Här är dom! Hela Star Wars-ligan är samlade i en ”julig” specialfilm som gör sitt bästa för att få mig som tittar att spy upp julgröten. Redan i filmens början introduceras vi för Chewbaccas fru Malla, sonen Lumpy samt den åldrade och rätt äckliga pappan Itchy – och detta till sämsta sortens Lilla huset på prärien-musik.

Historien kretsar kring att Han Solo och Chewbacca ska försöka hinna hem till Chewbaccas familj i tid för ”julmys”, eller Life Day eller vad det nu kallas. Grejen är bara den att det är en sån fruktansvärd umpa-lumpa-musik i bakgrunden hela tiden så jag får panik i hela huvudet. Och Luke Skywalker har så mycket kajal att en gothkille med Parkinson skulle ligga i lä.

Efter tio minuter funderar jag på att stänga av men tvingar mig att fortsätta se. Resultatet blev migrän samt några av de lägsta betyg denna blogg skådat.

Alltså FY I HELA HELVETE vad det här är undermåligt, på ALLA fronter!

Orkar. Inte. Mer. Och tror du mig inte, litar du inte på att filmen är SÅ dålig, kolla själv vettja. Den finns på youtube, här är länken men du ser den på egen risk. Kom inte hit och gråt sen när du vill ha din timme liv tillbaka.

Mitt betyg på filmen:

Julkänsla? Skojar du med mig???

 

 

 

.

.

{ 0 comments }

Fredagsfemman #253

9 december, 2016

5. Felicity Jones i rymden

På onsdag smäller det, då är det premiär för Rouge One: A Star Wars Story. Min pepp är sval men jag kommer givetvis att se filmen. Dock kommer jag inte kunna se den på pressvisningen på tisdag som för övrigt hade den längsta lista av vaktinformation/konfiskera mobiler/embargo/lova att inte skriva på sociala medier förrän 14/12 kl 00:01 som jag sett sen Skyfall. Men om jag säger såhär….ju mer embargon och tystnadslöften som filmbolag kräver – ju mindre litar dom på filmens kvalitéer. Det är i alla fall min erfarenhet. En riktigt bra film har allt att tjäna på att recensenter skriver/pratar/buzzar om en film, en dålig…ja…då vågar dom kanske inte chansa? Nåja. Det lär säljas biljetter som smör oavsett vad vi recensenter tycker och tänker.

.

.

.

4. Snart är det Lucia

Ville bara påminna om det ifall nån nu missat det? Dessutom, apropå att vi har så fjuttiga problem i Sverige att vi gör en jättegrej av en reklambild från Åhléns, 2008 fick en bäver i Karlstad vara Lucia utan att internetdrevet gick helt twistat bärsärk. Bävern blev vald med motiveringen: ”Jämställdhetsfrågor är alltid aktuella. Det är viktigt att föra fram dem i alla led. Bara för att någon har fyra tassar, päls och enorma kindpåsar betyder det inte att de är mindre värda än en blond ung vacker flicka. Jag tycker det känns som en självklarhet att man inte ska skilja på gnagare och människor i någon fråga”. Läs mer om bäverlucian här. För övrigt tycker jag att alla som vill vara lucia ska vara det. Klä ut er i nattlinne, lys upp tillvaron för dom runt omkring er, sjung en sång. Behöver det vara svårare än så?

.

.

.

3. Insiativet

Vanligt fölk som leker superhjältar för att försöka få fason på skit som händer i samhället, bli symboler för nånting gott. SVT´s senaste tillskott i mys-skoj-serie-facket är Insiativet, typ 15-minuters avsnitt som med lätthet kan avsmakas kvällstid när man vill se nåt lagom hjärndött men ändå snällt. Christoffer Nordenrot, Happy Jankell och Madeleine Martin har stora roller och Thobias Hoffmén och Christoffer Sandler är regissörer. Och jag är mest bara glad för det här gillar jag skarpt! Här finns avsnitten.

.

.

.

2. Jorden runt på 6 steg

Ibland kan jag känna ett sug efter Äventyr så det nästan blir en fysisk längtan. Jag kan vilja sätta mig i en taxi ut till Arlanda, köpa första bästa biljett ut i världen och se var jag hamnar. Det är nåt speciellt med att inte ha allting superbokat och färdigpacketerat från hemmaplan utan att ta varenda minut som dom kommer. Snacka om att man lever i nuet dessa stunder och snacka ännu mer om att man (dvs jag) gör sånt alldeles för sällan nuförtiden. Att se Filip och Fredrik kuska runt världen i TV-serien Jorden runt på 6 steg är en sån jävla YNNEST. Dom här programmen kokar ihop allt det där härliga med resor, slumpen, möten med människor, upplevelser, känslor, värmeslag, turbulens och undermåliga toaletter. Dom första tre avsnitten kan ses på Dplay redan nu (här) men vill du hellre se dom på TV med ännu mer reklam så börjar det på tisdag kl 21 i Kanal 5. Jag kan speciellt rekommendera avsnitt 3 när killarna ska hitta Pamela Anderson. Världsklass-TV, så mycket kan jag säga!!

.

.

.

1. H Å K A N 

2016 är året då jag kommer att se Håkan live TVÅ gånger! Och jag kräks på mig själv för att jag sammanlagt lagt en rejäl månadslön med extra allt på biljetter till dessa två konserter av andrahandsbiljettförsäljningsföretag men vad gör man inte för att ge sig själv exakt det man vill ha (plus dottern både studentpresent och julklapp). Imorgon smäller det, det gör det. Min tid kommer! Håkan i Globen och det bubblar i magen!

 

(Nä jag har inte ätit kålpudding. Kom igen.)

.

.

{ 8 comments }

LUCKA #9: TOKYO GODFATHERS

9 december, 2016

Tokyo Godfathers, vad är nu detta? Jag skulle kunna förklara filmen som ett slags modern Jesus-saga där tre uteliggare hittar ett spädbarn på självaste julafton. Jag skulle också kunna säga att det här är så långt från Disney man kan komma om man ser till teman i animerad film. Det här är ingen barnfilm, det här är inget gulligull. Det närmaste man kommer en prinsessa är en hemlös dragqueen som inget hellre önskar än att bli mamma till en liten flicka.

Filmens huvudpersoner är denne Hana, en semitandlös homosexuell man i kvinnokläder som har känt sig som en outsider i hela sitt liv, det är en skäggig alkoholist vid namn Gin som var tävlingscyklist men förlorade allt han ägde när han började spela om pengar och det är en liten flicka, vad kan hon vara…..11….som heter Miyuki som rymde hemifrån efter ett bråk med sin pappa.

Det är en trio som det är väldigt lätt att känna sympati för och det är en berättelse som känns helt rätt att se i juletid. Man får sig en knäpp på näsan gällande allt det här som julen borde handla om, om att vara tacksam för det man har, om att dela med sig, om att försöka känna sig ödmjuk inför livet och alla krumelurer det för med sig.

Det här är definitivt inte en film för dom allra minsta även om den är tecknad och även om det skulle gå att hitta en alla-talar-svenska-version (jag vet inte ens om det finns en sådan…?). Som vanligt hade jag önskat att jag hittat en alla-talar-engelska version för jag tycker det förtar MASSOR när jag måste läsa text samtidigt som jag tittar på film – och speciellt på animerad film. Det känns som jag missar hur mycket som helst. Men, jag tyckte om filmen och jag är glad att jag har sett den.

Mitt betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

{ 6 comments }

Hade Steffo inte klippt veckans podd hade den varit tre timmar lång, minst. Inspelningen kantades av tekniskt strul och avbrott på ett sätt som slår rekord även för oss så det känns lite…rörigt…bara att skriva om det. Men i slutresultatet kan i princip intet av detta anas, annat än att vi kanske är lite mer effektiva än vanligt så vi aldrig visste när uppkopplingen skulle kajka ur igen.

Nåväl. En lista med filmscener som gett oss handsvett presenteras såklart, sen har jag varit på bio och sett årets mest emotsedda film (för mig): Arrival. Steffo har kollat in en amerikansk julfilm och tillsammans har vi sett uppföljaren till filmen som åldrats allt annat än med värdighet: Ghostbusters. Ja, vi pratar om Ghostbusters 2 alltså.

Vi kryddar filmsnacket med lite allt möjligt annat. Lite procenträkning när vi pratar om resultatet på vår facebookenkät, vi pratar granar, julskyltning, Midnattssol, att inte gråta på bio och Håkan. Fina Håkan!

Spänn fast säkerhetsbältet för nu kör vi!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

En julfilm som handlar om ungdomskrökande, ungdomsgökande och ofrivillig graviditet hör kanske inte till vanligheterna men så är det här ingen vanlig julfilm heller. Det enda med det här filmen som har med julen att göra är titeln. Faktiskt.

Eric Roberts är pappa till en tonårsdotter som testar alla gränser som finns, Viveca A. Fox är mamma till en tonårsson som gör sin flickvän med barn och tillsammans är dom ett tämligen omaka par. Pappan och mamman alltså. Att varken sonen eller dottern är speciellt lätta att tycka om gör inte filmen lättare att ta till sig. För mig blev det känslan av två timmars arbete – mer än filmmys – att ta sig igenom filmen och DET är aldrig bra, den känslan är ajabaja.

Filmens framtoning andas billig producerad TV-film och det finns många anledningar till att jag inte kände till att den fanns förrän jag började djuphavsborra efter julfilmer till temat. Håll dig borta från den här filmen om du vill ha nån form av lugn, ro och julmyskänsla i kroppen under december månad.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

.

.

{ 0 comments }

FILMÅRET 1981

7 december, 2016

Kanske inte världens bästa höjdarår när det kommer till filmer men jävlar vilken skönt spretig topplista det blev. Måste va världsrekord i genremixning, i alla fall för mig.

 

10. Vi barn från Bahnhof Zoo
(Christiane F – Wir Kinder vom Bahnhof Zoo, Regi: Uli Edel)

När det på 80-talet vankades skrämselpropaganda för alkohol och droger i skolmiljö, ja då fanns det fanimej inga gränser för vilka filmer som visades på lektionstid. När det gällde skräckfilm så tänkte vuxenvärlden att alla vi som tittade på sån film skulle bli motorsågsmassakrerare men att se tyska ungdomar injicera heroin på en tjock-tv på hjul skulle inte skada oss alls – och definitivt inte göra oss till pundare. Hur som helst, det här är en bra film, även om den skriver en på näsan.

.

.

9. Nighthawks
(Regi: Bruce Malmuth & Gary Nelson)

Värstingtuffisen Rutger Hauer och snyggskäggot Sylvester Stallone i en riktigt stabil och dyster actionfilm. Den som är lagt åt det hållet kan även avnjuta Stallone iklädd vinterjacka, vit kjol, vita strumpbyxor och feminina lågskor. Allt klär en skönhet.

.

.

8. Utan ont uppsåt
(Absence of Malice, Regi: Sydney Pollack)

Sally Field och Paul Newman är två extremt GULLIGA skådisar och i den här filmen är dom så jäkla bra! Filmen har en tydlig 70-talsaura med scenerna från en tidningsredaktion, ljuden, färgerna, kläderna och musiken. Det är ingen film som rockar min värld men den är sevärd.

.

.

7.  Das Boot
(Regi: Wolfgang Petersen)

Det som slår mig är hur satans lång jag minns den här filmen som. 2 timmar och 29 minuter är ju ingenting nowadays men då, då var det ju långt som en hösttermin. Tiderna förändras men Das Boot är fortfarande en otroligt bra och framförallt klaustrofobisk ubåtsfilm.

.

.

6.  Fredagen den 13:e del 2
(Friday the 13th part 2, Regi: Steve Miner)

Eftersom jag tokälskade den första Fredagen den 13:e-filmen så är det klart att tvåan blev en besvikelse men nu när jag sett om den ett antal gånger tycker jag den är bra. I min värld är Jason Vorhees en av filmhistoriens allra otäckaste serie-mass-mördare och vad jag tycker om hans morsa ska vi inte prata om.

.

.

5. Den franske löjtnantens kvinna
(The French liutenant´s woman, Regi: Karel Reisz)

Nu hamnar vi i på prettoplatsen på min lista för det här är en film som mitt finkulturella yngre jag bara tokälskade! Underbara Jeremy Irons och Meryl Streep i ett intellektuellt drama efter ett manus av Harold Pinter baserad på en roman av John Fowles. Omöjlig kärlek i två parallellhistorier. Bitterljuvt, passionerat och tragiskt. Mums. Då. Men den är faktiskt mums fortfarande trots att jag inte riktigt är lika kulturell längre.

.

.

4. En amerikansk varulv i London
(An American werewolf in London, Regi: John Landis)

Oj, oj, oj! Tänk vilka visuella effekter som gick att frambringa redan 1981 och utan hjälp av datorer och annat. John Landis lyckades så väl med både manus och regi av denna mysläskiga varulvsfilm.

.

.

3. Göta Kanal – eller Vem drog ut proppen?
(Regi: Hans Iveberg)

Titta på den här bilden. Bara en av dessa skådespelare lever, dom andra tre är döda. Sjukt jobbig tanke, det här är ju min barndoms svenska hjältar. Göta Kanal är i särklass den svenska film jag sett flest gånger. Det är en film helt utan temposänkningar, det är klassisk scen efter klassisk scen efter klassisk scen, det är fanimej ”pure cinema” det här. Manuset håller, karaktärerna är underbara, det är den fina känslan av svensk sommar och den tragikomiska synen på idiotiska båtmänniskor. Det finns ingenting att inte gilla med den här filmen. Charmig, rolig, underhållande, smart och tidstypisk – men ändå håller den. En äkta klassiker åldras alltid med grace.

.

.

2. Ur dödlig synvinkel
(For your eyes only, Regi: John Glen)

Att jag skulle falla som en fura för den här filmen när jag såg om den härom året var fullständigt otippat men ändå – såklart – härligt. Roger Moore är agent 007 och han behärskar det mesta från skidåkning till kvinnolägring till dykning och oneliners. En frejdig film och en superb Bond-låt.

.

.

1. Jakten på den försvunna skatten
(Raiders of the lost ark, Regi: Steven Spielberg)

Den enda filmen på listan som fått 5/5 i nutid är faktiskt denna!  Första filmen om Indiana Jones är den bästa tycker jag, det här är äventyrsaction när den är som allra bäst. Och Harrison Ford! 1981 var han varken gammal, trött eller hade hål i örat.

.

Bubblare:  Blow out, The Prowler och Mitt i plåten.

-

Andra filmbloggare som skriver om 1981 är:

Jojjenito
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmitch
Fripps filmrevyer
Flmr
Filmmedia
Filmfrommen
Spel och film

 

 

{ 19 comments }

LUCKA #7: ALMOST FRIENDS

7 december, 2016

 

Jul i New York har man sett tusentals gånger på film men jag kan nästan lova att du aldrig förr sett det på detta vis.

Här är det nämligen kåkfararen Dennis (Paul Giamatti) som precis kommit ut från fängelset i Kanada och utan pengar lyckas ta sig till sin forna familj som bor i ett litet hus strax utanför New York. Trasig, fattig, skitig, ensam, eländig och hela jävla vilsen i livet tittar han in genom ett fönster, ser sin fru Therese (Amy Landecker) och lilla dotter och frun får panik. Hon har sagt till dottern att hennes pappa är död så han får under inga som helst omständigheter visa sig för flickan. Ännu mer panik. Frun släpper dock in honom i köket och vad ser han på kylen under en magnet? Jo, en pussipussbild med frun och den forne gode vännen Rene (Paul Rudd), som dessutom är gift på sitt håll. Ännu mer panik.

Frun vill inte ha tillbaka Dennis, hon vill och ska gifta sig med Rene så fort han skilt sig, Rene å andra sidan vill inget hellre än att gifta sig med Therese och samtidigt behöver han hjälp med vinters julgransförsäljning och vem är bättre att bjuda in till ett icke högavlönat extrajobb? Jo, Dennis såklart.

Här har vi alltså julgranar och vi har julmusik i jazz-tappning och vi har kulörta lyktor och New York. Men det vi inte har är sedvanlig amerikansk mysipyskänsla och det är faktiskt rätt skönt. Det här är en mycket liten film men också en väldigt trivsam film och trots att jag är en Paul Giamatti-skeptiker i normalfall (utom i Sideways och Billions!) så måste jag säga wow, alltså woooooow vad bra han är här! Så jävla spot on som den här kutige mannen utan nån form av stabilitet i livet men som ändå nånstans försöker komma på fötter med sina ihoptejpade skor och smutsiga skägg. Det är en YNNEST att bevittna honom här.

Paul Rudd är också jättebra precis som Amy Landecker (precis, det är hon som spelar Sarah Pfefferman i Transparent), hon har dock en ganska liten roll. Sally Hawkins har en större och hon spelar en ryska som jag inte riktigt greppar meningen med men det kan ju hända att hon behövdes för dramaturgin? Nåja. Mysigt och bra men kanske inte den mest typiska julfilmen på marknaden.

Betyg på filmen:

Mängden julkänsla:

{ 0 comments }

Ja…herregud.

Här trodde jag kanske att jag kunde få tipsa om en härligt julskön skräckfilm, perfekt för en snöfallande julnatt. Men nä, det här är ingen film jag vill tipsa ens min värsta fiende om. Ren jävla tortyr att titta på är vad det är.

Den säljs in som en ”antologifilm” och dom tre historierna är ihopklippta i varandra istället för att man får se en berättelse i taget. Dessutom är filmen så illa klippa att det bara blir rutten potatismos av alltihop istället för – åtminstone – en ätbar soppa, om än smaklös.

 

Betyg till filmen:

Mängd julkänsla:

 

 

 

{ 0 comments }

FYREN MELLAN HAVEN

5 december, 2016

Undrar hur ofta det händer att två av ens favoritregissörer har biopremiär på sina nya filmer exakt samma dag?

Det är Denis Villeneuve med Arrival (min recension av den kommer på lördag, eller lyssna på podden på torsdag om du är nyfiken) och Derek Cianfrance med dagens film med titeln som låter så jäkla lökig på svenska: Fyren mellan haven.

Har man gjort filmer som Blue Valentine och The place beyond the pines är man BRA, det är inte bara min åsikt, det är dagens sanning. Om man säger sig gilla film och inte har sett Blue Valentine tycker jag man ska råda bot på det ögonaböj. Det är inte heller enbart en åsikt, det står skrivet i Den Filmiska grundlagen. Så. Nu har jag gjort klart för var Derek Cianfrance står i min värld som filmskapare. Han gör Rediga Jävla Filmer, såna som KÄNNS, såna man MINNS, såna som följer med en dit man går och inte går, lite som en skugga – om man inte är Lucky Luke förstås, då lever den sitt eget liv.

Den största skillnaden mellan dom två filmerna jag nämnde här ovan och dagens film är att denna films manus är baserad på en roman och dom andra två är originalmanus där regissören i allra högsta grad varit inblandad i skrivandet. Här har han visserligen skrivit manus men baserat på annan förlaga, historien är alltså inte hans. MEN. Har man sett The place beyond the pines så är det inte det minsta förvånande att Cianfrance fastnat för denna bok och velat filma den. Det finns nämligen många beröringspunkter, både grundläggande i själva historien och i den filmiska berättartekniken.

Om du är en av (vad jag förstått det som) få som inte läst boken, då säger jag grattis. Jag själv hade inte läst den och jag har ingen längtan efter det nu i efterhand heller men jag tror att filmen funkar bättre om man ingenting vet. Sådär som vanligt alltså. Därför tänker jag inte skriva nåt alls om handlingen här. Inte ett pip faktiskt. Så får det bli. Är du nyfiken, se filmen. Mina ord kommer inte göra nån skillnad till det bättre.

Däremot kan jag säga som så: jag grät inte. Det gjorde däremot många andra i salongen. Alltså, det snorades rejält på sina ställen och inte bara vid nån specifik scen utan mest hela tiden. Sen tror jag det är en lågoddsare att Alicia Vikander blir Oscarsnominerad igen, men denna gång för en huvudroll. Hon är SATAN SÅ BRA här. Jag undrar om regissören sett Hotell innan hon castades för denna filmroll men det känns troligt eftersom hon utan motsvarighet är världens bästa skådespelare när det ska födas barn på film och det gjorde hon ju med den äran i Hotell. Men hur fan kan hon va så bra? Jag skulle inte kunna gestalta detta en mikropromille lika trovärdigt som hon och då har jag ändå fött två.

Hela filmen andas för övrigt Oscarsgala. Michael Fassbender är självklart också helt klanderfri, historien spänner över generationer och det är ju alltid ett plus i oscarssammanhang, det är vackert filmat så man smäller av (på Tasmanien, Nya Zealand och i Montreal om jag läste eftertexterna korrekt) och Alexandre Desplat har komponerat musiken.

Men Alicia är Alicia och henne skojar man inte bort. Hon är för svensk film vad Zlatan är för svensk fotboll. Det finns inte så många av deras sort. Typ två. En av varje.

Betyg på filmen:

Känns det lågt? Ja….kanske. Men det beror på att den inte riktigt kändes i kroppen, att jag inte kommer minnas den speciellt länge och att den därmed inte kommer följa mig som en skugga genom livet. Men den är BRA!

Betyg på Alicia:

{ 8 comments }

Alla barn förtjänar en julklapp, eller hur? Och om Tomten missar EN enda av alla dessa miljoner barn, spelar det nån roll? Klart som tusan det gör! Det tycker i alla fall Tomtens som Arthur (även om Tomten själv skiter i vilket) och här är filmen om hur Arthur löste detta problem.

Det sparas inte på krutet här, herregud nej. Det händer så mycket i varenda bildruta att var man inte trött i ögonen innan så är man det efteråt – dock så satt åtminstone jag på soffkanten med ett leende på läpparna för det här var en åktur jag kommer vilja göra igen många jular framöver.

Det är tecknad action när det är som bäst och filmen innehåller precis ALLT som en julfilm av detta slaget ska göra. Tomtar, nissar, snö, julpynt, renar, väl inslagna paket PLUS extra allt i form av mysighet, finurlighet, fnissighet och spänning.

James McAvoy gör rösten till Arthur och han gör det alldeles perfekt precis som Hugh Laurie som Steve, Bill Nighy som gammeltomten, Jim Broadbent som Tomten och Imelda Staunton som fru Tomte, aka Margaret.

Det här är den näst bäst tecknade julfilmen jag sett, enbart slagen av De fem legenderna. Att börja en julaftonsmorgon med en film som denna, alltså det kan inte bli annat än en energifull och härlig jul då.

Mitt betyg på filmen:

Mängd julkänsla i kroppen under tittningen:

 

 

 

.

.

{ 4 comments }

Krampus, vad är det för figur då? Man skulle kunna säga att han är antitomten. Där Tomten belönar snälla barn med julklappar där straffar den djävulslike Krampus dom elaka.

Han är kanske inte lika känd här som han är i vissa andra europeiska länder (som Österrike, Ungern, Tjeckien, Kroatien och Slovenien till exempel) men jag tror bara det är en tidsfråga tills kidsen har lika bra koll på honom (om Krampus nu är en han?) som på andra…monster.

Den här filmen handlar om en liten familj med unga Zoe i centrum (Amelia Haberman), en liten tjej som ritar en teckning föreställande sina närmaste men ”glömmer” sin syster. Var är hon nånstans? Den här lilla tjejen tror att nåt som heter Krampus finns och att den är hennes vän. Doktorer tror att hon hallucinerar, hon själv är bombsäker.

Jag sitter och väntar och väntar på att nåt läskigt ska hända, på att krampusen ska dyka upp, på att det ska bli lite effekternas julafton men jäääävlar vad jag fick vänta. Filmen utger sig för att vara betydligt mer än den är, om man ska vara snäll och det ska man väl annars kommer Krampus…

Betyg på filmen:

Mängden julmys:

{ 2 comments }

LUCKA #3: BAD SANTA 2

3 december, 2016

Jag tycker Bad Santa (från 2003) är en riktigt kul film. Det är en julfilm jag sett om åtminstone en handfull gånger för även om den är grov, osnuten och knökfull med sexskämt så har den ändå nån form av grundvärme i sig. Därför kunde jag väl aldrig i min vildaste fantasi tro att uppföljaren skulle vara så fullkomligt cynisk iskall som den är. Dessutom är den i stora delar totalt humorlös.

Att se Billy Bob Thornton reprisera sin roll som Willie Soke gjorde mig ungefär lika håglös som Billy Bob såg ut. Att han gjort den här filmen enbart for the bucks är helt överflödigt att ens påpeka för den mannen är inte där. Han är inte närvarande, inte psykiskt. Alls. Kroppen är där men hjärnan är på väg på pimpel-VM i Kanada eller nåt.

Kathy Bates spelar Sunny Soke, Willies mamma och föga solig. När jag var tonåring kallade min ena morbror mig för ”Sunshine” för att jag var så himla trumpen men herregud, jag var uppåt som bröderna Bronnett i ett cirkustält i jämförelse med hur Sunny Soke är här. Dessutom platsar kärringen in som nordamerikas sämsta morsa, alla kategorier. Jag har väldigt svårt att skratta åt henne och hennes beteende, jag kan inte riktigt se bortom eländet som nånstans måste ha.

Pensionärsparet som var mitt enda ”sällskap” i biomörkret hade dock lättare att skratta åt skiten. Ljudligt och gällt ljöd skrattet mellan dom ekande tomma bänkraderna och lika glad som jag var för deras skull lika förvånad och besviken var jag för min egen. Hur kunde det gå så illa? Hur kunde Christina Hendricks tacka ja till en roll? Att Kathy Bates gjorde det kan jag nånstans ändå greppa, rollen är trots allt helt wacko jämfört med allt annat hon spelat, Annie Wilkes i Lida inkluderad.

Nä det här var ingen höjdare. Nu tänker jag se om ettan istället, den här filmen önskar jag att jag kunde radera från hårddisken mellan öronen.

Betyg på själva filmen:

(Korrekt betyg är 1,5. Inte riktigt en etta men fanimej ingen tvåa)

Mängden julkänsla som filmen ändå ger:

{ 0 comments }

Fredagsfemman #252

2 december, 2016

5. Värsting-bio-premiär-dag-idag

Det är nästan så jag får sätta mig på händerna och bita i ett hundben för bionörden i mig riskerar att gå fullkomligt bananas den här helgen annars. Fast….why not? Jag kan väl ordna mig en liten egen filmfestival? American Honey, Fyren mellan haven (med Alicia Vikander och Michael Fassbender), en HÖJDARE som kan ses lite högre upp på listan SAMT en dokumentär som har gått i Stockholm några veckor som heter Mannen från Snåsa. Den gäckar mig. Jag kanske måste se den också faktiskt. Det får bli en helg i biofilmernas tecken, så får det bli.

.

.

4. Slå ett slag för Maskinen

Nu när det är blött, blåsigt och kallt och många var och varannan sekund drömmer sig bort till en lägenhet i Spanien (jag är dock inte en av alla dessa även om jag alltid glömmer vantar när bilrutorna ska skrapas och tycker snöfall endast ger merarbete och knappt är mysigt att titta på ens) tänkte jag tipsa om något som ger mig energi till och med när jag skottade fram bilen med en liten sopborste. Det tog en timme. EN TIMME!! Vadå ”vackert” med snö??? Maskinen räddade mig då, så mycket kan jag säga. Maskinen på hög volym i lurar. Och jo, alla som inte dansar ÄR våldtäktsmän.

.

.

.

3. Wanda Ventham

För många är kanske Wanda Ventham mest känd för att vara en brittisk skådespelerska och en superhottie från 70-talet men för en person som jag som är smått besatt av namn är Wanda Ventham något av ett unikum. Wanda Ventham är alltså mamma till ingen mindre än Benedict Cumberbatch MEN det göttiga slutar inte där. Hon har en dotter också. En dotter med ett namn som är fullt komparabelt med det extremt ovanliga namn brorsan har. Hon heter Tracy Tabernacle. På riktigt. Tracy Tabernacle. Sug på den du! Jag undrar om Wanda hade träbokstäver med barnens namn på rumsdörrarna när dom var små? Inte? Haha, tror inte jag heller.

.

.

.

2. Många favvisar i På spåret!

Ikväll har På spåret säsongspremiär och det är lilla julafton för många av oss som gillar att gympa hjärnan i TV-soffan. I år är dessutom fyra av mina favvis-kända-människor med: Bea Uusma, Sigge Eklund, Erik Niva och Kristoffer Appelquist. Två av dom är dessutom i samma lag. TV-fredagarna fortsätter vara mysiga.

.

.

.

1. Arrival! Äntligen!

Denis Villneuve är en av mina stora regissörsfavoriter. Han har med sina filmer hittills enbart skänkt mig nöje (även om jag blev brutalt tossig i skallen av Enemy och mörk i magen av Prisoners). Därför kan jag utan att överdriva säga att Arrival är den film under 2016 som jag sett mest fram emot. Jag är lite pirrig i magen faktiskt för i eftermiddag ska jag äntligen se den. ÄNTLIGEN! Blir det bulls eye eller missar pilen hela jäkla tavlan? Jag lär återkomma med min dom både i podd- och bloggform. Håll tummen nu, snälla.

{ 7 comments }

LUCKA #2: HOLIDAZE

2 december, 2016

Jag vet inte huuuuur många filmer som handlar om en stiff målinriktad businesswoman/man boendes i en storstad som av någon anledning tvingas (ja, tvingas!) resa tillbaka till den lilla staden där hen är uppväxt bara för att märka att den gamla kärleken från förr bor kvar och fortfarande är en riktig hunk/pingla och om karriäristen bara kan öppna ögonen och se den partnern – och i förlängningen det perfekta livet  – som finns där så skulle hen med fina kostymen bli lycklig i alla sina dagar.

Tröttsamt? Ja. Nåt så inihelvete. Det finns INGENTING som säger att livet på landet gör NÅN lycklig, speciellt inte någon som skapat sig ett liv – om än jobb-baserat – i storstaden. Varför kan inte den kvarboende lantisen följa med den där stora kärleken hen aldrig glömt till staden istället för att bo kvar i den där villan som gått i arv från generationer…

Här är det Beverly Hills 90210-bönan Jennie Garth som spelar den framgångsrika chefen Melody Gerard som ska åka hem till byhålan och hälsa på mamma under en Thanksgivinghelg. Kvar i byn bor Carter-med-six-packen (Cameron Mathison) och dom träffas såklart. Och Mel hälsar på honom i hans hus. Såklart. Och SJÄLVKLART blir den ordentliga kvinnan sådär charmigt trillig såfort hon kommer tillbaka till hemmaplan, hon ramlar i trappan och tappar minnet. Jomenvisst. Hon vaknar upp och är GIFT. Med Carter! Och hon är inte alls nån chef, hon har ett FIK!

Nu låter det kanske som att filmen är helt genomrutten men det är den inte. Det ger bara noll procent tuggmotstånd. Den smakar inte ens nåt, det är som att äta mjukplast. Jag skulle inte tipsa om den till någon men i brist på andra filmer funkar den att ha i bakgrunden utan att man mår alltför dåligt.

Betyg på filmen:

Mängd julmyskänsla:

 

 

 

.

.

{ 4 comments }

Får man gnälla på barnskådespelare, får man rent utav tycka att dom är vidriga? Klart man får! I veckans avsnitt listar vi till och med våra topp-tre-hemskaste barnskådisar – och vi skäms inte ens.

Jag har varit på bio och sett Bad Santa 2, Steffo har sett en riktigt intressant dokumentär och tillsammans har vi sett en riktig knepig film med Paul Dano och Daniel Radcliffe som heter Swiss Army Man. Sen hamnar vi på en riktig höjdare i filmrouletten, Steffo pratar som en gammal person och jag hittar spår av fest på mitt sovrumsgolv.

Det är torsdag, det är podtajm, det är LAJBANS!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 2 comments }