BACK TO THE 80´S: FÖRÄLDRAFRITT (1983)

9 september, 2014

.

.

.

1983 var Tom Cruise 21 år men såg ut som 17. Det ska han vara glad för. Han har rollen som Joel Goodsen i Föräldrafritt i tacka för mycket, kanske till och med allt?

Jag undrar om efternamnet Goodsen är en slump eller om det är meningen att det nästan ska låta som good son, den snälla ordentliga studiemotiverade sonen som mamma och pappa Goodsen tror sig ha. Varför skulle dom annars våga åka bort och lämna hela det stora huset, alla bilarna, spriten och stereon med den avancerade förstärkaren till den där hormonstinne tonårskillen därhemma?

Det som förvånar mig nu när jag ser om filmen en sisådär trettio år senare är att jag upplever Tom Cruise som förvånansvärt o-valpig. Jag trodde jag skulle tycka att han bara var en liten pinsam pojkvasker men icke, han var en duktig skådis redan då. Och att han gav Ray-ban-solglasögonen ett ansikte är ingen nyhet men det bör inte glömmas bort att han även satte bruna seglarskor på trendkartan.

Filmen är också mycket mindre glättig än jag minns den. Kanske är det för att den enda scen som frekvent visas från filmen är den när Tompa mimande dansar i vardagsrummet iförd skjorta och kalsonger men den scenen har inte mycket med filmen att göra egentligen och det var i ärlighetens namn den enda scenen jag tydligt mindes. Att finfina Tangerine Dream har skrivit filmmusiken kom jag dock ihåg.

Om det här var det värsta som kunde hända när det var FF hos en tonåring 1983 och jag jämför med detta i nutid då hade jag nog hellre varit både tonåring och förälder på 80-talet.

Det här är dagens första film i temat Back to the 80´s. Idag kommer två inlägg till om filmer från 1983, ett vid lunch och ett ikväll.

{ 8 comments… read them below or add one }

Henke september 9, 2014 kl. 08:19

Jag älskar denna film. Var länge sedan jag såg hela filmen men de klipp jag sett nyligen indikerade att den fortfarande håller. Minst en 4/5. Slutscenen är så bra. Tangerine dream är suveräna. Mycket bra!

Svara

Fiffi september 9, 2014 kl. 15:46

Henke:
Den håller, absolut gör den det. Den är dessutom inte hälften så ytlig som man kanske tror vid första anblicken. Kanske en film som är decenniervärdig?

Svara

Henke september 9, 2014 kl. 15:55

Decenniervärdig? Nej inte direkt. Jag har ju redan sett den. Om jag ska se om filmer ska det vara pga specifika själ. Tex sådana som jag säg på tv när jag var så ung att jag inte ens vet om om ja såg hela filmen. Ett sådant exempel var The Graduate där jag kom ihåg början men inte slutet. Det är troligt att jag inte hade sett hela filmen.

Ett annat exempel är The Apartment som jag såg upphackad i 15-minuterssnuttar under en filmdramaturgikurs jag tog för drygt 10 år sedan.

Ytlig? Har aldrig sett den som ytlig. Du menar som en ungdomskomediytlig?

Svara

Fiffi september 9, 2014 kl. 16:28

Henke:
Jag har hört flera som refererar till den här filmen som “en av dom där lalliga ungdoms-80-tals-filmerna” (ja, alla sa kanske inte just “lalliga” men du kanske förstår hur jag menar). Men jag tycker inte denna är ungdomskomediytlig alls, å andra sidan tycker jag inte Breakfast Club eller St Elmo´s fire är det heller men dom som yttrar sig är kanske dom som inte sett filmerna…

Svara

Bozo september 9, 2014 kl. 15:04

“Sometimes you just gotta say, “What the fuck!”

Svara

Fiffi september 9, 2014 kl. 15:47
Sofia september 10, 2014 kl. 05:35

En vit fläck i min filmallmänbildning måste erkännas… Förutom DEN scenen, förstås

Svara

Fiffi september 10, 2014 kl. 11:48

Sofia:
DEN scenen har varit svårmissad om man inte varit blind sedan 1983 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: