ANT-MAN AND THE WASP

23 november, 2018

Den fullt rimliga uppföljaren till c-vitamin-bruset Ant-Man hade biopremiär i somras men jag gick aldrig och såg den. Varför det? undrar kanske vän av ordning och tro mig, jag har ställt frågan även till mig själv. Kanske för att jag i år känt en bio-trötthet jag aldrig förut känt? Kanske för att jag prioriterade andra filmer, kanske till och med andra fritidsaktiviteter? Eller….kan det ha varit på grund av att Ant-Man and the Wasp helt enkelt kändes FÖR rimlig för sitt eget bästa?

En bra trailer, en rätt given fortsättning på storyn, alla skådespelarna jag gillade från första filmen återvände. Allt kändes tryggt, stabilt och…på nåt sätt…mig fullkomligt likgiltigt.

Jag hade nära och kära som gick och såg filmen och kom tillbaka med breda leenden och fnittrig uppsyn. “JÄttebra!” “Askul!” “Bättre än ettan!” Jag var glad för deras skull men kunde ändå inte riktigt tro på det. Vadå bättre än ettan?

Det finns ju ett sätt som är bättre än ALLA ANDRA när det kommer till att kunna ge sig in i en diskussion gällande hur “bra eller dålig” en film är och det är att faktiskt se filmen. Jag har väldigt svårt att yttra mig om filmer jag själv inte sett. Jag har helt enkelt haft fel i mina fördomar alltför många gånger för att dissa någon film osedd. Eller, åt andra hållet, hylla någon.

Ant-Man and The Wasp kretsar kring det att Hope Van Dynes (Evangeline Lilly) föräldrar Dr Hank Pym (Michael Douglas) och Janet Van Dyne (Michelle Pfeiffer) var ute på “uppdrag” när Hope var liten, dom förminskade sig själva i förhoppningen att kunna stoppa en bomb från att detonera över staden. Uppdraget gick inte så bra utan Janet beslutade sig för att förminska sig ÄNNU mer, ända ner i nån form av kvantdimension för att på så sätt kunna ta sig IN i bomben. Hon gör så samtidigt som hon vet att det troliga är att hon aldrig kommer att kunna ta sig ut igen. Början av den här filmen är alltså som slutet på Armageddon, it you know what I mean.

Dr Hank var alltså tvungen att åka hem till den unga Hope och berätta att mamma aldrig kommer hem igen, att mamma är….död. Nu en sisådär tjugo år senare har samme Dr Hank kommit på att mamma Janet faktiskt kan vara vid liv! Att det finns en möjlighet att förstora henne tillbaka till verkligheten igen, det gäller bara att yada yada kvantblablabla.

Precis så. Historien om mamma Janet, Hope och Hank är inte så viktig. Den är inte så underhållande eller heller inte speciellt känslosam. Det faktum att Scott Lang (Paul Rudd) bara har tre dagar kvar av sin husarrest medelst fotboja är desto roligare att följa. Han är en sköning alltså, Scott. Både som normalstor och som förminskad till Ant-Man.

Huvudrollen i den här filmen spelar alla kreativa förstorings-och-förminsknings-effekter. Så är det och det är inget konstigt med det. Humorn är på samma nivå som i första filmen, Michael Peña kör en enaktare-med-andra-som-uttalar-det-han-säger precis som i första filmen, det mesta är som i första filmen och det i sig är inte dåligt, det är bara redan gjort. Så jag har svårt att tycka att den här filmen är bättre än första filmen, jag tycker däremot att den är rimligt bra. Den är – helt enkelt – precis som jag på förhand trodde och det känns inte som ett nedköp att se den hemma på TV:n.

Sista scenen är den jag bär med mig, den som fastnade. Den som gör att Marvels universum är ohotad när det kommer till röda trådar och mervärde i att hänga med hela vägen. Härligt!

Vill du läsa mer om filmerna som ingår i Marvel Cinematic Universe? Klicka här. Här kan du se filmerna i premiärordning, en komprimerad text och mitt betyg.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: