STAR WARS: EPISOD VI – JEDINS ÅTERKOMST

12 december, 2015

Jag skrev om Jedins återkomst redan 2011 här på bloggen. En omtitt som gav upphov till en hel del känslor och tankar. Jag repriserar texten från då och lägger till lite tankar angående 2015-års omtitt på slutet. Den är nämligen lite speciell, Jedins återkomst, i alla fall för mig.

Det blir liksom gärna något alldeles speciellt med filmer man sett som barn. Det är som om nostalgins skimmer gör dom oantastliga, det är som om minnet i sig är förgyllt i guld och inte ens ett stämjärn, en hammare och världens starkaste man kan göra så mycket som ett hack i ytan.

Jedins återkomst var den första “storfilmen” jag såg på bio, storfilm i betydelsen påkostad-snackis-från-Hollywood OCH icke-ren-barnfilm. Jag var elva år och gick med min pappa som även han faktiskt ville se den. Det hörde inte till vanligheterna, varken att han gick på bio eller att han sa ja till nåt överhuvudtaget så det var en stor dag för lilla mig.

Jag hade inte sett Stjärnornas krig, ej heller Rymdimperiet slår tillbaka och egentligen visste jag inte mycket om Luke Skywalker, Darth Vader, Han Solo, Leia, R2-D2 och dom andra i rymdgänget men jösses, vad spelade det för roll? Det tog bara ett par sekunder av den sneda gula förtexten sen vad jag fast. Vad spännande det var och vilken äcklig figur den där Jabba de Hutt! Jag satt som på nålar och när ewokerna tittade fram, åååå så söta dom var och den där histnande åkturen på flygmotorcyklarna, det bara kittlade i magen på ett sätt som det aldrig gjorde när jag gick på bio och såg Lucky Luke eller Magnus Härenstam i Tuppen.

Helgen efter mitt oförglömliga biobesök fick jag mamma att skjutsa mig till närmsta stora stad för att köpa en rosa collegetröja med Jedins återkomst-tryck som jag visste fanns (men HUR jag visste att den fanns har jag ingen aning om, jag bara visste, det var ju inte så att det gick att googla på den tiden).  Jag bodde i den där tröjan i veckor och jag blev gravt retad för den i skolan då den sågs som en “killtröja”, speciellt av killarna. Men det var det inte alls. Vad fan visste dom? Tröjan var rosa och ingenting med Jedins återkomst var vigt åt enbart det manliga släktet så jag sket fullkomligt i vad klasskamraterna sa, jag älskade filmen, jag älskade tröjan och jag hade fått en biominne för livet.

Det där var 1983. Sen såg jag filmen 2011 och alldeles nyss (2015). Jag kan säga att det flutit en hel del vatten under Jedins återkomst-broarna sedan 80-talets början. Dom där effektfulla figurerna, dom saxofonspelande rymdvarelserna, alla dom ser ut som något handgjort i cernitlera från en tjeckisk dockteater och Jabbas fräsande lilla kattliknande polare skulle kunna vara Rummel och Rabalders okammade kusin från landet. Ändå lägger jag huvudet lite på sned, säger ååååååå och blir alldeles glad i magen åt att se dom. För jag blir elva igen rent mentalt och fast ingen film kan beröra en 40-plussare på samma sätt som den kan göra med en tonåring så lever jag gärna på minnena även om betygssättningen i nutid är aningens mer….krass.

Däremot, nu när jag sett alla filmerna i snabb takt efter varandra kan jag verkligen se filmen som en del av något större och jag känner mig mindre krass än 2011. Jedins återkomst ÄR något alldeles speciellt fortfarande och så himla mycket bättre/mer/härligare/charmigare än flera av dom andra delarna i serien att jag faktiskt tänker gå på magkänslan och jacka upp filmen en liten smula.

Och vet du….till skillnad mot för sex veckor sedan när nedräkningen började så är jag faktiskt JÄTTEPEPP på Star Wars Episode VII: The Force Awakens nu. Recensionen av den kommer under julhelgen eftersom jag ska räkna ner till julafton genom att se den på IMAX. Det blir något heeeeelt annat än att se filmerna på “gammalbio”, knastrig VHS, bra DVD, finfin blu-ray och liten laptop det.

När jag såg filmen 1983:

När jag såg filmen 2011:

När jag såg filmen 2015:

 

{ 6 comments… read them below or add one }

Magnus december 12, 2015 kl. 11:36

Härligt, kul att se hur Star Wars faktiskt kan ses på mer än ett sätt. 🙂

Svara

Fiffi december 12, 2015 kl. 21:18

Magnus:
Jag tror nog att många filmer skulle funka att ses på detta sätt men att man sällan tar sig tiden 🙂

Svara

Sofia december 15, 2015 kl. 14:04

Härligt att den tog sig igen. För min del har den här aldrig kunnat stå sig mot ettan eftersom det var en av de första filmerna _jag_ såg på bio. Som sagt, svårt att tvätta bort den där nostalgistämpeln. Ska bli spännande att höra avrapportering från IMAX-upplevelsen.

Svara

Fiffi december 15, 2015 kl. 23:29

Sofia:
Men….såg du ettan på bio? Lyllo dig, vilka snälla föräldrar du har, du var ju bara fem år då 😉

Svara

Sofia december 16, 2015 kl. 13:20

Mja, snäll och sci-fi-fixerad kompis-pappa (mina föräldrar var rätt film-ointresserade). Han plockade med mig och min kompis på en double feature med ettan och tvåan. Besvikelsen när man inte fick någon fortsättning på tvåans cliffhanger sitter i än idag 🙂 Det var också den fadern som såg till att jag sett The Black Hole och Battlestar Galactica vid unga år.

Svara

Fiffi december 16, 2015 kl. 23:18

Sofia:
Vilken jättebra pappa!!! 😀

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: