MEDICINEN

28 augusti, 2014

Filmens Johanna (Helena Bergström) är 45 år, skild sedan några år, ensamstående tvåbarnsmamma med stressigt och rätt krävande jobb, komage, gäddhäng och taxöron – ”rena Kolmården” som hon uttrycker det själv. Bortsett från en minus på några år så skulle hon på pappret kunna vara jag.

Med lite tur borde alltså Medicinen kunna vara en film för mig. Jag borde kunna känna igen mig, visserligen kanske skruva lite på mig i biofåtöljen men samtidigt skratta gott åt dråpligheter jag både omedvetet och medvetet har gjort själv och situationer där våra liv krockat. Som dom gör. Om man lever liknande liv. Och är ungefär lika gamla. Och bor i samma stad. Och går på samma gator. Och har barn i samma åldrar. Men nä. Nä nä nä nä nä.

Filmer som Medicinen, Heartbreak Hotel och Eat Pray Love (för att nämna tre exempel men det finns hundratals), filmer som handlar om personlig utveckling, om att hitta sig själv, blomma ut, sluta vara rädd och istället våga chansa, såna filmer funkar hela vägen om det finns krokar av igenkänning att haka fast sig vid och upp sig på. Saknas detta faller filmen tämligen platt.

Visst, det kan finnas ett värde i att se filmen ändå, har man en faiblesse för medelålders blondiner är Medicinen en ypperlig film. Är man svintrött på manliga filmkaraktärer och vill se en film med 99% kvinnor i rollistan, sure, kolla på den men sänk för bövelen kraven på att kvinnorna ska ha nåt vettigt att säga och göra under filmens gång. Medicinen är en solklart A-märkt film men sällan har A-märkningen varit mer av ett icke-bevis för kvalitetsfilm än här.

Jag inser att det finns 40-plussare som inte är som jag, ganska många dessutom. Jag förstår att det finns jämngamla kvinnor ”där ute” som faktiskt känner igen sig i Johanna och som kanske till och med kan lära sig nåt av henne och få en spark i baken. Det jag däremot har väldigt svårt att förstå är varför just Colin Nutley skulle regissera denna film.

Daniel Réhn och Edward af Sillén har skrivit ett manus som jag tror var både kul och smart i själva grundutförandet. När det sen hamnar i Colin Nutleys händer läggs det till minuter på minuter på minuter av långrandig, onödig, konstig improvisation, scener som i dom allra flesta fall faller pladask på grund av skådespelarnas oduglighet vad gäller just improvisation. Det är fan inte lätt att improvisera men det är heller inte rätt av en regissör att fortsätta köra sitt race även om skådespelarna uppenbarligen inte behärskar tekniken. Det är rent av taskigt. Filmen hade tjänat på ett tajt skrivet manus i 90-minutersklassen, inte denna flummiga, luddiga, hattiga tvåtimmarsuppvisning i misslyckad teatersport som jag blev vittne till nu.

Trots en medioker filmupplevelse är det värsta av allt John Farnham. Att lägga in John Farnsham´s hit You´re the voice inte mindre än TVÅ gånger i filmen är för mig totalt obegripligt. Den var rutten redan 1987 och känns inte direkt hypermodern idag.

Det här var den fjärde filmen jag såg på Malmö Filmdagar. Colin Nutley och Helena Bergström var på plats för att presentera filmen och det kändes som att Colin slog huvudet på spiken när han sa att han hoppades att vi skulle gilla filmen men att vi precis lika gärna kan avsky den. Precis så är det ju alltid med film.

Jag såg filmen tillsammans med ett gäng filmbloggare och här är deras syn på filmen: Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer.

 

{ 6 comments… read them below or add one }

Henke augusti 30, 2014 kl. 08:16

Japp så är det tyvärr. Ett eventuellt bra manus har ruttnats bort då filmen spelades in som ett mishmash av drama blandat med den värsta sortens fars och överspel på fel ställen.

Svara

Fiffi augusti 30, 2014 kl. 18:00

Henke:
Jag kan inte sluta undra hur filmen hade blivit med samma manus men andra skådespelare och annan regissör. Fast jag kanske borde sluta undra för tänk om min undran blir sann. En remake på Medicinen? En remake på Medicinen! Vill man ha det? Nääääääääää.

Svara

Jojjenito augusti 31, 2014 kl. 08:54

Jag undrar hur filmen blivit om Helena själv regisserat den. Den borde inte kunna bli sämre i alla fall.

Alltså, när jag tänker efter så är ju filmens (och manusets) grundidé bra. Det borde gå att göra en rolig film av det hela. Den manliga motsvarigheten (kanske man kan kalla den) Office Space var ju superbra t ex.

Svara

Fiffi augusti 31, 2014 kl. 15:18

Jojjenito:
Jag vet inte om just Helena hade varit rätt heller, men jag tror filmen hade vunnit på en kvinna bakom spakarna.

Svara

Sofia augusti 31, 2014 kl. 09:15

Ja, du kan nog ha rätt. Om inte annat borde filmen ha varit kortare. Men alla de där konstiga relationerna mellan arbetskamraterna, tror du att allt det var improviserat? Och kan icke-igenkännandet ligga i att man både velat ha kakan kvar och äta upp den, både göra Johanna jättejättevanlig och samtidigt klämma in henne i ett arbete som ska andas glamour?

Svara

Fiffi augusti 31, 2014 kl. 15:19

Sofia:
Ja…precis. Filmen är ju svinlång. Många av scenerna är oändligt långa, mycket mycket längre än vad som krävs i denna typ av film. Jag menar, det är ju inte Terrence Malik vi pratar om här, inte högtravande prettofilm med maskrosor som åldras i motljus och sånt.

Svara

Leave a Comment

{ 2 trackbacks }

Previous post:

Next post: