Rango

Rango (Johnny Depp) är en kameleont som beger sig ut i öknen i ett desperat försök att hitta sig själv. Mitt där ute i den sandiga ensamheten träffar han på lite ”folk” (läs: andra roliga djurarter) som han teamar upp med.

Om historien börjar som en parodi/pastisch på Fear and loathing in Las Vegas med en Rango i rödblommig hawaiiskjorta (dock inte lika hög som originalet) så tar den sig snabbt in på westernspåret då alla klassiska element finns med: hjältar, bovar, vackra damer och den obligatoriska duellen. Det enda nyskapande är mariachiorkestern i form av småfåglar, men vilken orkester sen!

Det finns en hel del filmer som verkligen gör sig i bioformat och Rango är en av dom. Flera gånger under filmens gång känner jag mig småförbannad för att jag inte tog mig iväg och såg den här på stor duk. Skitdumt. Verkligen.

Rango i TV-format funkar visserligen det med men det är så mycket minutiöst och pedantiskt animerade ytor att jag gärna hade sett dom förstorade gånger hundra. Mina stora glädjeämnen med filmen är just perfektheten och ljuden. Plicketiplock, tjoffs och blaffs, klick-klick, tjong, svank, bank, klink, härliga små ljud som ligger där som en effektfull ljudmatta och mina öron fnissar av glädje. Här lämnas ingenting åt slumpen, det finns inte så mycket som ett pip för mycket, eller för lite för den delen.

Karaktärerna är välgjorda och humorn vuxen. Jag tycker inte det här är en film för dom allra minsta, inte för att den är överdrivet läskig utan för att dom kanske inte förstår riktigt allt. Eller så går den att se utan att skämten går fram ordentligt, det gör den säkert, det är kanske bara jag som är lite…trög.

Själv tycker jag Rango var en trevlig liten bekantskap men den når inte upp till samma standard som den lille trailern som jag gillade så mycket. Filmen är lite för lång och blir lite för urvattnad för det. Å andra sidan, vad gnäller jag för? Den var ju kul!

 

 

Trassel

Ibland är stigen på vilken jag går när jag ska välja vilken film jag ska se outsägligt krokig och omständig.

Egentligen ville jag se den där jättebraiga filmen som hette nåt med ”mor” med Maria Lundqvist eftersom jag var och såg musikalen Romeo och Julia i lördags och hennes son Anton var med och han var by far bäst på plan. Plan å plan, scen heter det, jag vet, men en mer fysisk skådespelare än Anton Lundqvist får man leta efter. Ja, det ska vara samma killes mamma då.

Nu hittade jag inte Den bästa av mödrar som jag till slut kom på att den hette utan tankarna for iväg mot Leonardo DiCaprio när han spelade Romeo i Baz Luhrman´s Romeo + Juliet men, njäääää, inte idag. Loa Falkman var med i musikalen och jag hade hemsk gärna sett Pensionat Oskar igen, det hade jag, men som en blixt från klar himmel dök Måns upp! Måns Zelmerlöw spelade ju Romeo och Måns är rösten till killen i Trassel och Molly Sandén är Rapunzel OCH ihop med Eric Saade vars melodifestivalvinnarlåt jag inte kan sluta lyssna på.

Så här är jag nu, alldeles Trassel-tittad och ja, det var ett bra val.

Tre om en: Det handlar om mat

Brakfesten 1975

Fyra män utan minsta aptit på livet men med en otrolig förkärlek för mat stänger in sig i ett hus på landet för att äta ihjäl sig. För att mätta sina mer kroppsliga lustar har männen bjudit med sig några horor av olika kroppstyp och begåvning.

När Ingmar Bergman himself sa ”Detta är en snuskig och motbjudande film!” när denna öppnade Cannesfestivalen 1973, ja, då förstår vem som helst att det vankas äckelpäckel en masse.

Piloten Marcello (Marcello Mastroianni), kocken Ugo (Ugo Tognazzi), TV-reportern Michel (Michel Piccoli) och den tuttfixerade domaren Philippe (Philippe Noiret) är männen som bestämt sig för att sluta sitt liv bland vildsvin, ankleverpastej, bröstformade fromagetårtor, champinjonpasta och vaktel på spätt.

Självklart är det så att det som inmundigas måste på något sätt ta sig ut, så funkar liksom människokroppen. I Brakfesten gestaltas det med både önskvärd och icke önskvärd tydlighet. Jag med min rätt ickeintellektuella kiss-och-bajs-humor garvar åt rediga pruttar men när brutala fisar övergår till att mannen i fråga gräddar ner sig och dör i sin egen avföring, ja, då fastnar skrattet i halsen.

Det som slog mig när jag såg filmen var att dessa män ska framstå som virila karlakarlar som frossar i mat och sex med samma glupskhet, men när enorma mängder mat förändrar vissa kroppsfunktioner, när glimten i ögonen svalnar, där färgen i ansiktet skiftar från normal hudfärg till grågrön, när tröttheten och impotensen sätter in vem är det som fixar ätandet och knullandet utan att förändras det minsta? Jo, kvinnan! Vad regissören och manusförfattaren Marco Ferreri vill säga med det vet jag inte men jag slickar på pekfingret, håller upp det i luften och känner rätt stenhårt att NÅT är det.

 

 

 

 

 

 

Delicatessen 1991

Få materiella ting är lika rysningsframkallande på film som en nyslipad och polerad slaktarkniv, en såndär bred rektangulär sak som skär genom märg och ben i ett nafs. Slaktaren Clapet (Jean-Claude Dreyfus) i Delicatessen har givetvis en sån, precis som att han lika givetvis utstrålar en oförklarig testosteronosande manlighet med sitt naturligt handhavande av kött. Hade han haft aningens bredare händer hade illusionen av en modern grottman varit perfekt.

Delicatessen är en vacker film precis som alla filmer av Jeunet och Caro. Förtexterna är en orgie i genialitet, jag blir alldeles lyrisk och trots att hela filmen är målad i all världens smutskulörer så känns den inte ofräsch. Dominique Pinon har en grovstickad gul tröja i en scen, en scen där allting annat är olika nyanser av brunt – förutom en skum klock-lampa med gul skärm, samma gula färg som Pinons tröja förstås.

Vad handlar då filmen om? Kanske motsatsen till mat, nämligen hunger. Alla letar desperat efter mat och slaktaren har mest av den varan, han har kylar fulla med kött. Att han ständigt letar efter medhjälpare och dessa försvinner en efter en är det ingen som tänker på eller åtminstone inte pratar om högt.

En kortvuxen fjäderviktare och före detta cirkusartist söker jobbet hos slaktaren men han är tveksam till att anställa honom, mycket tveksam då han tycker cirkusmannen är för tanig. Slaktarens dotter håller inte med, hon blir kär i den lilla smala mannen och när det börjar närma sig slakt vill hon inte alls att pappa ska stycka honom. Såklart.

Delicatessen är en underlig film och knasig och annorlunda och precis allt det där som Jean-Pierre Jeunets filmer alltid är men överlag tycker jag Delicatessen funkar bättre som koncept än som film. Däremot inte sagt att den är dålig.

 

 

 

Råttatouille 2007

Dagens filmer handlar (ju) om mat och alldeles oförhappandes blev det två franska filmer och en amerikansk som utspelar sig i Paris och tamejtusan om inte den amerikanska är den franskaste av dom alla.

Remy är den blå lilla råttan med dom utsökta smaklökarna. Han är finsmakaren som inte äter vilka sopor som helst, han njuter av mat som en tvättäkta gourmand och han kan sin sak och vet vad han vill. Han vill laga mat.

Som matfilm spelar Råttatouille i en hel egen liga och som animerad matfilm tror jag banne mig den är helt ensam. Ibland önskar jag att den här filmen fanns i kortfilmsformat med ett hopklipp av Remys matnjutarscener, speciellt när middagsmaten ska lagas och inspirationen inte vill infinna sig. För när jag sett Råtatouille finns det ingenting jag hellre vill göra än att laga mat. Eller jo, äta den! Knispriga baguetter som bryts för hand, goda ostar, stora vindruvor utan kärnor, mat lagad med kärlek, omtanke och kunskap, jamen, herregud vilken lyx, vilken ynnest det är att få äta god mat.

Det här är en riktigt mysig familjefilm som går att se om och om igen. Fanns det lukt-TV så skulle den inte behövas för dofterna från filmen sprider sig i rummet och i näsan vare sig jag vill eller inte. Härligt med en film som gör mig så genomglad.

(filmen är lite för lång, annars är det kantboll på en fullpoängare)

GNOMEO OCH JULIA

Om jag gick på förskolan och var aningens före i utveckligen, om jag lärt mig läsa som treåring och nu tragglat mig igenom alla historier om Bert, om jag tycker Twilightserien är för tramsig, Tolkien-böckerna för fulla av adjektiv och jag snott morfars Doktor Glas och Fröken Julie från bokhyllan men inte ens klassiker som dessa fick mitt barnhjärta att klappa fortare ja, inte ens DÅ skulle det vara intressant att se Shakespeares berättelse om Romeo och Julia bli förvandlad på trädgårdstomtars vis i Gnomeo och Julia.

Det här är att nedvärdera barns intellekt å det grövsta. Dom ansvariga borde dubbelkolla FN´s barnkonvention innan dom säger ja till att släppa igenom filmer som denna.

Fy fan.

Mary and Max

 

 

 

 

 

 

 

Efter att två av tre skribenter på Filmmedia.se listat Mary and Max som en av dom bästa (kanske DEN bästa) filmen under 2010 så blev jag självklart jättesugen på att se den. Den har liksom slunkit ner mellan stolarna hos mig och vad passar då bättre än att den sista julhelgseftermiddagen samla hela familjen i soffan och med en Aladdinask på vandring mellan ivriga händer se en leranimerad film?

Mary Daisy Dinkle är åtta år, bor i Australien, älskar choklad, sötad kondenserad mjölk och har ett födelsemärke i pannan som ser ut som bajs. Max Jerry Horovitz är 44, bor i New York, har använt mat som ångestdämpande medel i hela sitt liv och väger således väldigt mycket för mycket.

Mary blir retad i skolan, hennes mamma dricker för mycket och pappan är en asocial varelse som hellre umgås med uppstoppade djur i källaren än med sin familj och Max saknar även han en riktig vän så när Mary skriver ihop ett brev alldeles på måfå till ett namn och adress hon hittat i telefonkatalogen så kunde hon inte ana att det var början på en hjärtskärande och innerlig vänskap som överskrider både åldersskillnader, kön och kontinenter.

Mary and Max är en varm film, en såndär som jag tror alla mår bra av att se och den är finurlig på ett sätt som gör mig alldeles lycklig. Toni Collette är rösten till Mary och Philip Seymour Hoffman är Max och trots att jag vet om det så hör jag det inte, jag tänker inte på det, för sällan har två lerfigurer varit mer levande och mänskliga än just Mary och Max.

Det här är en underbar film såhär i juletid och om någon av reklamkanalerna vore smarta skulle dom hugga Mary and Max som en barracuda suktar efter en liktorn och kanske till och med lägga den simultant med Karl-Bertil i TV-tablån – eller varför inte kl 15 på julafton? Traditioner är till för att brytas, nyskapas eller förbättras, är det inte så?

O b s ! Här kan du se trailern.

MEGAMIND

Megamind blev bortförd som liten. Hans utomjordiska föräldrar satte honom i en liten kapsel tillsammans med en konstig fisk med brutalt underbett som på svenska heter Hejduk (reserverar mig för stavningen).

Samtidigt, i en annan kapsel, sitter en annan liten bebis, en trind pojke med vacker lock i pannan och dom båda pojkarna landar på Jorden men ödet ville dom olika och den trinde pojken hamnar under granen hos en rik familj och Megamind krashlandar på ett fängelse.

Den trinde pojken växer upp och blir godheten själv, Metroman. En man som hjälper dom svaga, som kan flyga, som bara vill gott medans Megamind kommer på att det enda han kan bra är att vara ond och varför då inte bli BÄST på det?

Jag vet inte, men storyn står mig upp i halsen redan där. Det där snacket om att ödet bestämmer varför vi blir som vi blir och att det ödet vill är bara att hacka i sig, det finns ingenting vi kan göra själva åt saken, alltså, jag köper det inte.

Detta trams i kombination med att den snälle Metroman framställs som en totalt ocharmig mansgris och att Megamind själv inte är sådär genomond utan egentligen ganska klantig och mesig och att den manhaftiga TV-hallåan Roxanne (Hallå! Hon har KORT HÅR, det ultimata beviset för att hon inte är bimbo) är beundrad av alla fast hon egentligen är trist så klockorna stannar OCH att kameramannen Hal (som sedemera blir förvandlad till muskelhjälten Titan) inte är något annat än ett egocentriskt mobboffer med en pipeline i platina till mammas navel gör att jag inte får bra vajbs från någon. Jo. Lille fisken Hejduk är en sköning och med David Batras röst är han klockren.

Annars måste jag säga att jag sällan sett sämre dubbat läppsynk. Det är som att det varit lite skitisamma, prata på ni i studion. Magnus Rongedal är Megamind (Will Ferrell i original), Fredrik Dolk är Metroman (Brad Pitt i original) och Caroline Söderström är Roxanne (Tina Fey i original). Jag tycker inte någon av dessa är toppen direkt.

Summa summarum så är Megamind ett knappt ljummet tidsfördriv som inte räddas av ett soundtrack innehållande både AC/DC och Ozzy. Ta med kidsen och se Tron Legacy istället.

Tarzan

Året var 1999. Min dotter var två och hade precis blivit storasyster. Hon kändes så stor, hon pratade och kunde göra sig förstådd och var antagligen precis så supermysig som varenda 2-åring i världen är men för mig var hon som bomull i hjärtat, knappt en meter ren kärlek.

Vi skulle ha tjejmys bara hon och jag och Tarzan hade precis haft premiär på bio. Vi hade varit på bio många gånger förut, på Alfons, på Nalle Puh och på andra tecknade kortfilmer och jag visste att hon fått min bio-gen med bröstmjölken. Hon tyckte det var mysigt med mörker, hon kunde sitta tyst en halvtimme eller så, men Tarzan var en långfilm! 90 minuter och kanske lite läskigare än Bananer i pyjamas, Teletubbies, Bamse och det andra hon var van vid att se.

Äsch, tänkte jag. Jag provar. Går det inte så går det inte. Så jag köpte biljetter och vi gick på riktig bio. Tillsammans. Jag minns känslan i magen fortfarande, hur det kändes att se på sitt barn i fåtöljen bredvid inte bara som ett barn utan som ett sällskap. MITT sällskap!

Tarzan visade sig vara en alldeles utomordentlig filmupplevelse för min 2-åring. Hon satt stilla och tittade som en intresserad ängel, frågade nåt ibland och när Phil Collins musik spelades gungade hon i takt med hela sin lilla kropp.

Jag var lite skeptisk till att se Tarzan på svenska med Frank Ådahl som Phil Collins, men det visade sig vara en helt obefogad oro. Han har en fantastisk röst och de musikaliska numren är jättebra. Dom känns varken krystade eller påklistrade, bra svängiga och välkomponerade.

Visst kan min helhetssyn på denna film vara färgad av hur sjukt mysig vi hade den där dagen för elva år sedan, men det bjuder jag på. En kalasfilm förtjänar kalasbetyg och kan den få en två-åring att sitta still i 90 minuter då ÄR det en kalasfilm.

TOY STORY 3

Jag gillar leksaker. Jag hade inte så många när jag var liten men dom jag hade lekte jag väldigt mycket med. Antagligen är det så att jag både äger fler leksaker och har fler framme nu än när jag var barn men vad det beror på vet jag inte. Det kanske är nåt för en psykolog att gräva i (om det nu var så att jag tyckte det var ett problem).

I Toy Story 3 har Andy blivit 18 år och hans leksaker ligger mest och skräpar i en gammal kista. När han ska börja på universitetet ska rummet städas ur och Andy måste välja vad han ska göra med sina saker: slänga, spara på vinden eller ge bort. Det gäller även Woody, Buzz och alla dom andra leksakerna. För Andy är stor nu, vuxen, och vad ska han då med gamla leksaker till?

Som vanligt när det gäller Toy Story så känns allting väldigt mycket på riktigt. Det är leksaker vi känner igen, det är nostalgi, det är glädje, sorg och spänning och allt är oklanderligt gjort såklart – det är ju Pixar! Ändå sitter jag i soffan och saknar nåt.

Den första Toy Story-filmen var så banbrytande, den andra hade jag längtat efter så länge och denna har jag läst så många fina recensioner om att jag antar att mina förväntningar var aningens för högt uppskruvade. Dessutom har jag både läst och hört (bland annat från mina barn) att denna film skulle vara så väldigt sorglig – och en scen specifikt – och där satt jag och väntade och väntade och undrade när jag skulle få en klump i halsen och rinnande ögon men….nä…..jag vet inte ens vilken scen dom menade.

Jag menar inte alls att Toy Story 3 är en dålig film, den är inte dålig nånstans, men jag tycker inte den når upp till föregångarnas höjder. Att jag såg den med svenska röster kanske gjorde sitt till för jag saknade verkligen Björn Skifs som Woody, han hade blivit utbytt mot Jan Mybrand.

Jag tror ändå att mitt största aber med filmen är att jag inte förstår problematiken. Varför kan man inte ha leksaker för att man är vuxen? Alltså, jag fattar verkligen inte.

 

HORTON

Jag tror, utan att ha det minsta belägg för mina tankar, att Theodor Seuss Geisel var en annorlunda kille som barn. Jag tror att han hade ganska få kompisar, ganska mycket fritid och (av någon anledning) fri tillgång till föräldrarnas marijuanaodling.

När han växte upp och blev Dr Seuss inbillar jag mig att han levde ett ganska ensamt liv utan alltför många kvinnor och att han fortfarande hade alldeles för mycket fritid PLUS att han utnyttjade sina receptblock till att skriva ut hallucinogena droger i ansenlig mängd – till sig själv.

Dr Seuss är mannen bakom barnböckerna The cat in the hat, How the Grinch stole christmas och Horton hears a who – och ett fyrtiotal böcker till – men det är efter att ha sett filmen Horton som jag på allvar har tagit mig en funderare på doktorns mentala status.

Horton (Jim Carrey) är alltså en elefant, men han är inte BARA en elefant. Han är en tänkare, lite av en filosof och fungerar som nåt slags pedagog för allsköns underliga smådjur i djungeln, där den knallgula lilla Katie är bland det knäppaste och sötaste jag sett på film. Horton upptäcker ett dammkorn på en klöverblomma och tycker sig höra nån som pratar inne i blomman, vilket stämmer. Det finns en hel miniatyrstad inne i blomman och invånarna i miniatyrstaden har lika lite vetskap om världen utanför som Horton och hans vänner har om miniatyrstaden.

Borgmästaren i ministaden (Steve Carell) får nån slags kosmisk kontakt med Horton via en koppartratt och äventyret kan börja.

För nu snackar vi ÄVENTYR i versaler. Ett galet jävla skithäftigt äventyr som är bland det roligaste animerade jag sett (som inte är Pixar). Det är flummigt och helt skadat och vansinnigt och ett helt nytt sätt att se på världen. Det är som att vara en passiv rökande dammråtta som hittat dom bortglömda färgglada pillren i vardagsrumshörnet i en välanvänd och grymt ostädad knarkarkvart.

Spänn fast säkerhetsbältet och stäng av det logiska tänkandet för nu jäklar är det paaarty!

A christmas carol

Jag: Hörrni barn, ska vi titta på en riktig julfilm?

Son & dotter: Kan vi väl!
Jag: A christmas carol med Jim Carrey, det funkar va?
Son: Vad betyder carol?
Dotter: Saga typ.
Son: Men det är ju ett namn.
Dotter: Jaaaa, men det är en saga också!

Filmen börjar.

Jag: Kolla vad lik han är!
Son: Ser ju precis ut som Jim Carrey.
Dotter: Ja det gör han.
Jag: Och kolla, Gary Oldman! WOW liksom!
Dotter: Vem är det?
Jag: Gary Oldman? Vet ni inte det?
Son: Nej.
Jag: Hahaha, kolla, han är ju Colin Firth ju!
Dotter: Vem är det?
Son: Jag vet inte vem han är heller.
Jag: Alltså, det är ju himla kul gjort det här, snyggt liksom. Väldigt mörkt för att vara tänkt som en barnfilm men det kanske inte ÄR en barnfilm, oiii, nu blev det läskigt, blev ni rädda nu?
Son: Zzzzzzzz.
Dotter: Zzzzzzzz.
Jag: Va fan…

Tjugofem minuter in i filmen.

Jag: Zzzzzzzzzz.

När det är en halvtimme kvar av filmen vaknar jag. Tio minuter senare vaknar barnen.

Jag: Ni bryr er lika mycket om den här filmen som om Polarexpressen. Jag menar, ni sket ju att att Tom Hanks var konduktör där liksom, eller hur?
Son: Jooo. Men Tom Hanks vet jag ju vem han är.
Dotter: Vad är det här för historia egentligen?
Jag: Charles Dickens jätteberömda saga, du vet, Jim Carrey är ju Ebeneezer Scrooge.
Dotter: Men hallå! Vem är den där Charles Dickens då?

(Ja, jag har sett om den och denna gång var jag vaken hela tiden. Den är inte så pjåkig, jag var nog mest halvdöd vid första tittningen.)

DUMMA MEJ

Gru har ingen lust att vara snällis. Gru gillar att vara ond. Gru vill vara den elakaste av dom alla, han vill komma på det perfekta, det största och det mest häpnadsväckande brottet, vilket i hans värld är att stjäla månen.

Den kulmagade sen-åttiotalisten Vector leder ligan för elakingar sedan han lyckades byta ut pyramiderna i Giza mot en uppblåsbar variant. Det retar Gru såklart. Han vill ju vara värst. Så han adopterar tre små flickor som han har tänkt använda som spioner för att komma in i Vectors ointagliga fort och norpa hans uppfinning, en förminskningsmaskin. Hur ska han annars kunna sno månen?

Jag har sett fram emot Dumma mej sen jag såg första trailern för ett år sedan. Jag har haft pirr i magen idag i samma size som innan jag skulle se Jedins återkomst, Terminator 2 och Jurassic Park. Det var en stor dag för mig, så stor att jag frågade personalen i biografkassan om jag kunde få köpa en tom popcornkartong med Despicable me-figurerna på – och hon sa ja! Jag fick en! Tyvärr hade hon ingen namnskylt på sig så jag kan inte tacka henne vid namn men TACK tjejen, om du läser det här, du gjorde min dag!

Det jag tycker är synd är att det enbart går att se denna film i 3D om man som jag vill se den med engelskt tal. Att se den med svenska röster fanns inte på världskartan. Herregud, vem byter frivilligt ut Steve Carell och Russell Brand mot Henrik Dorsin och Rederiet-Raspen GÖRAN GILLINGER?

Att se Dumma mej i 3D är egentligen meningslöst. Förutom en femtonsekunders berg-och-dalbanefärd så fanns det ingenting speciellt som gjorde just 3D-tittande till en wow-grej, förutom originalrösterna då men dom har inte så mycket med 3D-effekter att göra.

Jag lämnade biosalongen med en riktig varm klump animerad kärlek i magen, en önskan om att dom gula minionerna med dom blå byxorna fanns på riktigt (och gärna hemma hos mig) och en tro på att det går att lära gamla elaka hundar sitta, det gäller bara att lovebomba tillräckligt.

 

 

 

.

Jag hade lovat mig själv att aldrig mer gå på bio på Heron City i Skärholmen men idag hamnade jag där ändå. Det var inte bra. När två SF-personal släpper in ett gäng krockmongon en kvart in i filmen och uppenbart anar oråd då dom stannar kvar en minut eller två för att kolla läget – och sen går! – då undrar jag hur fan dom tänker.

Jag undrar också hur SF´s tanke med att jag som åskådare ska gå ut och tillkalla personal när störande personer håller låda rimmar med att det inte finns någon personal i närheten. Ska jag gå runt och LETA i hela lokalen och missa ÄNNU MER av filmen än jag redan gjort eller hur menar ni?

Idag satt idioterna tre rader bakom mig, alltså lite för långt bort för att det ska funka att säga till på skarpen, men jag hade en själsfrände, en partner in crime som satt två rader bakom som ska ha stor eloge och jättecred att hon filmen igenom bad dom hålla käften och sedan fortsatte ta diskussionen när filmen var slut. Det hjälpte dock inte, dessa tre idioter förstörde filmen för jävligt många, men hon höll inte tyst och´knöt handen i fickan. Jag däremot hade kramp i knytnävarna redan efter tjugo minuter.

Om jag någon mer gång i livet får för mig att betala 120 spänn för att se en film på Heron City, snälla, tjonga en spikklubba hårt i huvudet på mig och dra min kropp och min perforerade skalp till psykakuten och lås in mig där för fattar jag inte att DET RÄCKER NU då är jag helt klart en fara för min egen hälsa och ska inte vistas bland folk.

Det regnar köttbullar (HEADWEB)

Huvudpersonen i filmen, killen med det sjukt coola namnet Flint, är vad som i folkmun kallas en tvättäkta nörd.

Redan som liten var Alexander Graham Bell, Nikola Tesla, Edison och Einstein hans stora idoler och det enda han ville – och gjorde – på sin fritid var att uppfinna knasigt bra, men kanske inte fullt funktionella, prylar.

Höjden av lycka var när han fick en flera storlekar för stor vit labrock av sin mamma i present, då tårades hans stora pojkögon och mammans ord satte sig som hårdvax i öronen: ”Världen behöver din originalitet Flint. Du behöver bara växa in i den”.

Handlingen hoppar fram några år och Flint är en ung vuxen. Mamman har dött och han bor hemma hos pappan, den valrossmustaschprydde mannen som lever för sin fiskaffär. Flint har ett fascinerande laboratorium, en hyperaktiv hjärna och en aldrig sinande källa av idéer.

När ön han bor på var tvungen att lägga ner sin enda industrinäring – sardiner – och istället för att exportera fisken blev invånarna tvungna att äta upp den själva kommer han på den stålande idén att uppfinna en makapär som tillverkar mat efter folks önskemål. Sagt och gjort, han får till en sån maskin och det är inte bara köttbullar som regnar ner. Det är pizzor, majs, gummibjörnar, Jello, hamburgare och räkor. Ja, det mesta folk vill ha som är jävligt trötta på att käka sardiner.

Självklart ballar uppfinningen ur, självklart kommer det en nörd-tjej till ön, självklart är det lite oförlöst pappakärlek men hur självklar handlingen än känns så kan ingenting i animeringen räknas ut på förhand för det här är udda så det förslår.

Det regnar köttbullar får Alice i underlandet att kännas lika vardagsrealistisk som Utvandrarna. Det kan inte ha varit vanliga frimärken som Judi och Ron Barrett slickade på när dom skrev boken som är förlaga till filmen.

Filmen svischar iväg i ett svindlande tempo och jag skrattar högt många gånger. Flint är jättesöt och jag hoppas det går bra för honom i livet annars adopterar jag honom gärna, eller blir ihop med honom om han gillar äldre kvinnor. Nördar är helt klart sååå underskattade.

Textning av filmen: En lagom drös språk.
Språk: Enbart engelska. Mig gör det inget och inte mina barn heller men har man barn yngre än mina är det tämligen värdelöst att hyra en animerad film som ungarna inte förstår. Så kul är det inte att live-dubba sig igenom en hel film.
Extramaterial: Inget.
Buffring: Ingen alls.
Ljud & bild för övrigt: Toppen.
Krångel: 0%.

Här kan du se filmen direkt på Headweb.

Tre om en: ROBIN HOOD

Robin Hood – Prince of thieves 1991

För femton år sedan satt jag på Rigoletto 1 på Kungsgatan och njöt. Jag njöt så till den milda grad att jag hade ståfräs på armarna.

Det var sååå häftigt, det var sååååå stort. Kevin Costner var snygg, Morgan Freeman tuff, Mary Elizabeth Mastrantonio var en jättsöt Marion med sitt mörka lockiga hår, Alan Rickman var klädsamt osympatisk som sheriffen av Nottingham och Christian Slater var ännu intressant som skådis.

Sen gjorde Sean Connery entre som Rickard Lejonhjärta fast han inte stod med i förtexterna, då steg jublet, folk stod upp och applåderade och då slog det mig att närmare en Errol Flynn-matiné än såhär kan man inte komma om man som jag är född i början av 70-talet.

Robin Hood – Prince of thieves är en färgglad full-fart-framåt-film som egentligen har allt man behöver för att tömma hjärnan på vardagsmåsten en söndagkväll. Visst känns den en smula mossig när jag ser den såhär många år efteråt, men jag minns känslan från första gången och jag håller fast vid den.

 

.

.

Robin Hood 1973

Disneys version av Robin Hood känner vi mest igen från Kalle Ankas julafton.

Den korkade vakten – ”Hon är säkrad gamla Bettan” – den tumsugande kungen, Sir Väs i vaggan, den helt perfekt tecknade stenfasaden som Robin klättrar över, Marion, broder Tuck, ”Mooooot Sherwooodskoooogen!” och oodelally oodelally hoppsan vilken dag.

Men precis som med alla andra dom där tecknade snuttarna vi matats med i väntan på julklapparna så finns det en långfilm där bakom som förtjänar cred.
Robin Hood är nämligen en alldeles ypperligt tecknad film, lika underhållande för både stora och små.

Dom svenska rösterna är så djupt djupt inpräntade i min hjärnbark efter åratal då jag som liten knatte lyssnade på sagan på band och bläddrade i den inkluderade sagoboken var gång jag hörde det speciella blädderljudet. Det är hemtrevnad och barndomsnostalgi i stämbandsformat. Tänk, det är Beppe Wolgers som Lille John, Ingvar Kjellson som Prins John, John Harryson är Sheriffen av Nottingham, Sven Lindberg är Sir Väs, Björn Gustafson (den äldre) är Broder Tuck, Birgitta Andersson är Lady Kluck och Rolf Bengtsson är tuppen Allan-i-dalen. Det är bara Robin Hood själv, Jonas Bergström, som jag inte har nån direkt relation till. På det sättet är jag ganska lik prinsessan Madeleine men det är också det enda sättet.

 

.

.

Robin Hood 2010

När Ridley Scott knäpper med fingrarna då kommer Russel Crowe knatande. Jag har ingen annan förklaring till att han tackade ja till rollen som Robin Hood än att han är i nån slags tacksamhetsskuld efter Gladiator eller att dom två är värsta bundisarna privat och att Crowe gör det här som en ”kul grej” för att kunna få hänga med Ridley.

Räcker det inte nu? Det går liksom inte att mjölka en ko hur mycket som helst, till slut sinar den och fortsätter maskinen pumpa kommer det bara blod och köttslamsor.
Jag kan historien och jag är trött intill leda på män i trikåer med en pilbåge som närmsta vän.

Cate Blanchett som Marion är…Cate Blanchett. Hon är aldrig dålig men hon verkar inte ha så värst kul på jobbet den här gången. Russel Crowe pendlar mellan geniala skådespelarprestationer (A beautiful mind) till fysiska roller det är svårt att såga (Gladiator) till ren avföring som detta.

Ridley Scott var länge en av mina favoritregissörer, herregud, snubben har gjort Alien, Bladerunner och Thelma&Louise. Men detta var på 80-och-90-talet. Nu är han inte lika cool och nyskapande och det ultimata beviset för detta är att välja att göra en remake på gamla matrester när han kan göra i princip vilken lyxmiddag han vill. Han har helt enkelt jääävligt dålig smak.

Planet 51

Ååååååh, liksom.
En film som utspelar sig på 50-talet, som är animerad och handlar om gröna ufon. Kan det bli mer på pricken en höjdarfilm för mig?

Både ja…och faktiskt lite nej.

För att börja med det positiva: Planet 51 är rätt mångbottnad för att vara en animerad barnfilm. Dels kryllar det av passningar och referenser till andra filmer, vilket gör den lite extra tjommig för oss vuxna. Dels kretsar hela handlingen kring tänka-tvärtom-tanken, det vill säga, det är en MÄNNISKA som kommer som inkräktare till utomjordingarnas planet, inte tvärtom.

Mycket av 50-talets fascination för konspirationsteorier och allt som är udda lyser igenom och det gör också filmen lite mer annorlunda än mycket annat på marknaden.

Men, för det finns ett men, det som i början känns fräscht och nyskapande blir efter bara en liten stund ganska enahanda och….småtråkigt och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Utomjordningarna är väldigt bra gjorda och är riktiga personligheter men jag hittar också klara efterapningar som kan härledas till andra filmer, till exempel robothunden = Wall:E.

Dom svenska rösterna, Robert Gustafsson som astronauten Chuck (som bara vill tillbaks hem till jorden) och Måns Zelmerlöws ufo Lem, klarar sig rätt bra. Som alltid är det skönare att se denna typ av film på originalspråk men har man inget val så kunde det vara långt mycket mer missanpassade röster än dessa.

Däremot känns Robert Gustafsson röst lite FÖR välanvänd i lite FÖR många animerade filmer. Kanske finns det ingen bättre, kanske är det av gammal vana, jag vet inte, men kanske är just denna känsla en av anledningarna till att filmen känns lite beige trots allt det gröna.

[Trailern finns här.]

PRINSESSAN OCH GRODAN

Den tjocka lilla vita rika flickan leker med den smala söta svarta flickan, dotter till en sömmerska.

Den vita tjocka flickan får allt hon pekar på, allt från hundvalpar och leksaker till prinsessklänningar i mängder, specialuppsydda av den svarta sömmerske-mamman. Pappa ”Big daddy” LaBouff öppnar plånboken och ger henne allt hon önskar, men den största önskningen av dom alla kan han inte köpa: att kyssa en groda som sen blir en prins för att själv bli prinsessa.

Tiana, den svarta lilla flickan, drömmer inte om en prins. Hon drömmer att en dag äga en alldeles egen restaurang, en dröm hon delar med sin pappa.

Tjejerna växer upp och den tjocka rika vita flickan blir en större variant av sig själv, fortfarande pappas flicka och fortfarande klädd i rosa prinsessklänningar och Tiana blir en målmedveten ung kvinna som jobbar i stort sett dygnet runt för att få ihop pengar till sin restaurang.

När den alldeles äkta prinsen Naveen gästar staden händer det grejer. Naveen förvandlas till en groda och vem ska kyssa honom?

Hmmm. Man behöver inte vara medlem i Mensa för att fatta det.

Prinsessan och grodan är urtypen för en Disneyfilm. När Dreamworks och Pixar hela tiden strävar efter att föra animerad film framåt mot nya dimensioner så gör Disney precis tvärtom. Dom agerar inget annat än bakåtsträvare och traditionalister.
Disney fortsätter teckna sina tjejer enligt samma mall – Tiana är en svart tjej som fått samma ansiktsdrag som Ariel, Belle, Pocahontas eller Lady för den delen – och dom fortsätter specialkomponera sina små musikalnummer som prompt ska inflikas i filmen oavsett om dom passar in eller inte.

Men på nåt sätt så klarar sig både Disney och filmen på rätt sida kräkreflexen. Det är en rätt charmig film och låtarna svänger, ja, inte alla, DET vore att ta i, men det lilla musikaliska numret med eldflugorna får till och med mina torra fotsulor att klappra mot vardagsrumsgolvet och Louis, krokodilen, är rätt ball med sin lilla jazztrumpet.

Att det blir en liten, men ändock, vändning i storyn när en groda blir två hjälper också till. Den är inte likafullt förutsägbar som jag trodde första kvarten. Eller jo, men va fan, jag köper det när det är så gulligt.