GOOD TIME

20 februari, 2018

Connie Nikas (Robert Pattinson) är rädd om sin bror, den förståndshandikappade Nick (Benny Safdie). Connie vill honom allt gott men har inte riktigt förmågan att förstå vad det egentligen innebär. Som att han tar med sig Nick och gör ett bankrån, ett rån som givetvis går åt helvete. Nick åker fast, Connie får panik då han känner på sig att Nick kommer bli ihjälslagen i fängelset och från och med nu gör han allt för att få ut sin bror. Lättare sagt än gjort kan man lugnt säga.

Good Time är en såndär film som blivit en riktig snackis, mest för Robert Pattinsons utmärkta skådespelarinsats men också för att bröderna Josh och Benny Safdie verkligen står bakom ALLT med filmen. Manus, regi och musik och Benny Safdie spelar en stor roll i filmen som brorsan Nick. Han känns otroligt genuin, det är nästan svårt att tro att han inte har samma problematik i verkligheten som Nick har i filmen.

Robert Pattinson gör verkligen ingen dussinroll här och det är långt ifrån hans anemiske Edward Cullen i Twilight-filmerna. Däremot blev jag inte fullt lika blown away av filmen som helhet som många andra verkar bli. Jag vet inte varför. För höga förväntningar kanske?

Good Time är en BRA film och bröderna Safdie bör man hålla ögonen på framöver. Det är en frustande film dom gjort, en film som – för mig – visar en väldig kärlek till filmkonsten och en skicklig kunskap i hur man berättar en historia. Men för mig, den här gången, blev det lite för många lösa trådar och nödlösningar i manus för att jag skulle falla pladask men filmen är sevärd, det är den helt klart.

Good Time finns att se på Netflix!

Vi pratar mer om denna film i avsnitt 126 av Snacka om film.

{ 0 comments }

BECK – DEN TUNNA ISEN

19 februari, 2018

Vårens andra Beck-film av fyra kan nu streamas på CMore och självklart gjorde jag det så snart jag fick 90 minuter över. Den förra filmen var inte mycket att hänga i julgranen men jag är inte den som ger mig, jag gillar ju franschisen och vill gärna följa det här gänget både genom vatten och eld, pölsa och prinsesstårta.

Den tunna isen är manusförfattaren Katarina Ewers första Beck-film och snälla gänget bakom Beck: BEHÅLL HENNE! Behåll henne, ge henne den lön hon önskar för NU SNACKAR VI!

Den här filmen har nämligen kvalitéer väldigt få Beck-filmer kan stoltsera med. En historia som berör, en historia som dessutom tangerar dagsaktuella inrikespolitiska ämnen OCH hon fördjupar i princip samtliga huvudkaraktärers känsloliv. Ramhandlingens annars naturliga men ändå enkla tråd känns hux flux som en riktig cliffhanger och det sprakar runt vissa personer, det gör verkligen det.

Det märks väldigt tydligt i dessa filmer hur viktig casten är när det kommer till biroller. Hur små dom än är så är det dessa som förhöjer trovärdigheten. Att se erfarna skådespelare som Tobias Zilliacus, Eva Melander, Jennie Silfverhielm och Kristina Törnqvist gör mig glad och även ungdomarna i filmen gör sina jobb med den äran. Men det som räddar filmen och det som är så sjukt smart gjort av manusförfattaren är att backa Martin Beck in i en annan fålla och istället öka screentajmen för Steinar Hovland (Kristofer Hivju). Maken till närvarande och stabil skådis har vi nog aldrig sett i den här filmserien förut och ju fler minuter vi får ha honom i bild desto mer modern känns Beck som helhet. Måns Nathanaelson (som Oskar) och Anna Asp (som Jenny) får också mycket mer att jobba med i den här filmen och det är toppen på alla sätt och vis.

Av med mössan och säg hallelujah för det här är riktigt bra! Alltså, på riktigt, riktigt bra!

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

{ 0 comments }

En skräckfilm som utspelar sig i norra Sverige men är inspelad i Rumänien. Det låter bra på pappret men blir lite bekymmersamt, i alla fall om man – som jag – är svensk. Naturen känns nämligen inte som Sverige. Det tar ett bra tag in i filmen innan jag kan förlika mig med känslan av att faktiskt bli…lurad. Men hallå. Blir man lurad på det HÄR sättet, då blir jag gärna lurad.

The Ritual handlar om fyra brittiska snubbar som beger sig till Sverige för att vandra längs Kungsleden. Ev av dom får nånslags miniskproblem så den där hurtiga långpromenaden blir inte riktigt lika lättsam som det var meningen att den skulle bli. Istället bestämmer dom sig för att gena genom skogen och det SKA MAN JU ALDRIG GÖRA! Herregud, har dom aldrig sett en skräckfilm???

Bra skådespelarprestationer rätt igenom med Rafe Spall i spetsen, sköna effekter och framförallt en tryckande stämning som gjorde att åtminstone jag VAR där i skogen med dom och led. Fi fan. Jag kan inte tänka mig nåt värre faktiskt än att gå vilse i en till synes oändlig skog.

Sevärt alltså, effektivt och ruggigt berättat och filmen finns på Netflix för den hugade! Betygsmässigt är filmen uppe och nosar på en stabil fyra under långa stunder men hamnar på en stark trea på grund av sista fjärdedelen av filmen.


Steffo och jag pratar mer om den här filmen i avsnitt 128 av Snacka om film. Du kan lyssna här om du vill. Nästa söndag skriver jag om en annan film i denna genre och vilka jag skrivit om hittills kan du läsa om här.

{ 0 comments }

THE FLORIDA PROJECT

17 februari, 2018

6-åriga Moonee (Brooklynn Prince) lever livets glada dagar tillsammans med sina bästa vänner Scooty (Christopher Rivera) och Jancey (Valeria Cotto). Dom bor i ett pastellfärgat sjabbigt lägenhetsmotell i Florida bara ett stenkast från Disney World och det dom har gemensamt, förutom fantasi som leder till hur mycket kreativt bus som helst,  är att dom alla bor med sina ensamstående mödrar och fäderna ser man inte skymten av.

Lägenhetsmotellet drivs av Bobby (William Dafoe) och han är en manager med hjärtat på rätta stället. Han vill väl. Han vill alla väl. Och han ser motellet och dess omgivningar som sitt revir, har är som en skyddsling för dom boende och han har stenkoll på allt både med hjälp av övervakningskameror och hans eget hovrande runt runt för att finnas där han behövs som bäst.

Moonees mamma Halley (Bria Vinaite) är ung och har svårt att få pengarna att rätta till. Inkomsten kommer från mindre nogräknade fysiska övningar som det besnoppade könet betalar för till  stulen parfym hon säljer vidare till annan snabb ljusskygg business. Scootys mamma Ashley (Mela Murder) smugglar ut gratismat från restaurangen hon jobbar på och jag ser inte att barnen äter något annat än snabba-kalorier-mat under hela filmens gång. Pizza, pannkakor, sylt, bacon, lönnsirap, glass…och jag vet inte HUR många gånger jag tänker att ”OJ nu skulle det sitta fint med en tomat, skivad sådär i klyftor, en 3-4 stycken blir det väl på en tomat, tänk om dom kunde få EN att dela på åtminstone.” Sådär mycket socker kan banne mig inte vara gott, inte utblandat med någonting annat i alla fall. Men gratis är gott och dålig mat är billigare än bra så vad fan ska dom göra?

Det här är en film som visar upp scener på ett pärlband utan ett egentligt början och ett slut och med en sämre berättare bakom kameran hade det kanske blivit segt att titta på. Men inte då! Regissören Sean Baker har återigen med till synes enkla medel gjort en film som verkligen berör. 2015 filmade han Tangerine enbart med hjälp av en mobilkamera och även om det inte är riktigt lika ”torftigt” den här gången så hade han bara en budget på två miljoner dollar och det är banne mig ingenting i sammanhanget. Samtidigt, vad mer behövs när han hittat 2000-talets kanske bästa barnskådis?

Att Brooklynn Prince inte blev Oscarsnominerad gör mig rent utsagt förbannad! Hon ÄR helt underbar och det känns inte för en enda sekund som att hon agerar. Hon är störtskön och jag skulle gärna följa med henne längre än dom 110 minuter som filmen är. Otroligt okonstlad, sådär som barn är när dom är som bäst! Willem Dafoe fick däremot en nominering för Bästa manliga biroll och han är väldigt fin är, väldigt likeable och långt ifrån många av dom roller han normalt spelar.

Jag tycker att The Florida Project förtjänar en hel drös med både Oscarsnomineringar och vinster för det här är en riktigt riktigt BRA film. Den känns i kroppen, jag blir både glad, ledsen och upprörd och jag skulle mer än gärna adoptera både Moonee och hennes mamma. Jag vill bara att det ska bli bra för dom. Ju.

{ 0 comments }

Fredagsfemman #315

16 februari, 2018

5. Ostfestival!

Är inte ost det bästa som finns? Något som sätter guldkant på den tristaste av vardagar, något som gör den godaste lyxmiddag ännu mer perfekt? Hela helgen är det Ostfestival i Stockholm, i Münchenbryggeriet och här kan du läsa mer om den.

.

.

.

4. Är 44 420 verkligen mycket?

När Guldbaggens publikpris skulle framröstas fick vi vanliga ”svennar” göra vår röst hörd genom att säga vad vi tyckte på Aftonbladet, genom ett klick. Snabbt, enkelt och nåt som borde kunna engagera MÅNGA. Efter att ha läst pressmeddelandet från Svenska Filminstitutet står det nu klart att på samtliga 41 svenska filmer med biopremiär 2017 lades 44420 röster. ”Utfallet blev en succé och skapade ett stort engagemang bland såväl publik samt bransch”, står det och det är DÄR jag kliar mig i huvudet och känner nejnej, det kan väl knappast ses som en succé? Dessa 41 filmer har i runda slängar setts av två miljoner biobesökare (varav Solsidan allena står för över en miljon av dessa). 44420 röster är alltså inte mer än 2% av det totala biobesökarantalet. Visst, många är som jag som ser flera av dom svenska filmerna men likväl, det kan inte ses som en succé. I alla fall inte i mina ögon. (Jämför med hur många som röstar på Mellon varje vecka. Röster som i många fall dessutom kostar pengar…)

.

.

.

3.  På söndag tar det slut.

Hej då Sofia Helin, hej då Sara Norén Länskrim Malmö. Tack för alla stunder framför TV:n. Tack Hans Rosenfeldt och gänget som skrivit manus. Tack till Kim Bodnia och Thure Lindhardt och alla hundratals skådespelare som varit inblandade i dessa fyra säsonger. Hejdå Bron. Tack för allt. Jag saknar dig redan. (Och nu har jag fått hem kuddarna jag beställt som jag ska sälja i färgbutiken. Saga Norén-kuddar! Det kommer bli finemangs det!)

.

.

.

2. Filmspanarträff

Den här gången får filmspanarträffen faktiskt bara en andraplats för det blir lite hejsan hoppsan den här månaden. Det krockar lite med viljor, filmer och visningsdagar men på onsdag kommer i alla fall en hel del recensioner upp gällande Black Panther!

.

.

.

1. GAGA <3

Även en inställd spelning är en spelning, sa Ulf Lundell en gång och jag vill gärna kunna känna att det stämmer. Men det är svårt. Jag skulle ha sett Lady Gaga på Globen igår men det sket sig. På grund av svåra smärtor var hon tvungen att ställa in dom tio sista spelningarna på världsturnén. Undrar om man kan föreställa sig exakt HUR stora smärtor en artist som Gaga har innan hon kastar in handduken, eller tvingas till det av sin medicinska stab. Jag tycker sjukt synd om henne, det gör jag. Men jag HADE velat se henne så HIMLA mycket. Jag kanske får se det som en verklig anledning boka in en resa till Las Vegas istället. Tills dess måste hon bli frisk!

{ 5 comments }

Såhär dagen efter Alla hjärtans dag släpper vi ett avsnitt som endast i små doser andas romantik.

En lista med finfina vintersportfilmer, en sprillans ny Netflix-skräckis med titeln The Ritual (som enligt manus ska utspela sig i dom svenska skogarna), bioaktuella pastellfärgade dramat The Florida Project OCH Guillermo del Toros senaste film (som hade biopremiär igår!): The Shape of Water.

Dessutom. Jóhann J, Mello, vädret och Spoorloos. Ja precis. Spoorloos.

Enjoy!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

A GHOST STORY

14 februari, 2018

2013 kom en film som hette Ain´t them body saints (eller på svenska A Texas love story). Rooney Mara och Casey Affleck spelade huvudrollerna och David Lowery skrev manus och regisserade. Ack och ve så tradigt det var. Poetiskt och ”fint” och indie och gummistövlar och jag höll på att gäspa käkarna ur led.

Fyra år senare är det dags igen. I A Ghost Story är det Rooney Mara och Casey Affleck som spelar huvudrollerna och David Lowery har vässat pennan och värmt upp registolen. Varför tittar jag ens på detta, kanske du med rätta undrar. Det är väl klart som korvspad att det här inte kommer falla mig på läppen? Samma tempofattiga dynga. Tomma scener, stillsam kamera, får långa tagningar och varken snack eller verkstad.

Jo. Jag tittade på den här filmen för att jag vet att jag ibland har fel. Det händer att mina fördomar och förväntningar spelar mig ett spratt och ingen kan vara gladare än jag när det visar sig att jag har fel och att en film som jag trodde var skräp faktiskt var riktigt bra. Nu blev inte The Ghost Story en WOHOOOOOOW-upplevelse för mig men en fin filmstund och en upplevelse jag faktiskt bär med mig fortfarande (trots att det var flera veckor sedan jag såg den).

Tror du att det är en skräckfilm så måste du nog radera den tanken, det här är en sorglig bitterljuv kärlekshistoria, no more no less. En tankeväckande sådan, i alla fall för mig. Den är långsam och tyst precis som Ain´t them body saints och det är inget snack om att det är samma skapare bakom båda filmerna MEN den här filmen nådde fram till mig på ett helt annat plan.

Ett stort plus med filmen är att Casey Affleck inte är med så mycket i bild. Det underlättar alltid och hjälper till att hålla en balanserad magsyrenivå.

{ 0 comments }

THE SHAPE OF WATER

13 februari, 2018

Jag älskar Pans labyrint. Jag tycker definitivt att det är Guillermo del Toros hittills bästa film. Hellboy, Pacific Rim, Crimson Peak är inte tokiga filmer dom heller men tyvärr har jag märkt att jag jämför allt del Toro gör med just Pan-filmer. Då är det svårt att nå längre upp än till trädtopparna efter som det är stjärnorna man siktar på.

Mina förväntningar på The shape of water var på förhand relativt låga trots att filmer vunnit två Golden Globes (av sju nomineringar): del Toro vann Bästa regi och Alexandre Desplat vann Bästa original score. Nu med facit i hand känns båda priserna väldigt välförtjänta men i mina ögon är det nog Desplat som sticker ut sådär alldeles otroligt mycket. Att han är en utomordentlig kompositör skriver nog dom flesta filmälskare under på men det han gjort med scoret till dagens film är något alldeles alldeles extra. Det här är mer än bara musik, det här är musik som sätter tonen i filmen på två sekunder och det är musik som kommer få mig att färdas tillbaka till den här filmiska historien direkt jag hör den.

Historien förresten. Det är klart det är en historia men det är – precis som Pans labyrint – också en saga. En väldigt mörk saga. Det är den typen av saga jag inte riktigt kan värja mig emot. Den är fantasifull och verklighetstrogen samtidigt, den är romantisk och våldsam, den är tyst och skrikig och allt detta i en mix som (törs jag säga) endast Guillermo del Toro kan hantera.

Filmen handlar om en stum städerska, Elisa Esposito (Sally Hawkins) som är ganska…ensam. Hon är ensam och hon är sexuellt frustrerad, något som del Toro visar redan i filmens första scen då hon ska koka ägg, ställer äggklockan, hoppar ner i det vattenfyllda badkaret och hinner onanera innan äggen är färdigkokta. Elisa städar på ett superhemligt laboratorium och en dag får hon syn på en vattenvarelse, ett monster (?), som finns gömd i en bassäng. Då filmen utspelar sig i början på 1960-talet och med Kalla kriget som en hela tiden närvarande kuliss är det kanske inte så konstigt att amerikanarna vill använda sig av varelsen i sin krigsföring mot ryssarna (jag hängde dock inte riktigt med på exakt hur…) och att ryssarna å sin sida vill lägga vantarna på den.

Elisa får dock en annan typ av relation med vattenvarelsen (sa jag att hon var sexuellt frustrerad?) och med denna relation i centrum berättas denna vuxensaga. Denna knepiga, fina, knasiga vuxensaga.

The shape of water är väldigt speciell och jag tror verkligen inte att det är en film som passar alla men MIG passade den som badmössan på det nytvättade håret. Filmen fick mig att känna samma känsla i magen som Pans labyrint och det är verkligen ett überplus i min bok! Att aldrig riktigt kunna veta vad man ska få se, att inte kunna avläsa berättelsen och förutspå slutet, effekter av toppklass, kanonskådisar (lMichael Shannon, Octavia Spencer och Richard Jenkins!) och Alexandre Desplats magiska musik som en stor hemmastickad filt runt alltihop. Det här är en film jag kommer se om. Många gånger. Antagligen.

Steffo och jag pratar mer om den här filmen i avsnitt 128 av Snacka om film. Du kan lyssna här om du vill. (Avsnittet släpps kl 00:05 torsdagen den 15/2)

{ 0 comments }

DETROIT

12 februari, 2018

Jag har en son som inte gärna tittar på film annat om det är någon ”viktig”. Han vill lära sig nåt, inte se film som lättsam underhållning. Han är helt enkelt en del av TV-serie-och-spel-generationen som är en anings mer picky än vi 70-talister som silar skitfilmer som flugor mellan framtänderna. Jag kan gilla hans inställning även om det kräver en hel del av mig för att få sällskap av honom på bion eller  i soffan.

När jag såg att Detroit fanns att hyra på Itunes gjorde jag det trots att klockan var 22:30 en helt vanlig tisdag. Föga genomtänkt kanske eftersom filmen var 140 minuter lång men det var inte direkt svårt att locka ut sonen från rummet (och youtube-tittande) när jag beskrev filmen som ”en såndär viktig, sån som du gillar, som handlar om något som hänt på riktigt”. För det är precis det Detroit gör. Filmen handlar om upploppen som skedde mellan svarta medborgare och polisen i Detroit  1967.

Det finns i mina ögon bara två nu levande regissörer som skulle kunna göra en riktigt bra film om detta: Steven Spielberg och Kathryn Bigelow. Hade det varit Spielberg kanske filmen hade gått längre än ett par veckor i Stockholm på nån mikrosalong på Heron City men nu var det Kathryn Bigelow och filmen störtade liksom i backen redan innan den fick en chans att flyga. Med facit i hand känner jag att det är SÅ synd. Detroit är nämligen en riktig håll-käften-film.

Manuset är baserat på fakta och av vad jag kunnat läsa mig till fakta allena och Bigelow har använt sig av samma manusförfattare som till The Hurt Locker och Zero Dark Thirty: Mark Boal. Han har verkligen lyckats skriva ett engagerande manus trots att det i långa stunder är rent kliniskt beskrivande. Vi vet ingenting om huvudkaraktärerna, vi får ingen backstory, vi kastas in i hetluften som små drönare och där håller Bigelow oss kvar med fucking järnhand ända till eftertexterna rullar.

Klockan är sent, sjukt sent för en vanlig vardag men jag och min son sitter tysta och utbrister svordomar. Sakta. Nästan kontemplatoriskt. Fy fan för människor alltså. Fy fan.

Det finns historier som måste berättas och även om det ibland tar emot att se filmer som denna för att det ÄR jobbigt och det ÄR inte ett dugg underhållande och man mår piss och det är kolsvart och överjävligt så MÅSTE man ibland. Det är ens förbannade skyldighet som människa kan jag tycka.

You choose to engage or not to engage. I want to engage.” Det är Katheryn Bigelows egna ord. Jag kan inte göra annat än att säga att hon har helt rätt – och hon att hon gör det så jävla bra. Igen.

Mitt betyg:

Snart 19-åriga sonens betyg:

{ 0 comments }

Till alla er som sitter på händerna i väntan på att det ska bli onsdag och The Shape of Water har premiär, här kommer en annan film av mästaren Guillermo del Toro. För visst ÄR han väl en mästare? Det coola med honom är att han banne mig var en mästare redan när han 1993 gjorde sin allra första film, den som alltså är dagens skräckis: Cronos.

Med endast ett par kortfilmer och några TV-serieavsnitt i regissörsryggsäcken smackar han alltså till och gör Cronos, en film som till det yttre är så snygg att regissörer som varit aktiva ett helt liv inte skulle få ihop det. Manusmässigt finns det kanske en del att slipa på men som helhet är jag väldigt imponerad. Den valdes till och med ut som Mexicos oscarsbidrag det året men kom inte vidare till dom sista utvalda fem som hade chans på en riktig Oscar för Bästa utländska film.

I korta drag handlar filmen om en liten pryl som uppfanns av en alkemisk i mitten på 1500-talet, nåt som ser ut som ett ägg och som ger evigt liv. 1937 kollapsar en byggnad och i detta hus bor – fortfarande – samma alkemist (ja, han levde fram tills nu). Att det hittades mängder med människoblod från lik i källaren tystades ner.

Vi hoppar fram till lite mer nutid och antikhandlaren Jesús Gris (Frederico Luppi) upptäcker ett litet mekaniskt ägg insmuget i hålrummet i en statyett, ett ägg som har en sisådär 450 år på nacken. Han pillar på den och vips ”vaknar den till liv”. Den beter sig som en spindel med ben som vecklas ut och liksom hugger tag i honom, trycker sig ner i skinnet tills det börjar blöda. Han gör inte så stort väsen av detta men märker snart att hans gamla kropp känns yngre. Håret växer och blir tjockare och hans libido ökar. Men det är nåt med blod som plötsligt blir väldigt intressant. Det är som att han behöver det.

del Toros genom åren rätt frekventa samarbete med Ron Perlman började redan i denna film där han spelar Angel de la Guardia, en amerikansk avig…man. Jag tycker det är svårt att tycka om Ron Perlman även om han ofta gör ett bra jobb, han är liksom så jäkla grottmanskantig. Rollen som Hellboy känns som handen i handsken för honom men det mesta annat skaver en smula, i alla fall för mig. Jag tror att jag hade gillat filmen ännu lite mer med någon annan skådis i den rollen.

Cronos har en bra stämning, ett skönt tempo och snygga effekter och även om fyran inte är superstark så är det långt mycket bättre än en medeltrea i denna genre. Se den om du får chansen, om inte annat så för att förstå var Guillermo del Toros filmiska resa började en gång.

Min recension av The Shape of Water kommer på tisdag. Fler skräckfilmer i temat kan du läsa om här.

{ 2 comments }

THE DISASTER ARTIST

10 februari, 2018

 

För femton år sedan kom The Room, filmen som kallas ”The Citizen Kane of bad movies”. Det är en film som bland alla tusentals filmer jag sett sticker ut som det kanske sämsta av alla sämsta, den är så dålig att den är obehaglig. Den får mig att vilja vrida mig ut och in, sådär som en daggmask på en engångsgrill.

Filmens skapare, Tommy Wiseau, har en utstrålning som gör mig nervsjuk. Usch alltså. Han kan inte förklaras, han måste upplevas. Så när det kom till allmänhetens kännedom att James Franco skulle göra en film om honom och om tillkomsten av The Room OCH dessutom spela huvudrollen som Tommy Wiseau himself, ja då undrade jag hur påtänd han egentligen var när den idén kläcktes. Och nu med facit i hand kan jag känna att hur påtänd han än var så wow James, wow bara WOW! Applåder och visslingar, fy fan vad du är värd det!

Att göra en film som The Disaster Artist utan att driva med människorna som gestaltas, utan att upphöja The Room till något det inte är och inte heller sänka filmen till något som alla fans av The Room inte känner igen, det är fingertoppskänsla vi pratar om här. Tommy Wiseau är en hemlig man som ingen vet speciellt mycket om och James Franco har tagit all fakta och gjort den till sin. Han har dessutom gjort Tommys utseende till sitt eget på ett remarkabelt porträttlikt vis, det är otäckt nästan.

Att se den här filmen var den stora höjdpunkten för mig på Stockholm Filmdagar. En nästan fullsatt salong av filmälskande människor där ingen egentligen visste vad som väntade, det var härligt och jag tror vi var många som charmades TOTALT av detta. Filmen är nämligen så galen och så rolig att det inte går att värja sig. Jag kunde i alla fall inte det. Jag njöt så jävla mycket!

Jag tror att filmen tjänar på att man sett The Room innan, jag tror också att The Room tjänar på att man sett The Disaster Artist för man blir banne mig sugen på att se om den nu. Jag ska se till att det suget lägger sig, det ska jag, för aldrig att jag vill genomlida denna anskrämliga film igen MEN The Disaster Artist kommer jag garanterat se om både en och två gånger. Och kanske, kanske, att betyget dessutom kommer höjas vid en omtitt. Det är nämligen nära en fullpoängare redan nu.

{ 1 comment }

Fredagsfemman #314

9 februari, 2018

5. Uppdatering om Monica Z

Nej, det gick inge vidare det här. Precis som jag skrev förra veckan så tänkte jag alltså se om Monica Z (när den fanns på SVTPlay), ge den en chans till eftersom den inte föll mig i smaken när jag såg den på bio. Jag borde ju gilla den. Borde. Men det är nåt med filmen som skaver för mig. Jag känner aldrig att jag kommer nära Monica Zetterlund, hon känns…iskall. Det går inte. Betyget 2/5 får helt enkelt vara kvar för i min värld är det helt korrekt. Den är inte bättre än så. Oklanderlig scenografi såklart, jättebra skådespelare, Edda är ljuvlig men känslan i filmen är inte ett dugg mysigare än kolsyreis.

.

.

.

4.  Comedians in cars getting coffee

Så nu har då äntligen Jerry Seinfelds trevliga fika-och-chit-chat-tv-serie kommit till Netflix. Trevlig är verkligen rätt ord för detta kan jag tycka för trots att gräddan av den amerikanska humoreliten sitter där bredvid honom i bilen (och vid cafébordet) så är det sällan det grävs djupare ner i gästernas liv än vad tungan kan snappa upp i en muffinsfrosting. Det är sååååå synd tycker jag för dom här kvartarna är mysiga. Närbilder på kaffemaskiner i arbete och coola bilar och skratt. Men, som sagt, inte så mycket mer än så.

.

.

.

3. Den döende detektiven

Jag är antagligen sist på bollen men jag har hängt en del på SVTPlay på kvällarna och återigen var slumpen framme. Jag klickade på Rolf Lassgård-polisserien Den döende detektiven och fastnade. Blott tre avsnitt, snabbt och enkelt genomtittat och rätt trevligt faktiskt. Helena af Sandeberg och Henrik Norlén var liksom gräddet på moset, Lassgård är Lassgård.

.

.

.

2. Om  du har tappat tron på mänskligheten, här är en timme som ger dig framtidstro (och en och annan tår i ögat)

David Letterman är tillbaka med vitt tomteskägg och allt och den här gången är han utan husband och på Netflix. I det första samtalet har han bjudit in världens kanske med likeable man någonsin: Barack Obama. Det är ett samtal om det som varit, det som är och det som kommit samt en hel del funderingar kring den ”nuvarande administrationen” i USA och hela tiden sitter jag och tänker: ”Barack Obama finns på jorden. Han finns. Det finns fler som han. Alla är inte och kan inte vara vansinniga idioter”. Klicka in på My next guest with David Letterman och förbered dig på en av TV-världens kanske mysigaste timmar någonsin.

.

.

.

1. Johan Glans. Vilken kung!

I onsdags såg jag Johan Glans live för första gången. Herremingudochhanstossigadrängar vad rolig han var! Och är. Och vad intressant det är att han är så icke existerande på sociala medier. Det känns nästan lite….fräscht. Inte en massa reklam överallt, inte en massa retweetande av fina recensioner. Han bara är. Dyker upp, levererar, ger oss i publiken kramp tamejfan i hela kroppen och sen lämnar han byggnaden och vi undrar vad som hände. Dessutom måste jag erkänna att det var befriande skönt att – för en gångs skull – njuta av humor som inte har det minsta med politik eller religion att göra. Ibland behöver man det – också.

.

.

{ 4 comments }

DÅ är vi tillbaka igen! Tjohejsan hoppsan!

Veckans avsnitt är ett lite mer vanligt sådant än förra veckan. Således inget tema eller nåt sånt. Vi listar BRA filmer med homosexuella huvudrollsinnehavare, jag har varit på bio och sett Michael Hanekes nya film Happy End, Steffo har kollat in Michael Keaton i American Assassins och gemensamt har vi kollat in James Francos magnum opus: The Disaster Artist.

Dessutom, fånar som spånar får oss att spåna om en filmgenre som först verkade smal men blev bredare och större ju mer vi gafflade om den. Och vi tipsar om TV-serier, det begynnande olympiska spelet och ett samtal på Netflix som inte går av för hackor.

Välkommen in i avsnitt 127!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

HAPPY END

7 februari, 2018

Den filmen jag var mest säker på att jag ville se på hela Stockholm Filmdagar var Michael Hanekes nya film Happy End. Säga vad man vill om gubben Haneke, alla hans filmer är kanske inte superbra men dom är alltid intressanta.

Han har liksom en baktanke med allt han gör även om jag ärligt talat kan säga att jag inte alltid förstår vad han vill berätta. Filmer som Funny Games, Bennys video, Dolt hot, Amour, Det vita bandet, Den sjunde kontinenten, Vargens tid och Pianisten skojar man inte bort även om dom betygsmässigt fyller ut hela skalan från 1 till 5.

Nåja.

Happy End var det ja.

Här återanvänder Haneke en av sina favoritskådespelare, bäckengångaren* Isabelle Huppert (Pianisten, Amour och Vargens tid) och blandar in 87-årige Jean-Louis Trintignant (från Amour) i leken ihop med en drös andra skådespelare av diverse nationaliteter. Toby Jones till exempel. Han har inte ett korrekt doserat skallben direkt. Fy fan för mig som retar upp mig på småsaker som denna när det egentligen ska skrivas om filmen men TOBY JONES HUVUD ÄR INGEN SMÅSAK! Det är en STOR SAK.

Det finns så mycket som irriterar mig med Happy End att jag knappt vet var jag ska börja. Kanske med att jag blev innehavare av det svenska rekordet i snabbsömn på bio när jag såg filmen. Den otroooligt sega inledningen ihop med att jag för första gången på 1,5 månad satt ner på dagtid i en skön fåtölj med avstängd mobil, mätt, nöjd och avslappnad gjorde att jag somnade blixtsnabbt – och skönt var det också! När jag vaknade trodde jag att jag hade sovit bort halva filmen men till min förvåning – och förbannelse – kan det inte ha varit mer än en kvart. Det var SÅ mycket skitfilm kvar, den tog liksom aldrig slut.

Folk vred på sig i salongen, några gick, andra fipplade med mobilerna, blundade och suckade så går jag efter den samlade känslan i rummet var det fler än jag som hade brutalt tråkigt under visningen. Det stora problemet med Happy End är nämligen att den är så satans spretig. Det är så många trådar och samtliga trådar berättas extremt sakta i väldigt fula scener med jobbigt kameraarbete. Att titta när farfar Georges (Trintignant) ska hasa sig fram i rullstol på en trottoar och han rullar längst bak i bild med en trafikerad gata mellan honom och kameran, alltså det känns urtypiskt Haneke men det är SÅ IRRITERANDE att beskåda minut efter minut efter minut. Och det är MÅNGA och LÅNGA såna scener i filmen. Obegripligheter. Och jag orkade liksom inte med denna psykiska misär-flum-men-samtidigt-diskbänksrealistiska-men-i-överklassmiljö. Jag orkade inte. Jag orkade inte då och jag orkar inte nu.

Filmen är piss MEN inte helt rätt igenom. Det finns vissa scener som glänser upp detta tragiska mörker och som gör att filmen klarar sig från det allra lägsta betyget men oj oj oooooj det är nära.

Jojjenito har också skrivit om den här filmen. Och Sofia.

(* ordet bäckengångare kanske behöver en förklaring? Det finns passgångare, diagonalgångare och bäckengångare. Bäckengångare går precis som ordet säger, med bäckenet först. Den mest kända bäckengångaren är just Isabelle Huppert. Kanske är hon även ensam om detta? Jag har i alla fall inte uppmärksammat fler. Kommer du på någon mer? Mejla ditt förslag till bäckengångare@fiffisfilmtajm.se)

{ 3 comments }

A BIGGER SPLASH

6 februari, 2018

Om du, liksom jag, känner ett tomrum efter den fysiska italienska världen man fick en munsbit av i filmen Call me by your name, här kommer en räddning!

A Bigger Splash är en film jag tänkt se säkert tjugo gånger sedan den kom, den förhandsvisades på Malmö Filmdagar (och jag valde bort den), den gick på bio (jag funderade inte ens på att se den), den släpptes på Itunes (jag uppmärksammade det men kom inte ens i närheten av att klicka på ”hyr”) och när den släpptes på C More flimrade den förbi som en såndär film jag antagligen aldrig kommer se.

Sen såg jag Call me by your name. Det är en film som växer och växer och växer i mitt huvud. Jag tänker på den väldigt ofta, får en längtan efter en semesterweekend på den italienska landsbygden där jag kan gå och känna på handgjorda kakelplattor och krama mogen frukt mellan händerna. Och DÅ slog det mig som med en metallisk stekspade över pannan: A Bigger Splash! Det är ju samma regissör! Luca Guadagnino! Italien! Sol! Hud! Mänskliga köttiga relationer! Mat! Känslor! Nakenbad i ljumna pooler!

Luca Guadagnino måste vara världens bästa TAKTILA regissör. Ingen kan på samma sätt som han filmiskt beskriva känslan av YTOR. Det där lite grova mönstrade tyget som används på utemöbler, känslan i fingrarna när man klipper någons hår, av tunna bomullskläder mot semesterledig hud, sex mot en sträv poolkant, stoppa ner fingrarna i en drink full med krossad is, blöta badkläder, blöta trädetaljer, panerad mat, att skära i rå fisk med vass kniv. Exemplen kan radas upp som ett pärlband och jag tror att alla som sett någon av dessa två filmer vet exakt vad jag menar.

Om Armie Hammer var levnadsglad spillevink i Call me by your name så är det ingenting mot Ralph Fiennes rollfigur Harry Hawkes i dagens film. Han är energisk, han är fysisk, han är glad. Han är fan underbar!

Harry åker på spontanbesök tillsammans med sin dotter Penelope (Dakota Johnson) till en liten italiensk by där vännerna Paul (Matthias Schoenaerts) och Marianne (Tilda Swinton) har gömt sig för omvärlden. Marianne är en stor artist som genomgått rehab och behöver vara knäpptyst på grund av problem med rösten. Paul och Marianne har ett till synes passionerat förhållande till varandra men när Paul får frågan från Harry om han är lycklig slingrar han sig alltid. Nånting har hänt och skrapar man lite på ytan är inte allt som man först tror. No more spoilers.

Jag tror att vissa filmer kommer till en i exakt rätt tid, precis på samma sätt som vissa personer kan göra. Man ska inte snabba på saker, tvinga sig på filmer som inte vill bli sedda, inte se filmer som inte lockar alls. Det blir sällan bra. A Bigger Splash låg och väntade på mig som en snok i solen och när jag minst anade det väste den ”Se mig! Se mig NUU!” och jag lyssnade. Vilken jättejättebra film! Men om jag ska ge ETT tips för att på riktigt förstå sig på den här filmen, se Call me by your name först. Luca Guadagnino har hittat en plats i filmvärlden där ingen annan regissör befinner sig. Antingen älskar man det eller så….gör man det antagligen inte.

Den här filmen finns att se på C More men endast till 28 februari och där finns det MASSOR med andra bra filmer att se – också.  Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

 

{ 6 comments }