DEAD MAN

Jag såg Jim Jarmuschs Dead Man av två anledningar, en ganska vanlig och en lite konstig.

Den vanliga anledningen var att en kollega tipsade om den och sa att det var en av hans absoluta all-time-high-favoritfilmer. Såna tips är alltid intressanta. Den konstiga anledningen var att jag såg filmen som en av förberedelserna inför sommarens Neil Young-konsert som går av stapeln i början av augusti.

Neil Young improviserade nämligen fram musiken till filmen när han såg den alldeles ensam i en studio och den är helt instrumentell. Inget Heart of gold-sjungande här inte alltså. Så som inlyssningsövning i Neil Youngs musikstil och låtskatt är denna film rätt icke fungerande men å andra sidan borde jag kunna se förtjänster i en film av Jim Jarmusch även om jag inte bara lyssnar på musiken – och det är klart jag gör.

Johnny Depp spelar Bill Blake, en revisor med backslick, rutig kostym och enkla glasögon. Han åker tåg genom ett ganska intetsägande amerikanskt landskap och målet är en liten stad där han fått jobb. Väl där visar det sig att han kom för sent, att brevet var daterat två månader tidigare och att jobbet redan är tillsatt. Han blir kvar i staden över natten, träffar en tjej och när han vaknar på morgonen startar en dag som förändrar hans liv för evigt.

Dead Man är filmad helt i svartvitt vilket är extremt behagligt. Det blir suggestivt och vackert per automatik och känslan av att befinna mig i en en ny värld är påtaglig, nästan som att ha en plastpåse över huvudet som sitter åt lite för hårt. Men trots detta och att Johnny Depp är s-u-v-e-r-ä-n i sin roll så rullar filmen förbi min näthinna utan att egentligen lämna några spår. Den ger helt enkelt eftersmakssmaken ”ganska tråkig”.

Jag tycker fortfarande att The Painter är den bästa låt Neil Young gjort och att Broken flowers är den bästa film Jim Jarmusch gjort. Det härliga är att jag inte vet vad framtiden har i sitt sköte. Kanske kommer jag tycka nånting helt annat när jag sett Neil Young live och kanske blir Jim Jarmuschs nästa film en ny favorit för mig? Sånt vet man aldrig.

Every night and every morning, some to misery are born. Every morning and every night, some are born to sweet delight. Some are born to sweet delight, some are born to endless night.

12 svar på ”DEAD MAN”

  1. Hehe, du har inlett dina efterforskningar inför sommarens konserthöjdpunkt! Nice.

    Jag såg faktiskt Dead man när den gick på bio endast för att Neil gjort musiken. Jag hade iofs sett Jarmusch tidigare men han är väl inte en regissör som jag måste se på stor duk. Han är mer för hemmabruk eller filmfestival.

    Jag hade dock ungefär samma upplevelse som du. 2/5 låter rimligt.

    Kul att du har The painter som favorit. Hans texter är en mycket central del av låtarna. Den kommer inte upp på min Best of Neil Young (5 cds) och den kommer knappast spelas i sommar, men man vet aldrig med den gamle hippien…

    1. Henke:
      Ja, jag försöker preparera mig för vad som komma skall. Det är inte så lätt men jag försöker 🙂

      Filmmusiken till Dead Man känns visserligen som Neil Young men är kanske inte representativ för låtar-som-vanligtvis-spelas-på-konsert? Eller?

    1. Jojjenito:
      Är Dead Man Lenas favorit? Av alla filmer eller av Jarmusch? Vet du?

      Jag ÄLSKADE stämningen under första timmen, då låg filmen på en fyra, en stark fyra kanske till och med. Sen rasade det.

  2. Aj då :/ Jag håller ju Jim Jarmusch som en av mina favoritregissörer. Och, i väntan och i förhoppningen att hans nästa film kanske blir en bättre, som du skriver… passa på att kolla in hans gamla godingar tills dess som ”Mystery Train”, ”Down By Law” eller ”Night On Earth” om du inte redan gjort det 🙂

    1. dan:
      Mystery train har jag sett (gav den en 3:a) men dom andra två har jag kvar. Tack för tipsen. Känns som filmer att spara till en skön, regnig höstkväll 🙂

Lämna ett svar till Fiffi Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.