DEEPWATER HORIZON

20 februari, 2017

Den 20:e april 2010 drabbades oljeplattformen Deepwater Horizon av en explosion och två dagar senare sjönk den. Deepwater Horizon var alltså en oljeplattform som låg i den Mexikanska golfen strax utanför Louisiana och på havsbotten, 1522 meter under vattenytan, borrades det efter olja och själva hålet hade borrats 5486 meter in i jordskorpan när allt gick åt pipsvängen. 126 personer arbetade på plattformen och efter att ha sett filmen känns det förvånande att NÅN överhuvudtaget överlevde men otroligt nog var det bara elva personer som dog.

Regissören Peter Berg, mannen som verkar ha fastnat lite i det patriotiska flaggviftandet efter filmer som Battleship och Lone Survivor och som även verkar ha tagit Mark Wahlberg som sin personliga lilla ”maskot”, står bakom filmatiseringen av detta katastrofala haveri. Alltså, det ÄR ett katastrofalt haveri men filmen är det INTE. Filmen är precis så som ”man tror” och den gjorde mig inte det minsta besviken.

Filmens stora PLUS är skådespelarna. Allt från Kate Hudson som spelar fru till huvudpersonen Mike Williams (Mark Wahlberg) till Kurt Russells Jimmy som hamnar riktigt i skiten, till John Malkovich, Gina Rodrigues och Marky Mark himself som faktiskt är riktigt toppen här. Alla skådespelarna känns så ”vanliga” och jag gillar att kameran är närgången och filmar ansikten och känslor in i minsta detalj. Det gör att filmen KÄNNS betydligt mer än om den ”bara” gjorts sådär ytligt snygg som så ofta är fallet.

Som så ofta när det vankas based on a true story-filmer så används eftertexterna till att visa bilder och klipp på dom riktiga människorna bakom historien. Ibland funkar det jättebra, ibland vill man typ kräkas och ibland – som här – så känns det som att Peter Berg passar på att göra en liten reklamfilm om överlevande fantastiska amerikaner. Näääe, nu var jag kanske lite elak, men jag får känslan av att Peter Berg skulle ääälska att göra reklam-informationsfilm om den amerikanska armén.

{ 0 comments }

HACKSAW RIDGE

19 februari, 2017

Krigsfilmer är inte min grej men när nyblivne pappan till sonen Lars (!!), aka Mel Gibson, glider in från utvisningsbåset och regisserar en storfilm som Hacksaw Ridge, mmmmmm, då tar till och med JAG ner garden åtminstone en smula.

Det småregnade oscarsstatyetter över Gibson och hans film Braveheart på galan 1996 och sen dess har han stått bakom kameran på filmerna The Passion of the Christ (2004) och Apocalypto (2006). Det var alltså hela tio år sedan han regisserade en film och under dessa år har det känts som att han mer eller mindre ratats av Hollywood, mest på grund av sitt eget tveksamma beteende (som man med lätthet kan hitta om man är nyfiken och googlar sig fram). Därför känns det kanske än mer intressant att han blivit oscarsnominerad för Bästa regi vid årets gala, juryn har alltså sett mellan fingrarna och tänkt bort ”personen Mel” och premierat hans yrkesroll. Bara. Det känns tämligen….modernt….ändå.

Hacksaw Ridge är den sanna historien om Desmond Doss (Andrew Garfield) som kastades in i Andra världskriget trots att han var Sjundedagsadventist och superpacifist. Han vägrade alltså bära vapen trots att han var ute i strid. Idioti låter det ju som, kanske till om med BORTOM idioti eftersom krig ändå på nåt sätt förutsätter vapen för att vara ett….krig. Sjundedagsadventisterna har dessutom vilodag på lördagar vilket inte heller är nåt som direkt faller i samklang med krigslogistik.

Andrew Garfield är så fin i huvudrollen som Desmond, han är så känslig och naiv och jag tror filmen står och faller med att han är rätt man på rätt plats. Den andra huvudrollen spelar krigsscenerna som jag tycker får Rädda menige Ryan att kännas som nåt hämtat från Bolibompa. Jag är väldans imponerad av allt slafs och klafs, det känns så väldigt autentiskt alltihop.

Summa summarum tycker jag det här var en riktigt bra film. Otroligt mycket bättre än jag ”borde” tycka. Och jag tycker väldigt mycket om Andrew Garfields skådespelarskills. Skulle han vinna en Oscar för Bästa manliga huvudroll skulle jag inte bli förvånad. Den kategorin är extremt oviss i år.

I avsnitt 76 av Snacka om film snackar både jag och Steffo om den här filmen. Här kan du lyssna om du vill veta vad vi tycker och här kan du kolla om du istället vill läsa Steffos skrivna recension.

{ 5 comments }

FIFTY SHADES DARKER

18 februari, 2017

Alla som följt denna säsong av På spåret har kunnat höra Fredrik Lindströms upprepande prat om Cajsa Warg, upprepningar som blivit så pass tjatiga att Kristian Luuk en gång lämnade studion för att han inte orkade höra hennes namn en gång till.

När jag sitter i en väldigt-långt-från-fullsatt Rigoletto 1 och tittar på uppföljaren till kalasfilmen Fifty shades of Grey (ja jag TYCKER den är bra. So sue me!) så känner jag mig lite som Fredrik Lindström. Det är nämligen väldigt mycket Cajsa Warg över Fifty shades darker. Det är koka-soppa-på-en-spik-men-ojsan,-vi-hade-visst-inte-ens-en-spik-känsla.

Visst, filmen är såklart baserad på E.L. James andra bok om Anastasia Steele och hennes brännmärkta sadistmiljonär Christian Grey, men allt det där som var lite edgy i första filmen, det som kunde kännas både sagolikt romantiskt, spännande och smått förbjudet, allt detta är som bortblåst nu. Deras relation är på nåt sätt etablerad nu och Anastasia var redan i första filmen tydlig med vad hon inte gillade med Christians sexuella preferenser och hon står fast vid det och Christian är fortsatt så besatt av Anastasia att han hux flux inte behöver sina lekar och leksaker längre. Bara han får Anastasia så är han lycklig. Och då vill Anastasia hux flux bli lite spankad. Nämen SÅ DET KAN BLI när man ska försöka laga mat utan ingredienser.

Jag känner att jag låter lite gnällig nu, att det kanske går att läsa både på och mellan raderna att det här inte är en speciellt bra film? Ja det kanske du kan tro men bara för att du tror det betyder det inte att det är rätt. Jag tycker nämligen inte att det är fullt så illa som jag kanske ”borde” tycka. Jag gillar nämligen kemin mellan Dakota Johnsons Anastasia och Jamie Dornans Christian, som filmpar tycker jag dom är jättehärliga ihop.

Allt med historien är hundra procent en överdriven, skruvad SAGA men trots alla fel, brister, ytlighet, ren dumhet och brist på smakförstärkningar har jag ändå en trevlig stund i biomörkret. Den här filmen är inte i närheten så bra som den första och det är ingen stark trea jag delar ut men jag kan inte ge en underhållande film som denna underkänt ÄVEN om jag tycker det är jättesynd att Sam Taylor-Johnson inte ville regissera även uppföljaren. Nu heter regissören James Foley och han ska regissera även film nummer tre i serien, Fifty Shades Freed, som kommer om exakt ett år. Under eftertexterna på dagens film bjöds det föga förvånande på en trailer till trean. Jag kommer sitta som på nålar ända till Alla hjärtans dag 2018, SEN är det slut på eländ…..f´låt, sagan.

Jag såg filmen ihop med Sofia (konstigt att inte fler filmspanare ville hänka på….jättekonstigt). Här är hennes tankar om filmen.

Jag pratade om den här filmen i avsnitt 76 av Snacka om film. Här kan du lyssna på det om du blir sugen.

{ 3 comments }

Fredagsfemman #263

17 februari, 2017

5. Aftonbladet TV, alltså

Jahopp, då var det klart att ingen TV-kanal köer in visningsrätten för Oscarsgalan i år heller utan den kommer visas på Aftonbladet TV. Jag vet inte om man bara ska vara tacksam över att NÅN vill visa spektaklet eller om man ska vara besviken över att inga ”vanliga” kanaler fattar grejen? Skitisamma, KUL ska det bli!

.

.

.

4. Roy Anderssons kroppsspråk i Dolly

Var det bara jag som reagerade på hur tydligt Roy Andersson tog fysiskt avstånd från dom duktiga CGI-killarna i Dolly häromveckan? Här kan du se avsnittet. Sevärt. På många sätt.

.

.

.

.

3. Vera Vitali

Jag undrar jag hur lång tid det kommer ta innan Vera Vitali breakar så JÄVLA stort så hela världen vill ha henne? Livet i Fagervik, Arne Dahl, Puss, Cornelis, Monica Z, Hinsehäxan, Det vita folket, Blind och Min så kallade pappa, alltså hon är så JÄVLA BRA i allt hon gör och har du inte förstått det än, titta på Bonusfamiljen! Till exempel scenen när hennes rollfigur Lisa gör ultraljud, alltså, det ska inte gå att skådespela på det sättet. Hon är otrolig!

.

.

.

2. Zhang Yimou

Det är klart att den kinesiske regissören Zhang Yimou har en given plats på dagens lista. Hans första engelskspråkiga film har nämligen svensk biopremiär idag och hur filmen än är i sin helhet (jag har inte sett den än) så är trailern en fröjd för ögat! The Great Wall har Matt Damon i huvudrollen och utspelar sig som titeln beskriver runt den kinesiska muren. Det är nästan, men bara nästan, så jag skulle vilja se den på IMAX:en. Jo…lite sugen är jag allt.

.

.

.

1. Shades of blue

Är du svag för polisserier? Tycker du att det är nåt visst med korrupta poliser, såna man egentligen inte borde gilla men håller på ändå i vått och torrt? Tänker du på Vic Mackey i The Shield nu, till exempel? Av en tok-slump sprang jag på den här serien, Shades of blue, en polisserie som utspelar sig i New York med Jennifer Lopez i huvudrollen som singelmamman – och polisen –  Harlee Santos som genom utpressning tvingas samarbeta med FBI för att inte åka i fängelse för all skit hon gjort med polisbrickan som sköld. Ray Liotta och Drea de Matteo spelar dom andra stora rollerna och om vi säger såhär, det räckte att jag kollade på första avsnittet sen var jag fast. FAN VAD JAG GILLAR JENNIFER LOPEZ! Stentuff är hon och en SJUKT BRA SKÅDIS! (Här finns serien, till exempel)

.

.

 

{ 4 comments }

Det börjar och slutar med mina hang-up-magiker Brynolf & Ljung. Precis så blev det när avsnitt 76 spelades in runt ett köksbord i Norrköping så avsnittstiteln är alldeles sann, det BLEV magiskt – på riktigt.

Men allt i avsnittet handlar inte om magi, vi listar nämligen yrken i Hollywood som vi skulle vilja ha, jag har varit på bio och sett Anastasia Steele och Christian Grey i Fifty shades darker, Steffo har sett Oscarsaktuelle En man som heter Ove (ja precis, han har sett en SVENSK film, hallå Uppdraget!!) och vi båda har sett den Oscarsnominerade krigsboatsen Hacksaw Ridge i regi av Mel Gibson. Sen blir det såklart ett försök med filmrouletten och Steffo redovisar uppdraget som var att se min favvokomedi Movie 43. Sjukt spännande att höra hur DET gick, det tycker jag i alla fall.

Nämen, på´t bara, tryck på play och dyk in i avsnitt 76 med oss vettja!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

THE LEGO BATMAN MOVIE

15 februari, 2017

Det är inte ofta, verkligen inte ofta alls, som jag känner mig för gammal för att göra vissa saker. Jag har inga problem med att åka berg-och-dalbanor, att befinna mig på uteställen med största andelen kids som i ålder skulle kunna vara mina egna, att gunga lite för högt sittande på ett såntdär däck i en lekpark, att köpa leksaker till mig själv i julklapp, lyssna på Samir & Viktor eller för all del, bygga lego med min gudson och märka att jag nog är den av oss som tycker det är roligast.

Men så sitter jag i biosalongen, 3D-glajorna är på och månadens utvalda filmspanarfilm kör igång och efter en halvtimme är det som att hjärnan stannar upp för en sekund och säger högt till sig själv:  ”Alltså…..jag är nog fan för gammal för det här”. Det händer så inihelvete mycket varenda sekund att ögonen…och hjärnan….men framförallt ögonen….för att inte tala om hjärnan INTE RIKTIGT HÄNGER MED kan man säga. Det är maximum overload på referenser, skämt, färger, fart, tjoff, fläng, musik, bloff, bang, poom, BAAAAM, na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-Batman. Jag skulle vilja se filmen på halva hastigheten, eller förresten, det räcker nog inte. Ännu saktare om jag får be.

Samtidigt, om jag nu ÄR för gammal för att mina sinnen och synapser ska kunna sortera informationen från filmen, hur fixar kidsen det? Jag antar att dom hänger med i svängarna bättre MEN referenserna är så pass vuxna att jag tror 62% av alla ”skämt” flyger förbi dom i ett schvuj. Så dom SER vad som händer med fattar kanske inte allt? Och jag ser hälften (med lite tur) och det jag ser fattar jag till hundra procent men det jag missar missar jag helt. Fan också. Det är högskolematte det här.

För ganska exakt tre år sedan kom den första Lego filmen. Jag kan ärligt säga att jag inte riktigt vet vad jag tyckte om den filmen annat än att själva visningen fick mig att gå upp i limningen och starta Baconchipsupproret. Men, det jag KAN göra är att jämföra känslan jag har av filmerna och då vinner dagens Batmanfilm alla gånger. Jag tycker den är tjommig, småkul, jäkligt bra gjord rent hantverksmässigt, finurlig, bortom all sans och vett OCH alldeles för lång (104 minuter vilket är åtminstone 30 minuter för mycket). Kanske att den hade funkat bättre sedd i hemmamiljö med en paus i mitten? Kanske hade det hjälpt om jag var 22 istället för 44? Kanske skulle jag ha laddat med Dextrosol och Red Bull? Kanske hade ingenting hjälpt, kanske känner ALLA samma sak som jag?

 

 

,

Nå, känner ALLA samma sak som jag? Vad mina filmspanarvänner tycker kan du i alla fall läsa genom att klicka på länkarna här nedan:
Sofia
Jojje
Carl
Joel valde filmen men kommer inte skriva om den. Han var dock inte helt nöjd efteråt.

{ 8 comments }

Förra veckans film, Wolf, hade en budget på 70 miljoner dollar och har till dags dato spelat in ungefär 65 av dessa (alltså på 22 år). Dagens film, skulle jag gissa, har en budget på 7 miljoner dollar  - max – och den är på så många sätt så väldigt mycket bättre än Wolf, ändå hade jag fram tills häromdagen inte den blekaste aning om att den ens fanns.

När man hyr film på Itunes kommer det upp en del titlar som exempel på vad andra som hyrt samma film tittat på. Där dök Late Phases upp. Bara sådär. Att den dessutom bara kostade 9 kr att hyra (mot 29 för Wolf) gjorde att jag gav den en chans utan att ha sett så mycket som en trailer (klart jag inte hade, hallå!).

Det här är en film gjord av folk som älskar film, så känns det. Kanske till och med av folk som älskar varulvsfilm. Det är spanjoren Adrián García Bogliano som regisserat filmen (född 1980) och han lyckas så bra med det att jag blir sugen på att försöka leta upp fler filmer han gjort – och i min IVER att göra detta ser jag att det faktiskt kommer en SVENSK film redan i år som han både skrivit manus till och regisserat. Svart cirkel heter den och har Christina Lindberg, Felice Jankell och Inger Nilsson i huvudrollerna. Men nu tillbaka till varulvarna.

Om du tänker dig en sen vårkväll när solen går ner över terracottafärgade putshus. Solstrålarna är liksom…snälla. Människorna får ett varmt sken i ansiktena, all grönska blir supergrön, det känns skönt att leva, ja ett sånt ljus. Förstår du hur jag menar, jag tror det va? Den här filmens samtliga scener som är filmade på dagtid har denna känsla över sig. Mysigt som fan är det. Och samtidigt njuter jag av Wojciech Golczewskis musik som är ALLT som Ennio Morricones musik i Wolf inte var.

Karaktärerna är bra skrivna, skådespelarna är okända men riktigt bra, effekterna är snygga när dom inte slår på stora trumman och när det blir bad-ass-förvandlings-dags då är det härligt charmigt gjort. Så jävla värt nio spänn!

Nästa vecka blir det varulvar här på bloggen igen!

 

{ 4 comments }

LOVING

13 februari, 2017

Richard och Mildred Loving älskade varandra. Dom älskade varandra så mycket att dom bestämde sig för att gifta sig i slutet på 50-talet trots att det var olagligt i Virginia vid den tiden.

Det olagliga var alltså att Richard var vit och Mildred brun. Ett giftemål mellan två människor av olika ras innebar fängelse, alternativt 25 års deportering från den egna staten. Vi pratar alltså 1958 nu, det är inte länge sedan, inte länge sedan alls. Tänk på det. Sånt som vi skakar på huvudet åt nu som ren galenskap hände alltså för bara knappt sextio år sedan.

Det enda Richard (Joel Edgerton) och Mildred (Ruth Negga) ville var att leva tillsammans med sina barn och sitt enkla liv i sann amerikansk konservativ anda. Dom gjorde inte en fluga förnär, var försynta, ja i det närmaste blyga och hade ingen tanke på vilken förändring dom skulle skapa med kärlek. Filmskaparen Jeff Nichols däremot, han tänkte. Han tänkte så mycket på den lilla familjen Loving att han skrev ett filmmanus och berättar här och nu historien om hur två personer kunde förändra världen utan att slå på stora trumman, utan att vända ut och in på sig själva, utan att sälja sin själ.

Loving är ett fint berättat drama, en lugn film som visserligen upprör mig till en början men som sen lägger sig som en filt på en sommarljummen gräsmatta och där ligger den kvar. Det känns som om Jeff Nichols har velat göra en snäll film denna gång, en film utan snabba svängar och utan effekter, en film som pågår inne i kroppen istället för framför ögonen. Han är bra på det, han är väldigt bra på att få rollfigurer att nå fram och ut.

Det finns några scener i filmen där jag tycker Mildred beter sig märkligt och jag vet inte om det är Mildred som faktiskt GÖR det eller om det är Ruth Negga som misslyckas gestalta hennes känslor. Hur som helst tycker jag Loving är en totaluppvisning av Joel Edgerton. Han har gjorts otroligt porträttlik verklighetens Richard Loving med sitt stubbade rödblonda hår och tandproteser och han underspelar på det mest fantastiska vis.

Jag vet inte om det beror på att filmen är baserad på en verklig historia men det är nåt med Loving som gör att den – för mig – inte riktigt når upp till Jeff Nichols övriga filmer i betyg. Samtidigt är det sjukt orättvist att jämföra med hans andra filmer även om jag inser att det är oundvikligt. Loving är en mycket sevärd film i all sin mänskliga enkelhet och även om sluttexterna får mig att kräkas lite i munnen så antar jag att dom har ett mervärde i denna typ av berättelse. Historien om den lilla familjen Loving måste trots allt berättas korrekt hela vägen och det har Jeff Nichols gjort. Att jag är en bitter cyniker är inte hans fel.

{ 5 comments }

MANCHESTER BY THE SEA

12 februari, 2017

Filmen hyllas överallt, av alla. Casey Affleck prisas på Golden Globe-galan och blir Oscarsnominerad för Bästa manliga huvudroll. Michelle Williams blev nominerad till en Golden Globe och är nu Oscarsnominerad för Bästa kvinnliga biroll.

En liten fråga bara? Finns det inte någon minsta-antal-minuter-i-bild-gräns man måste över för att ens skådespelarinsats ska kunna klassas som en ”riktig” biroll? Inte? Michelle Williams är i vilket fall knappt med alls. Så suuuuperlite att hon knappt borde ha en plats på postern. Däremot spelar hon sin lilla roll betydligt mer trovärdigt än Casey Affleck spelar sin, trots att ingen på jorden kan tro att hennes peruk är äkta hår.

Casey Affleck är en skådespelare jag skulle kunna skriva spaltmeter om men jag väljer att inte göra det den här gången. Jag VET att många älskar den här filmen och jag vill inte vara den som ”rubbs it in”, jag nöjer mig med att säga att för egen del hade jag sannolikt tagit till mig filmen BETYDLIGT mer med någon annan skådespelare i rollen som Lee Chandler. Han når inte in så mycket som en nanometer i mig, han är mig fullständigt likgiltig och det verkar inte spela någon roll vilka filmer han gör eller roller han spelar. Han funkar inte på mig. Alls. Han funkar lika lite som filmen funkar på mig.

Manusmässigt är det här en stark film, det händer hemska saker, upprörda känslor är i omlopp men jag ser filmen och känner inte ett jota. Ärligt talat, jag gäspar mest. Det är så mycket död och lidande och ändå märker jag inte av skådespelarnas reaktioner ens en bråkdel så mycket som jag hade velat och behövt. Och nu pratar jag inte om att jag saknar stora gester, gråt och snor, nej, jag saknar nån slags innerlighet, en äkthet. Jag är förvånad över hur kylig filmen känns och hur platt egentligen samtliga skådespelare agerar jämfört med vad rollfigurerna går igenom.

Äsch, jag tycker inte det finns så mycket att analysera med filmen. Den har av någon anledning blivit en ”storfilm”, jag fattar inte varför och konstigare än så är det inte.

I avsnitt 75 av Snacka om film snackar både jag och Steffo om den här filmen och våra åsikter går väääldans mycket isär.

{ 7 comments }

MOONLIGHT

11 februari, 2017

Om man tar homosexualitet, droger, mobbing, dysfunktionella föräldrar, ensamhet, gemenskap och utanförskap och slår in det i omgivningarna runt Miamis slumområden, ja då får man Moonlight, en av årets största snackisar nu när Oscarsgalan närmar sig.

Hela åtta oscarsnomineringar har denna lilla film fått och det är såklart nåt som sitter i mitt bakhuvud när jag ser filmen. Den har hyllats av många, i princip ALLA, i alla fall alla jag känner som sett den, så mina förväntningar är höga. Riktigt höga. FÖR höga, absolut. Moonlight är nämligen en film som helt klart är BRA men det är inget mästerverk i mina ögon.

Filmen är uppdelad i tre delar, den första handlar om ”Little” (Alex Hibbert), den lilla pojken som får sköta sig själv i mångt och mycket eftersom hans drogande mamma (Naomie Harris) inte är kapabel att vara förälder fullt ut. I den andra delen har pojken blivit tonåring (Ashton Sanders) och nu får han kämpa i skolmiljö mot mobbning samtidigt som han försöker hitta sig själv i sin sexualitet (och det är HÄR filmens absolut bästa scen finns, i ett klassrum) och i den sista delen är han vuxen, kallas nu ”Black” (Trevante Rhodes) och han försöker fortfarande hitta sin plats i livet.

Det är som alltid fint att se lågbudgetfilmer som lyckas skapa något ”större än sig själv” med hjälp av hjärta och idéer och på så sätt gillar jag att Moonlight får uppmärksamhet. Att den inte nådde fram och in i mig så som den lyckats med hos andra är en helt annan femma. Sevärd är den hur som helst men ingen Oscarsvinnare i mina ögon.

Flera av mina filmbloggarvänner har också sett filmen. Klicka på namnen för att komma till recensionerna:
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Filmnight
Jojjenito
Absurd Cinema

Vill du höra mig prata mer om filmen, lyssna på avsnitt 75 av Snacka om film

{ 6 comments }

Fredagsfemman #262

10 februari, 2017

5. Bonusfamiljen

S å OTROLIGT bra alltså! SVT levererar – igen! Snyggt jobbat Clara Herngren, Felix Herngren, Calle Marthin och Moa Herngren som skrivit ett manus som är så obekvämt och tragikomiskt att jag ler och vrider mig som en daggmask i soffan samtidigt. Och samtliga skådespelare är castade in perfektum!

.

.

.

4. Nu har SF plockat bort en fin film igen

Loving skulle ha haft premiär i dagarna men är nu borttagen från SF´s hemsida och glädjen över att allmänheten för EN GÅNGS SKULL skulle kunna få se en Jeff Nichols-film på bio grusades – IGEN. Vad är problemet, SF? Jag fattar inte. Loving är dessutom Oscarsaktuell, det borde väl vara anledning nog att åtminstone låta den gå några veckor? Närå. Inte det inte (Min recension av Loving kan du läsa här på måndag).

.

.

.

3. Mellon är igång!

Imorgon är det årets andra deltävling i Melodifestivalen och som alla andra år tycker jag det här är fantastisk lördagsunderhållning. Jag blir glad när det är bra, jag blir fanimej lika glad när det är dåligt och jag tycker det är MYS mest hela tiden. I´m a svennebanan and I´m proud.

.

..

.

2. Filmspanarna fyller 5 år!

Imorgon smäller det, imorgon är det fem år sedan Filmspanarna tog sina första stapplande steg mot en biograf och såg en film tillsammans. Fem år, det är kaxigt! Det är lång tid! Och det är SUPERKUL att det här lilla filmbloggargänget fortfarande är alive and kicking både på våra bloggar och ute i den riktiga världen.

.

.

.

1. Brynolf & Ljung!

Nu har jag varit beroende av Brynolf & Ljung sedan juldagen. Jag har sett samtliga klipp som går att hitta på Youtube och jag har sett avsnitten på TV4Play på repeat. Men nu, nu jävlar får det vara nog, nu orkar jag inte längre. JAG VILL FATTA HUR DOM GÖÖÖÖÖR!!! Så nu i helgen är min förhoppning att jag, sittandes i orkesterdiket på deras föreställning, ska klura ut hur fan det går till! Jag ska tvätta glasögonen, slipa linserna och ta med kikaren för jag inser att det här kan bli kvällen då jag antingen får lugn i själen eller hamnar på psyket.

.

.

{ 14 comments }

Idag får jag ta på mig rugguggla-outfitten och vara surtant när Steffo och jag tittar på en av dom aktuella oscarsfilmerna och vi inte alls håller med varandra om betyget. Dessutom listar vi våra favoritfilmer med Jon Voight, jag har varit på bio och sett Moonlight, Steffo har sett Tom Hanks landa ett plan på Hudsonfloden och vi fick ett Uppdrag vi givetvis inte kunde ignorera. Uppdraget innebar att vi skulle se dokumentären Weiner, om den amerikanske politikern Anthony Weiner som fick en del fnurr och knas både i äktenskapet och arbetslivet efter att han skickat ”sexbilder” föreställande honom själv till andra kvinnor.

Dessutom kommer rouletten tillbaka och förhoppningsvis har jag klivit ur glasburken jag satt i förra veckan och bjussar på liiiite bättre ljud i min mick än då. Att få till något SÄMRE än förra veckan känns som en omöjlighet…

Trevlig lyssning!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

 

 

 

{ 0 comments }

LAGGIES

8 februari, 2017

Lynn Shelton är en intressant regissör med filmer som Humpday, Touchy Feely och Your sister´s sister i bagaget. Laggies är hennes senaste långfilm och just nu finns den för allmän beskådanför hugade spekulanter på Netflix.

Kiera Knightley spelar Megan, en 25-årig-ish tjej som får panik när hennes kille sedan många år friar. Hon ”rymmer” hemifrån och hittar en ny bekantskap i 16-åriga strulputten Annika (Chloë Grace Moretz) som bor hemma hos sin halvknepiga singelpappa (Sam Rockwell). Megan ”sover över” hos Annika nån månad, pappan börjar till slut fundera på varför och ja…så blev det en film.

Sitter du där och väntar på en drapa om Kiera och hennes underkäke så har du väntat i onödan. Den är givetvis där MEN konstigt nog retar jag mig inte SÅ mycket på vare sig henne eller käkpartiet här, kanske för att hon spelar rollen ”som hon ska”, dvs utan överspel. Jag gillar inte Sam Rockwell heller sådär till vardags men även han funkar någotsånär här. Filmen är liksom så snäll, det är svårt att bli förbannad åt eller av något.

Sevärd för stunden alltså. Som en BigMac-meny när man har bråttom och är hungrig.

{ 0 comments }

Veckans varulv: WOLF

7 februari, 2017

När Wolf hade världspremiär på bio 1994 befann jag mig i Los Angeles och såg såklart filmen på ”rätt” dag, vilken är den första.

Wolf var stor, en stor film, reklam ÖVERALLT, bussar, stora tavlor vid motorvägen, i tidningar, på alla ställen du kan tänka dig i en tid när internet inte fanns. Men det gick inte att missa filmen, Jack Nicholson var stor då, Michelle Pfeiffer värsta 90-tals-hottisen och James Spaders karriärkurva pekade distinkt uppåt. Eftersmaken när filmen var slut var ändå – för mig – ett njaaaaa. En medeltrea, inte mer än så. Jag kände inte riktigt att filmen gav mig det jag trott, vad det nu var. Kanske hade jag trott att det skulle vara mer av en skräckfilm?

När jag bestämde mig för att ha detta veckotema var Wolf den första filmen jag skrev upp på listan. Den förtjänar en omtitt tänkte jag, den behöver ses med nya (nåja) fräscha (haha) ögon. Så så fick det bli. En mörk och tyst kväll hyrde jag filmen på Itunes, kröp upp i soffan med en kopp kaffe och var ur-pepp på denna varulvsfilm.

Wolf är på många sätt urtypen av en 90-talsfilm. Om det finns någon som mot förmodan inte sett en enda film från det årtiondet, se Wolf, Philadelphia och Nätet så är du hemma. Wolf bjuder på regi av Mike Nichols, en förkärleken för att låta två bilder liksom tona ut/in i varandra, Ennio Morricones musik (och han hade inte sina allra bästa komponeringsstunder under 90-talet), Michelle Pfeiffer i höga, smala men ändå baggy blåjeans, Jack Nicholson var fortfarande en man med vakna ögon och utstrålning, James Spader är en skönt lömsk 90-talskarriärist och hela arbetsplatsen, förlaget, osar en syn på framgång och pengar som sällan ses nuförtiden. Ägaren av det hele, den osympatiske miljardären (spelad av Christopher Plummer) har dessutom en ytterst omodern syn på hur man driver ett företag.

Om man ska se till effekterna så känns även dom som ett barn av 90-talet. När det börjar osa katt och skulle kunna bli riktigt härligt slabbigt då fejdar scenen ut och vips är man på dagen efter. Många av förvandlingsscenerna har lösts på precis samma sätt och det är synd tycker jag. Men själva resultatet, varulvsfeelingen hos Jack Nicholson funkar fint. Han har rätt djuriska ögon även utan linser och överspel så det borde vara en tacksam skådis att jobba med för Rick Baker.

Rick Baker ja, han har ju vanan inne med varulvsutstyrslar. Det var han som redan 1981 såg till att En amerikansk varulv i London blev en sån höjdare och den fick han även en Oscar för. Annars har han jobbat mycket med ”gorillafilmer” och steget kanske inte är så väldans långt mellan stora apor och varulvar – makeupmässigt? I Wolf jobbade han kanske lite mer minimalistiskt än i En amerikansk varulv i London men det funkar i filmen, det gör det.

Eftersmaken denna gång då, 22,5 år senare? Det får bli ett njaaaa fortfarande faktiskt. Filmen är absolut okej men den är seg, många scener är på tok för långa och filmen klockar in på över två timmar helt i onödan. Det är lite för lite skräck, det är lite för otroligt hur pass betuttad Michelle Pfeiffer är och blir i Jack Nicholson, poliserna är lite för korkade. Det är liksom liiiite ”fel” hela tiden, ändå underhållande på sitt sätt. Jag tjongar till med en trea fortfarande, men en ganska utspädd en.

{ 4 comments }

THE FAMILY FANG

6 februari, 2017

När jag satt och zappade hejdlöst bland filmerna på Itunes fastnade blicken ”som av en händelse” på The Family Fang. Vadå ”som en händelse” kanske du undrar? Det är klart det inte är nån hejsanhoppsananledning till att blicken fastnar, det är klart jag halkade av soffan när jag såg Jason Batemans namn (både som skådespelare och regissör) OCH Nicole Kidmans! Christopher Walken är också med – och Kathryn Hahn! Och det är ett indiedrama helt utan cgi-effekter med hoppande djur som ser ut som om tassarna inte nuddar golvet.

Det här är realism! tänkte jag.
Det här är vardagsdrama! tänkte jag.
Det här blir bra! tänkte jag och klickade på Hyr och blev 39 kronor fattigare.

Historien kretsar kring familjen Fang (nähä?) där vi i filmens början får se barnen Baxter (Bateman) och Annie (Kidman) när dom i unga år kuskar land och rike runt med sina kreativa konstnärsföräldrar som oavbrutet hittar på pranks. I vuxen ålder har varken Baxter eller Annie nån direkt kontakt med föräldrarna. Det är inte förrän Baxter blir skjuten i huvudet och sjukhuset kontaktar föräldrarna som dom hörs av igen. Och lagom när syskonen besöker föräldrarna på deras hemmaplan försvinner dom. Igen. Sådär som dom alltid gjorde när barnen var små. Polisen misstänker brott, syskonen misstänker ingenting annat än att detta återigen *suck* är en dålig idé för ett konstprojekt.

Maken till sömnig film trots bra premisser. Dubbelgäsp. Jag fattar inte riktigt vad det är Jason Bateman vill berätta med den här filmen och jag fattar helt ärligt inte heller vad han såg i romanen manuset är baserad på. Jag hoppas boken är bättre än filmen för det här var banne mig ingen höjdare.

{ 2 comments }