CARNAGES

13 juni, 2012

Jag tror på det där med att en liten grej kan starta en stor förändring, det gäller bara att sparka på rätt sten.

Ibland räcker det att våga säga det där som känns så superläskigt eller att släppa kontrollen eller att faktiskt ta kontrollen över nån del av sitt liv som hamnat lite på efterkälken. Ibland räcker det att säga nej, ibland får man sätta sig i den uppblåsbara jollen och bege sig ut på Atlanten utan mat och vatten och ibland händer det att en tjur dör någonstans i Spanien för att livet ska te sig annorlunda för ett gäng personer runt om i Europa.

Ska jag förklara det sista lite närmare kanske? Ja, jag kan ju alltid försöka. Carnages börjar med att en ung tjurfäktare går ut på arenan för att ge den stora stygga tjuren en fight. Han är tuff med sin röda cape men begår ett misstag och blir allvarligt stångad. Tjuren dödas, tjurfäktaren hamnar på sjukhus och framför en TV någon annanstans sitter en liten flicka med stora bruna ögon uppkrupen i soffan och bevittnar spektaklet. Hon och hennes familj har en stor svart hund (nu snackar vi STOR), en sån av typen som jag sov bredvid när jag var i Köln under fotbolls-VM 2006 och bodde hos en familj som enbart pratade tyska (som jag inte kan alls) och jag förstod bara ett enda ord familjen sa och det var namnet på den köttätande besten andra kallar vovve: Rambo. Nåja. Den stora svarta hunden hamnar i centrum så fort han är i bild, visserligen ofrivilligt men ändå ganska….äckligt…på nåt vis.

Tjurens döda kroppsdelar portioneras liksom ut över olika delar i Europa och där delarna hamnar där får vi följa några personer. Skådespelaren Carlotta (Chiara Mastroianni, dotter till Marcello Mastroianni och Catherine Deneuve) som går på nån nakenurs i primalskrik i ett badhus och träffar en kille, Alexis (Clovis Cornillac). Vi får träffa en konservator som är otrogen mot sin gravida fru, en gammal dam som gillar att dansa och en handfull personer till som på ett eller annat sätt måste ta tag i sina  liv tack vare denna döda tjur.

Det är egensinnigt så jag blir alldeles rörd. Regissören och manusförfattaren Delphine Gleize får med den här historien mig att hamna i samma känsloläge som när jag yngre och läste John Irving och Jonathan Carroll. Jag vet aldrig vad som ska komma, vad jag ska få uppleva, se och beröras av och det är så härligt, så befriande knasigt att jag ler med hela överkroppen.

Filmen är egentligen både helt galen och supervanlig då den visar små urklipp från människors liv som är precis så annorlunda som vanliga liv faktiskt är och precis så superudda som vanliga liv sällan är på film. Kanske låter det helflummigt men då får det vara så för det här är en film som antagligen kan – och bör – analyseras in i minsta detalj för att på riktigt förstås men samtidigt går det alldeles utmärkt att bara se och bevittna utan att tänka så mycket.

Jag tycker väldigt väldigt mycket om den här filmen, så pass mycket att jag tänker ge den det högsta betyg jag kan utdela. Det är så väldigt sällan jag upplever denna typ av ständiga överraskningsmoment på film – och speciellt i ett drama – att jag inte kan göra annat. Jag bara häpnar. Blir förälskad. Omtumlad. Överkörd, fast inte av en lastbil utan av en rosa bulldozer.

Nu är jag ofantligt sugen på att försöka få tag på Delphine Gleizes två andra långfilmer L´homme qui rêvait d´un enfant (2006) och La permission de minuit (2011) bara för att se mer. Att jag kommer se om Carnages är så självklart att jag nästan vill säga hrmpf till mig själv och snörpa på munnen åt minsta tvekan. En sånhär film ser man inte bara en gång, av mängder av orsaker.

Vad Henke på Fripps filmrevyer tycker om filmen kan du läsa här.

Jag fick alltså sex stycken filmer av Henke på Fripps filmrevyer och det här är den sista. Nu har jag sett Schultze gets the blues, In America, Lost and delirious, Whale rider, Hedwig and the angry itch och Carnages, sex filmer på sex veckor och dessutom sex filmer som jag antagligen aldrig hade sett utan lite hjälp på traven.

Det här var en bortom rolig nöt att knäcka, det har varit ren och skär njutning att titta på film som jag inte känner till och inte läst på det minsta inför. Jag önskar att alla någon gång får vara med om detta och att det inte var sista gången för mig. Tänk om det gick att köpa “hemliga filmer” i affärer, ett svart fodral med nån utvald film i. Jag skulle hugga som en kobra på den grejen.

Tack så väldigt mycket Henke för den här superroliga och jättepersonliga presenten!


{ 8 comments… read them below or add one }

Henke juni 13, 2012 kl. 07:46

Men wow, en femma! En femma? Äntligen en femma!

Hehe, kul att du råkade se den “rätt” dag, för det är som du säger, en film som antingen blir helt rätt, eller inte funkar alls.

Jag skulle gärna höra hur du tolkar filmen, vad den betyder, vilka scener i filmen som regissören och tillika manusförfattaren Gleize håller som viktiga. Vad tror du till exempel att det är en fransk-spansk film betyder? På vilket sätt gör den annorlunda jämfört med amerikanska filmer?

Sannerligen en speciell film.

Svara

Fiffi juni 13, 2012 kl. 17:46

Henke:
Ja, en femma, en femma, en FEMMA! Vilken jättehärlig film!!

Tolkar filmen? Helt ärligt, jag har ingen aning. Jag tror jag skulle behöva se den åtminstone två gånger till för att vara det minsta på banan, nu bara tittade och njöt jag.

Det roliga med den är att jag till slut inte ens märkte att dom bytte språk. Antagligen hade jag tänkt på det mer om det varit en amerikansk-spansk film

Svara

Henke juni 13, 2012 kl. 08:29

Sista scenen, närbilden av lilla Winnie i sina lysande horn gjorde mig väldigt berörd. Hon har ett så konstigt leende, konstigt ansiktsuttryck. Vad betyder det? Det kändes så sorgligt. Kommer du ihåg scenen?

Svara

Fiffi juni 13, 2012 kl. 17:48

Henke:
Visst minns jag den scenen. Fenomenal liten tjej det där, du har verkligen valt ut filmer med EXTREMT fina barnskådespelare i!

Jag vet inte vad ansiktsuttrycket betyder, hon är klurig den där lilla tjejen och hon är otroligt säker på att hålla blicken fast. Hon tittar så länge på precis samma sätt att det till slut blir jobbigt.

Svara

Stefan Volmer juni 14, 2012 kl. 06:54

Hej Åsa! Long time no see! Jättekul att du startat en filmsida!

Har ett tips om du inte sett den, Mr Nobody, väldigt ovanlig film, spännande med minst tre parallella handlingar, o en massa bottnar i filmen. http://en.wikipedia.org/wiki/Mr._Nobody_(film)
Hela filmen finns på youtube men det är lite waste att titta på en dataskärm.
Hur länge sen var det vi hördes av egentligen? Jag har en grabb som är två år som heter Emil.
Vore kul att höras av o träffas!

🙂 Stefan 08 695 27 27 (hemsidan är helt ny under konstruktion)

Svara

Fiffi juni 14, 2012 kl. 19:19

Stefan:
You´ve got mejl 😀

Svara

Sofia juni 14, 2012 kl. 15:56

Eftersom jag inte sett särskilt många av filmerna ni sett har jag ju inte kunnat bidra särskilt mycket till diskussionen, men det har varit väldigt roligt att följa era respektive recensioner/revyer 🙂

Svara

Fiffi juni 14, 2012 kl. 19:20

Sofia:
Vad kul att du tycker det! Hoppas du fått några tips du med, flera av filmerna har varit mer än sevärda.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: