HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ

9 april, 2011

Att någonting har “hänt i verkligheten” behöver inte per automatik betyda att det är intressant.

Läser jag folks statusrader på Facebook kan jag tro att det är überintressant att få reda på att någon dricker kaffe – igen, att någon är hemma med sjuka barn – igen, att någon köpt nån ny klänning på rea – igen och att någon (spänn fast säkerhetsbältet för NU blir det något alldeles extra) är på väg hem från jobbet för att förbereda fredagens tacos.

På postern till Himlen är oskyldigt blå står det längst upp med svarta bokstäver: “Det hände i verkligheten”. Jaha, det gjorde det, där ser man och nu har Hannes Holm gjort film av det. Så spännande, eller vad?

Martin (Bill Skarsgård) bor med dagmamma-mamman och alkispappan på Lidingö, “fast i lägenhet”. Han är kompis med Micke som bor i villa med inomhuspool och hans föräldrar har hus på Sandhamn och vill att Martin ska bo och jobba där över sommaren. Efter några familjeturer åker Martin till Sandhamn men han ska tydligen inte bo hos Mickes föräldrar och heller inte “hänga med Micke” som var Plan A med hela grejen utan han ska jobba på hotellet och bo i personalbaracken där.

Hotellägaren Gösta (Peter Dalle) är en riktig gris. På många sätt är han det. Han är en personlighetstyp som jag har extremsvårt att tycka om eller ens se någonting positivt med. Martin gör bort sig och Gösta ger honom sparken från hotellet men passar även på att fånga upp honom och använda honom för sina skumraskaffärer.

Nu tänker jag gå tillbaka några steg till “det hände i verkligheten”. Filmens Martin är enligt Hannes Holms egna ord baserad på honom själv och hans uppväxt i en lägenhet på 70-talet och Gösta och hans knarkargäng bygger på den sanna historien om den så kallade Sandhamnsligan. Filmens Gösta hette egentligen Flemming Broman och var en dåtida playboy och blev efter gripandet en av 70-talets mest kända svenska personer. Så verklighetens trådar virkas ihop till en rutig grytlapp som i sin tur blir Himlen är oskyldigt blå. Blir grytlappen snygg? Ja. Blir den intressant? Nej.

Filmen är inte bra, inte dålig, det är inte stort skådespeleri, inte några lågvattenmärken. Det är ett schysst hantverk på alla plan men jag blir liksom aldrig engagerad, aldrig uppeldad, jag höjer aldrig på ögonbrynen och jag drar aldrig på smilbanden.

Det här är helt enkelt en riktig mellanmjölksfilm.

[Eftersom jag är namn-nörd tänkte jag dela med mig av några av Skarsgårdspojkarnas samtliga förnamn, vilket för en sån som jag är rena julafton: Alexander Johan Hjalmar, Gustaf Caspar Orm, Bill Istvan Günter och Samuel Kristoffer Ymer. Vad dom övriga syskonen Eija, Valter och Ossian har för balla mellannamn förtäljer inte källan imdb.com]

{ 4 comments… read them below or add one }

BlueRoseCase april 9, 2011 kl. 08:42

Såg denna på bio men mest av sociala orsaker (hahaha, det låter ju lite märkligt) och recenserade den i bloggen. Håller med om det du skriver men skulle även vilja tillägga att jag tyckte den innehöll usel symbolik, logiska luckor och en ganska sunkig kvinnosyn. Jag har länge varit tveksam till Holm/Herngrens filmer och trodde Holm ensam skulle bjuda på nåt nytt, men jag tyckte snarare det blev tydligt vem som är den drivande i nämnda par…

Svara

f i f f i april 10, 2011 kl. 08:11

BlueRoseCase:
Sociala orsaker är bra orsaker, själv har jag ingen aning om varför jag såg den här 😉

Den sunkiga kvinnosynen kanske går att skylla mer på 70-talet som epok än på Hannes Holm men för övrigt håller jag med dig. Luckorna är milsvida.

Svara

Jojjenito april 13, 2011 kl. 20:42

Jag såg också den här på bio. En ok rulle, varken mer eller mindre. Mellanmjölksfilm passar verkligen som beskrivning. Handlingen gick inte ihop logiskt flera gånger.

http://jojjenito.blogspot.com/2011/01/himlen-ar-oskyldigt-bla.html

Svara

f i f f i april 13, 2011 kl. 20:50

Jojjenito:
Jag tycker det kändes som några historier för mycket som skulle berättas samtidigt.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: