CIDERHUSREGLERNA

14 juli, 2013

Jag tycker såhär. Det är en femma men det är ingen Place beyond the pines-femma. Inte så stark. Men en femma. Helt klart är det det.

Vad fan säger man? Jag har halvgäspat mig igenom Ciderhusreglerna för tredje gången i mitt liv, den blir liksom aldrig mer än en svag trea i min bok, så ser jag den med sonen och den typ förändrar hela hans världsbild.

Jag ser ut som en lergök i ansiktet och fattar ingenting. Vad är det som är så bra? frågar jag och tar fram anteckningsbok och penna för att inte missa chansen att förstå. “Allt. Den handlar ju om allt. Om allt som är viktigt.”

Jahaja. Sådärja. Nämendåså. Joråsåatteh.

Nu känner jag mig som ett jävla korvbröd, ett såntdär man glömt kvar vid grillen över natten när det både regnat och varit jättevarmt. Jag blir liksom mosig i huvudet. Jag försöker minnas tillbaka till tiden när jag var tonåring, när jag slukade John Irvings böcker som vore det perfekt söta mandarinklyftor. John Irving förändrade mitt liv med många av sina böcker, ändå förstår jag inte storheten i den här filmen. Kanske är det just därför? Kanske är det för att en favoritförfattare aldrig blir bra nog i filmmanusform, även om det är författaren själv som skrivit det? Kanske är det för att svärtan i boken Ciderhushusreglerna inte riktigt finns i Lasse Hallströms pastellfärgade filmatisering, kanske är bokens Homer Wells betydligt mer komplex som person än Tobey Maguire låter genomskina? Jag vet inte.

Jag vet att jag retade mig alldeles gruvligt på Michael Caine dom första två tittningarna, något jag inte gjorde nu. Jag vet att jag fortfarande tycker att Charlize Theron är nästan omänskligt söt filmen igenom, nåt jag inte riktigt kunde läsa mig till i boken. Så tittar jag på sonen och undrar vad han ser. Han har inte läst boken, han har inget original att jämföra med, han går enbart på magkänslan och den säger honom att det här var kanon. Jag ifrågasätter inte hans känsla. Han kommer minnas Ciderhusreglerna på samma sätt som han minns The place beyond the pines. Kanske kommer han berätta om det när han blir vuxen, kanske skriva om sommarnatten då mamma och han såg Spider-man vara förlossningsläkare på en rasslig VHS-kassett. Såna filmminnen växer inte på träd.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

 

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia juli 15, 2013 kl. 16:10

Så roligt som det är när kidsen uppskattar ens egna favoriter, lika roligt måste det vara när de hittar sina egna?

Har inte sett den här, bara läst boken som jag gillade. Men jag tror inte på ett försök — Tobey var ju på TV häromnyssens och jag upptäckte till min stora sorg att jag nästan börjat ogilla grabben.

Svara

Fiffi juli 15, 2013 kl. 17:13

Sofia:
Det är jättehäftigt när deras egen smak smyger fram och annat än Sagan om ringen och Avengers hamnar på topp 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: