DET BLÅSER UPP EN VIND

6 augusti, 2014

Om jag inte hade varit en så väldigt rastlös person hade jag oftare lagt mig raklång på en gräsmatta och tittat rätt upp i himlen. Kanske hade jag sett lite trädtoppar, kanske nån förskrämd liten fågel på väg till en annan plats i världen, kanske ett flygplan som lika obegriplig som en humla kan färdas i luften, fast inklusive bagage och spritvagn.

Om jag inte hade varit en sån väldigt rädd människa hade jag kunnat ligga där på gräsmattan jättelänge och gjort Rorschachtest på mig själv med molnen. Sett Lill-Babs fara förbi på en trehjuling eller kanske en fyrbent fladdermus med hatten på svaj och när blåsten gjort sitt kommer nya figurer framför min näthinna. Men detta skulle endast ha skett om jag varit en orädd och totalt avslappnad figur. Det är jag inte. Gräsmattor inkluderar smådjur samt även när det vill sig illa ormar. Det börjar kittlas, klia och krypa i och på kroppen bara efter en liten stund. Vi pratar sekunder här, tyvärr.

Om jag inte hade varit en sån väldigt dåligt pigmentutrustad kvinna så hade jag sannolikt legat på en badstrand i bikini och njutit av att se sololjan koka på magen istället för att kippa efter andan i ett nedsläckt sovrum med Situation Sthlm som solfjäder och tecknad film på TV:n. Men vet du, jag är glad över att jag är både rastlös, rädd och i princip albino. Jag är banne mig lycklig över det.

Hade jag varit av en latare sort, hade jag trivts med att inte mycket händer, hade jag krävt noll inputs vad gäller ljud och bild för att må bra, hade jag varit orädd för kryp och hade jag tyckt att det var värt mödan att pressa kroppen full av UV-strålar (trots att den inte vill) så hade jag inte sett Det blåser upp en vind. Inte just nu. Men nu såg jag den och jag sveptes bort av vindarna, jag hamnade i en annan värld, i andra världskrigets Japan och jag fick följa den japanska flygplansdesignern Jiro Horikoshi genom hans liv och jag fick se Jiros liv genom Hayao Miyazakis ögon.

En animerad gräsmatta är också en gräsmatta.

Två timmar under Miyazakis moln är inte två bortkastade timmar.

En icke solbränd kropp kan vara precis lika bra som en solbränd – om än inte lika snygg när det vankas selfies.

Hade jag tagit en selfie när jag leendes, svettandes och med tårarna rinnande satt upp i sängen, mös, njöt och tjöt med denna magnifika tecknade film som sällskap, ja inte fan hade det blivit en likeraket av det, så mycket fattar jag. Men jag kan göra på mitt sätt. Jag kan skriva om det som var det viktiga, om känslan av att ha sett något extraordinärt, om en stund i mitt liv som faktiskt blev magisk även om den utifrån sett säkerligen var både tragisk, töntig, konstig och helt forever alone.

{ 6 comments… read them below or add one }

Sofia augusti 7, 2014 kl. 05:16

Härligt! Det där som finns utanför dörren är ändå överskattat 😉

Svara

Fiffi augusti 7, 2014 kl. 07:22

Sofia:
Är det verkligen det? 🙂

Svara

Sofia augusti 7, 2014 kl. 10:26

Gissar att det beror på vem du frågar…

Svara

Fiffi augusti 7, 2014 kl. 16:57

Sofia:
🙂

Svara

filmitch augusti 7, 2014 kl. 11:33

Hrm trodde du beskrev mig där i början fast tvärtom – älskar att bara sitta o stirra ut i intet…….
Filmen ska däremot ses förr eller senare har en hög Miyazaki filmer kvar att se.

Svara

Fiffi augusti 7, 2014 kl. 16:58

filmitch:
Lyllo dig som har ro/mod att göra det 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: