Svensk söndag: GILIAP

7 september, 2014

Som första svenska regissören i världshistorien vann Roy Andersson igår Guldlejonet på Venedigs Filmfestival för sin film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron.

I väntan på att duvfilmen ska ha premiär passade jag på att se Giliap. Giliap kom fem år efter Roy Anderssons genombrottsfilm En kärlekshistoria (dvs 1975) och med medveten överdrift känns det som om jag tänkt se den sen dess, vilket jag inte har, men det har känts som en bör-se-film av någon anledning.

Jag har inte varit speciellt förtjust i Roy Anderssons nyare filmer (Du levande och Sånger från andra våningen), jag tycker dom känns mer som konstinstallationer än film, mer yta än innehåll, men jag tittar, självklart gör jag det. Giliap är en “vanlig film” i bemärkelsen att kameran är rörlig och en scen kan flytta sig mellan olika rum. Roy Andersson specialitet är annars reklamfilmer, i mitt tycker unika sådana (kolla bara här eller den här klassiska ketchupreklamen). Jag tycker dom där konstinstallationerna funkar bättre i mindre format, där blir det alldeles lysande.

Gilip handlar om Giliap (Thommy Berggren) som tar jobb som servitör. Han träffar Anna (Mona Seilitz) som verkar vara en ensam själ precis som Giliap själv och restaurangchefen är en sur rullstolsburen jävel som förpestar tillvaron för alla i hans omgivning.

Nu märker jag att jag sitter och spelar på underläppen litegrann. Jag såg filmen utan direkta svårigheter, 140 minuter travade på i ett lågt tempo som inte störde, däremot slår det mig när filmen är slut att jag egentligen inte vet vad den handlade om. Ensamhet? Sjömän? Restaurangnäringen? Vänskap? Pengar?

Björn Isfälts musik är både gullig och smittande och restauranginteriören påminner om ett fik som fanns där jag växte upp, ett fik som kallades “Skitiga bullen”. Annars är känslan i filmen det jag starkast tar med mig, färgerna, nostalgiskimret och det bitterljuva i att se ett Sverige som inte längre finns.

En duva satt på en gren och funderade på tillvaron har biopremiär 14 november.

{ 4 comments… read them below or add one }

Plox september 7, 2014 kl. 08:58

Nu var det förvisso ett par år sedan jag såg Giliap, men jag minns mest att det kändes som en “mellanfilm” när det kommer till Roys stil. Typ lite av det vanliga filmberättandet i En kärlekshistoria och lite av det vi sen skulle komma att se i Sånger från andra våningen. Varken bu eller bä.

Men visst är man peppad på Fågel-filmen nu!

Svara

Fiffi september 7, 2014 kl. 18:42

Plox:
Fågelpepp, haha! 🙂

Svara

Joel Burman september 7, 2014 kl. 20:32

Instämmer! Gilliap är verkligen en övergångsfilm mellan “vanlig” dramaturgi och hans nya statiska “långa” bildspråk. Jag minns den som en bagatell men inte alls det totala fiasko som den ofta omnämns som.

Svara

Fiffi september 7, 2014 kl. 21:34

Joel:
Jag googlade en del på filmen efter att jag skrivit min text och såg att den blev totalsågad vid premiären men fullt så dålig är den verkligen inte. Kanske trodde recensenterna att dom skulle få en ny En kärlekshistoria och att det var därför den inte gick hem?

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: