BLONDIE

27 januari, 2016

Hur mycket skit kan en film få innan det blir larvigt? Så satt jag och tänkte under tiden jag såg Jesper Ganslandts Blondie, en film som jag uppfattat blivit sågad jäms med fotknölarna när den kom.

Varför har jag uppfattat det så? Det räcker ju med en snabb googling för att se att så inte var fallet. Jag vet dock att jag läste en del negativt angående Carolina Gynning och hennes skådespelardebut MEN nu när jag sett filmen undrar jag om det inte bara var den där svenska jävla Jante-jäveln som genomsyrar dessa åsikter? Det går väl knappast för sig i Jantesverige att vara Carolina Gynning, supersnygg OCH begåvad OCH som dessutom inte gör bort sig på vita duken?

Det enda lilla som stör är att hon i vissa scener glömmer bort att hon inte ska prata skånska. Samtidigt kan jag tycka att det finns en regissör som borde skrikit “BRYT!” och tagit om scenen när han hörde att det blev fel, eller en klippare som borde kunna fixa till det, eller att det gått att lägga på ny röst efteråt?

Nåja. Nog om Gynning.

Blondie handlar om systrarna Elin (Gynning), Katarina (Helena af Sandeberg) och Lova (Alexandra Dahlström) som åker hem till sitt föräldrahem för att fira mammans (Marie Göranzon) 70-årsdag. Vill man vara petig kan man ifrågasätta hur gammal mamma Sigrid var när hon födde Lova eftersom Lova inte känns som en dag äldre än 22 men å andra sidan…..det är ju ingen omöjlighet. Kanske till och med en petitess? Äsch. Jag släpper den funderingen.

Blondie, som film, är verkligen ögongodis. Scenografin är oklanderlig och skådespelarna är rent utsagt SKITSNYGGA! Jag känner att filmen känns lite….fransk. I franska filmer upplever jag ofta att skådespelarensemblen kan vara nästan för snygg för sitt eget bästa. Att om det är en familj som ska gestaltas så är det VM i perfekta pager, babylen hy, långa slanka ben och fräknar på rätt ställe. Men det var innan jag sett Blondie för här är familjen beyond fransk. Det här är blondinälskarnas paradis och detta utan att gestalta någon av tjejerna som vare sig våp eller bimbos. Härligt säger jag bara!

Jesper Ganslandt använder sig av både musik och Olle Sarri på bästa möjliga vis och jag tokgillar att han dammat av Carolas gamla superhit Säg mig var du står och använder den både inne i filmen och under eftertexterna. Om jag hade sett filmen på bio hade jag sannolikt fått ståpäls och gråtit en skvätt under eftertexterna och därmed också gett filmen ett ännu bättre betyg men nu blev det Neflix på TV:n och en stark trea. Verkligen inte fy skam det heller! Bra jobbat, alla inblandade!

Leave a Comment

Previous post:

Next post: