ALLA TIDERS KVINNOR

25 mars, 2017

Ibland ser jag en film som får mig att känna mig som en Kleenex doppad i ljummen mjölk när den är över. Jag är liksom full av nånting som känns bra under tiden men jag har ingenting vettigt att säga om saken. Kleenex kan vara bra att ha, ljummen mjölk är en sämre variant av kall mjölk och det är ganska jobbigt att känna sig tom och innehållslös även om men inte somnade under tiden.

Låter det flummigt? Det ÄR flummigt. Alla tiders kvinnor är en flummig film. Den handlar om en massa kvinnfolk som på olika sätt ska försöka uppfostra en ung kille. En film om kvinnor alltså, kanske till och med en film FÖR kvinnor och ändå handlar den om någon av manligt kön. Förklara meningen med det för mig den som kan, tack på förhand.

Nu ska jag ta mig en promenad i vårsolen, försöka torka upp en smula och lägga mina tänkande celler på nånting viktigare än denna film. Anette Bening var fantastisk dock, men vem är förvånad?

Vill du läsa mer genomtänkta texter om denna film, klicka dig vidare till mina bloggkamraters eminenta recensioner:
Sofia
Jojjenito
Henke

{ 0 comments }

Fredagsfemman #268

24 mars, 2017

5. Målgång för Innan vi dör

Ni har den svenska krimserien Innan vi dör gått i mål efter tio veckor och jag tänkte försöka mig på en liten analys. Tio avsnitt, tio timmar, det är lång tid, mycket speltid. Lika skönt som det kan vara att se en historia som får tid på sig att berättas lika enerverande kan det vara om man upplever att serien stor och stampar vilket TV-serier ofta kan göra nånstans i mitten sådär. Det gäller både svenska och utländska. Jag känner att Innan vi dör kanske hade blivit ännu bättre om den kapats med 1/10, alltså om den klippts ner sammanlagt en timme. Men bortsett från detta är Innan vi dör en helt okej serie. Karaktärer man bryr sig om, snyggt klippt, Adam Pålsson springer nästan lika mycket som Tom Cruise och sista avsnittet var precis det klimax man kan önska sig (även om jag tycker EN händelse, nä okej två, var både otroliga, fåniga och väldigt förenklade). SVT:s tradition med att visa en polisserie på söndagkvällarna är väldigt mysig och jag hoppas dom inte släpper den slotten till nåt annat framöver. (Här kan du se hela serien)

.

.

.

4. Se Mulholland Drive på bio!

På torsdag har du värsta chansen att se en riktig fem-plus-klassiker på stor duk när David Lynchs Mullholland Drive visas på Cinemateket. Här är länk till mer info och här är länk till min recension.

.

.

.

3. Patty Jenkins och tjejorna

Jag har länge varit väldigt pepp på Wonder Woman-filmen (som har svensk biopremiär 2:a juni) och först blev jag rädd när jag såg att Zack Snyder är inblandad i manus MEN när jag såg att Monster-regisören Patty Jenkins skulle regissera lugnade jag ner mig. Den FÖRSTA kvinnan som regisserar en superhjältefilm! Det kommer bli bra. Hur kan det INTE bli bra med Gal Gadot, Robin Wright och Connie Nielsen i samma film? Och Gal Gadot blev mamma igen i måndags. Till en Maya. Tjejor överallt men Patty Jenkins regerar!

.

.

.

2. Svenska skådisars serie-swischaroo

Om man – som jag – följer flera svenska serier samtidigt kan det ibland bli lite knas i skallen om man inte är hundra pigg när man kollar. Som när jag precis hade sett ett avsnitt av Bonusfamiljen och Erik Johansson som vanligt stod och strök trosor (haha) och sen fortsatte med ett avsnitt av Innan vi dör och han spelar en helt annan roll. Detsamma gäller Ida Engvoll som är en norrländsk Lindex-expedit i Bonusfamiljen men i Rebecka Martinsson (på TV4) spelar en norrländska som pratar stockholmska. Niklas Engdahl har i alla fall lyckats pricka in typ samma roll både i Bonusfamiljen och Rebecka Martinsson, den omtänksamma kontors-kostym-killen (det KAN ju ändra sig i RM i och för sig, det har inte visats så många avsnitt än). Det MESTA och BÄSTA med detta och med att det är just dessa tre skådisar jag skrivit om är att alla tre är sjukt jävla bra och jag skulle gärna se dom i allt som görs i detta land. Så det så.

.

.

.

1. Johannes Bah Kuhnke

Kommer Johannes Bah Kuhnke att bli vår nästa big man over there i och med huvudrollen i undervattensthrillern The Chamber? Om jag ska outa mina egna tankar om nämnde mans skådespelartalanger så svarar jag OH YES på den frågan. Jag tycker nämligen att han är helt obeskrivligt bra i allt jag sett honom i, filmer som teaterföreställningar. Nu finns The Chamber både på Blu-ray och VOD och det är ju bara att göra slag i saken och titta på filmjäkeln. Jag återkommer med recension. Tro mig.

.

.

{ 2 comments }

I veckans avsnitt pratar jag om Ulf Malmros nya film Flykten till framtiden (heter den så?), Steffo har kollat in en ny zombie-TV-serie (nej, det är inte Walking Dead) och vi listar bra filmer som innehåller skådisarna från Vänner i rollistan.

Rouletten är tillbaka den här veckan OCH vi ställer oss i varsin ringhörna för att köra ett Battle of the month om en film som jag tycker riktigt illa om: War on everyone. Steffo gillar den. Oj oj.

Det blir lite oj oj när Steffo ska redovisa Uppdraget också, det så kallade hämnduppdraget han fick av mig förra veckan. Han skulle hitta tio punkter som han GILLADE med familjen Wahlgren efter att ha sett några avsnitt av realitysåpan Wahlgrens värld. Hur det gick? Lyssna på avsnittet. He he he.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

KVINNAN PÅ TÅGET

22 mars, 2017

Jag vet inte var jag hade fått det ifrån men jag trodde det här var en remake av en Hitchcock-film. Det krockade lite i huvudet när jag sen insåg att så inte var fallet, att Kvinnan på tåget är en roman skriven av Paula Hawkins och som utgavs så sent som 2015. Kanske kan jag förklara det hela med att det är en Hitchcock-aktig aura över filmen, att det är en indirekt suggestiv spänning som ligger som en blöt filt över historien, att det är en smart skriven historia och en snyggt filmad film.

Boken utspelar sig i London men filmen i New York. Rachel (Emily Blunt) tågpendlar in till stan och roar sig med att studera omgivningarna genom tågfönstret. Och memorera människorna hon ser.

Alltså, den här kvinnan mår inte bra, hon mår verkligen INTE bra. Hon är extremt olycklig och i det närmaste besatt av sin ex-man Tom (Justin Theroux) som startat en ny familj med frun Anna (Rebecca Ferguson) och en liten dotter. Hon dricker för mycket, får minnesluckor och sköter sig så pass dåligt att hon börjar bli en tärande inneboende för tjejen hon bor med.

Tom och Anna har en barnflicka, Megan (Haley Bennett), en sexuellt frigjord ung kvinna som bor i grannhuset. När Megan sedan försvinner spårlöst får Rachel använda sina grå nåt oerhört. Hon har minnesluckor och minns inget mer än att hon varit kalaspackad och det hon ser i spegeln: att hon blivit misshandlad och är alldeles nedblodad.

Regissören Tate Taylor har tidigare gjort feelgoodpralinen Niceville (men som hade motsatt verkan på mig), Pretty Ugly People (med Missy Pyle!!) och biopic:en om James Brown, Get on Up. Lägg därtill Kvinnan på tåget och du får en salig och spännande genremix!

Jag själv sögs in historien från första stund och sen satt jag som på nålar. Emily Blunt är fantastisk!

{ 1 comment }

I Amy Schumers fenomenala stand-up-show Live at the Apollo (finns på HBO) beskriver hon hur hon som typ 12-åring tappade båda framtänderna och fick sin första mens precis samtidigt. Det ena kanske aningens för sent och det andra aningens tidigt. I den här filmen är det storasyster Ginger som får uppleva sitt livs första rediga mensvärk samtidigt som hon blir biten av en varulv i en skog. Jag undrar om inte det sistnämnda klår Amys helvete ändå på nåt vis. Bullseye i otur är det i vilket fall för Ginger.

Systrarna Birgitte (Emily Perkins) och Ginger (Katharine Isabelle) är totalt besatta av döden eller som dom själva säger när dom leker en ”kvällslek”: ”Suicide is the ultimate fuck you! It´s so….us!” Dom är tajta, systrarna och fascinationen för döden är som ett osynligt kitt mellan dom. Men när Ginger börjar förändras, blir könsmogen OCH får hår både på bröstet och axlarna då glider dom isär och den redan introverta Brigitte blir ännu mer ensam.

Jag tycker storyn är bättre än filmen, sådär så att jag skulle kunna tänka mig att läsa boken om det hade funnits någon. Effekterna är mer än trivsamt kackiga och jag hade verkligen önskat filmarna antingen en större budget ELLER nån visual effectsmänniska med mer fingertoppskänsla.

Det är skönt att se tämligen okända skådespelare i huvudrollerna, det blir liksom mer ”på riktigt” då, även om Mimi Rogers spelar värsta sortens a-wanna-be-young-curlingmorsa.

Så summeringen blir att det var kul att ha sett filmen men den var inte nåt att hänga i julgranen.

Filmen är småsvår att hitta på laglig streamad väg (om man inte vill köpa den) men den finns faktiskt att se i sin helhet på youtube.

{ 5 comments }

FUNNY GAMES U.S

20 mars, 2017

Tio år efter att Michael Haneke gjorde filmen Funny Games gjorde han precis samma sak igen, bara med andra nationaliteter framför kameran.

I Funny Games anno 1997 var det Ulrich Mühe och Susanne Lothar som spelade det tyskspråkiga paret som fick sin semestertripp en smula besudlad kan man säga och i den amerikanska remaken från 2007 är det Naomi Watts och Tim Roth.

Grundförutsättningarna för historien är annars exakt desamma och det känns faktiskt rätt spännande att manusförfattaren och regissören Haneke vågat göra filmerna så pass lika varandra. Jag kan väl bara anta att den tyska Funny Games flög över huvudet på många som skyr tyska filmer per automatik. Ja, dom finns. Idiotiskt, jag vet.

Jag har inte mycket mer att säga om det här mer än att redan nån minut in i filmen, när musiken går från Händel till nån vidrig stress-metall, då sitter jag fast i en ångest-tving som skruvas och skruvas hårdare och hårdare ju längre filmen går.

Alltså, Funny Games är en sån sjuk jävla obehaglig film att jag knappt kan hitta nån film att jämföra den med, i alla fall inte bland filmerna som finns i mitt minnesbibliotek. Jag älskar den så mycket att jag hatar den, för att parafrasera en viss Håkan Hellström.

{ 0 comments }

LOGAN

19 mars, 2017

Hugh Jackman, din jävel. I sjutton år har du varit Wolverine, den enda Wolverine värdig att filmas. Du har sprungit och frustat, du har varit skitig, extremskäggig, söndertrasad, sjuk, ledsen, ensam och ful men du har aldrig förlorat din själ, du har alltid varit cool.

Du har dödat, men dödandet har aldrig varit på skoj. Precis som Hulken är det skithögarna som får det dom förtjänar, aldrig snällisar, aldrig någon annan. Wolverine har både självdistans och ryggrad och det finns ingen på jorden som kan göra den Marvel-figuren bättre rättvisa än du Hugh Jackman.

Logan är en film för oss som väntar. Logan är en film för oss som fattar grejen, för oss som uppskattar när en film med 15-årsgräns faktiskt har det – och får det – av en anledning. Det här är en film som luktar svett och motorolja, det här är en film som känns som när man går vid vägrenen på en motorväg en varm sommarnatt, nedkissad med sönderslagna knogar men skitglad ändå.

Det här är en film för alla som säger att dom inte gillar superhjältefilmer i allmänhet och X-Men-filmer i synnerhet för Logan spelar i en helt annan liga, en helt NY liga. Jag kan inte göra annat än att falla ner på knä låta handflatorna möta marken precis framför Wolverines imponerande tår. Det här är stor filmkonst, det här är make-up-effekter i världklass och det här är välskrivet, engagerande, spännande och vackert.

Hugh Jackman, din jävel. Din Logan ÄR Logan och jag vill inte se någon annan ta vid denna roll under min livstid. Att avsluta sagan om Wolverine på det här sättet är inget annat än intelligent och vackert. Det räcker nu. Sagan är slut, jag är slut och regissören och manusförfattaren James Mangold har satt en ny nivå för kommande superhjältefilmer att knäcka.

Hugh Jackman, Logan, din jävel. Jag älskar dig.

.

Vill du se den mest fantastiskt charmiga intervju med X-männen Hugh Jackman, Patrick Stewart och Ian McKellen? Klicka här!
Vill du se Jonna från MovieZine intervjua Hugh Jackman, klicka här och vill du se henne intervjua Patrick Stewart, klicka här.

I avsnitt 80 av Snacka om film pratar jag och Steffo en hel del om Logan.

 

{ 2 comments }

GENIUS

18 mars, 2017

Ännu en del i det stora pärlband av BOATS som filmvärlden inte verkar tröttna på.

Den här gången är det den amerikanska författaren Thomas Wolfe som i Jude Laws gestaltning ska göra oss nyfikna nog på filmen men i ärlighetens namn, lockar inte Colin Firths namn på filmaffischen mer? Han spelar i vilket fall den andra huvudrollen, den som förläggaren Maxwell Evarts Perkins som ”hittade” Wolfe och var modig nog att ge ut hans från början megasuperlånga mastodontböcker, efter omarbetning och nedkortning såklart med van och bestämd hand från honom själv.

Wolfe är en excentriker, högljudd, ”mycket” och ganska jobbig i mina ögon. Hans käresta Aline Bernstein (Nicole Kidman) lämnade man och barn för Wolfes skull och det känns som en ganska dysfunktionell relation (utan att gå in på spoilers).

Maxwells fru (Laura Linney) och dom fem (?) döttrarna får se mindre och mindre av sin man och far då Wolfe tar allt hans engagemang och det är ett val Maxwell gör. Gör han det för att han gillar Wolfe? Gör han det för att han är beroende av Wolfe? Gör han det för att han ser Wolfe som en bästa vän eller ett psykfall han måste hålla under armarna för att han inte ska gå sönder? Det är mycket som är oklart här.

För att en ”figur” som Thomas Wolfe ska nå fram och ut till mig som tittar skulle jag behöva känna nån form av positiva känslor för honom. Jag behöver det för att förstå varför dom andra vuxna människorna runt omkring honom beter sig som dom gör. Men jag får ingen feeling för Wolfe, ingen alls faktiskt. Jag antar att Jude Law spelar honom så som han var men det kan också klassas som Överspel Deluxe om man inte är insatt i författarens maner, språkbruk och tonart.

Colin Firth har en blick som är helt unik för honom i den här filmen. Kanske är ena ögat sminkat att vara lite lite snett, men det är fint på nåt vis. Det är som att en liten glad tår bestämmer sig för att stanna i ögonvrån var gång han ler och han ler ofta. Filmen ler dock inte mot mig trots alla toppenbra skådespelare i rollistan. Det är synd.

{ 3 comments }

5. Amy Adams får ”Love Actually-skylt-chocken”

.

.

.

4. Alec Baldwins bästa som Donald Trump

.

.

.

3. Lost i en hiss

.

.

.

2. Oscarsskoj med Dieter (och Sprockets)

.

.

.

1. Audition med Kristen Wiig

.

.

.

[Här kommer en bonussketch. Den är skitrolig men det är riktigt skitdåligt ljud, det är dock den enda varianten av sketchen i sin helhet som finns på youtube. Jag kallar den: Ryan Gosling fnissar i byxan!]

{ 4 comments }

Bioåret 2017 har börjat with a bang och i veckans avsnitt pratar vi om två bioaktuella storfilmer: Kong: Skull Island och Logan.

Vi listar även filmer där Anthony Hopkins varit bra, pratar om SF´s Bioklubben och hur svårt det är att använda intjänade poäng och sen ska jag mot bättre vetande försöka lovebomba en av dom skådespelare jag tycker allra sämst om (men som Steffo verkligen gillar): Casey Affleck. Ett Uppdrag är ett Uppdrag är ett Uppdrag.

Åttionde avsnittet med Snacka om film levererar alltså en salig blandning av ditt och datt. Precis som vanligt.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

XX

15 mars, 2017

Jag är en såndär jobbig människa som inte tror på könskvotering. Jag tror inte på att kvinnor ska ges möjlighet att FÅ plats TROTS att vi är kvinnor utan att vi ska TA plats för att vi ÄR kvinnor och jävligt bra på det vi gör. Jag fattar att vi ibland måste bevisa in absurdum hur bra vi och att det inte ska behöva vara så i ett modernt samhälle men till slut kommer poletten trilla ner, till slut kommer alla fatta att kvinnor är precis lika bra som män på ALLA positioner. Kvinnor kan allt, precis allt, och kvinnor kan utan att behöva åka shortbus in på männens områden, kvinnor kan av den enkla anledningen att begåvning, idéer, kreativitet och kunskap inte sitter i mufflan.

XX är en film som bevisar min tes! Här är det fyra kvinnor som regisserat varsitt segment och tillsammans blir det till en skräckantologi som är bland dom bästa, mest homogena och skrämmande jag sett!

Jovanka Vuckovic regisserade ”The Box”, filmen som handlar om något föräldrar fasar för: när ens barn helt slutar äta. Anne Erin ”Annie” Clark som är mer känd under artistnamnet St. Vincent har regisserat film nummer två, ”The Birthday Party” där Melanie Lynskey spelar en mamma som försöker få ihop nerverna när ett barnkalas strax ska börja OCH livs-mattan rycks undan under fötterna – samtidigt.

Roxanne Benjamin har regisserat skräckfilmen Southbound (2015) samt varit producent för vissa av segmenten i dom kända V/H/S-filmerna och här regisserar hon ”Don´t fall”, en film som handlar om vad som kan hända när fyra vänner campar mitt ute i skogen.

Den sista delen i antologin heter ”Her only living son” och är regisserad av Karyn Kusama, kvinnan som regisserade Charlize Theron i Æon Flux (2005), Megan Fox i Jennifer´s Body (2009) och Tom Hardys look-alike Logan Marshall-Green i The Invitation (2015). Den här lilla filmen är bra otäck alltså och Christina Kirk spelar den panikslagna mamman Cora med imponerande trovärdighet. Hennes son fyller 18 om en dag och det är sista chansen för henne att behandla honom som ett barn. DET är en del av jobbigheterna, den andra är att sonen beter sig allt annat än snällt mot sina skolkamrater. Han är helt enkelt…konstig.

Jag gillade VERKLIGEN den här filmen, den kändes så himla nyskapande! Förutom ”The Box” så är alla manus skrivna av dom inblandade kvinnorna och det känns verkligen att skräcken är gestaltad ur ett kvinnoperspektiv – och detta alltså på ett bra, spännande och NYTT sätt!

”The Box”

”The Birthday Party”

”Don´t fall”

”Her only living son”

Filmen som helhet:
med ett mardrömsplus i kanten för filmen släpper inte taget.

 

 

 

{ 3 comments }

Veckans varulv: BAD MOON

14 mars, 2017

Half man. Half wolf. Total terror.”. Det är den här filmens tagline. Inget tjafs, rätt på´t bara. Skönt på något vis. Det är skönt att se Mariel Hemingway i huvudrollen också, hon är en såndär skådis jag alltid gillat men som aldrig fått den där riktiga karriärraketen hon så väl förtjänat. Hon känns så jävla….trevlig.

Filmens andra huvudroll spelas av Michael Paré MEN jag undrar om det inte är hundjäkeln som är mest i fokus ändå. Hunden Thor.

Filmens manus är baserad på en roman av Wayne Smith som heter just ”Thor” och där är berättelsen berättad utifrån hundens perspektiv. Det är inte filmen även om jag FÖR EN GÅNGS SKULL faktiskt skulle ha önskat att den var det. Jag tror den hade lyft ännu ett snäpp då även om filmen såklart hade blivit bra knasig då. Men, efter att ha befunnit mig i varulvsfilmvärlden i rätt många veckor nu, så tycker jag att just varulvsfilmer ofta funkar även om dom är twistade och udda in absurdum. Varulvarna i sig är så centrala att dom blir som en lugnande röd tråd hur grund, dåligt skriven – eller bra – manuset än är.

Bad Moon börjar med en sexscen i ett tält mellan Ted (Paré) och hans flickvän och alla över tre år vet ju hur en sån slutar i en skräckfilm. Personligen har jag sett på tok för många sådana scener för att någonsin mer i mitt liv sova i tält. Skuggor av en kniv mot tältduken, eller stora klor för den delen, gives me the creeps. Nåja. Ted överlever varulvsattacken, så mycket kan jag säga, MEN han blir biten och när han är på besök hos sin syster (Hemingsway) och dennes son är det mest hunden Thor som anar oråd.

Jag har förstått att den här filmen blev rejält sågad när den kom men riktigt SÅ illa tycker jag faktiskt inte att det är. Effekterna är rätt lökiga men jag gillar stämningen i filmen och – som sagt – jag tycker om Mariel Hemingway. Betygsmässigt kan det bara bli en tvåa men det är okej tidsfördriv för stunden.

Här kan du hitta länkar till alla varulvsfilmerna i temat.

{ 4 comments }

Det händer ibland att jag ser filmtrailers trots att jag egentligen inte vill men när jag såg trailern till dagens film gled jag fanimej av stolen. SKOJAR NI MED MIG????? tänkte jag när jag flämt-andades och kinderna blev alldeles röda. VILKEN JÄVLA TRAILER! Och efter en sån resa finns det bara två slutdestinationer: antingen har man redan fått se allt av värde och filmen är kass ELLER så levererar filmen över all förväntan.

När jag satt på ”favoritplatsen” på IMAX-biografen i Solna (den enda platsen jag lyckats hitta där det går att se 3D utan att bli vansinnig – och ja, jag har provat mig fram den hårda vägen) och höll krampaktigt och handsvettigt i filmaffischen man fick vid entrén var jag på gränsen till rädd. Jag var så sjukt pepp på att äntligen få se filmen att det kändes som att fallet skulle bli så jävla högt och att jag om två timmar kommer hitta mig själv som en besviken blöt fläck på golvet. Kong och två timmar kom och gick och ja, jag låg där på golvet till sist men inte på grund av en filmisk flopp utan för att jag var helt svettig!

Kong: Skull Island är en ORGIE av dödscoola effekter som bara MATAS filmen igenom. Det är tufft, det är högljutt, det är flåsigt, det sprängs, skjuts och dödas på löpande band och vissa scener är väldigt grafiskt otäcka. Då slår det mig att filmen faktiskt är från 11 år och det känns faktiskt helt orimligt i min värld. Det här är nämligen inte ”bara” ett actionäventyr som King Kong-filmer varit genom historien, det här är mer som om mittentimmen i Peter Jacksons tretimmarsversion från 2005 satts på repeat – gånger hundra.

Att det är stora skådespelarnamn i egentligen samtliga roller är riktigt coolt för man har inte superkoll på vilka som kommer överleva ÄVEN om jag hade kunnat sätta en tia på både Tom Hiddleston och Brie Larson. Samuel L Jackson är med och gör en ordinär Samuel L Jackson-roll, John C Reilly ger filmen lite mänsklighet och värme, John Goodman gör det han ska, Corey Hawkins (Dr Dre i Straight Outta Compton) fortsätter imponera genom att välja/få roller som är väldigt olika varandra och Jason Mitchell visar att det inte var en engångsföreteelse att han var jättebra som Eazy-E i nyss nämnda musikfilm, han är kalas här med.

Kong själv görs med den äran av Toby Kebbell (som även har en ”vanlig” roll i filmen) och han har ju visat förut att han kan det här med att spela apa. Koba i Apornas Planet: Uppgörelsen, någon?

Det filmen förlorar på är att den går i samtliga klassiska ”been-there-done-that”-fällor. Till exempel, alla beväpnade militärmän har massor med kläder, kängor och hjälmar och den lilla kvinnliga fotografen Mason Weaver (Larson) springer runt i djungeln med sin kamera endast iklädd jeans och ett enkelt linne. Hon blir heller aldrig smutsig i håret och det torkar och lockar sig med rekordfart när hon i en scen hamnat i vattnet.

Men….orka gnugga sönder filmen när den är så COOL som den faktiskt är. Under flera scener sitter jag och tänker ”men alltså, är det inte FANTASTISKT vad dom kan göra???? Tänk att det går att få se filmer som ÄÄÄÄ SÅ HÄÄÄÄÄR!!” Så betygsmässigt blir det klurigt men jag spaltar upp det lite. King Kong är en hjälte och ska som en sådan bedömas. Hur skulle världen se ut utan honom? Vilka monster skulle vi tvingas brottas med? Det kanske är dags att skicka honom till Amerikat igen en gång för alla?

Manus och skådespelare:

Effekterna:

Jag hjärta King Kong-känslan:

 

{ 10 comments }

WAR ON EVERYONE

12 mars, 2017

John Michael McDonagh är en liten hjälte i min bok. Han har skrivit och regisserat The Guard (4/5) och Calvary (5/5) så det är självklart tokintressant när han kommer med en ny film. War on everyone har dessutom två rätt intressanta skådespelare i huvudrollerna, Alexander Skarsgård som är stabil för det mesta och Michael Peña som är en såndär birollernas mästare, en sån som alltid lyckas vrida ur dom roller han får till max. På pappret kryllar filmen alltså av plus men…MEN…det är på pappret. Slutresultatet ser dock aningens annorlunda ut.

Det här är en film som handlar om poliserna Terry Monroe (Skarsgård) och Bob Bolaño (Peña). Dom är ena riktiga skithål och suputer, dom använder sig av så pass alternativa jobbmetoder att chefen hotar med uppsägning men trots detta fortsätter polismännen supa och knarka på arbetstid samt jaga bus på moraliskt tveksamma vis.

War on everyone är alltså en ”tokrolig komedi”, en såndär film som – om man har fördomar (och det har man) – män i grupp hö-hö-hö-skrattar till efter att ha druckit tre burköl och dubbeldippat en påse chips med smak av dill och gräslök. Återigen, på pappret, så är även The Guard en sån film, men skillnaden mellan The Guard och War on everyone är milsvid i charm och smarthet. Jag fattar egentligen inte varför den här filmen inte klickar för mig, jag kan bara konstatera att den inte gör det. Alls. Den klickar inte på en endaste fläck.

Men, för att ta ETT exempel. Bob är blåst, inte lika blåst som Terry som är mer bimbo-dum än rent korkad, men Bob hör helt klart inte till begåvningsreserven. Hans fru däremot, Delores (Stephanie Sigman) är givetvis inte bara vacker som en dag, hon är klok också. Man ser henne ständigt med en bok i handen och allt som händer kan hon härröra till någon historisk händelse eller figur. Bob och Delores har även två söner tillsammans, två tjocka ocharmiga pojkvaskrar som tveklöst mest fått pappans genbank.

Jag är TRÖTT på att se idiotmän som lyckas fånga toppenbruttor som om toppenbruttorna inte förstod sitt eget bästa och insåg vilket smörgåsbord av intelligenta bra snubbar världen kryllar av. Jag är om möjligt nästan lika trött på korkade ungjävlar som jag förväntas skratta åt. Jag kan inte det för jag tycker inte det är roligt och det smärtar i kroppen att en duktig manusförfattare som John Michael McDonagh inte förstår bättre. Jag fattar faktiskt inte vad som hände här. Hur kan War on everyone vara SÅ undermålig som jag faktiskt tycker att den är?

Betygsmässigt landar den på en okej tvåa vilket kanske inte ses som uselt men ändå är det så långt ifrån hans andra filmer att det känns som en redig flopp. Jag saknar Brendan Gleeeson. Kanske är det dags att se om Calvary?

Uppdatering i mitten på mars 2017. Jag ångrar mig. Den här filmen är genomusel. Jag kände mig snäll för att jag tycker om regissören men vem försöker jag lura? Här kommer rätt betyg:

Tips! Läs gärna recensionen skriven av Vrångmannen på filmbloggen film4fucksake också. Ifall du inte tror mig. Här är den.

{ 6 comments }

T2 TRAINSPOTTING

11 mars, 2017

Redan i första scenen får jag ståpäls. Förra filmen började med att det sprangs rätt rejält och även denna uppföljare börjar så, dock på ett heeeeelt annat sätt. Musiken pumpar på. Lust for life med Iggy Pop som är så karaktäristisk (om man tänker på Trainspotting från 1996) har fått en modern remix och Renton (Ewan McGregor) ser aningens fräschare ut än han gjorde för tjugo år sedan. Frågan är: är han så pigg som han verkar?

Sen kommer dom som på ett pärlband, Begbie (Robert Carlyle), Spud (Ewen Bremner) och Sick Boy (Jonny Lee Miller). Vad har det blivit av dom? Vad har livet gett dom? Vad har livet tagit? Jag tänker inte spoila någon del av handlingen här men så mycket kan jag säga att regissören Danny Boyle bjuder oss alla på one hell of a movieride! Dom tokiga kreativa scenlösningarna som Danny Boyle är en sån MÄSTARE på!

Och färgerna! Och tempot! Och musiken! Alltså… MUSIKEN! Soundtracket är precis lika helgjutet som i förra filmen (om inte snäppet ÄNNU vassare). Visst kändes det som ett liiiiitet antiklimax när låten Born Slippy med Underworld användes flera gånger under filmens gång – men BARA introt. Jag satt som på nålar för att få höra lite längre, för att låten skulle komma igång men nä, det blev aldrig så. Synd på så goa…clementiner. För övrigt anser jag att det här inte är en film man ska läsa om, den ska UPPLEVAS på stor duk och med högt ljud!

Nu har jag inte sett sketamånga filmer från 2017 men av dom jag sett är T2 Trainspotting garanterat den hittills bästa. Jag är helt kär i den här filmen och jag längtar efter att se om den. Jag ville se om den direkt efter att eftertexterna började rulla – SÅ härlig tycker jag att den var. Så tycker du att Trainspotting var det minsta bra, se den här filmen. Se den och njuuut!

[Här är mina tankar om Trainspotting från 1996]

Vill du höra mig prata om filmen kan du lyssna på avsnitt 79 av Snacka om film.

{ 2 comments }