FILMSPANARTEMA: MANLIGHET

5 juni, 2013

När månadens filmspanartema hade valts gick jag hem och spontangooglade.

Det går att hitta mycket intressant läsning om manlighet på nätet, sitter manlighet mellan öronen eller mellan benen, är det en folksjukdom och går det att köpa? Jag klickade på annonsen “Spara 20-40% på Manlighet” och kom till bilder på herrparfym, klackringar, böcker om heder samt en mutta i plast. En sajt full med hederliga gamla fördomar alltså. Kan dom så kan jag! tänkte jag och kläckte idén till hur jag skulle närma mig detta tema. Manlighet a la fördomar på film såklart.

Jag har totat ihop en lista bestående av manliga stereotyper, av det vi redan i unga år genom filmens inverkan lär oss är män. Det är ingen inbördes rankning, inget rätt eller fel, bara fem synvinklar på manlighet som går att härröra till många många filmer genom historien.

5. Den tysta, starka behovslösa ensamvargen.

Här har vi westernhjältar, Franco Nero, Clintan i samtliga filmer och Rambo såklart. Killar som tänker fast det inte märks. Killar som känner fast det inte syns. Det här är stenansikten, ofta fåriga, ofta vindpinade, ofta brunbrända för det är män som gillar att befinna sig i skog och mark. Det här är män som kan överleva på ett ekollon om dan. Det här är män som med lätthet dricker kiss, syr ihop sina egna sår, dödar inkräktare mellan tummen och pekfingret och begraver en vän bara för att sekunden senare glömt att hen fanns, hämndkänslan har liksom tagit över och sorg, tårar och eftertänksamhet är inget för en hårding.

Det här är män i behov av noll, ingenting och ingen alls. Dom behöver inga vänner, ingen partner, inte kärlek, inte sammanhang. Det här är själv-är-bäste-dräng-män som symboliserar macholasse-delen av manligheten, dom som helt saknar uppskattning av mjuka värden och aldrig någonsin skulle lägga en spänn på terapi. Det finns ju hästar.

 

 

4. Den gapiga, plumpa, tjommiga, halvtjocka men rätt roliga killen som får tjejer som i verkligheten skulle vara helt utanför hans liga.

Adam Sandler. Alltid Adam Sandler. Nu gillar jag honom men gör man inte det finns det tusentals anledningar till att avsky både honom och hans filmer. Han får fungera som en centralfigur för denna typ av manlighet. Det här är en kille som i verkligheten knappast hade varit ihop med Salma Hayek (Grown-ups), Katie Holmes (Jack and Jill) eller Kate Beckinsale (Click). Det här är en kille som avväpnar allt med humor, som tar plats, som hörs, som kräver uppmärksamhet och som man som åskådare (och/eller flickvän) antingen tycker är supercharmig eller så spyr man. Andra skådisar i samma liga att hålla utkik efter är Seth Rogen och Jack Black, men det finns många fler.

Vad lär vi oss av detta? Vi tjejer lär oss att det är helt okej att vara ihop med snubbar som på pappret är nedköp och killar lär sig att oavsett hur dom beter sig, hur mycket dom än fiser, rapar, vrålar, larvar sig och ser ut så ÄR dom Guds gåva till kvinnorna. Punkt, flabb och pruttkudde på den.

 

 

 

3. Konkava hipsters som lyssnar på The Smiths och har tajta T-shirts med underfundigt tryck

Dom är smala, dom är svåra, dom är romantiker och intellektuella. Dom lyssnar på “rätt” musik, dom faller för tjejer i blommiga knälånga klänningar och är oftast olyckligt kära. Dom skriver dikter, dom dricker thé, dom har husdjur, schyssta föräldrar, jobb, stor axelremsväska (gärna beige) och dyra hörlurar. Dom har inte körkort, kan oftast inte dansa och har en frisyr som alltid är aaaaningens för lång. Men bara aningens. Inte kort, inte långt, den ska bara ge känslan av jag-bryr-mig-inte fast i själva verket ligger det minutiöst fix och många nävar vax bakom.

Urtypen i denna kategori är Joseph Gordon-Levitts karaktär Tom i 500 days of summer. Denna typ av manlighet ser man sällan i blockbusters, nu snackar vi antingen (samtliga) amerikanska independentfilmer eller i flock på Medis i Stockholm.

 

 

2. Den gammaldags snygga mannen som kan konsten att klä i hatt

På vita duken har den här typen av man alltid funnits. Gene Kelly, Frank Sinatra, James Stewart, Gregory Peck, snygga män som nånstans är urtypen för vuxen manlighet. Det här är män som kan föra sig, som kan dricka en drink med stil, som artikulerar fint, som dansar med grace, som klär i hatt, fluga och käpp. Med putsade lågskor, med kortklippt hår, med sidbena som aldrig sliter sig och med perfekt strukna skjortor löser dom problem, flirtar med damer, fixar biffen, kör den sportiga bilen, konverserar och fungerar. Denna typ av manlighet genomsyrar i stort sett allt från reklampelare till programledare, till studenter, säljare, chefer och James Bond. Manlighet the old fashion way kan aldrig vara fel. George Clooney för traditionen vidare på filmduken, vem kommer efter?

 

 

1. Den uppumpade testosteronplastmannen.

Han glimrar ofta, mannen i den här kategorin. Inoljad från topp till tå med spelande muskler som beter sig som om dom levde ett eget liv och strax ska explodera. Dolph Lundgren som He-man, Dolph Lundgren som Ivan Drago, Arnold Schwarzenegger och Jason Momoa som Conan, där är extrema exempel i denna kategori. Channing Tatum, Dwayne Johnson och Chris Hemsworth befinner sig strax därunder och Taylor Lautner önskar inget hellre än att han fick vara en i gänget. Det här är män som får andra män att känna sig små i betydelsen fysiskt underlägsna. Det här är män som kan spräcka en kortärmad skjorta bara genom att öppna en syltburk. Det här är män som tror att kvinnor tror att stora muskler är detsamma som en frisk kropp.

Det här är den delen av den filmiska manligheten som minst antal procent av verkliga män kan känna igen sig i. Det är också den del av den filmiska manligheten som får mest utrymme på posters och reklam. Det här ÄR manlighet på film. Det här är manlighet som inte går att skapa enbart med CGI-effekter. Det krävs kött, blod, miljarders med träningstimmar, kemisk hjälp på traven och dunkvis med matolja. Det här är så over-the-top-maffigt att ingen kan värja sig, varken män, kvinnor, barn, djur – eller nötter.

Mina filmspanarvänner skriver också om manlighet idag. Det är alltid lika spännande att se hur dom tagit sig an temat. Klicka på bloggens namn för att komma vidare: Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ordFilmmedia,  The Velvet Café, Fripps Filmrevyer, Flmr, Har du inte sett den och Except Fear.

{ 21 comments… read them below or add one }

Henke juni 5, 2013 kl. 07:15

Härlig lista! Bra hantering av detta svårhanterade tema!

Jag skrattade gott när jag läste dina beskrivningar, mest med punkt 3.

Min avslutande fråga är vilken av dem har mest sex appeal?? 😉

Svara

Fiffi juni 5, 2013 kl. 11:18

Henke:
Sex appeal finns i alla dessa fem kategorier, i alla fall när man som åskådare ser dom på vita duken. I verkligheten vore det en annan femma, då kan jag räkna bort några kategorier direkt. 🙂

Svara

Gustav juni 5, 2013 kl. 07:43

Hehe, toppenlista! 🙂 Skulle tro att jag tillhör nummer 1, nej, förlåt, 3. 😀

Svara

Fiffi juni 5, 2013 kl. 11:19

Gustav:
Ingen skulle märka om jag bytte bild på nummer 3 och satte dit dig istället 🙂

Svara

Gustav juni 5, 2013 kl. 14:48

Joo, jag har rätt kort hår nu, och tog faktiskt körkort förra året! 😉

Svara

Fiffi juni 5, 2013 kl. 15:28

Gustav:
Attans. Då låter jag bilden på Joseph G-L vara kvar 😉

Svara

David juni 5, 2013 kl. 08:22

Härlig sammanställning! Och visst är det för lite hattar nu för tiden. CGI kan ju inte kompensera klass och stil. 🙂

Svara

Fiffi juni 5, 2013 kl. 11:20

David:
Precis så. Och därmed finns en garanti att även framtidens filmer kommer innehålla män med kostym – och hatt 🙂

Svara

Steffo juni 5, 2013 kl. 13:04

Kul!
Känns som vi tänker lite i samma banor om dagens ämne! 🙂
Visst blir det rätt intressant om man börjar fundera på det här med roller och olika typer…och vem som “bestämt” hur allt ska vara….!?

Svara

Fiffi juni 5, 2013 kl. 13:49

Steffo:
Det blir absolut intressant. Genusforskarna borde göra en djupdykning i filmernas influenser på hur män och kvinnor blir/ser ut/beter sig, tror dom skulle komma fram till betydligt matnyttigare slutsatser än allt det där pratet om hur mycket problem “videovåld” skapar. 😉

Svara

Johan juni 5, 2013 kl. 13:05

Tror du har valt en skitbra strategi genom att närma sig det här helkluriga ämnet med glimten i ögat. Saknar den senaste kategorin “Den androgyne twilight-mesen” (referens till vårt inlägg i temat).

Svara

Fiffi juni 5, 2013 kl. 13:51

Johan:
Det finns utrymme för ett helt gäng fler kategorier men den du nämner är helt klart en värdig bubblare. 🙂

Svara

Sofia juni 5, 2013 kl. 15:11

Håller med de andra — underbar lista 😀 Är själv väldigt svag för #2. Och #4 så länge han är mest rolig. Adam Sandler tillhör då _inte_ den kategorin. Fast jag tycker du har missat något med ensamvargen. Grejen är ju att han till skillnad från muskelpaketet _har_ (eller ja, skulle kunna ha i alla fall…) känslor, men han väljer att gråta inombords. Så uppfattar i alla fall jag den stereotypen.

Svara

Fiffi juni 5, 2013 kl. 15:30

Sofia:
SÅ uppfattar jag ensamvargen också. “Killar som känner fast det inte syns”. Känslorna ska bara vara så nedgrävt, undangömt och förträngt som möjligt. Jag vill bara sätta dom i knät och kramas, men då skulle dom väl aldrig sluta grina…

Svara

Jimmy (Except Fear) juni 5, 2013 kl. 23:09

Haha! Fantastiskt slående lista med perfekta kategorier! Tänkte säga att jag saknade “Bonden” men han går ju givetvis in i #5 med en rejäl dos av #4. 🙂

Klockrent komplement dock som Johan nämnde angående “den androgyne… mannen” som ju är en ganska vanligt förekommande figur också. Även “Sportfånen” skulle kunna vara en egen – särskilt på film. En fyrkantigt snygg person som skiner i sin sport, skiter i de svagare enligt naturlagen och har ett stort huvud av kork. 🙂

Jag blev nästan rädd över hur #3 – hipstern, var en exakt beskrivning av mig själv. Tajta t-shirts – med tryck, dyra hörlurar, en frisyr som ska se ovårdad ut trots att det är det man lägger ner mest tid på på kroppen typ. Haha!

Har heller inte tyckt att hipster räcker för att kategorisera mig som person, men å andra sidan; en hipster tycker inte själv att han är en hipster. Världens mest paradoxala påstående som oavsett hur man ställer sig alltid resulterar att man ställs i ett hörn. 😛

Måste dock ta mig ur det här då jag ju har en filmidé som är en slags hatpropaganda mot just hipsters. Knepigt…

Svara

Fiffi juni 6, 2013 kl. 12:07

Jimmy:
Haha, där ser man, tänk att du kan hitta dig själv i en lista som denna. 😉

Svara

Jessica juni 6, 2013 kl. 22:08

Fyran står jag bara inte ut med! Jag har så svårt att förstå varför man gör filmer med dessa. Men kanske vill man ge folk som identifierar sig med fyror någon sorts hopp?

Ettan, tvåa och femman är väl vad man förväntas vara attraherad av. Så icke jag dock. Trean är min man! Konkava svårmodiga hipsters är svåremotståndliga!

Svara

Fiffi juni 7, 2013 kl. 07:29

Jessica:
Av dessa fem kategorier är det nog dött lopp mellan fyran och trean om man ser till hur många som kan identifiera sig med dessa i verkligheten. Kanske är det därför filmer med fyran görs? Dom representerar nån form av “vanlig snubbe” trots allt?

Svara

Jojjenito juni 11, 2013 kl. 21:10

Haha, härliga texter om de olika kategorierna och du verkar ju ha träffat klockrent rätt när det gäller vissa. Själv är jag kanske en bastardblandning av #1 och #3. 😉

Kul också med referensen till Medis med tanke på Sofias förvirring innan filmspanarträffen i lördags. 😀

Svara

Fiffi juni 11, 2013 kl. 21:33

Jojjenito:
Hahaha! En Joseph Schwarzenegger 😉

Svara

Jojjenito juni 13, 2013 kl. 14:35

Haha, ja, eller skrev fel, menade #5 och #3. Joseph Eastwood alltså. 😀

Svara

Leave a Comment

{ 6 trackbacks }

Previous post:

Next post: