Kategori: 2016

Publicerat

DEEPWATER HORIZON

Den 20:e april 2010 drabbades oljeplattformen Deepwater Horizon av en explosion och två dagar senare sjönk den. Deepwater Horizon var alltså en oljeplattform som låg i den Mexikanska golfen strax utanför Louisiana och på havsbotten, 1522 meter under vattenytan, borrades det efter olja och själva hålet hade borrats 5486 meter in i jordskorpan när allt gick åt pipsvängen. 126 personer arbetade på plattformen och efter att ha sett filmen känns det förvånande att NÅN överhuvudtaget överlevde men otroligt nog var det bara elva personer som dog.

Regissören Peter Berg, mannen som verkar ha fastnat lite i det patriotiska flaggviftandet efter filmer som Battleship och Lone Survivor och som även verkar ha tagit Mark Wahlberg som sin personliga lilla ”maskot”, står bakom filmatiseringen av detta katastrofala haveri. Alltså, det ÄR ett katastrofalt haveri men filmen är det INTE. Filmen är precis så som ”man tror” och den gjorde mig inte det minsta besviken.

Filmens stora PLUS är skådespelarna. Allt från Kate Hudson som spelar fru till huvudpersonen Mike Williams (Mark Wahlberg) till Kurt Russells Jimmy som hamnar riktigt i skiten, till John Malkovich, Gina Rodrigues och Marky Mark himself som faktiskt är riktigt toppen här. Alla skådespelarna känns så ”vanliga” och jag gillar att kameran är närgången och filmar ansikten och känslor in i minsta detalj. Det gör att filmen KÄNNS betydligt mer än om den ”bara” gjorts sådär ytligt snygg som så ofta är fallet.

Som så ofta när det vankas based on a true story-filmer så används eftertexterna till att visa bilder och klipp på dom riktiga människorna bakom historien. Ibland funkar det jättebra, ibland vill man typ kräkas och ibland – som här – så känns det som att Peter Berg passar på att göra en liten reklamfilm om överlevande fantastiska amerikaner. Näääe, nu var jag kanske lite elak, men jag får känslan av att Peter Berg skulle ääälska att göra reklam-informationsfilm om den amerikanska armén.

Publicerat

HACKSAW RIDGE

Krigsfilmer är inte min grej men när nyblivne pappan till sonen Lars (!!), aka Mel Gibson, glider in från utvisningsbåset och regisserar en storfilm som Hacksaw Ridge, mmmmmm, då tar till och med JAG ner garden åtminstone en smula.

Det småregnade oscarsstatyetter över Gibson och hans film Braveheart på galan 1996 och sen dess har han stått bakom kameran på filmerna The Passion of the Christ (2004) och Apocalypto (2006). Det var alltså hela tio år sedan han regisserade en film och under dessa år har det känts som att han mer eller mindre ratats av Hollywood, mest på grund av sitt eget tveksamma beteende (som man med lätthet kan hitta om man är nyfiken och googlar sig fram). Därför känns det kanske än mer intressant att han blivit oscarsnominerad för Bästa regi vid årets gala, juryn har alltså sett mellan fingrarna och tänkt bort ”personen Mel” och premierat hans yrkesroll. Bara. Det känns tämligen….modernt….ändå.

Hacksaw Ridge är den sanna historien om Desmond Doss (Andrew Garfield) som kastades in i Andra världskriget trots att han var Sjundedagsadventist och superpacifist. Han vägrade alltså bära vapen trots att han var ute i strid. Idioti låter det ju som, kanske till om med BORTOM idioti eftersom krig ändå på nåt sätt förutsätter vapen för att vara ett….krig. Sjundedagsadventisterna har dessutom vilodag på lördagar vilket inte heller är nåt som direkt faller i samklang med krigslogistik.

Andrew Garfield är så fin i huvudrollen som Desmond, han är så känslig och naiv och jag tror filmen står och faller med att han är rätt man på rätt plats. Den andra huvudrollen spelar krigsscenerna som jag tycker får Rädda menige Ryan att kännas som nåt hämtat från Bolibompa. Jag är väldans imponerad av allt slafs och klafs, det känns så väldigt autentiskt alltihop.

Summa summarum tycker jag det här var en riktigt bra film. Otroligt mycket bättre än jag ”borde” tycka. Och jag tycker väldigt mycket om Andrew Garfields skådespelarskills. Skulle han vinna en Oscar för Bästa manliga huvudroll skulle jag inte bli förvånad. Den kategorin är extremt oviss i år.

I avsnitt 76 av Snacka om film snackar både jag och Steffo om den här filmen. Här kan du lyssna om du vill veta vad vi tycker och här kan du kolla om du istället vill läsa Steffos skrivna recension.

Publicerat

LOVING

Richard och Mildred Loving älskade varandra. Dom älskade varandra så mycket att dom bestämde sig för att gifta sig i slutet på 50-talet trots att det var olagligt i Virginia vid den tiden.

Det olagliga var alltså att Richard var vit och Mildred brun. Ett giftemål mellan två människor av olika ras innebar fängelse, alternativt 25 års deportering från den egna staten. Vi pratar alltså 1958 nu, det är inte länge sedan, inte länge sedan alls. Tänk på det. Sånt som vi skakar på huvudet åt nu som ren galenskap hände alltså för bara knappt sextio år sedan.

Det enda Richard (Joel Edgerton) och Mildred (Ruth Negga) ville var att leva tillsammans med sina barn och sitt enkla liv i sann amerikansk konservativ anda. Dom gjorde inte en fluga förnär, var försynta, ja i det närmaste blyga och hade ingen tanke på vilken förändring dom skulle skapa med kärlek. Filmskaparen Jeff Nichols däremot, han tänkte. Han tänkte så mycket på den lilla familjen Loving att han skrev ett filmmanus och berättar här och nu historien om hur två personer kunde förändra världen utan att slå på stora trumman, utan att vända ut och in på sig själva, utan att sälja sin själ.

Loving är ett fint berättat drama, en lugn film som visserligen upprör mig till en början men som sen lägger sig som en filt på en sommarljummen gräsmatta och där ligger den kvar. Det känns som om Jeff Nichols har velat göra en snäll film denna gång, en film utan snabba svängar och utan effekter, en film som pågår inne i kroppen istället för framför ögonen. Han är bra på det, han är väldigt bra på att få rollfigurer att nå fram och ut.

Det finns några scener i filmen där jag tycker Mildred beter sig märkligt och jag vet inte om det är Mildred som faktiskt GÖR det eller om det är Ruth Negga som misslyckas gestalta hennes känslor. Hur som helst tycker jag Loving är en totaluppvisning av Joel Edgerton. Han har gjorts otroligt porträttlik verklighetens Richard Loving med sitt stubbade rödblonda hår och tandproteser och han underspelar på det mest fantastiska vis.

Jag vet inte om det beror på att filmen är baserad på en verklig historia men det är nåt med Loving som gör att den – för mig – inte riktigt når upp till Jeff Nichols övriga filmer i betyg. Samtidigt är det sjukt orättvist att jämföra med hans andra filmer även om jag inser att det är oundvikligt. Loving är en mycket sevärd film i all sin mänskliga enkelhet och även om sluttexterna får mig att kräkas lite i munnen så antar jag att dom har ett mervärde i denna typ av berättelse. Historien om den lilla familjen Loving måste trots allt berättas korrekt hela vägen och det har Jeff Nichols gjort. Att jag är en bitter cyniker är inte hans fel.

Publicerat

MANCHESTER BY THE SEA

Filmen hyllas överallt, av alla. Casey Affleck prisas på Golden Globe-galan och blir Oscarsnominerad för Bästa manliga huvudroll. Michelle Williams blev nominerad till en Golden Globe och är nu Oscarsnominerad för Bästa kvinnliga biroll.

En liten fråga bara? Finns det inte någon minsta-antal-minuter-i-bild-gräns man måste över för att ens skådespelarinsats ska kunna klassas som en ”riktig” biroll? Inte? Michelle Williams är i vilket fall knappt med alls. Så suuuuperlite att hon knappt borde ha en plats på postern. Däremot spelar hon sin lilla roll betydligt mer trovärdigt än Casey Affleck spelar sin, trots att ingen på jorden kan tro att hennes peruk är äkta hår.

Casey Affleck är en skådespelare jag skulle kunna skriva spaltmeter om men jag väljer att inte göra det den här gången. Jag VET att många älskar den här filmen och jag vill inte vara den som ”rubbs it in”, jag nöjer mig med att säga att för egen del hade jag sannolikt tagit till mig filmen BETYDLIGT mer med någon annan skådespelare i rollen som Lee Chandler. Han når inte in så mycket som en nanometer i mig, han är mig fullständigt likgiltig och det verkar inte spela någon roll vilka filmer han gör eller roller han spelar. Han funkar inte på mig. Alls. Han funkar lika lite som filmen funkar på mig.

Manusmässigt är det här en stark film, det händer hemska saker, upprörda känslor är i omlopp men jag ser filmen och känner inte ett jota. Ärligt talat, jag gäspar mest. Det är så mycket död och lidande och ändå märker jag inte av skådespelarnas reaktioner ens en bråkdel så mycket som jag hade velat och behövt. Och nu pratar jag inte om att jag saknar stora gester, gråt och snor, nej, jag saknar nån slags innerlighet, en äkthet. Jag är förvånad över hur kylig filmen känns och hur platt egentligen samtliga skådespelare agerar jämfört med vad rollfigurerna går igenom.

Äsch, jag tycker inte det finns så mycket att analysera med filmen. Den har av någon anledning blivit en ”storfilm”, jag fattar inte varför och konstigare än så är det inte.

I avsnitt 75 av Snacka om film snackar både jag och Steffo om den här filmen och våra åsikter går väääldans mycket isär.

Publicerat

THE MONSTER

Om det här hade varit en film regisserad av polacken Krzysztof Kieslowski hade den kunnat heta ”En liten film om en dysfunktionell familj”. Den hade också kunnat heta ”En liten film om en flicka och ett monster”. Det här är nämligen en mycket liten film som handlar om väldigt stora saker. Jobbiga saker. Hemskheter. Mörker.

The Monster spelar i samma liga som The Babadook, den är ett slags socialrealistiskt skräckdrama som lever mer på en bra idé än på massor med stålars i bakfickan.

Mannen bakom filmen heter Bryan Bertino och han står för både manus och regi precis som han gjorde i den jättebraiga home-invaders-filmen The Strangers från 2008. Zoe Kazan spelar huvudrollen och hon gör det otroligt bra. Alltså….hela filmen är BRA och precis som alltid när det gäller denna typ av ”kluriga” filmer tjänar man på att veta så lite som möjligt om den innan man börjar titta.

Därför slutar jag skriva nu. Men se den, filmen alltså, om du springer på den. En liiiiten pärla är den allt.

I avsnitt 72 av Snacka om film pratar både jag och Steffo mer om den här filmen.

Publicerat

LION

Saroo Brierley skrev en bok. Den heter A long way home och handlar om hans egen resa, från att som femåring skilts från sin några år äldre bror på en tågstation nånstans i Indien till han kom till en barnhem och sedemera adopterades av ett australiensiskt par, började tänka på sitt förflutna för att sedan bli fast besluten att försöka hitta sin indiska familj igen.

Nu har boken blivit film och Saroo spelas av den duktige Dev Patel, en skådespelare som ligger i den yttersta toppen av likeable-skådisar. Hur kan man tycka annat än OM honom? Han utstrålar enbart snällhet, ingenting annat än snällhet.

Nicole Kidman spelar Saroos ömsinta adoptivmamma Sue, en mamma som älskar sin adopterade son SÅ mycket, hon är så lojal mot honom, så stolt och så tacksam över att få vara hans mamma, det är enormt fint att se och Nicole Kidman har välförtjänt blivit Oscarsnominerad för Bästa kvinnliga biroll för sin insats här.

Den tredje stora rollen i filmen innehas av Google Earth. Jag får hoppas att dom varit med och finansierat filmen för det ges extremt mycket utrymme för den ”nymodigheten” här.

Som film betraktad känns Lion som en ganska ”standard-boats”. Det går att förutspå tämligen enkelt vad som ska hända men det betyder inte på något sätt att filmen är dålig. Det är fina miljöer, fin musik och framförallt många härliga ljud. Flapprande fjärilar, stenar invid en tågräls, knastrande. På nåt sätt känns det som en hoppfull film och mycket av det hoppet visas i Dev Patels ögon, inte genom dialog. Ett bra drag av regissören Garth Davis som med Lion gör sin långfilmsdebut.

Dom där tårarna som rann utmed mina kinder under filmens sista kvart och eftertexterna, dom höjer betyget ett snäpp. Berättelsen tog sig in i mig, jag trodde inte den skulle göra göra det men där var den, där är den och där sitter den fast.

Publicerat

AMERICAN PASTORAL

Har alla kids som glider runt på stan på kvällar och nätter föräldrar som inte bryr sig? Kan ”perfekta” föräldrar få riktiga skitungar till barn? Jag vet inte om det är riktigt DEN frågeställningen American Pastoral vill trycka in i hjärnan på mig som tittar men det är där jag hamnar. Föds barn onda? Hur mycket ansvar har föräldrar för elände ens barn tillskansar andra och när det hemska händer, hur går man vidare, som en familj? Är det ens möjligt?

Swede Levov (Ewan McGregor) är så nära på en perfekt snubbe man kan komma. Duktig idrottsman, framgångsrik handsfabrikör, blond och snygg, kanske den vackraste juden i stan och sen gifter han sig med en skönhetsmiss också! Visserligen är Dawn (Jennifer Connelly) inte judinna men hon lyckas övertala Swedes principfasta far att få gifta sig med hans son ändå. Trots allt. Trots att hon krävde att deras eventuella framtida barn skulle döpas. Hon var alldeles för dock-lik för att den framtida svärfadern skulle kunna säga nej.

Dottern Merry (Dakota Fanning) blir inte så vacker som sin mor och heller inte lika smart som sin far, det känner hon. Hon griper efter halmstrån för att synas och glänsa, en psykolog tror till och med att Merrys grava stamning beror på en känsla av underlägsenhet. Att Merry vill få sina föräldrar att känna sig obekväma. Att hon inte kan tävla mot föräldrarna och därför tar till andra trick.

Merry är en arg tonåring, frustrerande förbannad, hela hela tiden. Hon är högljudd och politisk engagerad, starkt emot orättvisor och Vietnamkriget och hon är inte rädd för att säga sina åsikter. När det lokala postkontoret sprängs och en person dör i attentatet visar det sig att det är Merry som placerat bomben  – och sen försvinner hon.

Det är fem nominerade till Bästa kvinnliga biroll på Oscarsgalan om några veckor och Dakota Fanning är inte en av dessa. Det är jättekonstigt tycker jag. Hon gör något stort av den lilla roll hon har. Jennifer Connelly och Ewan McGregor sköter sig också, det är stabila skådespelare så jag är inte förvånad. Kanske är jag mest förvånad över att Ewan McGregor valt att göra just denna film som sin regidebut.

Filmen är exemplariska en timme och fyrtioåtta minuter men borde kanske ha varit lite längre och DET är det inte ofta jag tycker. Utan att ha läst boken som filmen är baserad på så känns det tydligt att många delar är bortplockade och jag tror filmen hade vunnit på att vara lite…mastigare. Mustigare. Lite MER helt enkelt. Nu är den mest fokuserad på pappa-rollen vilket kanske är naturligt med tanke på regissören men det finns fler karaktärer i historien som hade kunnat få ta mer plats. Men hur jag än vänder och vrider på allt så tycker jag det är en BRA film.

Publicerat

LA LA LAND

Jag har sett fram emot den här filmen såååååå länge, alltså sååååååå länge. Jag satt och nöp mig i armen strax innan den skulle visas på Stockholm Filmdagar, jag kunde liksom inte riktigt tro på att det var sant, att det var NU NU NU jag skulle få se den.

Ända sedan jag såg första korta trailern från filmen, den med City of stars-musiken, var jag fast. Om alla trailers var som den skulle jag för alltid sluta klaga och alltid titta. Den sa egentligen ingenting om filmen, det var mer en känsla, en melankoli, faaaaan alltså vad bra den är!

Och nu är filmen sedd. Och vad säger man om det här med höga förväntningar? Är det en bra krydda eller fullkomligt värdelöst för filmupplevelsen? Jo, man säger att det i normalfall är BAJS med höga förväntningar men La la land är inget normalfall. Nu snackar vi mental viagra, en stor jävla spruta med vitaminer och kosttillskott rätt in i hjärtat.

Trots att La la land var den femte biofilmen jag såg på raken under en och samma dag, ögonen sved av trötthet och det rann lite tårar fast inte ledsna så satt jag och log som jag fanimej aldrig lett förut. Huvudet lite på sned, mungiporna gick från öra till öra, fötterna jazzade runt på golvet, benen hoppade till ibland och jag kan inte säga annat än att det här är ett modernt mästerverk i sin genre, att Emma Stone och Ryan Gosling är hisnande bra, att Damien Chazelle gjort det igen (Whiplash, remember) och att jag blir så förbannat jävla lycklig över att filmer som denna kan göras i nutid, att det finns pengar och visioner och MOD att smälla till med en musikalisk smällkaramell på detta sätt.

Jag kommer att se La la land många många gånger till och jag tjongar med glädje upp bloggens allra högsta betyg för en film som förtjänar ALLA superlativer den fått och får. Oscarsgalan beware, för den här kommer sopa banan!

Vad tyckte mina filmbloggarkollegor om filmen? Klicka får du se och läsa.
Sofia
Christian
Henke
 Jojje
Simon
Jimmy

Publicerat

WAR DOGS

Filmer som är baserade på verkliga händelser är nästan alltid kluriga att få till. Oftast känns dom tillrättalagda och ”hollywoodiserade” (ja, om det är amerikanska filmer alltså) men även i väldigt många fall även slätstrukna och lättglömda, om än sevärda under tiden man tittar.

Det verkar dock finnas en subgenre i boats-filmer-träsket som funkar bättre än andra (i alla fall för mig) och det är filmer som handlar om pengar, droger, diverse kriminella element SAMT att dessa är filmade i ett hujadamej-tempo med sköna färger, schysst musik, snabba klipp och Jonah Hill i rollistan. Jag syftar såklart på The Wolf of Wall Street nu, en film som är rätt lik War Dogs. Eller tvärtom. Fast light. Lightsaft. Väldigt utspädd lightsaft.

Det började med att journalisten Guy Lawson skrev en artikel i Rolling Stone, en artikel som sedan blev till en bok: Arms and the Dudes. Filmmanuset är sedan (vad jag förstår) gravt överdrivet jämfört med verkligheten och flera av dom bästa scenerna i filmen har aldrig hänt (som när huvudkaraktärena bilar genom Irak och får en del  ”förhinder”). Det är tydligen manusförfattaren Stephen Chins egna upplevelser från Irak som får ”glänsa” lite i rampljuset här. Vari sanningen i den informationen ligger förtäljer dock inte historien. Det gäller nog att ta det mesta med den här filmen med en nya salt ÄVEN om premissen är intressant och helt jävla sjuk.

Efraim Diveroli (Jonah Hill) och David Packouz (Miles Teller) är två män, bekanta sen ungdomen, som träffas av en slump när båda behöver varandra kan man säga. David försörjer sig som massör hemma hos manliga rikisar och Efraim är nån form av ”handelsresande i skumraskaffärer”. Han har kommit på ett kryphål i den amerikanska vapenupphandlingen och kan nu sälja både vapen, ammunition och andra förnödenheter till amerikanska armén som krigar i Afghanistan. När David får reda på att han och kärleken Iz (Ana de Armas) ska bli föräldrar får han försörjningspanik och slår sig i lag med Efraim och dom två lyckas gemensamt deala hem vapenaffärer till ett värde av 300 miljoner dollar.

Från början var det tänkt att Jesse Eisenberg och Shia LaBoeuf skulle göra huvudrollerna och jag tror faktiskt att dom två hade funkat bra. Med det sagt så finns det absolut ingenting att klaga på gällande Miles Teller och Jonah Hill, båda två sköter sig jättebra och kemin mellan dom är toppen. Hela filmen är underhållande och två timmar går i ett nafs i dom här tokskallarnas sällskap.

Betygsmässigt är det kanske inte den starkaste av fyror jag delar ut men bättre än en medelmåttig trea är filmen definitivt. Det är dock ingen The Wolf of Wall Street. Den har jag, efter sju tittningar, jackat upp till 5/5. Martin Scorsese har med den filmen skapat ett modernt mästerverk och där är inte War Dogs på långa vägar. Inte för mig i alla fall.

Vi pratar mer om War Dogs i avsnitt 70 av Snacka om film.

Publicerat

LIVE BY NIGHT

Jag har alltid tyckt att Ben Affleck är en SÅ mycket bättre regissör än han är skådespelare och ingen Batman i världen kan rubba den åsikten även om han VAR och ÄR en MYCKET bra Batman. Kanske den bästa hittills. Ja. Jag sa det. Bara sådär. Och jag tänker inte tvätta vare sig fingertoppar eller tunga med tvål efteråt.

Men nu är han alltså i gasen igen, den bredaxlade Ben och den här gången regisserar han sig själv i huvudrollen OCH han har skrivit manus baserat på Dennis Lehanes roman med samma namn. Lite som vanligt alltså då Affleck gjorde precis samma sak 2007 då Lehanes roman Gone Baby Gone blev film (men då med brorsan Casey i huvudrollen).

Live by night känns som en ganska klassisk gangsterhistoria som utspelar sig 1926 med allt vad det innebär med korrumperade män med för stora kostymer, vapen som låter ”KADOOOOFFF” jättehögt, biljakter i svarta nyvaxade motorfordon och svala brudar som viskar sig hesa.

Sienna Miller, Elle Fanning, Brendan Gleeson, Zoe Saldana, Chris Messina, Titus Welliver, Chris Cooper och nämnde Ben lyckas tillsammans göra detta till en bra berättad historia trots att den här eran på film är mig fullständigt likgiltig. Helt okej alltså, sevärd – men kanske inte ett måste på bio.

Jag såg den här filmen på Stockholm Filmdagar. Klickbara länkar till mina filmbloggarkompisars recensioner finns här när deras inlägg är uppe.
Sofia

 

 

Publicerat

ELLE

Det var aplänge sedan jag såg en film som gäckade mig så pass att jag inte fick ur mig en enda rad när jag kom hem från biografen. Nu är det över en vecka sedan jag såg den och det snurrar fortfarande men nu ska det fanimej VÄRKAS fram en åsikt om denna film regisserad av ingen mindre än Paul Verhoeven.

Verhoeven har i perioder legat otroligt högt på min lista över favoritregissörer då jag är barnsligt förtjust i filmer som Total Recall, Robocop och Basic Instinct. Han har  som man säger ”nåt”. Nu har han gått från holländska filmer till Hollywood-amerikanska till en fransk film med ingen mindre än Isabelle Huppert i huvudrollen. Den här kvinnan alltså….hon är nåt alldeles…..extra. Hon har också ”nåt”.

Kombinationen av mystisk eurothriller och familjedrama med sexuella under – och över- toner gör att Elle i mina ögon hamnar i samma fack som Michael Hanekes filmer Dolt hot (med Juliette Binoche) och Pianisten (som också har Huppert i huvudrollen). Alla dessa filmer är kanske mer intressanta än bra och det är nog där Elle fastnar för mig. Jag har helt enkelt inte hjärnkapacitet för att analysera den just nu.

Det är nämligen många strängar, många lager i filmen, persongalleriet mångfacetterat, den känns både verklig och over-the-top samtidigt och trots att historien bjuder på många (MÅNGA) galna grejer är det faktum att Hupperts Michèle är chef på ett TV-spels-grafik-företag det kanske mest otroliga plus att hon säger att hon har mens. Få 64-åringar har det.

Filmen har pendlat mellan en etta och en femma i min hjärna, ja precis SÅ spretigt har det varit, men nu tänker jag låta den landa på en trea och vänta in en omtitt för att se om betyget är korrekt eller ej. Den är helt klart sevärd men den kräver sin tittare, så mycket kan jag säga.

Publicerat

SPLIT

Att ha 23 olika personligheter i sin kropp kan inte vara någon barnlek varken i verkligheten eller att spela. James McAvoy är skådespelaren som fått den svåra uppgiften att spela Kevin Wendell med alla sina multipla personlighetstyper och det här är en film som till 100% står och faller med att McAvoy kan sitt jobb. Men ingen behöver bli orolig, han KAN sitt jobb.

Kevin kidnappar tre unga tjejer på ett tämligen brutalt vis, i alla fall tyckte jag det och sällan har väl en simpel vit andningsmask känts otäckare som accessoar? Han låser in tjejerna och resten av filmen handlar egentligen om det, om flyktförsök och överlevnad men i samma veva även om Kevins sjukdom och den äldre kvinnliga läkare/psykiater som han har som bollplank i livet.

Det här är alltså M. Night Shyamalans nyaste alster och han har både skrivit manus och regisserat filmen. Bra gjort M. Night! säger jag och klappar händerna. Det här är nämligen inte pjåkigt alls.

Filmen har några minus, det ska erkännas. Den skulle ha kunnat tajtats en aning för speltiden på en timme och femtiosju minuter känns ungefär en kvart för lång. Det blir omständigt i vissa scener och framåt slutet när man anar vartåt det barkar skulle jag vilja snabbspola lite. M. Night är också (som vanligt) lite för kär i förklaringsmodeller. Han vill gärna skriva oss tittare på näsan så att vi VERKLIGEN ska förstå vad som händer och så även i denna film.

MEN, bortsett från dessa skönhetsfel så är Split en bra film på många plan. Den är otroligt välspelad när man ser till huvudrollsinnehavaren men även dom betydligt mer okända skådespelarna som spelar tjejerna är bra, så bra man kan kräva i vilket fall. Filmen är även både spännande och klurig, vilket känns ”Shayamalanskt” i hans bästa stunder. Att han dessutom klämt in EN scen som fick mig att utbrista ”wohoooow!” liiiite för gällt för mitt eget bästa är också ett plus såklart och den fick mig att drömma mig bort till ett annat scenario, en annan film, en film som inte finns (än) men som mycket väl skulle kunna se dagens ljus, i alla fall om JAG var filmbolagsdirektör med guldbyxor.

Fram tills dess att jag ser om Split (vilket jag kommer göra så snart jag får möjlighet) blir betyget en mycket stark trea och chansen till en höjning känns betydligt närmare än risken till en sänkning.

Jag såg filmen på Stockholm Filmdagar vilket även några filmbloggande vänner gjorde. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.
Jojje
Henke
Sofia
Christian

Publicerat

YARDEN

”Bästa knegarfilmen sedan Äta sova dö!” står det på den insäljande affischen som även strösslas med höga betyg, fyror från en hel drös med kritiker runt om i Sveriges mediahus.

Jag hade en fundering på att se den här filmen när den gick på bio men det kom andra filmer emellan och den slutade gå. Så kom då Guldbaggenomineringarna förra veckan och dom gör nytta speciellt för smalare filmer som denna OCH för såna som jag som gärna ser denna typ av film men ibland behöver en spark i ändan för att få det gjort.

Nu är i alla fall Yarden sedd och jag kan konstatera så mycket som att Anders Mossling fick en nominering för Bästa manliga huvudroll som arbetaren med nummer 11811 i Malmös hamn, att Sara Nameth blev nominerad för Bästa manus (baserad på Kristian Lundbergs roman), att Ita Zbroniec-Zajt nominerades för Bästa foto och att Patrik Strömdahl nominerades för Bästa ljud. Grattis till er fyra.

Jag sitter inte i Guldbaggejuryn men om jag gjorde det hade jag bara nominerat en av dessa. Ita Zbroniec-Zajts foto är magnifikt, hela filmen är (precis som det också står på affischen) bildgenialisk men annars kan jag ärligt säga att filmen inte nådde fram till mig över huvud taget.

Jag är allergisk mot skådespeleri som är ”en halv sekund efter”, när någon säger nåt och en karaktär ska svara och den tar liiiiiite för lång tid på sig, sådär så det känns som att det är noll procent realistiskt för så pratar man inte i verkligheten. Antingen hummar man aslänge för att man faktiskt inte vet vad man ska svara eller så svarar man ögonaböj. Den där mittemellanreaktionen får mig som åskådare att bli nervös. Har skådespelaren tappat texten? Varför är han inte mer ”med”?

Alla skådisar i Yarden pratar på det här sättet men det är speciellt i kommunikationen mellan 11811 och hans son som det blir extra problematiskt. Dom känner varandra, dom är en familj, inte två främlingar på en buss och deras dialoger låter så sjukt styltiga.

Nähäpp, det här var ingenting för mig men blir du nyfiken på filmen kan du hyra den hos Triart.

 

Publicerat

SWISS ARMY MAN

Att se Swiss army man är som att ha fått en liten pappersbiljett till en åktur på ett nöjesfält man inte visste fanns.

Det är som att öppna en tjock trädörr som sitter mitt på en putsad vägg och där bakom gömmer sig den mest fantasifulla av åkturer, kanske bland det knasigaste du kan tänka dig. Eller…nej förresten, det du INTE kan tänka dig. Jag tror nämligen att det är få personer i världen som skulle kunna skriva ihop ett filmmanus som detta.

Swiss army man är så flippat, så blindgalet, så hjärtvärmande, så roligt, så gripande och så underbart att jag sitter här och ler långt efter att filmen tagit slut. Jag som är ett stort fan av prutthumor dessutom kan tala om att den här filmen tar Dom Rejäla Fisarna till en helt ny nivå. Och nej alla ni finkänsliga humorfinsmakare därute, det handlar inte alls om det ni tror. Ingenting i Swiss army man handlar om det ni tror, eller det jag tror. NU vet jag ju vad filmen handlar om eftersom jag sett den men jag hade inte kunnat gissa på förhand.

Paul ”jag tvättar aldrig håret” Dano är en av Hollywoods unga skådespelare som jag har allra svårast för men här gör han ett sånt otroligt fint porträtt av sin rollfigur Hank att jag blir alldeles varm i hjärtat. Att Daniel Radcliffe vet vad han pysslar med har han visat på många fler sätt än i Harry Potter och jag gillar hans mod i valet av roller. Han känns totalt orädd och det betalar sig bra, inte minst här. Att spela död i en hel film kan inte vara en barnlek.

Så…om jag sträcker fram en såndär tivolibiljett till dig som det står Swiss army man på, vill du ha den? Tar du den? Vågar du åka?

Publicerat

MAGGIE´S PLAN

Maggie (Greta Gerwig) vill ha barn. Hon vill ha barn sådär jättemycket att hon gett upp hoppet om att träffa någon ”riktig” pappa utan vill istället lösa problemet genom att fixa en spermadonator. Vilket hon gjort. En gammal bekant/skolkamrat ställer upp och även om han hellre vill ”donera” in the flesh än i burk fixar han biffen och detta även med glädje då han gärna slipper ha någon form av kontakt med barnet.

Det Maggie inte räknat med i sin plan för att bli mamma är att hon ska bli förälskad. För det blir hon. I en gift lärare och författarakademiker vid namn John (Ethan Hawke). John tycker att Maggie är en rätt soft person, i alla fall jämfört med den franska akademikerhustrun Georgette (Julianne Moore) som har både temperament och vilja vilket John inte längre uppskattar. Maggie känns som en sorglös hippie i jämförelse – och dessutom tjugo år yngre. Ett uppköp för John men som sagt inget Maggies originalplan innehöll.

Nåja. Kärleken kan ta sina irrvägar och det påvisar den här filmen. Verkligen. Mycket här i livet går att planera – tror man – men egentligen, går det verkligen? En målsättning, en längtan, är det verkligen samma sak som att ha en plan?

Rebecca Miller har skrivit och regisserat detta lilla indiedrama som passerade medvetandet utan så mycket som bromsa till i korsningen. Sevärd under tiden jag tittade men direkt efteråt mindes jag knappt vad jag sett.

Bill Hader och Maya Rudolph kan ses i små biroller och alla skådisar i filmen gör sina jobb väl. Det är väl bara att historien inte är så….djuplodande. Ibland är det alldeles gott så.

I avsnitt 70 av podcasten Snacka om film snackar jag mer om den här filmen.