FILMÅRET 1979

24 april, 2017

Jahopp, då står det klart att ett nej inte alltid är ett nej, i alla fall inte i min bloggvärld. Eller kanske snarare, att säga definitivt nej till nåt är alltid dumt. Man kan ju ångra sig. Och ångra mig är precis vad jag har gjort nu.

När mina bloggkamrater sa hejdå till 80-talet och började lista åren på 70-talet sa jag tack för mig i tron att jag inte hade så mycket att komma med, att mitt filmiska minnesbibliotek under detta årtionde kanske inte var så mycket att förlita sig på. Nu har jag dock tänkt om. Jag har ju sett en hel drös med filmer från 70-talet och det finns ingen anledning för mig att inte försöka mig på att lista även dessa år.

Så. Nu kör jag. Baklänges som vanligt. I förhoppning om att hinna ikapp mina bloggkamrater tills 1975 ska listas (dom är klara med 1977 och 76 kommer 3 maj…jag hinner inte till dess). Meeeeeen hey ho, let´s go. In i dimman!

10. Ett Herrans Liv
(Life of Brian, Regi: Terry Jones)
Som ett icke-fan till Monty Python-gänget var jag skeptisk när jag tog mig an denna film men SOM jag skrattade. Vilket tankeväckande lyckopiller!

.

.

9. The Brood
(Regi: David Cronenberg)
Jag har verkligen en sweetspot för David Cronenbergs tidigare alster hur konstiga dom än är. För konstigt ÄR det. Och köttigt!

.

.

8. Jag är med barn
(Regi: Lasse Hallström)
Lasse Hallström fick idén till den här filmen är hans fru väntade sonen Johan men i filmen är det Bosse (Magnus Härenstam) och Lena (Anki Lidén) som ska bli föräldrar. Med förhinder. Men inga over-the-top-förhinder utan mer vardagskomik with a little twist. Mysigt och kul!

.

.

7. Kinasyndromet
(The China Syndrome, Regi: James Bridges)
Kärnkraftsdrama när det är som allra mest 70-tal och därmed också som allra BÄST. Jane Fonda och Michael Douglas är banne mig en oslagbar duo.

.

.

6. Apocalypse Now
(Apocalypse, Regi: Francis Ford Coppola)
En krigsfilmsklassiker, inget snack om den saken. Marlon Brando, Dennis Hopper, Martin Sheen, Robert Duvall…det är män i långa rader som är skitduktiga framför kameran och en bakom som inte är så pjåkig han heller.

.

.

5. Huset som Gud glömde
(The Amityville Horror, Regi: Stuart Rosenberg)
Det här var en av skräckfilmerna jag såg när jag var alldeles för liten. Självklart skrämde den skiten ur mig och lika självklart har den en plats på listan. Filmer man aldrig glömmer har ofta det.

.

.

4. Rocky II
(Regi: Sylvester Stallone)
Uppföljaren till den fantastiska Rocky är inte tokig alls. Relationen mellan Rocky och Adrian fördjupas och dom får en liten kiddo. Fint.

.

.

3. Manhattan
(Regi: Woody Allen)
New York i svartvitt i kombination med Woody Allen – hur kan detta INTE bli bra? Lägg dessutom till Mariel Hemingway, Diane Keaton och Meryl Streep så blir det ännu fler plus (även om jag inte tycker att detta är någon av Woodys absolut bästa filmer)

.

.


2. Kramer mot Kramer
(Kramer vs. Kramer, Regi: Robert Benton)
Alltså, det här är en sån JÄVLA bra film! Det är en film som alla föräldrar oavsett ålder borde se! Den gör ont i hela magen men vad gör det? Vem har sagt att filmtittande bara ska vara mys?

.

.

1. Alien
(Regi: Ridley Scott )
En. Helt. Perfekt. Film.

.

.
Flera av mina filmbloggarvänner har som sagt redan publicerat sina 1979-listor och här är länkar till dessa:

Henke
Christian
Mikael
Jojje
Johan
Steffo
Jimmy

{ 0 comments }

Just som jag på riktigt trodde att Tim Burton tappat det helt som regissör kommer han med en film som fullständigt blåser mig av stolen. Eller fåtöljen. Eller vardagsrumssoffan.

Det här är en film som på ytan känns som något vilken ungdomsäventyrsfilm-med-fantasyinslag-och-så-mycket-cgi-att-man-vill-spy men ACK så fel det är. Eller rättare sagt, det ÄR inte fel MEN man spyr inte. Snarare tänker ”men HERREGUD vad ÄR det här, det här är ju JÄTTELÄSKIGT för kids, vilka är målgruppen egentligen, det här blir ju superknasigt.”

Men filmen BRA. Den är SKITBRA. Och Eva Green som jag annars brukar avsky som pesten med dom där stora ko-ögonen hon är som klippt och skuren i den här rollen. Verkligen. Jag är inte ironisk nu. Asa Butterfield som spelar yngligen, den ”manlige” huvudrollen, är filmens svagaste kort och han är tyvärr med lite för mycket i filmen för att jag ska känna mig riktigt bekväm. MEN egentligen är det skitisamma för det här är dom spännande effekterna och dom kreativa scenlösningarnas film och framförallt är det den där härliga känslan av att man aldrig riktigt vet vad man kommer att få se. Fan, jag älskar den grejen! Som att det finns en liten söt flicka som har värsta käften med huggtänder i nacken, sånt är härligt att se, speciellt när man inte är beredd.

Filmen är baserad på en roman med samma namn skriven av Ransom Riggs, vilken är den första av tre böcker om Miss Peregrines där bok två heter Hollow City (eller ”Spökstaden: andra boken om Miss Peregrines besynnerliga barn” på svenska) och den tredje Library of Souls (”Själarnas bibliotek”). Det jag självklart hoppas på är att det även kommer fler filmer. Det vore smutt. Rent finemangs faktiskt. Och jag hoppas att Tim Burton håller i takt-och-trumpinnen även i fortsättningen för denna typ av film behärskar han verkligen – så länge han håller Helena Bonham Carter och Johnny Depp långt från inspelningsplatsen.

{ 2 comments }

THE AUTOPSY OF JANE DOE

22 april, 2017

Om man både regisserar och skriver manus till en film som Trolljägaren, då kommer man få göra fler filmer. Garanterat. Norrmannen André Øvredal har härmed bevisat att min tes var rätt eftersom han är mannen bakom just Trolljägaren och nu har han fått regissera en engelskspråkig lite-mera-storfilm, kanske?

The autopsy of Jane Doe är i alla fall en storfilm om man ser till kroppsliga effekter. Den handlar om en pappa (Brian Cox) och hans son (Emile Hirsch) som arbetar som obducent respektive assistent till obducenten. En dag ligger en död ung kvinna på metallbordet framför dom. Polisen behöver veta hur hon dog och ja, det behöver obducentteamet också kan man säga för ju mer dom skär, gräver, sågar och mikroskopanalyserar desto oklokare blir dom. Den okända kvinnans kropp beter sig helt annorlunda mot hur en kropp SKA göra och frågetecknen hopar sig. Att radion byter kanal mitt i alltihop är en annan sak. Eller….är det?

Det här är inte en film för kräsmagade. Det här är inte en film för någon som får kväljningar av att se innanmätet på en människa, öppna hjärnor, knivar som skär i organ, blod som rinner, brännskador, avkapade tungor och det mesta annat i den ”häraden”. Jag får känslan av att filmen är ganska autentisk när det kommer till just obducerandet, även om historien i sig kanske inte är så verklighetstrogen. Eller jag HOPPAS att den inte är det för den ÄR ruggig.

Jag tycker den här filmen funkar utmärkt som ”bruksskräckis”. Den gör sitt jobb. När lamporna slocknar på bårhuset får jag riktiga ilningar längs ryggraden och olustkänslorna sitter i från filmens början till slut. Betygsmässigt hamnar filmen på en mycket stark trea. Får jag för mig att se om filmen är det fullt möjligt att betyget höjs men jag lägger in en brasklapp här då det kan dröja innan jag vill se Jane Doe igen. Det kan dröja länge. Det är å andra sidan ett BRA betyg i sammanhanget.

I avsnitt 85 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här lilla rysliga godsaken. Lissna.

{ 4 comments }

Fredagsfemman #272

21 april, 2017

5. Rian Johnson

Det här är snubben som kommer vara på allas läppar när julen börjar närma sig. Det är nämligen han som både har skrivit manus OCH regisserat nästa del i Star Wars-sagan: Star Wars: The Last Jedi som får svensk biopremiär 17 december. Med filmer som Brick, The Brothers Bloom och Looper i bagaget så kan jag inte säga att hans namn allena gör att min puls stiger i Star Wars-sammahang men just därför kanske det kan bli bra?

.

.

.

4. Bulken!

Min gudson kallar honom för det. Bulken. Asbra ord tycker jag. Passande. Coolt. Han är ju det. Bulkig. Och hulkig. Och bäst!

.

.

.

.

3. Hej då Hannah, Marnie, Jessa, Adam, Shoshanna, Ray och Elijah!

Nu är TV-serien Girls slut och jag måste säga att sista säsongen fick en vändning som känns lika överraskande som självklar som perfekt. Det är klart serien skulle sluta som den gjorde. Och jag måste säga att det är coolt att ha följt en serie där ingen av rollfigurerna egentligen är enkel att tycka om. Alla är udda och svåra och egocentriska och jag skulle inte klara av att ha en enda av dom som vän mer än max en vecka men det är den känslan som får mig att känna att jag faktiskt LÄRT MIG NÅT av att titta på serien. Det finns folk av alla sorter och alla är vi helt okej på nåt vis.

.

.

.

2. Förälskad i Rom

Ja precis Förälskad i Rom. I avdelningen huvudstadsromcoms måste ju denna film tjongas upp på listan. Betydligt mysigare film än jag mindes den som. Jesse Eisenberg är nästan lika bra här som han var i Café Society. Och Penelope Cruz är ju härlig. Och Ellen Page! Och Alec Baldwin är med (precis som förra veckan). Härlig stad det där, Rom.

.

.

.

1. Big Little Lies

Sådärja. Nu har även jag sett den, snackisserien på HBO, den där med Reese Witherspoon, Nicole Kidman, Shailene Woodley, Laura Dern, Alexander Skarsgård och Adam Scott. Bland annat. Den där som är regisserad av Jean-Marc Vallé, precis, höjdarregissören som gjorde Texas Buyers Club, Wild och Demolition. Och ja jävlar va bra den var. Vilken precis lagom lång serie också! Sju avsnitt a ca 50 minuter. Precis. Lagom. Lång. Och bra. Sa jag att den var BRA? Det gjorde jag va?

.

.

{ 6 comments }

En av oss är poddare på vift i ett varmare land och en är det inte men det hindrar inte oss från att smacka ut ännu ett avsnitt av Snacka om film. Idag med sköna filmiska syskonpar, en viss Miss Peregrine, Daniel Espinosas rymdthriller Life och en obduktion av Jane Doe. Sen pratar vi lite om nya Star Wars-trailern, Steffo redovisar sitt True Detective 3-uppdrag och filmrouletten tar oss till andra sidan jorden.

Det blev lite hit och lite dit och runt en liten bit helt enkelt. Hoppas du gillar det.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

A THOUSAND WORDS

19 april, 2017

Hur skulle du uttrycka dig om du visste att du bara hade ett visst antal ord kvar att säga och när dom orden var slut skulle du dö?

Tänk på saken.

Tänk riktigt ordentligt på saken.

Exakt.

Visst får man direkt tanken att man vill förflytta den idén till Twitter?

I filmen A thousand words är det den snabbpratade komikern-som-hade-sin-peak-på-80-talet Eddie Murphy som behöver brottas med det här dilemmat. Han som gjort sig en grej av munlädret, som ordbajsar som om det inte fanns en morgondag. Perfekt att casta honom som bokagenten Jack McCall alltså.

Det mest intressanta med filmen är att den byter riktning helt efter typ halva filmen och blir något annat än den flamskomedi man kanske trodde till en början att den skulle bli. Inte såååå pjåkig men högre betyg än en stark tvåa blir det tyvärr inte.

{ 0 comments }

Dagens duo: FRANK & LOLA

18 april, 2017

Attans alltså. Man läser idel lovord om en film, man är förtjust i Michael Shannon i alla roller han gör och samtidigt är man inte så värst begeistrad i skribenter som frekvent använder man i text istället för att skriva jag.

Frank & Lola är en såndär film som gjorde mig genomglad när jag hittade den. Imogen Poots och Michael Shannon i en och samma film, en spännande duo, ett filmpar man inte sett förut, det kändes spännande och fräscht. Att Michael Nyqvist och Justin Long dyker upp i biroller samt en sjukt plastikopererad Rosanna Arquette gör inte mycket för att höja filmen, det är mer ett faktum. Dom är där. Ja det är dom. Punkt.

Frank (Shannon) lever och verkar i Las Vegas och där träffar han på Lola (Poots), en kvinna som verkar ha ett ganska mörkt och rörigt förflutet. Frank blir väldigt förälskad i Lola och Lola berättar historier om sina ex för Frank och då speciellt en man som verkar ha gjort Lola illa. Frank blir som besatt av denne man och en kärlekshistoria som kantas av svartsjuka och svek tar sin början.

I andra filmer på detta tema kan det vara rätt enkelt att bli känslomässigt engagerad, när jag känner att jag tror på kärlekshistorien och ser i dom båda vad dom ser hos varandra. Men här…nada. Filmjäveln är iskall och kemin mellan Shannon och Poots är rent skrattretande icke-existerande. Hur kan man göra en film som blir så fel? Jag fattar verkligen inte. NÅN måste ju ha sett att det inte funkade, att det sprakade noll och ingenting mellan Frank och Lola? Nähäpp, inte då. Inte nån enda. Så då får jag bli ”nån”, för det här är verkligen inte bra på en fläck.

Jo. Michael Shannon är bra. Men att vara det alldeles allena bland andra skådespelare hjälper inte filmen så värst mycket. Tyvärr.

Som duo är Frank och Lola som två isbitar som samsas i ett glas utan att klirra i varken glasets kanter eller varandra. En etta alltså. Kan inte bli mer än så.

 

 

 

Nästa tisdag kör jag på med en annan duo. Kanske blir det bättre lycka då?

{ 2 comments }

WHY HIM

17 april, 2017

Why him? Varför just han?

Varför väljer den söta lilla intelligenta Stephanie Fleming (Zoey Deutch) att vara tillsammans med den coola knastatuerade livsbejakande dataspelsmiljonären Laird Mayhew (James Franco)? Stephanies pappa Ned (Bryan Cranston) fattar ingenting. Han tycker Laird är hemsk. Annorlunda, utåtagerande, säkerligen missbrukare, lögnare och galenpanna. Han vill nånting bättre för sin fina dotter. Kanske vill han att dottern ska hitta någon mer lik honom själv så att dotterns framtid kommer gå i rakt nedstigande led till frun Barb (Megan Mullally)? För hon verkar ju ha kul? Ned själv är ju ett under av utstrålning, glädje, fysiska aktiviteter och kreativa idéer?

Ja jag är både ironisk och lite hånfull nu. Ned är nämligen ingen direkt skön farbror. Han känns som värsta sortens stela beigea traditionalist och jag förstår helt och fullt varför Stephanie försöker rebella mot honom och hela familjeprylen.

Det vankas jul och Laird bjuder in till firande i sitt extremt stora och lyxiga hus och Lairds egen baktanke är att fria till Stephanie. Kan det gå annat än åt helsefyr när det första Laird gör är att visa en nygjord tatuering på ryggen föreställande familjen Flemings julkort?

Mina förväntningar på den här filmen var beyond låga kan jag säga. James Franco är ingen favvis, Bryan Cranston tycker jag sällan är någon wow-upplevelse på vita duken och dom kvinnliga skådespelarna hade jag ingen större koll på. Kanske just därför blev den här tittningen en rätt angenäm upplevelse och framförallt är det Bryan Cranston som växte REJÄLT i mina ögon. Han spelar sin roll med skön trovärdighet utan att en enda gång spela över.

Franco är Franco, han känns som en pårökt gamer  (gejmer) både privat och på film och gör inte bort sig han heller här även om det ser bra fånigt ut att alla hans tatueringar är typ 80-tals-stencil-lila.

Som helhet tycker jag Why him är en helt okej komedi även om den precis lika gärna hade kunnat heta Why her? För vad Laird ser hos Stephanie är lika höljt i dunkel som vad Ned inte ser hos Laird.

Jag fick den här filmen som Uppdrag i ett avsnitt av Snacka om film (83). Steffo vet vad jag tycker om James Franco och hade säkert sina aningar om att jag skulle såga filmen jäms med fotknölarna men så blev alltså inte fallet. Så kan det gå.

 

{ 0 comments }

FAST & FURIOUS 8 (IMAX)

16 april, 2017

Fast & Furious 8 eller The fate of the furious, oavsett titel så är det här den ÅTTONDE delen i franschisesagan vars primära mål är att krascha så många bilar som möjligt på kortast möjliga tid till ball musik och guppande rumpor.

Jag är inget hardcorefan av filmerna egentligen MEN jag ÄLSKAR den sjunde filmen så jävla otippat mycket. Det var en superhärlig upplevelse att se den med alla over-the-top-actionscener som fick mig att sitta på biofåtöljskanten och göra raketen med händer och fötter.

Efter att ha sett trailern till film nummer åtta ett antal gånger samt följt inspelningen via Dwayne Johnsons Instagram fanns det ingenting som tydde på att denna film skulle göra mig besviken. En biljakt med fucking UBÅT! Hallå, kom igen, man smäller ju aaaaav!!

Jag skulle ljuga om jag sa att pulsen inte var högre än vanligt när jag satt på min favoritplats i IMAX-salongen i Solna. Det var pressvisningsdags, jag hade en stor Starbucks-kaffe med mig och kände uppriktig glädje över att kunna känna mig bio-pepp bara dagar efter terrordådet på Drottninggatan. Så filmen börjar och filmen pågår och efter tre fjärdedelar tänker jag att njääää, det HÄR var väl inte så vidarevärst kul va? Det är nåt så inihelvete dumt bara. Actionscener som är så välkoreograferade och påkostade att det dels gör mig förbannad och dels får mig att längta tillbaka till sjunde filmen som till råga på all over-the-top-action var sååååå läckert snygg! Åttan är inte snygg. Den är mer gritty. Mer ojämn. Mer korkad liksom.

Men.

Men.

Meeeeeeen. Så drar sista halvtimmen igång och med den kommer ståpälsen som ett brev på posten. Fasiken alltså, nu är det plattan-i-mattan-tempo! Nu är det så överdrivna och galna actionsekvenser att jag fnittrar som en skolflicka. Högt också. Haha, jag känner mig som en crazy person. Wohoooooo! Vin kommer flygande och nån surfar på en bildörr och där kommer ubåten – UBÅTEN!!! – och det bara MÖRSAS in en massa svindumma lösningar som ingen jävel tror på och typ ALLA hade varit döda redan i första filmen om dessa bilar och förare hade funkat som vanliga bilar gör. Men ingenting funkar som det ”ska” i Fast & Furious-filmerna, fan, inte ens JAG funkar som jag borde. Jag borde ju hata den här skiten men det går inte, jag gör inte det.

Sista halvtimmen gör att filmen går från en ganska svag tvåa till en trea och det är ju okej MEN det är inget jämfört med sjuan som slutade på en stark fyra hos mig. Regissören F. Gary Gray må vara duktig på det han normalt gör men den här typen av filmer kanske han ska strunta i framöver. Charlize Theron lägger inte två strån i kors för att göra något extra med sina screentimeminuter, dock är hon aldrig någonsin dålig så jag kan inte klaga på henne alls. Det är långt från Mad Max-kvalitéer bara, that´s all I´m saying.

Dwayne Johnson är pumpad och charmig, Vin Diesel fortsätter se lågintelligent ut men det funkar, Jason Statham är cool, Michelle Rodriguez är tyst, samlad och förstående, precis sådär som kvinnor ”ska” vara i filmer som denna. För det är ju så att om man inte lyckas skicka hjärnan på semester så går man mentalt sönder av att se en film som Fast & Furious 8. Om man däremot lyckas (och vill) ge sig själv en hjärndöd paus så är den här filmen kanske precis det man behöver?

{ 2 comments }

THEIR FINEST HOUR

15 april, 2017

Filmen Their Finest fick både ett framflyttat premiärdatum OCH en förlängd titel. Lite osmart kan man tycka eftersom den lätt kan förväxlas med brottarbajsfilmen The Finest Hours som kom för ganska exakt ett år sedan och denna förväxling är synd, Their Finest Hour är nämligen en helt okej film om än en smula otydlig.

London 1940. Det görs propagandafilmer för den brittiska militären som visas som förfilmer på bio. Andra världskriget håller på som värst och det var ett bra sätt – det enda sättet? – att nå ut med riktad information till en stor publik. Propagandaministeriet vill att dessa filmer ska få lite mer av en ”kvinnlig touch” och Catrin Cole (Gemma Arterton) får rollen som ny manusförfattare. Hon ska jobba tillsammans med den stilige Tom Buckley (Sam Claflin) och det går väl sisådär. En sån tur att Catrin har en sån stabil äkta make att luta sig mot därhemma. Hö hö hö.

Grejen med Their Finest Hour är att det är en på ytan oklar film. Den är svåranalyserad. Man vet inte riktigt om man får det man förväntade sig eftersom man inte har någon aning om vad som fanns att förvänta. Och ”man” i det här fallet är självfallet jag, det skulle bara låta betydligt mer självcentrerat om jag skrev jag hela tiden. Så MAN blev en smula överraskad under visningen av denna film eftersom det visade sig att den var riktigt mysig från början till slut.

Gemma Arterton visar för varje film hon är med i att hon är mer än den ”snygg-Gemma” man lätt kunde stämpla henne som efter filmer som Prince of Persia och Hansel & Gretel: Witch Hunter och Bill Nighy lägger en självsäker brittisk mysfarbroraura över hela produktionen. Jag tycker helt enkelt att det här är en BRA film även om jag är tveksam till att man måste se den på bio.

Jag och Sofia såg den här filmen i januari på Stockholm filmdagar. Här är hennes tankar om den.

{ 4 comments }

5. Ledighetskommittén försöker anpassa sig

Det är klart att ledighet måste premieras och ta sig upp på listan. Påskhelgen är kanske årets bästa röda dagar. Vår i luften, FYRA lediga dagar och inga måsten som har med pynt och paketinköp att göra. Man behöver inte ens köpa nya ”festliga” kläder sådär som reklamen gör gällande hela december. Nä nu blire MYS, bara MYS!

.

.

.

4. Nyfikat

Här kommer ännu ett podcasttips för den som söker något lättsamt men ändå finurligt, intelligent och roligt. Nyfikat är en pod med Anders Jansson och Johan Wester aka han-jag-tänker-tvångsgifta-mig-med-i-mitt-nästa-liv. Dom bjuder in en okänd människa på fika samtidigt via samtal och frågor ta reda på vad denne personen jobbar med. Nyfiket och fika alltså. Nyfikat. Häpp. Eller hipp kanske? Hipp hipp?

.

.

.

3. Trettioplus

”Humorserien Trettiplus speglar livet som ofrivilligt vuxen. Att plötsligt bli bakfull på EN öl, lämnas ensam kvar på jobbet när resten vabbar, börja synka barnafödande, hitta peppen inför den hundrade Tinderdejten eller tvingas överleva alla parmiddagar”, det är vad man kan läsa om den här humorserien på SVT. På pricken skulle jag vilja säga. Plus att det är skitroligt OCH igenkänningsfaktorn är BRUTAL. Kolla in alla avsnitten här.

.

.

.

2. I can´t wait för Paris can wait

Är inte Diane Lane och Alec Baldwin den perfekta casten i en ”vuxenmysfilm”? Och är det inte coolt att Eleanor Coppola långfilmsdebuterar som regissör vid 81 års ålder? Hur som helst, när jag kom till jobbet en morgon och det satt en post-it-lapp på min mörka skärm med orden ”KLICKA, DIREKT!” och jag (självklart) klickade direkt och trailern till Paris can wait gick igång – alltså jag förstår min kollegas förtjusning och jag gör high five på den. Den här filmen ser jag VERKLIGEN fram emot. Kan den bli en ny Under Toscanas sol sett i mysfaktor? [Svensk biopremiär 1 september verkar det som]

.

.

.

1. Håkan! Ikväll!

För alla oss som var där och för alla er som inte var det, ikväll visas Abrakadabra – Håkan Hellström på Ullevi 2016 på SVT1. Så bulla upp med ägghalvor, lax och påskmust eller gummilimpa, hushållsost och folköl eller vad tusan makes you happy, det viktiga är att TV:n är påslagen 21.30-23 och att du är redo för att bli blown away av Sveriges mänskligaste musikant och underhållare. Påsken kan inte bli mycket gladare än såhär, med eller utan skumharar!

.

.

 

{ 6 comments }

Poddtorsdag, skärtorsdag, tröttistorsdag. Kär veckodag har många namn, speciellt när kvasten är oljad för att dra till Blåkulla, internet jävlas när vi ska spela in podd och vårtröttheten har satt klorna i oss. Men, ändå, vi kör med full fart in i avsnitt 84 såklart.

Den här veckan har jag varit på bio och sett Fast & Furious 8, Steffo har sett en liten pärla från 2000 vid namn High Fidelity och vi båda har sett Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Underbar titel på svenska. Not.

Jag har försökt klara av mitt Uppdrag som var att se favoriterna (*host*) James Franco och Bryan Cranston i filmen Why him? och jag ger Steffo ett lite snällare uppdrag till nästa vecka. Sen är rouletten tillbaka, vi listar sanna historier som skulle passa i en romcom och jag har fått en DIAGNOS.

Högt och lågt även denna vecka, men inte fullt lika lågt som förra gången. Det kanske är bra?

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

GHOST IN THE SHELL

12 april, 2017

1995 gjordes det en animefilm som heter Ghost in the shell. En film jag såg för fem år sedan och inte minns jättemycket av mer än att jag gillade den (text om den finns här för den nyfikne).

Nu har den alltså gjorts igen men denna gång som en spelfilm och med Scarlett Johansson i plastig naked-suit i huvudrollen, nåt som naturligtvis gör sitt till när man vill få unga män och gamla gubbar att pallra sig iväg till biografen.

1995 års Ghost in the shell var nästintill omöjlig att förstå men den här är aningens enklare. Den har en någorlunda rak story och även om jag inte har originalet i färskt minne så är det flertalet scener som är plagierade rätt av – vilket jag tycker är ett klart plus. Dom har alltså gjort filmen lite mer anpassad för en bredare (?) publik men ändå lyckats behålla animekänslan OCH tagit in en populär vit hollywoodskådis i huvudrollen som japanska Motoko/Mira/Major. I övriga stora roller ser vi dansken Pilou Asbæk, fransyskan Juliette Binoche, amerikanen Michael Pitt (men som nu tydligen heter Michael Carmen Pitt) samt japanen Takeshi Kitano.

Med en budget på 110 000 000 dollar och med endast 24 223 450 inspelade dollar (i USA tom 6 april) anses filmen inte som nån jättehit. Det skulle förvåna mig om den kommer gå med plus i slutändan. Däremot fattar jag att filmen kostat det den gjort för HERREGUUUUUUD va snygg den är! En fröjd för ögat på ALLA de sätt! Stor cred till alla inblandade i scenografin och med efterproduktion framför skärmar).

Musiken är nog annars det som fastnade mest hos mig. Det där elektroniska mys-blippet (som påminner om en sämre variant av Daft Punk´s ikoniska soundtrack till Tron: Legacy) är i sina stunder både kontemplatoriskt och pulshöjande. Kompositörerna Lorne Balfe (The LEGO Batman Movie, 13 hours och Terminator: Genisys mm) och Clint Mansell (Stoker, Black Swan, The Wrestler, Moon mm) har verkligen lyckats!

Det konstiga är att jag tyckte filmen var bra ändå var den sövande och jag slumrade till en stund när musiken var som härligast samtidigt minns jag knappt filmen såhär direkt efteråt. Den satte sig inte. Alls. Kanske beror det på att jag inte kände något för någon av rollfigurerna, jag hade behövt att Scarletts rollfigur presenterats lite mer ingående i början av filmen. För att karaktärsutveckling ska funka måste karaktären ha nån form av startposition. Nu kastades vi egentligen rätt in i filmen och det kan man säkert tycka både bra och dåligt om. Jag tycker lite dåligt.

Det bästa med filmen är dock Scarlett Johansson, när hon med sin docklika perfekta kropp slåss som en ninja och travar sunt som en skogshuggare med stolpig gång och fuktiga ögon. Hur kan man INTE gilla henne?

 

 

.

Det här var april månads filmspanarfilm och här kommer mina filmspanande vänners tankar om filmen:
Sofia
Henke
Carl
Johan
Mackan

{ 7 comments }

 

G.J Echternkamp (Johnny Simmons) vill bli dokumentärfilmare och vad är då bättre, smartare och enklare än att gräva där han står? Hans mamma Cindy (Rene Russo) är nämligen en övervintrad rockgroupie och hans styvfar Frank (Oliver Platt) spelade i gruppen OXO på 80-talet, ett one-hit-wonder-band som levde länge på den enda stora singeln ”Whirly Girl”.

Cindy och Frank har varit gifta i en herrans massa år men både G.J och jag som tittar kliar oss i hårbotten och undrar VARFÖR DÅ? Kanske kan G.J med en rullande filmkamera gräva sig in sina föräldrars liv litegrann och förstå sig på den där dysfunktionella relationen som från början faktiskt var en spirande kärlekshistoria.

Rene Russo är förjäkla bra alltså! Det känns som att hon upplever lite av en revival efter att hon dom senaste åren fått en hel del sköna roller att bita i. Tänk bara på Nightcrawler! Filmmässigt är dagens film ingen som tar sig till historien men den var sevärd under tiden, om än lättglömd.

Som kärlekspar och duo sprakar det kanske inte om Rene Russo och Oliver Platt men å andra sidan, dom två ihop är långt mycket mer trovärdiga än Russo och Robert DeNiro i The Intern…

 

 

.

Det finns många duos att ta sig an i filmvärlden, så pass många att jag bestämde mig för att återvända till ett veckotema jag hade i början av 2016. Vill du se vilka filmduos jag redan skrivit om – klicka här. Nästa tisdag kan du se en ny sådan här på bloggen.

 

{ 0 comments }

SHADE

10 april, 2017

De pengahungriga bedragarna Miller (Gabriel Byrne) och Tiffany (Thandie Newton) slår sig ihop med Tiffanys före detta pojkvän Vernon (Stuart Townsend). De har ett mål att besegra kortlegenden The Dean (Sylvester Stallone). Alla vill spela med honom, men att sitta vid hans bord är inte billigt. Trion rekryterar pokerspelaren Jennings (Jamie Foxx) för att få in snabba pengar, men allt går fel när han är girig och spelar med andras pengar. När de får gangsters efter sig gäller det för kortmaskinen Vernon att vara stadig på handen.

Jahopp. Det var filmen i synopsisversion, alltså inte mina egna ord. Men gillar du någon av skådespelarna i filmen kan det helt klart vara sevärd. Eller äsch, filmen är inte så pjåkig heller faktiskt. Och gillar man kortspel kanske den är kul? Stallone är dock riktigt bra här, han gör mycket av sin relativt lilla roll. Precis som vanligt alltså fast han oftast brukar ha största rollen. Men han är grym i små. Också.

{ 0 comments }