärt som händer mellan dom så blir man på det klara med detta efteråt. Hugo (Francois Nambot) och Théo (Geoffrey Couët) går nämligen därifrån tillsammans och speciellt Hugo berättar öppenhjärtigt hur fantastisk han tycker att Théo är.

Och sen händer nåt. Théo berättar att han inte använde kondom och jag uppfattar det som att Hugo blir asförbannad för att Théo kanske smittat honom med HIV. Han kastar cykeln ner i gatan, skriker och vrålar och Théo bara står där och ser dum ut. Tyst. Tittar med tom blick.

Men det var inte som jag trodde, det var precis tvärtom. Hugo är nämligen HIV-smittad.

Filmen utspelar sig under en natt i Paris och det räcker mer än väl. Jag lyckas aldrig komma killarna in på livet det allra minsta och flera saker som händer under natten känns bara så konstiga. Så….skrivna. Overkliga. Går det verkligen till såhär? tänker jag och känner samtidigt att jag är rätt glad över att jag inte vet hur akut-HIV-mottagningar i Frankrike fungerar. Sen är det såklart alltid fint med människor som hittar kärlek där och när dom minst anar det men det är en annan femma. Som film är det här alldeles för lättglömt för att det ska kunna bli högre betyg än en medioker tvåa.

 

 

.

Théo och Hugo som duo då? Tämligen intetsägande tycker jag. Även om dom själva upplevde det som att deras kroppar var pusselbitar så är det ingenting jag som tittar känner eller förstår. Vad ser dom hos varandra? Vem vet, inte jag.

 

 

.

Det här var sista filmen i det här temat. Nu blir det ett litet uppehåll i tematisdagarna till den 20 juni då sommarens tema kör igång. Denna gång ett väldigt mycket knepigare sådant än övriga somrar. Svårare att hitta filmerna jag vill se. Men jag ska göra allt i min makt för att få ihop det. Om jag lyckas eller inte får du se under tio sommartisdagar.

{ 0 comments }

LUCIA DE B.

22 maj, 2017

Lucia de Berk (Ariane Schluter) är en holländsk sjuksköterska som 2003 dömdes till livstids fängelse för fyra mord och tre mordförsök på patienter hon haft ansvar för. Hon jobbade mestadels på en pediatrikavdelning och hade hand om mycket små och sjuka barn och till och med hon själv började undra hur det kom sig att patienter dog så ofta just på hennes skift. Domen baserades till mångt och mycket på den statistiska uträkningen att troligheten att nio patienter skulle avlida under hennes skift – av en slump – var 1 på 342 miljoner.

Men det är saker och ting som inte stämmer i anklagelserna. Bland annat är det ett vittne som under ed berättat att Lucia ska ha sagt att hon ”hjälpt tretton personer från lidande” men att detta vittne sedan medgett att helt sonika ljugit. Omorganisationer på sjukhuset gjorde att vissa nyckelpersoner inte vågade träda fram med rädsla för att förlora sina jobb och under tiden satt Hollands mest kända sjuksköterska bakom lås och bom. Oskyldig eller inte, det var NÅT skumt som lurade i vassen.

Rättegångsdramor är nästan alltid intressanta tycker jag och speciellt om dom är baserade på verkliga fall. Lucia de B. är inget undantag. En timme och trettiosju minuter gick i ett huj och jag slutar aldrig förvånas över hur lätt vanliga personer kan bli brickor i spel och liv gå i kras.

Filmen finns att se på SvtPlay till och med fredag 26/5.

{ 0 comments }

KINKY BOOTS

21 maj, 2017

Det finns många olika anledningar till varför man letar upp en viss film. Anledningen till varför jag precis sett Kinky Boots var första gången för mig.

En stundande Londonresa och rekande inför en av utekvällarna slutade med att vi hamnade på musikalutbudet och då det inte lockade jättemycket att se något som redan gått i femton år hamnade min blick på Kinky Boots. Den har rätt nyligen börjat gå och Cyndi Lauper har skrivit musiken. Klart jag blev nyfiken. Jag lovade därför mitt resesällskap att se filmen innan vi bokade biljetter bara för att ha lite koll på vad det var för nåt och nu är alltså filmen sedd.

Kinky Boots känns som urtypen av en brittisk arbetarfilm-with-a-twist, lite som Allt eller inget, fast kanske inte riktigt lika humoristisk. Här är det Charlie (Joel Edgerton) som hux flux ärver sin fars skofabrik och han är inte det minsta sugen på att ta över, han skulle ju flytta med tjejen till London, inte vara kvar i Northampton. För att göra en lång historia kort så stöter han på Lola (Chiwetel Ejiofor), en transa med egen show på en liten klubb. Efter föreställningen samtalar Charlie med Lola i logen och Lola gnäller över sina skor som bara går sönder, damskor som inte är gjorda för män. Charlie får en idé. Kanske kan lite mer kinky boots vara ett sätt att få snurr på affärerna nu när bruna lågskor inte längre gör det?

Det är inte första gången man ser en film som kretsar kring manliga fördomar kring personer som inte är som alla andra men tydligen kan detta tema inte nötas in nog ofta och mycket. Det som är mest spännande med Kinky Boots är dock casten där både Edgerton och Eijofor gör mycket bra ifrån sig, precis som Nick Frost som spelar en redigt inskränkt byhåling med sedvanlig ölkagge.

Att filmen är baserad på en sann historia gör den inte ett dugg sämre. Sevärd film, rätt mysig men frågan är hur den gör sig som musikal. Hmm. Den som lever får se.

{ 3 comments }

ALIEN: COVENANT

20 maj, 2017

När jag satt i biosalongen i onsdags och väntade på premiärdagens första visning av Alien: Covenant kände jag en hurv gå genom hela kroppen. Jag var bara sju år när första Alien-filmen gick upp på biograferna och det är en av mina stora filmsorger, att jag inte fick se Alien på bio, då, då när den var ny. Det är nämligen SÅ man ska se Ridley Scotts Alien-filmer. På stor duk och med full koncentration. Så av ren självrespekt och av kärlek till filmmediet tänker jag inte lägga min energi på att kasta en mental facehugger i plytet på idioten bredvid mig som roade sig med att prassla med godispapper i två timmar istället för att se på filmen, jag tänker försöka bortse från detta och bara skriva av mig om filmen (även om jag vill DÖÖÖÖÖDAAAAAAAAA när jag tänker på fanskapet).

Var var vi?

Jag har nyligen sett om alla fyra Alien-filmerna men med facit i hand, den enda jag BORDE ha sett var Prometheus. Den här filmen utspelar sig mellan Prometheus och första Alien i tid och med Prometheus i färskt minne kan man nog se betydligt fler beröringspunkter än dom alldeles uppenbara, alltså dom jag la märke till. Androiden David (från Prometheus, spelad av Michael Fassbender) introducerar filmen med pianospel och barfota teserverande när hans skapare Peter Weyland (Guy Pearce) är fikasugen men på rymdskeppet Covenant är det en uppgraderad android vid namn Walter (Michael Fassbender) vi får se.

Två gånger Fassbender alltså. I mångt och mycket är det hans film. Inga av dom andra skådespelarna kommer i närheten av hans skådespelarprestation och detta utan att dom andra är det minsta bleka. Katherine Waterston (från Fantastic beasts and where to find them, bland annat) spelar den kvinnliga ”Ripley-karaktären” Daniels med kort mörkt hår och sedvanligt linne. Gråter hon inte extremt mycket? Jo, jag tycker det. Tårarna rinner i var och varannan scen men inte för att hon är vek, mesig eller handlingsförlamad av sorg utan för….? Jag vet inte.

För visst händer det sorgliga saker i filmen, visst utsätts besättningen på Covenant för omänskligheter MEN överlevnadsinstinkten är stark, det är bara att bita ihop och gå vidare. Den lilla stugan SKA byggas på en okänd planet även om den ska byggas med två händer istället för fyra.

Där Alien är en helt igenom oklanderlig film rent manusmässigt (ja, på ALLA sätt, det måste framhållas) där har Alien:Covenant vissa riktigt blajjiga fel och luckor, småsaker som är jättekonstiga och som med lätthet hade kunnat skrivits om/bort men av nån outgrundlig anledning är kvar i filmen (väljer att inte skriva ut dessa i texten då det kanske kan upplevas som spoilers, är du nyfiken på vad jag menar, skriv en kommentar så kör vi spoilers där). Jag kan dock med lätthet blunda för filmens fel och brister för det här är en fröjd för både ögon och öron, det är Hollywood när det är som mest och bäst och varenda använd dollar syns på duken. Det är snyggt så man smäller av och det är MYS för kropp och själ att få se både facehuggers, chestburster (OCH backburster för den delen!) OCH ett riktigt Alien-monster på stor duk.

Jag tycker Alien:Covenant är en superbra film och jag vill se om den utan prassliga godispapper vid min sida. Jag vill se om den NUUUU!!!

I avsnitt 89 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här filmen. Lyssna här om du vill.

 

{ 9 comments }

Fredagsfemman #276

19 maj, 2017

5. Stig

Jag är rätt säker på att jag skrivit om Stig förut här på bloggen men nu är det dags igen eftersom denna fina kortfilm finns att se på SvtPlay fram tom 31 maj. 19 minuter tar det att se filmen och det är SÅ VÄRT. Klicka här får du se.

.

.

.

4. Sana

Nu är säsong 4 av den norska serien Skam igång för fullt och i denna säsong är det coola Sana vi får följa. Tillhör du den promillen av Sveriges befolkning som missat Skam? Det är ett lättlöst problem. Klicka här och kör igång!

.

.

.

3. 11 är det nya 15

Från 1 mars i år får 11-åringar i sällskap av någon som fyllt 18 se 15-årsfilmer på bio. Enligt Statens Medieråd ska denna lagändring  leda till att ”föräldrar får ett större ansvar över vilka filmer deras barn kan se på bio” och skriver även på sin hemsida att ”15-årsgränsen betyder fortfarande att en film bedöms kunna vara till skada för välbefinnandet för barn under 15 år, inte att filmen är lämplig att ses av en 11-åring i sällskap med en vuxen. Det är den vuxne som tar med ett barn på en film med högre åldersgräns som ansvarar för skyddet av barnet.” Vad tycker du? Är nya lagen vettig?

.

.

.

2. Emily

Jag har tittat klart på miniserien Kvinna inför rätta (Apple Tree Yard) på C More och Emily Watson är så jättebra i huvudrollen. Jag har aldrig liksom riktigt förstått hennes storhet förut. Serien i sin helhet är väl kanske inte fem plus eller ens i närheten men den var sevärd, fyra avsnitt var precis lagom och den hade sina poänger.

.

.

.

1. Fira det finaste jag vet

Jag är stolt över ganska många saker jag gjort i mitt liv. Att jag sovit bland dödliga smådjur i en sovsäck i Australien, att jag litar på magkänslan när det kommer till svåra beslut, att jag dagligen försöker göra grejer som gör mig glad och att jag aldrig försöker undvika sånt jag är rädd för. Till exempel. Det sistnämnda har dessutom med helgens firande att göra kan man säga. Jag avskyr nämligen sjukhus och jag hatar att inte ha full kontroll, det är en rätt tokig kombo när man ska bli mamma men kanske den ultimata grejen att bli om man ska fejsa alla sina rädslor på en och samma gång? På söndag kl 09.57 är det TJUGO år sedan jag sa hej till min dotter för allra första gången och det är helt ofattbart. Dels minns jag inte hur livet var innan hon fanns, dels känns det som att hon alltid funnits och hur livet skulle vara utan henne kan jag inte ens tänka på utan att behöva andas i påse. Men i helgen tänker jag fira den bästa jag vet OCH jag tänker smygskåla lite med mig själv också. Det är många rädslor, många problem, mycket man behöver lösa och fixa på tjugo år och kontrollbehovet kan man se sig i rumpan efter. Har man barn är det bara att sätta sig i pulkan och åka med. Men den här pulkafärden skulle jag aldrig i mitt liv vilja vara utan. Min dotter är fantastisk och jag är otroligt stolt över henne. Grattis min fina Filippa! <3

 

 

{ 8 comments }

Alien: Covenant hade biopremiär igår och självklart har vi hunnit med att se – och prata om – den. Allt för podden! Annars försöker vi samla oss efter förra veckans temaavsnitt och få ihop något som kan upplevas som ”helt vanligt”.

Vi listar filmkaraktärer som är så korkade att man undrar hur dom överlever, jag har sett Seven Psychopaths, Steffo har sett Pierce Brosnan i en IT-thriller och jag försöker förklara vad ledsagarregel är för nåt. Det har med åldersgränser på bio att göra.

Filmrouletten stannar på en film som får oss att tänka på annat och som samkväm har vi givetvis den däringa Alien-filmer. Spoilerfritt snack även om vi såklart betygssätter den.

Håll tillgodo!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

FILMÅRET 1978

17 maj, 2017

1978 var jag sex år gammal och visade mig ”bland folk” för första gången. Eftersom jag aldrig gick på dagis var förskolan min första upplevelse med jämngamla kompisar i grupp och det var skoj! Nåt som hade varit nästan lika skoj hade varit om man istället varit tonåring och fått se dessa filmer på bio istället för på knastriga VHS:er men man kan inte få allt här i livet. Nu fick jag göra påskpynt av lättölsflaskor och blommor av kräpp-papp att förvara smågodisar i istället.

10. Piraya
(Piranha, Regi: Joe Dante)
Mmmm….vilka minnen som kommer upp nu. Den där helgen när jag fick hyra  en moviebox inklusive TVÅ filmer och jag valde Rollercoaster OCH Piraya och mina föräldrar tyckte det var en BRA idé. Det var i samma veva som jag inte fick se på Dallas för att ”dom är inte snälla mot varandra”. Det är dom inte i Piraya heller kan jag meddela men det är klart, det är ju djuren som är elakingarna.

.

.

9. Picassos äventyr
(Regi: Tage Danielsson)
Det var några år sedan jag såg filmen men jag minns att jag skrattade som en HÄST förra gången. Så även om jag ser om den och hamnar på ponny-nivå har den en välförtjänt plats på listan.

 

8. Koma
(Coma, Regi: Michael Crichton)
Favoriten från Dead Ringers, Geneviève Bujold, och favoriten från typ jämt, Michael Douglas, i en film skriven och regisserad av Jurassic Park-mannen Michael Crichton men långt innan han var en Jurassic Park-man. Klaustrofobiskt småspännande i annorlunda sjukhusmiljö.

.

.

7. Hajen 2
(Jaws 2, Regi: Jeannot Szwarc)
Okej. Tvåan kommer inte upp ens till knäna på första filmen om man tänker sig att man vadar ut i havet MEN det gör inte tvåan till en dålig film på något sätt. Det är snarare ettan som är FENOMENAL.

.

.

6. Dawn of the dead
(Regi: George A Romero)
Jag tycker att Zack Snyders remake från 2004 är betydligt bättre än originalet men jag tycker å andra sidan att det här är Romeros bästa zombiefilm. Sjukt snygg filmaffisch dessutom.

.

.

5. Tjejen som visste för mycket
(Foul Play, Regi: Colin Higgins)
En söting och en tråking i en film som är väldans charmig.

.

.

4. Katastrofplats Houston
(The Swarm, Regi: Irwin Allen)
Jag har sett två filmer som handlar om bin, denna samt Flyhing Virus. Men precis som jag skrev i min recension, att jämföra Katastrofplats Houston med Flying Virus är som att jämföra en tvååring som gömmer en glaspärla i näsan med Joe Labero. Till Houstons fördel alltså. Finns det nåt mysigare än katastroffilmer från  70-talet?

.

.

3. En fri kvinna
(An unmarried woman, Regi: Paul Mazursky)
Alltså, det HÄR är bra coolt alltså! Den här filmen gjordes för 39 år sedan och är mer modern än mycket som görs nu. Den borde definitivt sätta spiken i kistan hos alla dom (kvinnor) som med bestämdhet hävdar att män varken kan skriva manus eller regissera filmer som gestaltar kvinnor på riktigt.

.

.

2. Alla helgons blodiga natt
(Halloween, Regi: John Carpenter)
Det finns en del klassiska skräckfilmer som alltid är sevärda och aldrig riktigt rensas ut från ryggmärgen. Här har vi en. Inte en rätt igenom solid film, den har sina svackor men på en årsbästalista är det magkänslan som styr – och magkänslan allena.

.

.

1. Grease
(Regi: Randal Kleiser)
Som musikal är den perfekt, som tidsdokument också. Det finns nämligen ingen chans i världshistorien att en film med detta manus hade kunnat göras i nutid. Att INTE vara okej som man är känns så icke-PK att jag nästan börjar fnissa men hey, det funkar i den här filmen och det funkar ännu bättre när man kan köra lite falsk sing-a-long från soffhörnet. Underbart charmiga Olivia Newton-John och snygga John  ”inte-gay-?-you-could-have-fooled-me” Travolta är ett magiskt filmpar. Se. Se om. Se om igen.

.

.

Mina filmspanarkompisar som också listat filmerna från 1978 är:
Henke
Christian
Jojje
Johan
Mikael
Steffo

{ 10 comments }

Dagens duo: LILA & EVE

16 maj, 2017

Ibland spelar hjärnan mig ett spratt. Alltså, såhär var det. Jag hittade den här filmen av en ren slump och ser man bara postern är det lätt att tro att det är en polisfilm man ska få se. Viola Davis och Jennifer Lopez som två hårdkokta storstadspoliser, kan man tänka sig nåt fräsigare?

Så jag sätter på filmen, fortfarande i tron att det är nån form av polisaction jag ska få se, men nix pix, det visade sig vara en helt annan typ av film. Inte nödvändigtvis sämre men helt annorlunda mot vad jag trott och det tog ett tag innan jag kunde släppa taget om mina förväntningar.

Viola Davis spelar Lila, en mamma till två tonårspojkar varav den ene, Stephon (Aml Ameen) mördas på väg hem en kväll. Sorgen är förlamande för Lila, ingenting fungerar, inte jobbet och hon har svårt att orka med sin andre son fullt ut. Hon går därför till en diskussionsgrupp för och med mammor som är i samma situation som henne (lite som ett AA-möte men som sagt för mammor vars barn blivit dödade) och där stöter hon på Eve (Jennifer Lopez) och äntligen har hon någon att prata med.

Det här är en klurig liten film. Inte pjåkig alls. Framförallt har den två OTROLIGT BRA skådespelare i huvudrollerna och det räcker långt. Jennifer Lopez tycker jag alltid har varit underskattad på vita duken och Viola Davis får visserligen mer cred (och väljer kanske andra typer av filmer än Lopez) men jag skulle gärna se henne i ännu fler filmer.

Summa summarum var detta en redig film om kärlek, sorg och hämnd och jag är glad att jag sprang på den.

Som duo är Jennifer Lopez och Viola Davis kanonhärliga MEN jag tror att dom skulle kunna komma ännu mer till sin rätt om detta hade varit den polisfilm jag trodde den var. Tänk dessa två som nutidens Cagney & Lacey? Då skulle duo-betyget skjuta REJÄLT i höjden!

(Tips! Missa inte Jennifer Lopez som stenhård polis i TV-serien Shades of Blue. Fan va bra hon är alltså!)

 

{ 4 comments }

MANNEN UTANFÖR LAGEN

15 maj, 2017

När jag klickade runt bland mina filmbloggarkompisars favoritfilmer från 1976 såg jag en film som återkom på många listor. The Outlaw Josey Wales, eller som den fick heta på svenska: Mannen utanför lagen.

Jag hade aldrig ens hört talas om filmen och hade jag det hade jag sannolikt inte tittat på den ändå, jag vet nämligen inte om jag kan tänka mig nåt tristare än westernfilmer med Clint Eastwood, De skoningslösa exkluderad. Men det var nåt som fastnade, nåt i beskrivningen av filmen på dessa listor. ”En antivåldsfilm i westernmiljö” skrev Henke. ”En roadmovie i westernmiljö”, skrev Steffo. ”En antikrigsfilm”, skrev Jojje. Och är det NÅT jag gillar så är det roadmovies och antivåldskrigsfilmer så jag zappade in på Itunes den första lediga kvällen jag hade och hyrde filmen. Att postern och speltiden på 135 minuter gav mig kalla kårar struntade jag i, nu jäklar skulle jag lära känna Josey Wales.

Filmen börjar pang på rödbetan med att Josey Wales (Clintan) håller på och plogar (?) med sin lille son och frun ropar. Sonen springer in och Josey stannar kvar på fältet. En liten stund senare ser han rökpelare som stiger upp mot skyn och han springer mot huset som står i brand, påtänt av ett gäng banditer. Sonen ropar efter pappa men Josey blir nedslagen och både frun och sonen dör i branden. Resten av filmen handlar om hur ensamvargen Josey försöker hantera sitt nya liv och hur ödet kan gripa in och liksom ”ge” en alternativ familj till den som behöver. Blod är inte alltid tjockare än vatten.

Det här känns verkligen som en western av den gamla skolan, med cowboys och indianer som porträtteras på ett sätt som inte skulle vara möjligt fyrtio år senare. Det här är också en film som har ett inneboende anti-tempo som gör en sån som jag alldeles kli-ig i fingrarna. Jag kan knappt sitta still, allt berättas så otroligt sakta. Det blev liksom en lektion i tålamod och träsmak mer än en filmisk upplevelse MEN jag kan ändå inte säga att historien på något sätt är ”dålig” eller oengagerande, för det är den inte. Det här är en bra film, det är bara inte min typ av film och därför når den inte upp i något högt betyg. Men godkänd är den absolut och jag är glad att jag tog mig tid att se den. Filmtips ska man ta till sig och beta av, så är det bara.

{ 5 comments }

Alien – Resurrection är som en pall som står på fyra rätt intressanta ben.

Sigourney Weaver är givetvis det första benet. Utan henne, utan Ripley ingen Alien-film, i alla fall kändes det inte möjligt 1997. Det andra benet är den egensinnige regissören Jean-Pierre Jeunet, fransosen som innan denna film faktiskt endast hade gjort Delikatessen och De förlorade barnens stad. Tredje benet är den amerikanske multikonstnären Joss Whedon som innan han fick chansen att skriva manus till denna Alien-film faktiskt ”bara” hade skapat Buffy the Vampire Slayer-TV-serien samt varit med på ett hörn och skrivit manus till Toy Story. Sen har vi det fjärde benet som är en man vid namn Jean-Christophe Comar men som i filmsammanhang endast rör sig med sitt artistnamn: Pitof.

Denne Pitof jobbar mest med visuella effekter i diverse filmer men han har även regisserat Vidocq (2001) samt Catwoman (2004) och efter den fadäsen var det nog läge att backa in i regissörsgaraget för evigt. Namnet ger mig dock en känsla av att killen har hybris. Pitof. Låter som en resande i knallpulver eller en suspekt trollkarl i Montmartres mer ljusskygga kvarter.

Nåja. Alien återuppstod i vilket fall 1997, både som franschise och i verklig mening. Ripley som ju dog i förra filmen är med i matchen igen men denna gång som en artificiell uppenbarelse eller en klon för att vara lite mer exakt. Det har gått 200 år sedan Alien³ slutade och på det rymdskepp där dagens film utspelar sig forskas det i biologiska vapen. Aliendrottningen som Ripley hade i magen (när hon tog självmord genom att kasta sig själv i ett eldhav för 200 år sedan) omhändertogs efter en lyckad operation och lever nu i trygg och säker fångenskap och har dessutom producerat ägg. Monstrets DNA har dock på nåt sätt fått fäste i Ripley som nu är badass-vältränad och robot-like på en helt ny nivå.

Jag har alltid tyckt att Aliens är den svagaste delen i Alien-universumet men efter att ha sett Alien – Resurrection kapitulerar jag. Det. Här. Är. Inte. Bra.

Dom stundtals kassa effekterna i Alien³ känns med ens charmigt moderna (trots att den kom hela fem år tidigare) för CGI:n som används i dagens film har verkligen INTE åldrats väl. Alla Alienfilmerna är väldigt grund-mörka, alltså nu tänker jag på färgskalan, men Alien – Resurrection är så mörk så man ser knappt vad som händer i vissa scener om man inte ser filmen i ett helt mörklagt rum.

Winona Ryder är med på ett hörn också. Och Ron Perlman och Dominique Pinon såklart eftersom det är en Jean-Pierre Jeunet-film. Jag kan inte direkt säga att någon skådis sticker ut som varken lågvattenmärke eller oscarsmaterial för filmen är så jävla dum att det går inte att kräva så mycket av aktörerna. Dom gör säkert så bra dom kan.

För mig spelar Alien – Resurrection litegrann i samma liga som Hajen 4, vilket är en film jag gillar mycket mer än jag borde. Den är toklökig, jättekonstig och har en historia som inte håller för mer än en nanosekunds granskning men gillar man hajfilmer är den helt okej. Funktionell. Sevärd för stunden. Alien – Resurrection är likadan. Gillar man Alien-världen är det självklart att man ska se filmen och man kan absolut se den med förlåtande ögon. Bara att återse Ripley känns fint även om möjligheten till varför är helt kockobello.

Vill du läsa alla mina Alien-recensioner så finns dom här:
Alien
Aliens
Alien³

Och nu blickar vi framåt mot Alien: Covenant! Hurra!

{ 7 comments }

När Alien³ hade biopremiär satt jag bänkad. Rad fyra i mitten och givetvis på Rigoletto 1. Jag vet egentligen inte varför jag var så peppad, speciellt inte eftersom Aliens inte var den kanonfilm jag hade hoppats på. Jag kanske hade förträngt den? Jag kan heller inte haft någon övertro till David Fincher som regissör eftersom han fram till den här filmen endast hade regisserat musikvideor.

Så, ärligt talat, jag vet inte varför jag var förväntansfull, jag minns bara att jag var det och jag minns att jag grät på slutet. Jag minns också att jag övertalade en kompis som kom på besök ett par dagar senare från en annan del av Sverige att vi skulle gå på bio och se filmen och det gjorde vi. Jag gillade filmen och ÄLSKADE slutet även denna gång. Kompisen då? Mmmm, hon tittade på mig och skakade på huvudet.

I denna tredje film är Ripley (Sigourney Weaver) ensam överlevande (ja det är hon) när hennes räddningskapsel kraschar på planeten Fiorina 161, vars enda innevånare är fängslade män, interner, sexuellt frustrerade våldtäktsmän som inte sett en kvinna på bild på åratal. Mums filibabba tänker Ripley – NOT – men får ändå ett gott öga till Clemens (Charles Dance) som i alla fall verkar vara en fungerande man både fysiskt OCH mentalt.

Men Ripley misstänker att hon inte var ensam i kapseln trots allt och hennes misstankar får fäste när flera fångar hittas brutalt lemlestade och döda.

Att se Alien³ då när det begav sig var som att få ett hårt slag i magen, både på grund av filmens slut och på grund av att allt intellekt jag kunde frambringa sa mig att nu är det slut på Alien-sagan. Att det blev en trilogi och that´s it. All logik säger ju det, det ska inte gå att fortsätta efter detta. Då visste jag som sagt inte bättre men nu vet jag ju att det blev både en fyra (recension av den imorgon) och snart en femma, även om femman utspelar sig före första Alien om jag förstått det hela rätt.

Ripley ”gjorde en Britney” femton år innan Britney själv fick tag i rakapparaten och hon fortsätter vara den största kvinnliga actionhjälten världen skådat. Hon är svintuff, hon är konsekvent, hon tar ingen skit och hon är villig att offra det allra käraste hon har för det hon tror på. Jag säger inget mer än så. Det enda jag kan tillägga är att filmen inte är fullt så välgjord som jag mindes den men jag tycker den är helt klart bättre än tvåan även om dessa två filmer hamnar på samma betyg. Jag känner mig dessutom mer än lovligt sugen på att se om Prometheus.

Håll händerna för magen och ta en tugga i bitringen, imorgon skriver jag om Alien: Återuppstår.

 

{ 11 comments }

Fredagsfemman #275

12 maj, 2017

5. 88-tävling i podden

I veckans avsnitt av Snacka om film pratar jag och Steffo ENKOM om filmer från världens bästa filmår, dvs 1988. Vi har även kastat in en musikalisk tävling i podden som ger dig en chans att vinna världens bästa film genom alla tider på blu-ray! Den filmen kom givetvis 1988. What else. In och lyssna nu, lyssna och gnugga geniknölen för att höra vilka filmer dom fem tävlingslåtarna kommer ifrån.

.

.

.

4. Dokumentärserien om Kevin

På SVT visas nu en dokumentärserie i tre delar som heter Fallet Kevin. Den handlar 4-årige Kevin som hittades död i Arvika 1998 och pojkarna Robin och Christian, då 5 och 7 år gamla, som dömdes skyldiga till mordet. I kölvattnet av dokumentära TV-serier som Jinx och Making a murderer, podcasten Serial (och andra rättegångspoddar) känns det här verkligen som en SVT-vinkling av ett klurigt mord som innefattar en hel drös med frågetecken. Ledsamt på så många plan. Och sevärt. Titta på avsnitt 1 och 2 här. 3:an kommer på onsdag.

.

.

.

3. Nedräkningen fortsätter

Nu är det bara dagar kvar. På onsdag har Alien: Covenant biopremiär och imorgon och på söndag blir det genomgångar av Alien 3 och Alien: Resurrection här på bloggen. Sen är jag redo. Jätteredo. Kan det vara som så att jag är FÖR redo?

.

Inte va?

.

.

.

2. #backaapelsinchokladen

Efter att den (av mig) extremt omtyckta apelsinchokladglassen fick det lilla drevet efter sig på Instagram häromdagen (läs om den svåra mobbingen här) gick Filmspanar-Cecilia in och drämde näven i borden med hashtaggen #backaapelsinchokladen. Sällan har jag känt mig mer tillfreds i själen. Vilka människor vore vi om vi inte står upp för dom lite mer svårsålda och flersmakiga glassarna i samhället? Vem vill bara ha rensmakiga glassar? Vi vill väl ha en mix? Hörde jag ett svagt ja därborta? Kom igen nu, ge mig ett JAAA. #backaapelsinchokladen NUUUU!!!

.

.

.

1. Eurovision Song Contest

Hur SVT kunde vara så korkade att dom la ner programmet Inför Eurovision övergår mitt förstånd. Jag tror det är fler än jag som behövde dessa program för att komma i stämning och för att göra Eurovision-semifinalerna OCH finalen till dom snackisar programmen förtjänar. Men nä, icke sa Nicke. I år får man helt enkelt komma i stämning på egen hand. Imorgon är således FINALEN som i år avgörs i Kiev och Christer Björkman är anställd som tävlingsproducent därborta i Ukraina. Jag kommer givetvis sitta som klistrad framför TV:n och tooookheja på Moldavien! Orka med alla dessa skränande wailande brudballader. Nä, HEJA MOLDAVIEN – och kläderna på Israels bakgrundsdansare.

{ 13 comments }