Veckans Aaron: Paycheck

25 oktober, 2011

Titta noga här till höger. Postern till Paycheck kan vara en av världens fulaste och den är helt klart delvis skyldig till att jag inte sett den här filmen förrän nu. Jag kan alltså inte skylla allt på Ben Affleck även om hans ansikte på ett filmfodral inte får mig att göra snigelspår i soffan direkt.

Nåja. Nu är det inte han som är i fokus, det är Aaron Eckhart som i den här filmen spelar lite av en skurk. Att han är skurk ser man på frisyren. När Aaron inte är en schysst kille och/eller svärmorsdröm på film så har han alltid (åtminstone hittills i min tämligen närgångna forskning i ämnet) överjävligt mycket vax i håret och en frisyr som skulle platsa hos varenda vakt i tyska fångläger på 40-talet. I den här filmen skulle jag kunna kalla honom Den Vattenkammade Snoken då han har en wetlook modell extremkladdig.

Historien i Paycheck handlar om Michael Jennings (Ben Affleck). Han är en väldans duktig datoringenjör som anlitas för att sno idéer från andra och göra uppfiinningarna ännu bättre, twista dom en smula och helst se till att konkurrenten förlorar en himla massa pengar. Topphemliga projekt således, så hemliga att när Jennings är klar med sin del av samarbetet raderas hans minne.

Han går med på att göra ett sista uppdrag, ett uppdrag som ska göra honom ekonomiskt oberoende för resten av livet. Det är hans gamle vän (Aaron Eckhart) som är ansvarig för det hela och Jennings litar på honom till hundra procent. Men bara dagarna innan han kliver in i detta träffar han en kvinna (Uma Thurman) och blir kär. Så typiskt.

Tre år senare är han klar, 92 miljoner dollar ska sitta på kontot och hans minne raderas, allt är tomt i knoppen tre år tillbaka. Glad i hågen går han till banken för att plocka ut lite stålar men nej, det finns inte en spänn. Bankkvinnan säger att han själv varit där tre veckor innan och sagt ifrån sig alla pengar på kontot men istället lämnat ett kuvert med tjugo rätt alldagliga prylar.

WHAT??? Klart killen får panik! Nu måste han inte bara hitta tillbaka till sitt eget liv, han måste ta reda på hur och vem som lurat honom på pengarna – och varför.

Att det är John Woo – mannen som gett slow motion ett ansikte – som regisserat filmen märks redan efter en minut eller två. Han har en väldigt speciell stil i sina filmer och jag tror att man antingen gillar den som tusan eller har ganska svårt för den och att jag kan vara undantaget som bekräftar den regeln. Jag tycker oftast att det funkar men att det blir aningens tradigt i en tvåtimmarsfilm. Jag tappar intresset, gäspar lite och får inte det mista hjärtklappning av actionscenerna.

Vad gäller skådespelarnas insats så måste jag klia mig i huvudet en stund.

Kli. Kli.

Jag blir aningens störd. Ben Affleck är dålig, punkt. Inget nytt under solen. Det som gör att huvudet kliar är Uma Thurman. Hon är helt ärligt skitdålig här. Orkar inte ens bena upp tankarna, klådan i skallbasen är bara överjävlig, det är nästan så jag inte tål att se henne. Hon är så ojämn i sitt agerande, hon lever på sitt vackra och skeva utseende och det är ju fine i vissa typer av filmer däremot krävs det ibland att hon kan förmedla en känsla eller två och i den här filmen är det dåligt med den varan. Men Aaron, min Aaron, honom kan jag i alla fall lita på även om han ser ut som Den Vattenkammade Snoken.

[Nästa vecka blir det ingen Veckans Aaron, då händer det andra saker här på bloggen men om två veckor är han tillbaka igen, fit like ever before.]

{ 7 comments… read them below or add one }

Movies - Noir oktober 25, 2011 kl. 11:09

Jag minns att jag trodde detta skulle vara ännu en kalkon med Ben Affleck och av John Woo som inte gjort något av intresse de senaste 15-20 åren. Men den höll intresset uppe och jag gav den också en trea om jag inte missminner mig. Har för mig att jag såg den på ett långflyg dock, så där tar man allt för att få två timmar att krypa fram…

Det där med Uma Thurman kan jag hålla med om. Det är sällan jag tycker hon är bra (eller passar) och det är väl främst i lite lättsammare roller som Tarantino haft henne i och kanske då Farligt begär (1988), fast där ska hon väl mest se söt ut. Sen tycker jag inte hon ser direkt bra ut…

Svara

Fiffi oktober 25, 2011 kl. 23:03

Movies-Noir:
Jag tycker Uma är skitsnygg och jättebra i Kill Bill men annars….näe. Hon är ingen jättefavvo för mig direkt.

Och på långflygningar skulle jag kunna titta på Linus på linjen i fem timmar bara jag slapp tänka på var jag befann mig nånstans 😉

Svara

Movies - Noir oktober 26, 2011 kl. 00:28

Håller med, men i Pulp Fiction funkar hon också alldeles förträffligt 😉

Svara

Fiffi oktober 26, 2011 kl. 10:11

Movies-Noir:
Ja….såklart. Tänkte inte på den 🙂

Svara

Sofia oktober 25, 2011 kl. 22:06

Jag håller helt med om treorna, en passabel underhållningsthriller även om jag av någon anledning mest störde mig på Paul Giamatti.

Svara

Fiffi oktober 25, 2011 kl. 23:03

Sofia:
Jag störde mig också lite på honom här. Undrar varför?

Svara

Movies - Noir oktober 26, 2011 kl. 00:27

Det gör jag också då och då, men kommer inte ens ihåg att han var med här, tur det då.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: