127 timmar

10 februari, 2011

När jag skulle förklara för min sambo vad 127 timmar var för typ av film stod det alldeles still.

“Om Alive var en katastrofrulle i ganska stort format så är det här en sådan fast i det lilla. Lite som en solokatastrof kan man säga.”

Aron Ralston (James Franco) är en aktiv kille. Han klättrar i berg, han cyklar mountainbike, han har ett grundtempo i kroppen som talar om för mig att här har vi en rastlös kille med klara koncentrationssvårigheter.

En lördag beger han sig alldeles ensam av mot ett bergsmassiv någonstans i Utah för att först cykla ut till en specifik plats (typ fyra mil rätt ut i ingenting), sen klättra och det går ju finemangs till en början. Han träffar på två tjejer som också är ute på lördagshajk och dom slår följe och Aron får chansen att leka bergsmassivgigolo för en stund. Deras vägar skiljs åt och Aron klättrar vidare men så händer en skitfånig grej, han rasar ner några meter och en stor sten fastnar mellan bergväggarna och hans högra hand sitter fast emellan.

Varför filmen heter 127 timmar förstår du säkert men varför en film på 94 minuter ska behöva kännas som 127 timmar är en annan femma. Jag undrar vem James Franco legat med för att få den här rollen. Jag undrar vilken höjdare han är släkt med som hjälpte honom få in en fot i branschen överhuvudtaget. Det borde vara skottpengar på den släktingen.

James Franco är en fruktansvärt dålig skådis. Jag har inte riktigt förstått det förrän nu, men om man får huvudrollen i en film som denna, om det “enda” han behöver göra som skådis är att förmedla alla dom panikslagna ensamma dödsångestkänslor som Aron rimligtvis borde ha haft när han satt fast i berget och inte lyckas med någonting annat än att se ut som en surfarkille på Bali med helt döda fiskögon hela filmen rätt igenom, japp, för mig är det ett gravt misslyckande och ett bevis för att den här killen hamnat aningens fel i sitt yrkesval.

Danny Boyle (som gjort Trainspotting och Slumdog millionaire bland annat) har regisserat filmen och manus är skrivet med verklighetens Aron Ralstons bok “Between a Rock and a Hard Place” som grund och jag är så väldigt förundrad över att filmen inte blev bättre än såhär. Vad hände liksom?

Ja, i min värld vet jag vad som hände.

Det stavas James Franco.

S o p a.

{ 8 comments… read them below or add one }

Bea februari 10, 2011 kl. 10:37

Ha, ha. Ouch, det här var tvärtom vad jag läst hittills då många menar att Franco gör filmen. Ska snart bilda mig en egen uppfattning!

Svara

Voldo februari 10, 2011 kl. 10:49

Kan inte riktigt förstå hackandet på Franco, han är värd sin Oscarsnominering tycker jag.

Du överdrev inte direkt när du sa att du inte höll med mig. 🙂

Svara

f i f f i februari 10, 2011 kl. 10:58

Bea:
Tanken med filmen, själva manuset, var säkert jättebra men det känns som att mycket blev bortglömt, som om historien var så pass bra att den allena var intressant nog. Det tycker inte jag att den är, men jag känner mig rätt ensam om det.

Svara

f i f f i februari 10, 2011 kl. 10:59

Voldo:
Jag tycker det är ett berättigat hackande (givetvis tycker jag det annars hade jag ju inte gjort det).

Jag är rätt övertygad om att med en mindre känd regissör bakom spakarna hade denna film – och Franco – inte fått alls lika mycket uppmärksamhet.

Svara

Sofia februari 12, 2011 kl. 14:00

Det var som fanken, det känns iaf som om det här var den första riktiga sågningen jag sett av den här. Hellre Ryan än James alltså?

Svara

f i f f i februari 12, 2011 kl. 18:55

Sofia:
Mycket, mycket, mycket, MYCKET hellre.

Svara

Micke juli 30, 2011 kl. 14:43

Jag såg 127 Hours igår, den var riktigt bra! Blev nu sugen på att läsa boken den är baserad på.

Svara

Fiffi juli 31, 2011 kl. 11:17

Micke:
Kul att du gillade den. Personligen tror jag nog att boken är mycket bättre än filmen.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: