MÄSTAREN

21 april, 2018

Det finns mycket jag vill säga om den här filmen men jag vet inte om så värst mycket av det är bra. Jag är kanske överkänslig, vad vet jag, men det här med Det Manliga Geniet står mig så långt upp i halsen att det retar gomseglet.

En medelålders (plus) man, småtjock, rätt ful, rödmosig i ansiktet, butter, bitter, klädsmak som en hemlös och verkar i princip knappt klara av att sköta om sig själv är alltså Mästaren Simon Brahe (Søren Malling), Den Store Framgångsrike Konstnären. Han bor i det mest fantastiska hus/studio, han har en vacker fru, en härlig ung älskarinna, han bjuder till excentriska middagar med kreativt folk som dricker lådvis med rödvin och han avslutar middagen med sexuella övningar på det överdukade bastanta träbordet med älskarinnan som vägrar släppa ciggen och stönar högt. Han är En Stor Älskare också alltså. Uppknäppt skjorta så det vita brösthåret tittar fram. Såklart.

Mannen, Myten, Legenden Simon Brahe. Att hans assistent Darling (Ane Dahl Torp) känner sig tvingad att be om ursäkt för hans beteende när den vuxne sonen Casper (Jakob Oftebro) kommer och hälsar på känns så ofräscht att jag vill spy. Casper är också konstnär. Han visar sig vara den världsberömda street-art-artisten The Ghost och pappa Simon har svårt att hantera honom på alla sätt som går.

Den här filmen är alltså skriven och regisserad av danskan Charlotte Sieling. Producerad 2017. En nutid som känns så jävla DÅ. Det här är en film som aldrig hade blivit gjord i Sverige med svenska pengar, i alla fall inte nu. Det här är en film som luktar malmedel och en story som var intressant när Manliga Genier fortfarande var inne. Typ alla år före 2017 alltså. Bortsett från detta är det inget större fel på skådespelarnas insatser eller produktionsvärdet i stort. Jag känner bara ”but whyyyyyy????” när jag ser den.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

{ 1 comment }

SONG TO SONG

20 april, 2018

Det är något ruttet i staten Danmark” sa Marcellus i Shakespeares pjäs Hamlet. Min parafras lyder ”Det är något överjävla asirriterande med Terrence Malick”.

Min åsikt om Terrence Malick som regissör är inget nytt om du följt min blogg ett tag. Jag känner själv att mycket av det jag tänker skriva idag blir någon form av upprepning men jag kan inte hejda mig, jag kan nämligen inte riktigt sätta fingret på varför, VARFÖR tycker jag att hans sätt att göra film är så hemskt irriterande? Varför stör varenda scen mig till vansinne? Varför kan jag inte se det poetiska, hans höga ambitioner, det unika? Kanske därför att det känns sökt. Hela tiden läser jag in en baktanke.

Som när Cook (Michael Fassbender) drar i Fayes (Rooney Mara) blus så är det inte för att han vill ha henne nära, att han vill få uppmärksamhet eller ens att han gillar hennes kläder utan det är för att Terrence Malick har en VISION av att det tunna tyget i Fayes blus kommer bli poetiskt genomskinlig i fönstrets motljus och med dom skira vita gardinerna som fond. Så Cook tar inte tag i blusen sådär som ”man tar tag i en blus om man vill nåt”, han tar med fingertopparna, sakta men inte förförande, erotiskt eller passionerat utan teatraliskt. Bara teatraliskt. Håret på kroppen reser sig i RAGG, jag fixar det inte. Vad gör du med mig Terrence, vad ÄR det för (spol)knappar du trycker på hos mig?

Nu sitter du kanske och läser det här och morrar högt vilken jävla idiot jag är som återigen ger mig i kast med en film av en regissör jag vanligtvis avskyr och ja, morra på du. Ibland har man ju fel nämligen. Fördomarna KAN komma på skam och när det händer är ingen gladare än jag. Tyvärr kom jag inte i närheten av ett sådant uppvaknande med Song to song men ingen kan säga att jag inte försökte. Och jag vore bra dum om jag inte gjorde det. Försökte alltså. Med en kvartett underbara skådespelare i huvudrollerna – Ryan Gosling, Natalie Portman, Michael Fassbender och Rooney Mara – hur skulle jag INTE vilja se filmen?

Som videokonst är filmen vacker. Visuellt har fotografen Emmanuel Lubezki gjort ett heeeelt fantastiskt jobb. Som teaterpjäs är det säkert jättespännande för skådespelarna att sätta tänderna i. Som regissör måste det vara julafton att jobba med dessa fyra enastående skådespelare. Men för mig som tittar är detta verkligen INTE någon höjdare.

Underhållningsvärdet sett till handlingen är noll, allting handlar om ifall man uppskattar att hänga med dessa skådespelare i dryga två timmar eller ej samt om man kan se det visuella som ett mervärde. Jag kan det. Jag lyckades uppskatta Rooney Maras viskande berättarröst, Michael Fassbenders överdrivna fysiska krumbukter, Ryan Goslings blinkande och tysta smygande och Natalie Portmans push-up-BH (OCH viskande berättarröst) tillräckligt mycket för att filmen skulle undgå det lägsta betyget. Men i perioder är den verkligen där nere och sniffar, för att sen skärpa till sig nåt snäpp eller två.

Jag anser att det här är en film som i dom flestas ögon utger sig för att vara något annat än den är. Har du liksom jag ett initierat filmintresse är du säkert påläst nog för att veta vad som väntar, då känner du till hur Terrence Malick är som filmare. Men, är du en vanlig normal filmtittare som ser postern, som ser skådespelarnas namn och läser att filmen är ett kärleksdrama som utspelar sig i Austin, Texas och med dess musikscen som fond, ja, då tror du SÄKERLIGEN att du ska få se något annat än ett überlångsamt konstnärligt utmanande drama.

Lykke Li är med litegrann också. Hon spelar mot Ryan Gosling. Och Cate Blanchett, Val Kilmer, Holly Hunter och Iggy Pop. Men det räcker liksom inte. Terrence Malicks sätt att göra film gör att INGENTING räcker för mig. Jag får klåda. End of story.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

{ 2 comments }

Det blir podpaus även denna vecka men nästa torsdag är vi tillbaka! Håll ut!

{ 0 comments }

HUKKLE

18 april, 2018

Tänk dig ljudet av en orm som slingrar sig på gräs. Av en hävande fårmage. Av en nyckelpiga på ett blixtlås. Av mjölkkannor som slår mot varandra, av hästhovar på mjuk väg, rinnande vatten mot en trädstam, knirret av en trävagn som dras genom en skog, en hungrig gris som vallas av en man med gummistövlar, ungerska sömmerskor på rad, bin i en bikupa, uppslevad långkokt gryta i djup tallrik, biljudet från freestylehörlurar, upphälld dryck i glas, halvdöd groda i grumligt vatten, fiskespö en varm sommardag och som en röd tråd genom alla dessa ljud en hickande väldigt gammal man.

Behöver jag säga att Hukkle är en mycket speciell film. Jag tror banne mig inte att det sades ett enda ord i filmen annat att det sjungs en sång. Det är en ljudbaserad film kan man säga. Inte alls oäven men om man letar efter en film med handfast handling och ett ordinärt berättarsätt bör man inte välja Hukkle. Å andra sidan, vill man se en ”vanlig film” väljer man kanske inte en ungersk film från 2002 i regi av György Pálfi in the first place.

Sevärt om du vill se något meditativt och udda och som får dig att uppleva film på ett annat sätt än du är van vid. Kul att testa tycker jag men ingen film som berörde mig in i själen.

{ 0 comments }

1986 såg arkadspelet Rampage dagens ljus för första gången och kanske var det redan då någon som kläckte idén att det borde kunna bli en bra actionfilm men ärligt talat, det saknades nog tekniska kunskaper att nå dit. Då.

Rampage är nämligen ett spel/en film som handlar om muterade jättedjur som militären försöker ta död på (innan djuren gör detsamma med både invånare och bebyggelse) och i filmen är det Dwayne ”The Rock” Johnson som är centralfigur då hans Davis Okoye är primatolog och har kommit albinogorillan George väldigt nära.

Genmanipulation alltså, det är det filmens skurk (Malin Akerman) och hennes bror pysslar med och när ett experiment gått käpprätt åt pipsvängen – i rymden (!) – faller delar av proverna ner över USA. En bit krashar i Everglades träsk, en bit i nån nationalpark och en bit precis där George och hans gorillapolare håller till. Detta gör att tre djur får överdjuriska krafter och även ökar monumentalt i storlek: en krokodil, en varg och Davis polare George.

Det finns INGEN som köper en biobiljett till Rampage som tror att den ska få se en film som förändrar ens liv. INGEN. Det här är ren och skär dumaction, underhållning för stunden och som sådan tycker jag den funkar alldeles förträffligt. Det känns som The Rock är den skådespelare som tagit tillbaka dom svulstiga och på ytan hjärndöda actionfilmerna (från 80/90-talet) till vita duken igen och han gör det verkligen med bravur. Både San Andreas, Jumanji och Rampage adderar även en värme och charm som gör att det är svårt att värja sig, hur dumt det än är.

För visst är Rampage i långa stunder stendum! Det finns så många fel och brister att en sämre dag med mindre tålamod hade jag säkert kunnat sura ut rejält åt kackiga effekter, stuntdubblar som inte är direkt lika The Rock utseendemässigt, inkonsekvensen av monstrens storlek i förhållande till byggnader, människor och varandra samt det direkt jättekonstiga i att krokodilfan kunde simma hela vägen från Everglades till Chicago MEN samtidigt…det är inte en film baserad på verkliga händelser, det är science fiction, det är hittepå!

Jag satt i alla fall och log åt gorillan George som gestaltas så fint av Jason Liles och att han var filmens behållning även för det tjugotal unga tonåringar som var på eftermiddagsvisningen igår var svårt att missa. Det skrattades högt, klappades händer och tjoades friskt när George ”skojade till det” medans det vuxna paret lite längre bort på min rad mest verkade fokusera på att lösa inomäktenskapliga konflikter filmen igenom.

Jag orkade inte bråka, jag ville helt enkelt bara sitta ifred och tömma skallen en stund och jag lyckades koncentrera mig rätt bra på filmen. Det behöver inte vara så krångligt. Den VAR underhållande och en ensambio, en gorillafilm och en stor kopp kaffe kan ibland vara precis vad en kvinna behöver.

{ 2 comments }

Hajfilmer alltså, jag äääälskar hajfilmer! Även undermåliga hajfilmer älskar jag. Med den informationen i bakhuvudet, här är mina tankar om Cage Dive, aka Open Water 3: Cage Dive.

Det här är ännu en film där man ”hittat en filmkamera” och sedan berättar historien sanningsenligt ”som den var”, som om den var sann. I princip ALLA av dessa filmer (Cannibal Holocaust exkluderad) lider av ett gigantiskt problem: det är ASTRÅKIGT 90% av speltiden! För att det ska bli nån form av ”spännande” historia behöver man ju visa vissa av karaktärerna och när dom är totalt ointressanta längtar man bara till att det ska dyka upp en vrålhungrig haj. Och det gör det ju. Såklart. Men fram tills dess är det zzzzzzöööööömnigt värre.

Det finns en scen när det kommer en jättestor våg, den spolade jag faktiskt tillbaka och såg flera gånger för jag mådde så illa av den. Känslan just där var väldigt autentisk och jag fick nästan inte luft. Och jag måste säga att från den scenen har filmen mig i ett skruvstäd. Kameran är liksom filmad så nära allas ansikten att det ibland känns som att jag är där, med dom och DET är inte en behaglig känsla. Jag kan inte tänka mig nåt värre än att vara kapsejsad i hajtäta vatten, än mindre utan vare sig båt eller livboj. Nä fi fan alltså, vidrig tanke rätt igenom.

Filmen finns att hyra på Itunes och jag skulle säga att den är värd sina 49 kronor.

 

{ 1 comment }

SOVER DOLLY PÅ RYGGEN?

14 april, 2018

Ett litet anspråkslöst klick på Netflix och så sitter man framför den danska filmen med den hemska titeln Sover Dolly på ryggen?och undrar vad tusan som händer. 1930-talet ringde och ville ha tillbaka sin kvinnosyn och 1950 ringde och ville ha tillbaka sin mansdito. Herrejävlar så omodernt detta är även om det är inlindat i något så pass nytt som rätten att som kvinna skaffa barn alldeles på egen hand med hjälp av en spermadonator.

Anne (Lene Maria Christensen) längtar efter barn och löser problemet. Hon blir gravid men får panik eftersom hon är ett ”kontrollfreak” och plötsligt (ja, plötsligt!) kommer på att hon ju inte vet vem pappan är! Herregud, nu är det en tokrolig fars på gång när hon (med hjälp av en väninna) ska hacka donationscentrets receptionsdator för att ta reda på adressen till pappan. SOM OM DET FUNKAR SÅ??

Jaja. Anne får i alla fall reda på adressen och bestämmer sig för att uppsöka mannen. Det visar sig att det bor en riktig low-life-sucker-galenpanna-idiot-världelös-skithögs-sköldpaddsägande-dolly-parton-fan-som-aldrig-borstar-varken-håret-eller-tänderna där vid namn Gordon Dennis (Nikolaj Lie Kaas). Anne å andra sidan är en framgångsrik TV-personlighet som har ordning och reda på både boendet och ekonomin och längre bort på skalan från henne än Gordon går fanimej inte att vara.

Men Anne biter ihop. Hon vill ta sig in i hans liv, lära känna honom, äta middag med honom, ligga med honom och hela tiden tänker jag att VARFÖRDÅÅÅÅÅ??? HAN ÄR BARA ÄCKLIG. BARA BARA ÄCKLIG. Men Anne lyssnar inte. Hon kör på ända tills hon blir överbevisad. Och börjar dejta den perfekta grannen som verkligen är perfekt på alla sätt men så perfekt att han blir tråkig och då märker hon att hon saknar troll-Gordon och gör slut med grannen, föder barn, letar upp Gordon igen, visar dom stinna nybliven-mamma-brösten på offentlig plats och då faller Gordon som en fura såklart. Killar gillar bröst det vet ju alla höhöhö.

Fy fan vilket jävla skräp! Manuset är skrivet av Christian Torpe och Marie Østerbye och dom båda verkar ha fortsatt arbeta inom detta skrå även efter den här filmen. Det går inte ens att skylla slutresultatet på en manlig regissör med sunkig kvinnosyn. Regissören heter nämligen Hella Joof och är mig veterligen kvinna.

Filmen finns att se för den masochistiskt lagda på Netflix.

{ 2 comments }

 

I 323 veckor på raken har jag publicerat min Fredagsfemma. Det är drygt sex år. Jag kommer antagligen sakna att skriva min lista mer än vad jag nu förstår men jag har tagit beslutet att släppa taget och då är det så det blir. Jag låter min fredagskompis somna in. Den har kämpat på bra tycker jag men nu är det dags för fredagarna att få lite frihet. Kanske hittar jag på något annat på fredagarna, kanske blir det ”bara” vanliga recensioner, vi får se.

Hur det än blir, hejdå Fredagsfemman, sov så gott! <3

{ 11 comments }

MARAUDERS

12 april, 2018

Ett brutalt bankrån med maskerade rånare, kreativt och snyggt genomfört. Den som dör i rånet dör dock inte av en olyckshändelse, det är avrättning det handlar om och alla bevis leder till toppen, till bankchefen (Bruce Willis) och höjdarna han håller under armarna.

Polischefen Montgomery (Christopher Meloni) ger sig fan på att lösa brottet och till sin närmsta hjälp har han charmknutten och onelinerproffset Stockwell (Dave Bautista) och det nya stjärnskottet Wells (Adrian Grenier).

Det här är urtypen av en film som faktiskt är mycket mer och mycket bättre än man vid första anblicken kanske tror. Manuset har definitivt fler bottnar än jag någonsin hade kunnat förutse och det var dryga hundra riktigt underhållande minuter i soffan.

Som fredagskvällsunderhållning är Marauders perfekt, i alla fall för alla oss som gillar lite vanlig hederlig actionfilm. Denna inkluderar även lite skön humor OCH hjärta. Inte pjåkigt alls.

{ 0 comments }

Det här med film kan kännas fjuttigt ibland och det här med att spela in pod blir helt oviktigt, hur roligt det än normalt sett är. Men livet är inte alltid normalt. Ibland händer det ledsamma saker i ens privatliv som gör att man tvingas fokusera på sånt som är viktigt – på riktigt.

Den här veckan tar vi därför en paus i poddandet. Det får bli ett litet tillfälligt avbrott i vår 2,6 år långa svit av torsdagsavsnitt. 136:an ligger på lur och väntar och vi hoppas att du gör detsamma. Väntar på oss alltså. För vi kommer ju tillbaka, snabbare än du hinner tänka ut svaret på frågan: ”Hade inte Burt Reynolds cowboystövlar i ”Striptease” varit ena redigt fräna tulpanvaser?”

[Känner du minsta form av abstinens så kan du hitta avsnitten och mer info om dessa på vår hemsida. Här är den. Kanske kan du hoppa tillbaka i tiden och lyssna på oss ”in the early years”?]

 

{ 0 comments }

A QUIET PLACE

11 april, 2018

Det är söndag eftermiddag när jag skriver den här texten. Ungefär ett dygn har gått sen jag satt på Filmstaden Sergel ihop med mina filmspanarvänner (och en i princip helt fullsatt salong) och eftermiddagstittade på skräckfilmen A quiet place.

Det här är John Krasinskis andra film som regissör men långtifrån den sista hoppas jag. Jag har nämligen ont. Jag har träningsvärk i överarmarna, jag har ont i axlarna och käkarna. Jag satt så nedsjunken i fåtöljen, spände kroppen som en såndär madrassfjäder i en gammal säng, en sån som ibland får för sig att släppa taget och låta ”pjjåååång” och lät ”nejnejneeeeej nämen NEEEEEEJ” under stora delar av filmen. Det var länge sedan, väldigt länge sedan som jag var lika rädd i en biosalong. Kan det ha varit Sinister? Ja, kanske.

A quiet place är något så ovanligt som en skräckfilm som lyckats med alla sina premisser. Grundhistorien, en postapokalypisk värld där dom överlevande av någon anledning måste vara tysta, är intressant. Familjekonstellationen består av en mamma (Emily Blunt), en pappa (John Krasinski), en storasyster (Millicent Simmonds), en mellanbror (Noah Jupe) och en lillebror (Cade Woodward) och jag bryr mig om hur det går för dom alla. Sen är det skräckelementet. Hotet. Det uppenbarligen vidriga. Ja jag erkänner utan omsvep att den grejen skrämmer SKITEN ur mig. CGI eller inte, det funkar på mig. Som FAN funkar det!

Familjen måste alltså av en viss anledning minimera alla typer av ljud. Dom vandrar runt barfota, försöker lösa vardagsbestyren med så lite inblandning av hårda prylar och biljud som möjligt och dom pratar med hjälp av teckenspråk, något som kommer naturligt då dottern i familjen är döv (och hon är det inte bara i filmen, skådespelaren Millicent Simmonds är döv i verkligheten också). Tillsammans försöker dom leva ett så pass vanligt liv som det är praktiskt möjligt men att leva under detta hot är ingen lek och det är något som känns ända ut till mig som tittar.

Hudlösheten, skräcken, ligger som en blöt filt över allt dom gör och allt jag ser. Filten blir som ett tungt metallock som lägger sig över min bröstkorg och under en viss scen får jag svårt att andas. Jag kan garantera att alla kvinnor som någon gång varit gravida och fått krystvärkar vet exakt vilket scen jag pratar om men jag känner mig säker på att den scenen når fram rätt bra även till alla som inte varit med om det i verkligheten. Man behöver vara likstel inombords för att inte känna med Emily Blunts karaktär just där. OHMYFUCKINGGOD alltså!

Emily Blunts ansikte är som klippt och skuren för dialogfattiga filmer och kärleken mellan henne och John Krasinski känns så naturlig som den bara kan göra mellan ett par som varit tillsammans länge (tio år i deras fall). Barnskådespelarna är jättebra och effekterna är inget annat än absurt perfekta precis som Marco Beltramis musik. Att filmen känns som en kreativ mix av The Road, Maggie, Inside och 10 Cloverfield Lane gör såklart att alla som känner till min filmsmak det minsta inser att det här är BULLS EYE för ett högt betyg.

Som i alla filmer går det att hitta brister och ibland – när filmen inte funkar för en – kan man nitpicka in absurdum. Men när filmen tar sig innanför huden och jag andfådd, småsvettig och leeende ser eftertexterna rulla struntar jag gladeligen i alla former av skavanker. Det här är den bästa skräckfilm jag sett på år och dar och betygsmässigt står den verkligen och väger mot en femma. Den står och väger så starkt att jag ger efter, jag gör en Nike-logga helt enkelt. JUST DO IT! Jag ger A quiet place en full femma. 4,5 för filmen och den sista halvan för att jag blir så rättigenom LYCKLIG av att se filmer som vill presentera något nytt och som gör det med både själ, hjärta och begåvning.

 

 

.

A quiet place är månadens filmspanarfilm och jag såg den tillsammans med Sofia, Cecilia och Jojje. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

{ 9 comments }

THE BAD BATCH

10 april, 2018

Sällan har väl låten All that she wants med Ace of Base använts i ett intressantare sammanhang än just här? Några minuter in i The Bad Batch får Arlen (Suki Waterhouse) delar av sin kropp avsågade med just denna låt i bakgrunden. Krocken blir total och jag jublar! Woooow! Sånt här gillar jag! Galenskaper, knaserier, att aldrig riktigt kunna veta vad man ska få se – och det är över hundra minuter kvar! Mums!

The Bad Batch är skriven och regisserad av kvinnan som gav oss A girl walks home alone at night härom året. Ana Lily Amirpour heter hon och efter att ha sett den här filmen måste jag säga att hon känns som en av dom stora framtidsnamnen när det kommer filmskapande. Utan att ta i så jag kräks så fick jag Tarantino-vibbar av den här filmen och detta trots att filmen är extremt dialogfattig.

I en postapokalyptisk värld nånstans strax utanför Texas utspelas denna historia om den självständiga, supercoola och lemlästade Arlen som kämpar för sin överlevnad bland kroppsbyggare, ökentorka, kannibalism, laglöshet, extremvåld och diverse udda karaktärer.

Dessa udda karaktärer ja, vilken cast! Vi får se Keanu Reeves, Giovanni Ribisi, Jason Momoa och Jim Carrey glida in i filmen och sätta guldkant på birollerna och alla gör det väldigt bra. Fotot av Lyle Vincent är absolut flawless, alltså filmen är snygg så man smäller av och musiken är jättehärlig rätt igenom med några extrema glädjespridare i form av Die Antwoord, nämnda Ace of Base och Culture Club (!!) som grädde på moset.

Jag tror inte det här är en film för alla men det är definitivt en film för mig. Den känns som en mix av Planet Terror, The Road, Bone Tomahawk och Mad Max men sedd genom en kvinnas ögon. Att filmen är liiiite för lång och med fördel hade kunnat tajtats till en aning är petitesser i sammanhanget. Bege dig in på ett äventyr tillsammans med Suki Waterhouse som definitivt är en kvinna i min bok efter den här filmen.

Filmen finns att se på Netflix!

{ 4 comments }

Den 38:e Beckfilmen med Peter Haber i rollen som Martin Beck hade premiär i lördags på C More. 38. Det börjar bli maffiga siffror. Som en långfilms-TV-serie. Om jag fick bestämma får det gärna komma 38 till, jag gillar nämligen karaktärerna mer nu än någonsin förut.

Djävulens advokat börjar med att en restaurangägare blir skjuten mitt framför betalande gäster. Mördaren är inte maskerad det allra minsta, alla restaurangbesökarna har alltså sett hans ansikte klart och tydligt men ingen verkar våga berätta vad som sett. Eller vem.

Advokaten Paul Beijer (Joel Spira) får det hett om öronen när han hamnar i klorna på en klient som är rätt igenom skrupelfri samtidigt som han och hans syster polisen Alex Beijer (Jennie Silfverhjelm) behöver sälja deras döda mammas hus. Alex är mitt uppe i en komplicerad utredning och hon och Steinar (Kristofer Hivju) får allt svårare att samarbeta nu när Steinar har problem på hemmaplan. Hans fru har varit otrogen och behöver en ”paus”.

Återigen tycker jag att Beck-serien går åt rätt håll när den kör ett skruvstäd kring mänskliga relationer snarare än ”bara” ett mordfall. Det blir liksom mer intressant, jag som tittar bryr mig betydligt mer. Jag var aldrig speciellt imponerad av åren när Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt) var i farten och slängde ur sig svordomar i nittio minuter, däremot, dom filmer när hans släktingar eller andra närstående var inblandade fick var ”edgy”, det blev mer på riktigt och kan kunde förstå Gunvalds överaggressiva beteende.

Den här filmen är inte den bästa bland dom nya men den är helt klart sevärd. Godkänd. Okej. Ja. Storyn är visserligen långsökt i vissa delar men jag köper det och ja, jag vill fortfarande se mer. Relationen mellan Steinar och Alex har aldrig varit intressantare.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

{ 2 comments }

Jag läste en sån himla rolig mening om den här filmen på IMDb:

”Graphic, low-budget gore-shocker about Rob and Betty, a couple of ordinary necrophiles who apparently don’t mind if their dead sexual partners are not so fresh”

Ordinära nekrofiler alltså? Wow. Finns det såna? Visste inte det. Att filmen Nekromantik fanns visste jag dock även om det är oklart varför. Kanske för att det på vissa ställen står 1988 som produktionsår? Hur som helst, jag går alltid efter IMDb och där står det 1987.

Regissören Jörg Buttgereit var bara 24 år när han gjorde Nekromantik och jag skulle tro att det finns få filmskapare med en mer…udda…filmografi än han. Han blandar kortfilmer med titlar som ”Ogar – der Häßliche”, ”Der explodierende Turnschuh”, ”Sexmonster!” och ”Blutige Exzesse im Führerbunker” med långfilmer som ”Schramm”, ”Der Todesking” och ”Green Frankenstein” och dokumentärfilmer som ”Der Mann der Godzilla fliegen ließ !”, ”Monsterland”, ”Corpse Fucking Art” och ”Mechagodzilla in Chicago!” (samt den sista delen i antologifilmen ”German Angst”). Han känns obehagligt men samtidigt konsekvent i sitt skapande, det kan man inte ta ifrån honom.

Buttergereit tyckte alltså att det var en bra idé att göra den här filmen baserad på manuset han skrivit tillsammans med Franz Rodenkirchen. När jag ser filmen kan jag både förstå den tanken och inte. Att göra filmer som enbart är till för att provocera finns det många av och jag undrar om inte Nekromantik är just precis en sådan.

Att se paret Robert och Betty dra igång en trekant med ett uppgrävt lik, att se Robert massera och suga på ett dött öga, att se Betty gränsla ett kondomförsett järnrör nedtryckt i den del av kroppen där den döde mannen en gång i tiden (förhoppningsvis) haft något som ibland var hårt men ändå betydligt rundare i kanterna än en metallbit, alltså, trots detta kan jag faktiskt inte säga att jag blir vare sig äcklad eller provocerad. Jag blir mest….förundrad. Vad är det som rör sig i vissa människors skallar egentligen?

Dom närgångna bilderna på döda människor, på kroppsdelar i glasburkar (Robert samlar på såna. Klart han gör. Han är hundra procent frisk. Not), en död katt som ligger på en tvättställning ovanför badkaret får agera….lotion….när Robert (IGEN!) skär sönder den och smörjer in sig med blod och inälvor (Betty gillar också att bada i blod, det är inte bara en ”man thing” det här). Allt det där är på nåt sätt en fullt naturlig del av filmen (haha) MEN det finns EN scen som inte är det och den gillar jag verkligen inte. Det är när man får se Robert döda en kanin på riktigt. En lång scen, dödsryckningar, uppskuren hals, blod och sedan dras huden/pälsen (vad heter det på kaniner?) av från den lille kroppen. Stackars kanin som fick ge sitt liv åt en sån här skitfilm. Om man ändå ska dö framför en filmkamera skulle man nog vilja välja en lite bättre film tror jag, även om man vore kanin.

Nekromantik har på nåt sätt lyckats nå kultstatus och visst, det finns ju knasbollar som gillar att titta på sånt här. Om jag ska generalisera så är det oftast personer som per automatik tycker aggressivt illa om ”svensk film”. Det gör inte jag. Men jag kände mig definitivt som en knasboll under den här filmens 75 minuter.

Jahopp. Dä va dä. Nu går vi vidare, en ny skräckis nästa vecka. Här är filmerna jag hittills skrivit om i temat.

{ 4 comments }

Innan livet lärde mig att man kanske ska ge fan i att utmana ödet i onödan brukade jag roa mig med att åka till olika ställen i världen för att prova dom nyaste åkattraktionerna. Berg-och-dalbanor. Loopar. Skruvar. I mörker, baklänges, utan fotstöd, nedtjoffad från höga torn, uppskjuten i desamma. Jag var orädd som en crazy person och det var fint. Då. Nu känner jag mig betydligt mer grundad (annat ord för tråkig) men jag gillar att känna fötterna mot jorden. Jag har liksom inga behov av artificiellt magkittel, det kittlar så bra ändå bara att gå här på jorden och lukta på blommorna.

Känslan när jag sitter i en biograf i centrala London med 3D-glasögon och jätte-IMAX-duk framför mig är därför ren nostalgi. Ready Player One tar mig tillbaka till den där tiden som var, den där på nåt sätt oskyldiga tiden när allt var sådär 80-talshärligt, färgglatt, enkelt och rart på nåt sätt. Världen var inte lika skadad som den är nu, åtminstone inte för en annan, man hade mycket mindre koll. På allt.

Jag sitter där och känner mig jämngammal med filmens Wade Watts (Tye Sheridan) och jag kan nånstans förstå hans vardagliga leda. Det finns inte mycket annat att göra på dagarna än att ta på sig VR-glasögonen och bege sig in i spelet Oasis. Eller spel… Klart det är ett spel men det är också en annan värld, nånstans nit man kan rymma, där det omöjliga är möjligt och den dystopiska känslan hans sort-of-sopstationsboende avger blir den totala motsatsen när han är Perzival i Oasis.

När Oasis skapare, supernörden James Halliday (Mark ”f***face” Rylance) dör har han såklart gett sina anhängare en riktig godsak att bita i. Han har placerat ett påskägg i spelet, en chans att hitta den och därmed få ta över hela Oasis-världen. Det man behöver göra är att hitta tre nycklar och hela spelvärlden går bananas. ALLA vill vinna det ultimata spelet, det ultimata PRISET och filmens antagonist Nolan Sorrento (Ben Mendelsohn) vill det kanske mest av allt. Förutom Wade då. Och Art3mis eller Samantha (Olivia Cooke) som hon heter i verkliga livet.

Det här vore inte en Spielbergfilm om det inte utkristalliserade sig ett ungdomsgäng som med gemensamma krafter försöker övervinna historiens alla motgångar. Så det är klart att Wade och Samantha hookar upp med några till personer (både i spelvärlden och utanför) och tillsammans gör dom allt som står i deras makt att vinna nycklarna.

Det här är alltså en film baserad på en roman skriven av Ernest Cline. Den mannen har nog sin framtid rätt tryggad nu, han kan nog fortsätta skriva och sälja sina böcker till filmbolag för mångmiljonbelopp. Och det med rätta kan jag känna, filmvärlden behöver verkligen udda, fräscha storys som man inte sett tusen miljoner gånger förut. Grejen med Ready Player One är att filmen har lyckats mixa något vi aldrig sett förut med sånt vi känner till och känner oss bekväma med. Alltsamman ihoprört av Steven Spielbergs moralstyrda hand. Jag gillar det jättemycket samtidigt som jag tycker 140 minuter är minst 20 för mycket samtidigt som det virvlade runt skönt i magen i en del av spelscenerna (sånt som jag normalt sett tycker är båring as fuck) samtidigt som jag verkligen gillade dom delarna av filmen som utspelade sig i verkligheten samtidigt som jag ÄLSKADE den dryga kvarten som utspelade sig på Overlook Hotel.

Ready Player One är – för mig – en redig jävla åktur, en käftsmäll till visuell underhållning men det är också en film som försvann tämligen jättesnabbt ur mitt medvetande. Ungefär som vilken ride som helst på Six Flags, Bakken eller Liseberg för den delen. Men sevärt, DET är det!

PS. Att de 3D-filmer i London har aldrig varit minsta problem för mig och mina knasiga ögon. Klockren bild, inget suddigt alls, det går att röra på huvudet utan att må illa (och inte se bilden). Det är helt andra typer av 3D-glasögon där, jag undrar om det beror på det?

Steffo och jag pratar en hel del om Ready Player One i avsnitt 135 av Snacka om film. Du kan lyssna här om du vill.

{ 1 comment }