KAN DU FÖRLÅTA MIG NÅGONSIN?

Stämmer det här verkligen? Kan det vara möjligt att filmens originaltitel ”Can you ever forgive me?” heter ”Kan du förlåta mig någonsin?” på svenska? Vad är det för grammatik? Låter ju helt bakvänt.

Aja.

Här är det Melissa McCarthy som får äran att medelst hemsk peruk spela den verkliga kvinnan Lee Israel, författarinnan som är mest känd för att ha förfalskat en massa brev och sålt vidare.

Gäsp.

Sen hade hon visst nån gay-polare också, Jack Hock, i filmen gestaltad av Richard E. Grant som mådde ungefär lika pissigt som Lee själv. Både han och Melissa McCarthy är oscarsnominerade för sina roller och jag. kan. inte. förstå. det. Även Nicole Holofcener och Jeff Whitty är nominerade för Best Adapted Screenplay och nej, hur mycket jag än gillar Nicole Holofcener så är detta inte oscarsvärdigt nånstans. Ett högre betyg än en svag tvåa kan det inte bli tal om. Lee Israel känns som en kvinna det är stört omöjligt att tycka om, i alla fall på film.

LIFE OF THE PARTY

Jag har alltid tyckt om Melissa McCarthy som skådespelare, åtminstone är det vad jag alltid trott. Men nu, nu med ett gäng sedda filmer med henne i större och mindre roller undrar jag om det verkligen är henne som skådespelare jag gillar. Är det inte vissa rollfigurer jag gillar och Melissa McCarthy råkar spela dessa?

I Tammy och St Vincent är hon underbart klockren, i The Heat och Bridesmaids är hon väldigt rolig men så har vi The BossSpy, Identity thief, dom där halvadana filmerna som funkar som snabbmat men där Melissa McCarthy/hennes rollfigurer är svåra att få grepp om. Dom ska liksom vara roliga, det förstår jag, men min kropp vill inte riktigt skratta. Det känns…skevt. För mycket liksom. Som att det handlar om lyteskomik av sig själv, typ.

Life of the party är en film som hör hemma i den där sista kategorin och det STÖR mig för jag förstår inte hur det kan bli så. Melissa McCarthy har själv skrivit manus tillsammans med sin äkta make Ben Falcone och han är även filmens regissör. Således borde det (väl?) inte gå att få till en filmkaraktär som passar McCarthy mer som handen i handsken än filmens Deanna? Om detta antagande stämmer då tycker jag nog inte lika mycket om Melissa McCarthy som skådespelare som jag tror att jag gör.

Filmen handlar om Deanna, en medelålders gift kvinna som genom åren omedvetet förfulat sig själv på i princip alla sätt. Kläder, frisyr, alltså, hon ser verkligen inte speciellt härlig ut, inte ens bekväm i sitt eget liv. Dottern Maddie (Molly Gordon) ska i filmens början börja sitt sista år på universitetet och det visar sig att det var just detta sista år som Deanna aldrig fick chansen att själv gå då hon var gravid och barnets far/maken Dan (Matt Walsh) tyckte att det räckte om han gick klart utbildningen och fick en karriär. Deanna var ju mamma. Det räckte väl?

Som sagt, nu är Maggie stor och ska lämnas på skolan för sitt sista år. Bilen hinner bara rulla iväg från skolområdet innan Dan stolt proklamerar ”Jag vill skiljas. Jag ligger med Marcie, mäklaren” och Deanna tvingas omvärdera hela sitt liv på ett ögonblick.

Det låter kanske mest som ett familjedrama men det är en komedi, eller…”komedi” för det är fanimej inte kul det här. Maya Rudolphs rollkaraktär är så underligt skriven att det mest känns som en fars från Glada Hudik-teatern. Inget fel på Glada Hudik-teatern men meningen med Life of the party är knappast att det ska vara en överdriven fars.

Nä, det här var inte min bag. Vissa scener från skolan var okej, men inte så mycket mer. En svag tvåa blir betyget och jag ska ta mig en funderare på vad jag egentligen tycker om Melissa McCarthy.

 

CENTRAL INTELLIGENCE

Finns det nån på jorden som INTE charmas av Dwayne Johnson? Om svaret är ja så har denna människa inte sett dagens film för HELVETE vad han bjussar på sig själv här!

Motsatsen kan kanske sägas om den lille spillevinken Kevin Hart som spelar den andra huvudrollen i den här filmen. En tvärhand hög och högljudd som det där larmet som skränar första måndagen i varje månad. Vad kallas det? Hesa Fredrik? Jag har fram tills nu ALLTID tyckt att han varit svinjobbig MEN – som sagt – det var innan jag såg honom här.

Man kanske kan säga att precis som med Jesu födelse så kan man dela upp det mesta före och efter man sett Central Intelligence. Bam!

Den här filmen är något så ovanligt som en actionkomedi som ända in till slutet inte är helt självklar. Vem är The Bad Guy egentligen? Som grädde på moset behandlar den mobbning, ångest över att livet kanske inte blev som man hade tänkt sig och viktigheten med vänskap. Och nej, filmen är inte DJUP för fem öre men den räds inte att gräva lite i psyket och håller sig ovanför bältet vad gäller humor. Precis! Du läste rätt! Ovanligt va?

Satans trevlig film det här och SOM jag log under slutscenen. Fick fan HICKA så mysig var den. Fantastiskt! Och Kevin Hart pratar helt normalt under större delen av filmen och min kommentar till Dwayne Johnsons Instagram-löfte om att bli politiker när han lägger av med skådespeleriet är bara: HELL YES!

En större man med ett större hjärta går banne mig inte att hitta. Och gräver nån fram nåt skit om honom kommer jag på riktigt att tappa tron på hela mänskligheten.

 

THE BOSS

Kvinnor kan och tjejer kan och flickor kan! Det är vad den här filmen vill visa på ett roligt sätt, antar jag.

Melissa McCarthy spelar Michelle Darnell, en företagsledare med missanpassade social skills, dryg och jävlig med noll koll på sina anställda – och kanske framförallt sin allra närmaste medarbetare Claire (Kristen Bell). Det går bra för Michelle, hon tjänar storkovan men hon gör det genom att sparka nedåt. Drygt, fult och allt annat än schysst alltså och en dag får Claire nog och säger upp sig. Samtidigt uppdagas en hel del fifflerier och Michelle åker dit, blir av med hela bolaget och därmed också all sin makt och inflytande.

Det här är den andra komedin för året där hembakta kakor spelar en del av huvudrollen (Bad Moms är den andra) och det är den andra komedin för året där Kristen Bell är bra (Mad Moms är den andra) och den andra komedin för året där Melissa McCarthy är okej (Ghostbusters är den andra). Peter Dinklage har (som vanligt) förmånen att få en kul och lagom stor biroll i vilken han självklart kan briljera.

För mig är The Boss ingen solid komedi, den skriver mig alldeles för mycket på näsan med sitt ”kvinnor kan”-budskap och det mesta i filmen blir too much efter ett tag. Trevligt för stunden, lite för högljutt OCH jag retar mig som FAN på Melissa McCarthys turtleneck under hela filmen. Vem har såna tröjor??? Har hon det för att dölja halsen och därmed också en eventuell dubbelhaka eller vad? För mig känns denna enkla lösning för att få ett smalare ansikte som en ytlig motvikt till allt som egentligen är bra tänkt med filmen. Sunkig bismak liksom. Och totalt onödigt.

GHOSTBUSTERS

Att det blir en jättekort text om den här filmen beror inte på att den är så dålig som ”folk” säger, jag tror nämligen att ”folk” som säger att den är SÅ dålig inte ens sett den. Att trailern sågades jäms med fotknölarna beror heller inte på att det är den sämsta trailer som gjorts, det beror på att sånt som uppfattas som ”sanning” väldigt fort får fäste i sociala medier och då slutar ”folk” att tänka själva.

Nåväl. Det här var en rätt underhållande film tycker jag. Varken bättre eller sämre än många andra lättviktsfilmer. Att det enbart är kvinnor i huvudrollerna tänkte jag knappt på. Sen är ju animerade spöken som fenomen rätt lökiga men det är ju sen gammalt.

I avsnitt 48 av Snacka om film pratar jag och Steffo om sommarens blockbusters och det smyger sig faktiskt in några ord om Ghostbusters.

SPY

Jag tittar på postern och tänker att det är förjävla synd alltihop.

Melissa McCarthy som med skurmopp/perserkatt/peruk på huvudet ska trycka sig mellan Jason Statham och Jude Law som får blickfångsutrymme på bilden för att sälja in filmen. Typ.

Tänk om dom vänt på steken. Tänk om det varit en Melissa McCarthy i mitten på bilden med samma look som hon har sista fjärdedelen av filmen och med Statham och Law på varsin sida som liksom peek-a-boo-tittar fram? Statham kanske med gigoloperuk och lösmustasch (ja, han har det i en scen i filmen)?

Nä just det. I´m sorry. Dagdrömmarna gled iväg lite väl mycket nu, nån jävla måtta får det väl ändå vara? Melissa McCarthy är ändå förstanamn både på postern och förtexterna så räkna till tio och lugna ner dig nu (ja jag tittar på mig själv…..andas in genom näsan och ut genom munnen…aaaaaandas).

I själva filmen är det ingen tvekan om vem som är huvudperson. Susan Cooper (McCarthy) jobbar på CIA som nån slags bakgrundsagent till Bradley Fine (Jude Law). Hon sitter på kontoret och kommunicerar med honom via öronsnäcka och ser honom på skärmen via diverse kameror (oklart hur detta riggas i verkligheten). Han är the flashy fancy välklädde James Bond-wannabeen som är ute på spännande agentresor och klarar livhanken med hjälp av din fixande, trixande, problemlösande – och curlande – kollega Susan. Man kan säga att han utnyttjar hennes oförmåga att inte kunna säga nej rätt hårt. Hon gillar ju honom. Lite för mycket kanske. Han är ju så….stilig…..med den där accenten och stadiga blicken och överläppen.

(Om alla överläppar i världen skulle behövas frätas bort (av nån anledning jag inte tänker utveckla här) och jag fick agera Gud och spara en så skulle jag spara Jude Laws.)

Susan visar sig ha kvalitéer som CIA kommer att behöva och kontorsråttan får nya arbetsuppgifter. Hon blir spion. På fältet. Med nytt namn, nya kläder och ny…suck….stackars jävel….peruk.

Regissören och manusförfattaren Paul Feig är väldans komedikompetent, något annat kan jag inte säga. MEN han har ETT problem. Han skulle behöva ”killa sina darligs” lite oftare för alla hans tvåtimmarskomedier är alldeles för långa. Nedklippta med tjugo minuter hade allihop, Spy inkluderad, varit tajta, balla, roliga med perfekt tempo rätt igenom. Nu känner jag att vissa scener blir långrandiga och det är så himla synd!

Bortsett från det hade jag en mysig stund. Jag fnissade flera gånger, log desto mer och skrattade ett par gånger mot slutet. Rose Byrne är på-pricken-vidrig bitch, Bobby Cannavale gör sitt jobb, Miranda Hart är skönt vanlig, Björn Gustafsson spelar Björn Gustafsson, Allison Janney tycker jag alltid om, Jude Law funkar fint som Bond-typ, Jason Statham är STÖRTSKÖN (och med alldeles för lite) och Melissa McCarthy förvandlas fler än en gång i filmen. Hon är bra cool alltså!

När sista scenen fejdar ut vill jag bara skicka ett sms till min bästis och säga: ”om vi klipper av oss femton centimeter hår så är det vi, vi är med på film!”  Jag fattar att hon aldrig kommer tro mig om jag inte har fotobevis så jag fotar och skickar bilden. ”Haha, det är ju VI!!”, svarar hon. ”Är vi bad guys or good?”

”VI ÄR CIA-AGENTER!!”

TAMMY

Det tog bara tjugo minuter sen var jag kär. Okej, ser man historiskt har det ibland gått fortare, men det har också hänt att det tagit betydligt längre tid än så. Oavsett hur det går till är det en sak som är säker: det är en HIMLA skön känsla!

Målet var verkligen mödan värd. Äh, det var inte ens någon möda, det var ren och skär njutning att stifta bekantskap med Tammy i Melissa McCarthys gestaltning OCH med pärlbandet av fina birollsskådespelare som dyker upp i filmen. Mitt förslag är att du inte ens kollar upp vilka som är med, dra på filmen bara och låt dig svepas med Tammy på hennes bravader iklädd full svennebananmundering med ingångna foppatofflor som grädde på moset.

När vi kommer in i filmen är livet är inte direkt kompis med henne. Hon jobbar på en hamburgerrestaurang från vilken hon får sparken eftersom hon kommer för sent och anledningen till detta är att hon kört på en hjort. Hon tar sig hem med den krockskadade bilen bara för att möta sin man som sitter med en annan kvinna vid middagsbordet.  I ett huj bestämmer hon sig för att fly, hon springer till sina föräldrars hus några meter bort och ett par minuter senare har Tammys mormor (Susan Sarandon) rymt i en bil tillsammans med Tammy, ja, dom båda har rymt från livet kan man säga.

Filmens manus är skrivet av Melissa McCarthy och hennes man Ben Falcone (som också regisserat filmen) och varenda ord känns verkligen på pricken rätt, dialogen flyter utan minsta gruskorn i motorrummet och på nåt sätt känns det som att Melissa McCarthy ÄR Tammy. Som att Tammy är en figur som funnits inuti henne i många år, lite som en over-the-top-maskot, lite som om hennes kanske-inte-skitnajsa egenskaper mixats i en blender och sen tryckts in och formats i en 3D-skrivare.

Jag inser att vad jag än skriver om filmen så kan jag inte riktigt göra den rättvisa. Jag vill skriva om ALLT som händer men det är ju superdumt, jag vill namedroppa alla finfina skådespelare som är med samtidigt som jag vill att det ska bli en överraskning, jag vill klättra upp på ett berg och genom sång, dans, jojk eller bara simpelt fulskrik försöka uttrycka hur BRA jag tycker filmen är men….det går ju inte. Hur skulle det se ut? Vem skulle förstå sambandet mellan fulskrik i falsett och en komedi som Tammy? Ingen – mer än jag då.

Det enda lilla jag har att klaga på med filmen är att Susan Sarandon känns felcastad. Jag tycker inte hon är trovärdig som mormor till Tammy, varken i utseende eller ålder. Sarandon är 24 år äldre än McCarthy och bara 13 år äldre än skådespelaren som spelar Tammys mamma. Och den där grå peruken mormorn har filmen igenom känns inte heller helt kosher. Lockarna beter sig spraylimmade, dom rör sig inte en millimeter hur mycket hon än skakar på huvudet.

Om jag fick bestämma hade Susan Sarandon bytt plats med skådespelaren som spelar hennes kusin, den lesbiska Leonore. DET hade varit nåt det! Då hade betyget troligen jackats upp ett snäpp. Bortsett från detta så hade jag helt otroligt mysiga och fnissiga 97 minuter. Tammy är en må-bra-komedi när den är som allra allra bäst!

Tips! Filmen finns på rea på Discshop nu OCH den finns på Netflix!

ST. VINCENT

Det är natt. Det regnar. Jag sitter och tittar ut genom fönstret. Jag kan inte sova för hjärnan är inte trött.

Jag tänker på all oro som finns här i världen. Alltså inte befogad oro utan den där andra typen, den konstruerade känslan av att inte riktigt duga om man inte är ”som alla andra”.

Jag tänker på den där auran av ängslighet som är självlysande runt så många människor. Alla som tror att rätt märke på kläderna har någon betydelse. Alla som tror att den som har dyrast kök vinner. Alla som tycker att det är värt att bråka med sin partner om väggarna ska målas i bruten vit eller tonad vit. Alla som köper bil av rätt märke och prisklass, rätt i betydelsen ”den kommer impa på grannen”. Alla som tar dyra lån för att kunna åka till Thailand och sen får betala tvåveckorssemestern i tio år. Varför är allt sånt viktigt? Vem har bestämt det?

Mitt jobb handlar om ytor. Att väggar, tak och golv ska bli så fina som möjligt. Jag hjälper människor att få det snyggt hemma. Alltså snyggt i deras ögon, inte mina. Så är det, egentligen, ändå får jag dagligen frågor som: ”Vad tycker du? Är det här bra? Kan jag ha den här tapeten? Vad skulle du göra, vad skulle du välja?” När jag får frågan svarar jag. Såklart. Det är mitt jobb att säga vad jag tycker. Ändå tycker jag motfrågorna är mest intressanta. ”Vad tycker DU? Vad gillar DU? Hur vill DU att det ska se ut i DITT hem, vad gör DIG glad?”

Många svarar att dom inte har någon aning. Det tror jag inte på. Jag tror alla vet hur dom vill ha det men dom vågar inte lita på sin egen smak eller på sig själva för den delen. Jag tror det är ängsligheten som tagit över. Den onödiga jävla ängsligheten. Likriktningen. Kan jag verkligen tycka såhär? Vara såhär? Se ut såhär? Måste det köpas danska designlampor och elefantkuddar från Svenskt tenn? Kläder som tonåriga modebloggare visar upp, är dom verkligen bekväma? Alex Schulman bär plötsligt hatt, hur trendigt kommer inte det att bli nu? Avicii kör Volvo. Skitisamma om vi inte tror på att han gör det i verkligheten, nya Volvon kommer bli en ”måstepryl” i vissa kretsar. En maskot, typ. En jättedyr maskot.

Själv vill jag bara gå omkring med en skärbrännare och elda upp auror. Jag är trött på ytor, i alla fall på ytor som inte är genuint personliga. Jag skulle vilja skala av alla ängsliga auror och se människor sådär som dom är på riktigt. Kärnorna av alla. Själarna om man så vill. Jag tror nämligen att vi är himla lika varandra utan dessa auror, mycket mer lika än med (fast dom flesta verkar tro tvärtom).

Om du tänker tanken ”vad kommer vara mina nära och käras starkaste minne av mig när jag är död?”, hur känns det då? Känns det som att värstinggrillen, golfklubborna, filmsamligen, Hollistertröjorna, senaste mobilen eller Guccitapeten i sovrummet kommer vara svaren du vill höra eller skulle du möjligtvis vilja höra något annat? Känns det kanske som att vetskapen om att du har nära och kära är alldeles nog?

Det regnar. Blöta droppar slår hårt mot fönstret. Det är natt. Det känns som om alla sover utom jag. När en film får mig att inte vilja sova utan bara tänka då är det en bra film jag sett. St. Vincent är en väldigt bra film. Den är så bra att den får en plats på min lista över 2014-års bästa filmer. SÅ bra är den. Bill Murray är bättre här än i Lost in translation. Melissa McCarthy är inte ”bara” rolig. Jaeden Lieberher är en barnskådis som inte behöver skämmas det allra minsta och Naomi Watts är en östeuropeisk prostituerad. Det känns lite ”inne” i filmvärlden att bryta på ryska just nu.

St. Vincent får mig att vilja bli den bästa människan jag kan vara. Den får mig att fundera över vad mina närmaste kommer minnas av mig när jag inte längre går runt här på jorden i mina kängor och ser ut som ett frågetecken när jag försöker förstå livet omkring mig eller skriver flummiga på tok för långa blogginlägg som inte handlar om ett jävla dugg egentligen.

Men….alltså….St. Vincent ger mig inte dödsångest eller så, det är inte på den nivån alls. Filmen får mig bara att tänka lite mer än vanligt – och sova lite mindre. Det är ett mycket bra betyg och det är ett ynka litet nedkört staket ifrån full pott!

IDENTITY THIEF

Sandy Bigelow Pattersson (Melissa McCarthy) bor i Florida och är dagen till ära drottning i baren. Hon har precis lämnat kreditkortet till bartendern och tänker helt enkelt gå all in. Det blir tequilarace med gubbsen vid bardisken, fria drinkar till alla på stället och fullt ös medvetslös ända tills barägaren får nog. Då slår hon honom på adamsäpplet och får åka polisbil.

Sandy Bigelow Pattersson (Jason Bateman) jobbar på ett finansbolag i Denver. Han har lika bra koll på företagets ekonomi och överföringar som han har på sin egen privatekonomi. Han är helt enkelt en ordningssam man. En sån snubbe blir såklart aningens förvånad när kreditkortet inte funkar på bensinstationen. Han vet ju att det finns pengar på kortet. Att hela hans ekonomi är övertrasserad med hundratusentals kronor vet han inte just då. Men snart. Han blir nämligen hämtad av polis då han inte dykt upp på domstolsförhandling. Han är åtalad för misshandel i Florida.

Sandy (Bateman): Do you know what a sociopat is?  Sandy (McCarty): Do they like ribs? 

Tänk om det vore så enkelt att man såg det på revbenen. Så simpelt livet skulle vara för många av oss ibland. Det som också förenklar livet är att inte ge ut sitt namn och personnummer till första bästa som ringer och säger att ens identitet blivit kapat, vilket Sandy (Bateman) gjorde när Sandy (McCarthy) ringde, innan hon snodde Sandys identitet och blev Sandy. Han gick på den lätta. Han. Finanskillen. Han som har koll på lagar, regler och sånt.

Man ska kanske inte uppmuntra den mest källkritiska sidan av ens personlighet vid beskådande av filmer som denna, snarare glömma all form av intellekt. Jag gör det så gärna! Både Jason Bateman och Melissa McCarthy är favoriter hos mig, jag har väldigt svårt att se att någon av dom någonsin har en dålig dag på jobbet. Det har dom inte här heller, det är bara manusförfattaren som vaknat på fel sida och med pennan i fel hand. Samtidigt är det härligt att se hur framförallt Melissa McCarty freakar loss i vissa scener och gör mer än hon borde med sin roll (precis som i The Heat).

Jag hade en trevlig stund framför datorn men var samtidigt glad att jag streamade filmen med en gratiskod på Cdon och inte såg den med fullprisbiljett på bio.

THE HEAT

Att få vara med om känslomässiga uttryck i grupp i en fullsatt biosalong är verkligen ett ämne för sig.

Att se När lammen tystnar och kunna ta på den närmast elektriska spänningen i luften eller gå på Titanic och höra dom hundratals simultant snyftande människorna är filmupplevelser jag aldrig kommer glömma och visst finns det fler exempel, det finns väldigt många fler. The Heat igår var en av dom. Människor som skrattar tillsammans, främlingar som flabbar ljudligt och hjärtligt och som smittar sin granne och skratten blir till fniss som blir till hostningar eller hickningar och för att till slut förvandlas till en enda skön känsla av….mys. Så var det igår. Så kan det gå när man parar ihop två riktigt skojiga skådespelare och låter dom härja fritt.

Melissa McCarthy och Sandra Bullock kanske känns som en udda duo på pappret men det behövs bara ett par scener med dom tillsammans för att jag ska känna att det klickar som fan. Både mellan dom två och mellan dom och mig. Den gode polisen och den elaka diton som tvingas samarbeta för att lösa ett viktigt fall är en ramhandling som vi sett tuuuuuusentals gånger förut men jag kan lova att det är första gången det gjorts på det här sättet.

Det som gör att jag charmas så mycket av filmen är att vissa scener känns som ren improvisation. Melissa McCarthy går loss fullständigt och hade hon haft en motspelerska med mindre självdistans hade hon kört över henne helt. Nu är det Sandra Bullock och henne kör man inte över så lätt, inte ens McCarthy. Tillsammans gör dom nämligen detta till en komisk liten pärla.

Jag såg när Göran Everdahl recenserade filmen i Gomorron Sverige och han sa att Sandra Bullock var som en fotbollsspelare som var där för att passa fram till målgöraren som i detta fall var Melissa McCarthy. I viss mån har han rätt, jag tycker dock att det i många scener även funkar precis tvärtom. Han sa även att filmen var rolig och där tycker jag definitivt att han har rätt. Vill man se en rolig film på bio så är det den här man ska se, inte Grown-ups 2 eller nåt annat crap.

Fan, jag vill också vara polis i Boston!

Another Bughunt har också sett filmen.

Fredagsfemman # 79

5. Robin Wright

Jag var-med-Netflix några dagar den här veckan och sparkade faktiskt mig själv i arslet så pass hårt att jag började titta på House of cards! Hejsanhoppsan, en TV-serie såhär mitt i sommaren. Jag vet, det är inte vilken serie som helst och jag är typ sist ut, kanske den enda i Sverige som inte redan sett den där hyllade serien. Jag har fortfarande inte sett den klart, det ska erkännas men efter fyra avsnitt lockade filmbiblioteket mer och jag stängde av. Men innan dess kände jag att Kevin Spacey, hur bra han än är, ligger i bakvattnet och skvalpar efter seriens riktiga stjärna: Robin Wright. Hon är helt överjävligt bra här!

 

4. ”Spons”av svensk film

Jag tänker såhär: jag ser mycket film, jag ser mycket film på bio, jag ser mycket amerikansk film på bio. Jag ser rätt mycket amerikansk film på bio som jag tycker är allt annat än toppenbra, ändå går jag och ser film på film på film. Jag dissar inte hela USA som filmland för att dom gör drösvis med kassa filmer. I Sverige görs mycket film och väldigt få av dom anses vara riktigt bra. Det gnälls mycket, det gnälls över likformighet och ledan i att se samma skådespelare i film efter film. Men när smalare filmer som görs med hjärta, hjärna och kärlek får chans att gå upp på biograferna, vallfärdar folk dit då? Hur många såg Gränsen? Hur många kommer se Vittra? Hur många hade sett Play om den inte blivit Guldbaggenominerad? Jag tänker såhär: jag går och ser dessa filmer. Jag sponsrar dom med hundra spänn. Det gör nytta. Att betala hundra spänn för att se nån komedi med Vince Vaughn gör ingen skillnad, regissören kommer få fortsätta göra film ändå, Vince Vaughn kommer fortsätta få göra komedier trots att han inte är rolig. Men när unga svenska regissörer gör film som går upp på bio så kanske hela deras framtid står på spel. Jag tycker det är värt en hundring, jag sponsrar mer än gärna med det för att få se en mångfald av filmer på SF´s biografer.

 

3. Sandra Bullock

The Heat har premiär idag. Härligt tycker jag, härligt att få se en actionkomedi i polismiljö med två kvinnliga arbetskollegor och det är jättehärligt att få se Sandra Bullock på stor duk igen. Jag har saknat henne. Sen tycker jag kanske att filmens titel är onödigt intetsägande och kommer blandas ihop med en annan – mycket sämre – film.

 

 

2. Jodie Foster

Elysium har premiär idag. Härligt tycker jag, härligt att få se en välgjord science-fiction-film (trailern är ju GRYM) och jättehärligt att få se Jodie Foster på stor duk igen. Jag har saknat henne.

 

 

 

1. En blind photoshoppare som varit i farten?

Jag undrar om det är nåt just nu som gör mig mer irriterad än filmaffischen till The Heat. Melissa McCarthys uppenbarelse är så in i helvete omgjord att det inte går att se att det är hon om man inte vet det. Hen som gjort affischen, den blinde idioten, borde skämmas. Och hon som är på bilden borde få betalt. Det är som den där gamla gubben på Turkisk-yoghurt-burken, man kan inte vara sno andras fejs till reklam. Det finns sannorlikt nån tjej på jorden som är aplik kvinnan på postern – och det är INTE Melissa McCarthy.

THIS IS 40

Jag tycker det här med åldersnoja är en rätt onödig grej. Jag tycker det är ballt att inte vara snor-ung längre. Jag står inte och vrålar av fasa när jag ser nån ny rýnka i spegeln, jag antar helt enkelt att jag fått den av en anledning jag ibland förstår och ibland inte. Rynkor fungerar därmed som väldigt mycket annat här i livet.

Jag tycker det är skönt att ha mognat till en smula och jag är vuxen nog att inte göra penn-tricket och intelligent nog att redan innan kunna förutspå resultatet.  Trots detta blev jag glad när jag såg trailern till This is 40, en film som fullkomligt stinker ångest-a-la-medelålder. Det kändes liksom skönt att se nåt som handlar om ”mig”, om ett vanligt liv, vanliga problem, om ungar, relationer, samliv, föräldrar, jobb – om hur livet runt 40 ser ut för väldigt många.

Pete (Paul Rudd) och Debbie (Leslie Mann) är gifta och båda fyller 40 i samma veva. Pete ser fram emot födelsedagsfesten, Debbie vägrar acceptera faktum och ljuger om sin ålder. Men såhär mitt i livet kanske det är dags att summera allt en smula, fundera på hur man lever, med vem och varför och det är precis vad Pete och Debbie gör – med varierat resultat.

När en snubbe som Judd Apatow ligger bakom både manus och regi så är det lätt att tro att det är en pruttig flamskomedi man ska få se men inget kunde vara mer fel. This is 40 är absolut rolig men inte skratt-rolig. Den är mer Lars Norén än Funny people. Jag fnissar en hel del, såntdär fniss som bubblar i magen men som aldrig riktigt kommer ut men jag tycker om filmen. Jag tycker om Paul Rudd och Leslie Mann tillsammans, jag tycker om deras döttrar Sadie och Charlotte som spelas av Leslie Manns och Judd Apatows gemensamma döttrar Maude och Iris Apatow. Jag tycker om jättemånga av birollerna, Jason Segel, Chris O´Dowd, Melissa McCarthy, Megan Fox, Lena Dunham och John Lithgow som Debbies pappa.

This is 40 är en lång film, 134 minuter, men dom går i ett HUJ, bara svischar förbi och jag vill inte att filmen ska ta slut. Jag vill se mer. Jag är inte redo att släppa taget och jag känner mig nästan lite fånig när jag känner efter hur hjärtat mår efteråt. Det är lite tomt. Det är lite tyst. Jag skulle gärna vara en fluga på väggen i den här familjen eller följa dom i en TV-serie eller nåt. Kanske bara stalka dom lite? Ja det skulle funka det med.

Jag har fått se ett helt gäng sköna smågalna ordinära människor och jag gillart. Fast man får inte glömma att dom faktiskt finns överallt, inte bara på film. Sköna smågalna ordinära människor ska man spara på, vara rädd om, stoppa in i en liten burk med skruvlock och gömma under huvudkudden. Sköna smågalna ordinära människor är som skimrande småsten på en vanlig grusgång, man hittar dom inte om man inte tittar ordentligt och man ser dom definitivt inte om man går genom livet med näsan i vädret. Här har Judd Apatow gett några av dom liv på film så jag kan inte göra annat än att stoppa ner filmen i min burk, ta fram den igen när jag känner att jag behöver och vara glad för att den finns. Filmen alltså. OCH burken.

FILMSPANARTEMA: KVINNLIGHET

Förra månadens filmspanartema var manlighet och det solklara temat för denna månad blev således kvinnlighet.

Kvinnlighet på film är precis lika komplicerad och verklighetsfrånvänd som manlighet men oj vad det är kul att grotta i fördomar. Jag googlade även denna gång på temaordet och fick fram en hel del matnyttigt, som ett skitdumt kvinnlighetstest som jag givetvis inte kunde låta bli att göra. Manlighetstestet hittar du här och det testets första fråga är ”Brukar du oftast pissa stående?” till skillnad mot det kvinnliga testets första fråga ”Hur ofta sminkar du dig?”. Det hade varit roligt med exakt samma frågor.

Det finns ganska många kvinnliga stereotyper inom filmvärlden där kvinnlighetsfaktorn mest sitter i betraktarens ögon. Här kommer fem av dom, utan inbördes ordning.

 

5. Bambifjårtisar i flock

I väldigt många filmer ser vi tjejer som vid första anblicken skulle kunna vara tvillingar. Saken är bara den att dom är så många att vi snackar femlingar eller sexlingar här. Unga tjejer med smala ben, korta kjolar/klänningar, höga klackar, samma långa frisyrer men självklart är det en brunett, en svarthårig, en blondin, en rödhårig – och kanske nån gång ibland en korthårig stackare med glasögon som har fler hjärnceller än bambihorden tillsammans. Dom ska ju symbolisera (unga) killars fantasier, en för varje smak såklart och gruppen får därför gärna blandas upp med en tjej med avvikande etnicitet men fortfarande med samma längd, vikt, klädsel och frisyr.

Det här är den naturliga kvinnlighet unga tjejer jämför sig med och Sorority Row-gänget på bilden får ikläda sig rollen som exempel ty dom är värsta sorten. En teen-skräckis med enbart tjejer i huvudrollerna där likriktningen är det som är mest skrämmande. Alla lika, alla olika. Ja, kanske, men inte på film.

 

 

4. La Femme Française

Den franska kvinnan på film är nånstans en symbol för den intellektuella qvinnligheten och kanske även den köttiga, den syndiga, den nakna, den…..riktiga? Franska kvinnor på film har i princip alltid page, i princip alltid mörk page och i princip alltid lugg. Det är rött läppstift, det är kurvor, det är scarves, rött vin i stora glas och kyssar som låter.

Juliette Binoche, Béatrice Dalle, Audrey Tautou, Marion Cotillard, Amelie från Montmartre, Betty Blue, oavsett om det är skådespelare eller filmkaraktärer så är den franska kvinnan något alldeles extra, något lyxigt, något man inte sopar under mattan som vilken dammråtta som helst. Übervacker OCH mänsklig kvinnlighet.

 

 

3. Den galna och roliga tjockisen som alltid ska se fulare ut på film än hon egentligen är

En överviktig kvinna på film symboliserar oftast en rätt viktig del av kvinnligheten: humorn. Frågan är bara vilken sorts humor en kvinna tillåts ha på film. Oftast är denna typ av kvinna halvgalen, knepig, har fula kläder, är vulgär och sminkas aldrig någonsin snyggt. Rebel Wilson och Melissa McCarthy är dom mest aktuella kvinnorna i denna grupp och dom båda har liksom fastnat där, kanske för att dom gör det bra, med stil och faktiskt ÄR roliga på riktigt. Dom båda är dock betydligt vackrare i verkligheten än dom görs på film. (Snygg-Rebel, Snygg-Melissa).

 

 

2. Tuffa actionbrudar med bröst som inte rör sig när dom springer eller hänger det minsta när dom har vitt linne utan BH

Att springa och hoppa över stock och sten, hustak och gränder i jakten på bad guys iklädd denna BH-lösa outfit skulle för varje verklig kvinna med liknande kroppsform innebära att hon slog ut framtänderna på sig själv av bröstgunget. Angelina Jolie gör inte det. Ingen actionbrud gör det. Actionbrudar på film har kroppar som inte finns. Dom är vrålstarka i muskler som inte syns. Dom är vrålsmarta men tillåter sig bete sig som våp om situationen så kräver. Dom är aldrig hungriga, blir sällan lortiga bara blöta och blir dom blöta så är det bara på överkroppen och när dom har linne. Det vita.

Den här formen av filmisk kvinnlighet främjar inte joggande, inte motion över huvud taget. Alla kvinnor vet redan att det är kört. Det går inte att bli Angelina Jolie. Kvinnor som hon finns inte, eller gör dom?


1. The-girl-next-door, charmtrollet som som inte alls är nån granntjej

Dom kläms in i allt från romcoms till dramor och thrillers, dom ”vanliga” tjejerna, dom med jeans och tofs som skulle kunna vara din syster, kompis, arbetskamrat eller – granne. Det här är tjejerna som alltid drar till sig nån hunkpolis om dom är änkor och ensamma med flera små barn, inte nån vanlig svennebanankille som jobbar på nåt lager som det skulle ha varit i verkligheten. Det här är dom snälla killarnas tjej och den kvinnlighet hon utstrålar är den ofarliga.

Det är ingen fara att bjuda ut granntjejen på middag, ingenting jobbigt kan hända, inget värre än att hon tackar nej vilket hon sällan gör eftersom hon är så in i bängens positiv och spontan. Den här tjejen är nämligen helt vettigt fungerande, hon är schysst, hon kan ramla gulligt, hon kan skratta med hela kroppen, hon behöver inte borsta håret, bleka tänderna eller ha rena brallor, hon är fin ändå. Att den här typen av kvinna på film alltid spelas av asvackra skådespelare har vi liksom vant oss vid.

Vi kvinnor fattar att vi inte är några Sandra Bullocks eller Jennifer Anistons eller Zooey Deschanels, det är bara lättare att identifiera sig med denna typ av kvinnlighet än med actionhjältar med stenhårda tuttar och fjårtisar utan hjärnor. Kvinnlighet på film är alltså precis lika lurig som manlighet. Det är liksom maxat åt alla håll och kanter. Filmer om ”vanligt folk” växer inte i klasar på vintergröna träd och kanske är det tur det. Film är ju ändå film, inte verklighet.

Mina filmspanarvänner skriver också om kvinnlighet idag. Klicka in på deras bloggar och läs vettja. Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord, Flmr, Har du inte sett den (pod), Fripps filmrevyerFilmitch och Except fear.

Fredagsfemman # 4

5. Diktatorn

Kan man vinna en drös Oscars för en stumfilm 2012 så borde Sacha Baron Cohens The Dictator kunna kamma hem storslam 2013.

1941 fick Chaplin fem nomineringar för sin film Diktatorn, hur många får Sacha? Trailern borde åtminstone få en. Det här är nåt att se fram emot.

 

4. Sean Banan

Att säga att filmen Sean Banan i SeanAfrika går bra på bio är ungefär lika sant som att säga att Björn Ranelid kan sjunga. Jag vet inte om man kan kalla Sean Banan för sångare heller men imorgon tävlar han i alla fall i Andra Chansen.

När jag bredsladdar in på parkeringen och lyssnar på dinge-dinge-ding-ding-ding-här-glider-kingen-in så rutorna skakar så får jag konstiga blickar från grannarna. Jag förstår inte varför. Eller jo, det kan bero på att jag sjunger med. Det kan också bero på att bilen är extremt skitig.

 

3. Lukten av EM-sommar

Efter Kroatien-Sverige-matchen i onsdags fick jag sånt riktigt fotbollssug. Det var härligt att se en grön gräsmatta, glada fotbollsspelare som lyckades både med passningar och att göra mål och som samtidigt verkade ha roligt på plan. Att dom var svenskar var som ett stort konfettiplus över alltihop.

Snart är det sommar men först ska det bli vår.

 

2. Bridesmaidstjejerna på Oscarsgalan

Det var inte mycket på Oscarsgalan som fick mig att på riktigt gapflabba men tjejerna från filmen Bridesmaids lyckades. När Rose Byrne och Melissa McCarthy ska dela ut ett pris och samtidigt skriker Scorsese!, ja, det kunde ha varit jag men jag hade ropat BRADLEYCOOPERMEDMUSTASCH!

 

1. Hästteater.

Se den fantastiska historien om en mans kärlek till sin häst under 1:a världskriget. Köp biljetter till War Horse i London på New London Theatre här!

Jag har alltså hittat en svensk sajt där man kan köpa biljetter till teatern War Horse i London. Att den vann Tony Awards för bästa pjäs 2011 säger mig ingenting, jag kan helt enkelt inte sluta skratta. Hästdockor i mänsklig storlek, vem betalar pengar för att titta på detta? Marja i Råå har sett den och hon skriver en kort sammanfattning på sajten:

”War Horse! Helt fantastiskt föreställning, teater när det är som bäst – riktig teater! Fastatiskt berättelse som spelades av professionella skådespelare, med underbara och skickliga gestalningar av människor, hästar och andra djur, t.ex. ankan! Mycket sevärd förestälnning!”

 

Inför Oscarsgalan: Bästa kvinnliga biroll

Jag har sällan varit med om en tristare samling oscarnominerade än den här kategorin just i år. Jag har svårt att ens samla ihop mig och tycka nåt alls, i alla fall om fyra av dom nominerade.

Bérénice Bejo är vacker som en dag och gör sitt jobb i The Artist utan direkta klagomål men då filmen inte är någon personlig favorit har jag svårt att hylla henne som något utöver det vanliga. Kanske är det fel men sån är jag.

 

 

Jessica Chastain har varit med i två av 2011-års absolut SÄMSTA filmer i mitt tycke:  The Help och The Tree of life.

För att jag ska få upp ögonen för henne som en toppenskådis kräver det nog aningens bättre urskiljningsförmåga när det gäller val av film för hittills tycker jag hon är tråkig som en påse bark. Torr bark.

 


Tack gode Gud för Melissa McCarthy!

I det här sammanhanget framstår hon som en frisk fläkt, som det där som sipprar ut genom ventilen i tvättstugor och som luktar så gott när nån håller på och tvättar och man går förbi. Jag kan liksom andas känner jag.

Att en film som Bridesmaids ens blir omtalad i Oscassammanhang, alltså, det ska inte ens kunna gå. Det är väldans ovanligt och jättekul tycker jag. Att en kvinna som Melissa McCarthy kan få en Oscar för att ha bajsat i ett handfat, det är ännu mer ovanligt och jag tror inte jag är ensam om att tycka att det vore AAAAAAAAAAASKUL om hon vann. Etablissemanget skulle sätta sina hors d’oeuvres i vrångstrupen och snacket om att det endast bör vara ”fin” film som premieras kan dra nåt gammalt över sig. Vad är fin film och vad är ful? Jag orkar inte ens ge mig in i diskussionen igen, jag blir bara trött. Heja Melissa säger jag bara.

 

Jag har inte sett  Albert Nobbs än och har därför inga åsikter om Janet McTeer´s prestation i filmen men hon är ingen snygging som snubbe direkt.

 

 

 

 

Jag har sett The Help men jag ändå inga åsikter om Octavia Spencer.

Fattar inte vad folk ser i den här filmen. Jag fattar ingenting alls. Skittrist film.

 

Min solklara förhoppning är att Melissa McCarthy vinner men jag antar att det blir The Artist-tjejen. Suck.