Kategori: Betyg 2

Publicerat

100 STEG FRÅN BOMBAY TILL PARIS

Den här currygula postern har dykt upp lite här och där sen filmen kom. Först på Malmö Filmdagar 2014 (men den lockade inte mig), sen på bio (men den lockade inte mig), sen på Itunes (men den lockade inte mig) och nu på Netflix.

Den lockade inte mig nu heller, jag började faktiskt se den på grund av ett felklick, men jag lät det vara för skillnaden mellan att en film inte lockar av någon diffus anledning och att den inte lockar på grund av att jag tror den är jättedålig är inte samma sak. Vissa filmer har liksom ingen utstrålning – hur gul postern än är.

Men nu är filmen alltså sedd och Lasse Hallström har på Lasse Hallströms karaktäristiska sätt guidat mig från Bombays bakgårdar till Paris förorter och dessutom gjort mig småhungrig på kuppen. Han är bra på det där Lasse, att med varma kamerafilter och skådespelare med vita tänder få mig som tittar att känna nån slags inbjudande myssnällisklump i magen, även om jag tycker han lyckats bättre i många andra filmer än denna. Det här är nämligen en film som redan från början visar att HÄR kommer man inte få se ond bråd död eller misslyckanden, det här är alldeles-lagom-feel-good från början till slut och ingenting händer som jag inte kunde klura ut efter förste fem minuterna.

Det är klart jag kan se en sånhär film, frågan är väl snarare varför? Det är ingen som helst utmaning, den kräver ingen känsloinvestering eller ens koncentration, jag sitter där och liksom bara…tittar. Visst är det maffiga matscener men det gör inte filmen mer intressant. Helt enkelt, filmen lockade mig ungefär lika mycket som jag på förhand trodde. Ibland har man rätt, ibland har man fel. Lev med det.

Publicerat

THE MECHANIC

Nej det här var ju inte speciellt bra.

Trots en tuff Jason Statham, trots en rutinerad Simon West i regissörsstolen, trots skådiskameleonten nummer ett just nu Ben Foster, trots en charmant Donald Sutherland i en liten rullstolssittande roll och trots att filmen är riktigt snygg så är den grund så det knappt plaskar under skosulorna trots att det regnat i dagar.

Det här var ju jättesynd på så fina pickadoller. Räserbåtar. Kakor. Ärtor. Vad fan heter det?

 

 

(supersvag, alltså suuuupersvag)

Publicerat

Stephen King-tisdag: KÖPLUST (1993)

Det var många år sedan jag läste boken som på svenska heter Köplust och i original Needful things. Den kom ut i svensk översättning 1992 och jag slukade den med detsamma, precis som jag gjorde med dom flesta Stephen King-böcker från 1982 och femton år framöver.

Det var julafton när jag höll en ny Stephen King-bok i min hand, precis som att jag under tio års tid kände att sommaren inte började på riktigt förrän jag låg på en filt på en gräsmatta och läste årets Hamilton-bok i pocket. Det var tomt när Jan Guillou slutade skriva dessa, somrarna blev aldrig mer sig lika.

Det är nåt speciellt när man hittar en författare man verkligen gillar, det är som att man får ett gemensamt språk som blir så väldigt speciellt. Författaren skriver ord på ett papper och i min hjärna spelas bilder upp när jag läser, jag ser saker, syner, människor, platser och jag tror på det jag ser, det blir verkligt. När boken sen filmatiseras och ingenting visas upp på det sätt jag såg det, ja, det blir knepigt ibland minst sagt. Vissa böcker funkar bättre än andra (Död zon till exempel, och Lida) medans en bok som Köplust blir nånting helt annat i filmiskt format än som läsupplevelse.

Nu ska jag inte höja boken till skyarna som någon av Kings bästa för det tycker jag verkligen inte att den är, men jag tyckte den var mysig på det där Castle Rock-småstads-sättet och karaktärerna beskrevs som alltid på mänskliga vis. I filmen blir karaktärerna mer av stereotyper. Ed Harris som sheriffen Alan Pangborn, Amanda Plummer som den knepiga Nettie, Bonnie Bedelia som den flirtande servitrisen Polly Chalmers och Max von Sydow som den charmerande men mystiske mannen Leland Gaunt som öppnar en butik i staden vid namn Needful things, en butik som har allt och då menar jag verkligen ALLT.

Filmen klarar sig på dom äldre skådespelarnas professionalism för jag kan inte med all välvilja i världen säga att den unge skådespelaren Shane Meier spelar Brian Rusk med den äran. Han känns mer än lovligt otrygg i sammanhanget. Men summa summarum är detta två timmar som är svagt okej men inte så mycket mer.

.



Nästa vecka kommer en ny film med Stephen King. Ja, en sprillans ny!

Publicerat

MR. & MRS. SMITH

Med facit i hand, det mest kittlande med dagens film är (väl?) att det var under denna inspelning som Brad Pitt glömde bort att han var gift med Jennifer Aniston och inledde en relation med Angelina Jolie. Och återigen med facit i hand, det där snedsteget visade sig (ju) vara ett rätt ihållande steg då dom numera är gifta och har sex superfina barn tillsammans. Kolla bara dessa tre bröllopsbilder, helt (1) fantastiska (2) allihop (3). Den där slöjan som barnen fått rita på, alltså jag dööör så fint!

Men nu är det här inte nån bridezillablogg utan tanken är att jag ska skriva lite om The Movie of The Day, den som alltså handlar om det gifta paret John och Jane med efternamn Smith, ett par som får det allt tristare med varandra, vardagen lunkar på, middagsmaten blir äckligare och äckligare (Jane är ingen top chef direkt och varför John inte lagar mat utan bara knycklar ihop näsan och äter fast det smakar fan vet jag inte). Dom båda åker iväg på sina egna grejer, det som dom båda tror är vanliga jobb. Men ingen av dom är hederliga förvärvsarbetare direkt, dom är båda nån typ av agenter/lönnmördare med varsin arbetsgivare vilket gör att dom ibland har samma måltavla men av olika anledningar.

Så länge det bara är jag som tittar som vet om deras dubbelspel tycker jag filmen är jättebra. Angelina Jolie spelar uttråkad hemmafru med den äran och hon är stentuff agent med samma trovärdighet. Brad Pitt suckar som vilken surgubbe som helst och verkar inte se nåt ljus i mörkret gällande deras träliga äktenskap. När verkligheten går upp för dom byter filmen växel och det blir betydligt mer action, vilket funkar men filmen blir annorlunda.

När filmen nästan är slut pausar jag för att fylla på kaffemuggen men ser då till min förvåning att det är en HALVTIMME kvar på filmen! What? Den är ju slut?! Jättekonstigt! Den börjar liksom om igen och dom där trettio minuterna går verkligen på tomgång. Det är synd, det förtar en massa, helhetskänslan av filmen blir liksom…fadd.

Från jättebra till bra till helt okej till supertråkig på två timmar men hela tiden med paret Jolie-Pitt i centrum. Säga vad man vill om filmen men dom har en helt otroligt bra personkemi.

Publicerat

THE DO-OVER

Ja herregud asså. Tänk vad ett namn kan göra.

”Netflix, the world’s leading Internet TV network, will be the exclusive home of four feature films starring and produced by comic icon Adam Sandler, whose movies have delighted hundreds of millions of fans all over the world.”

Hundra miljoner fans kan inte ha fel. Adam Sandler är en komisk ikon och Netflix var inte sena att påpeka det när det blev klart att dom, tillsammans med Sandlers produktionsbolag Happy Madison Productions, skulle producera FYRA filmer exklusivt för Netflix användare världen över.

En sån som jag som har garvat läppen av mig åt Adam Sandler och hans dummerjönsfilmer genom åren borde ha gått ner i brygga av en sån deal men jag undrar om inte Sandler själv med detta uttalande visar att han är den gladaste av oss alla:
– ”When these fine people came to me with an offer to make four movies for them, I immediately said yes for one reason and one reason only….Netflix rhymes with Wet Chicks. Let the streaming begin!!!!”

Nåja. Glädjen över ett simpelt rim gör ingen film och det visade Sandler med all önskvärd tydlighet i den första Netflix-filmen The Ridiculous 6 som var så erbarmligt dålig att jag inte haft minsta lust att skriva en endaste rad om den. The Do-over är ett steg i rätt riktning men det är fanimej inte ett stort.

”Skämten” andas så himla mycket 1989. Mycket av det som var kul då funkar inte längre, det är en annan tid nu. Kanske har Sandler letat fram nåt gammalt skrivbordsgömt-och-glömt manus och dammat av det, enkelt och smidigt javisst, snabba pengar och en deal som måste hållas, jag fattar grejen MEN filmen är allt annat än bra.

Att den klarar sig från det lägsta betyget beror på mitt grundgillande av Sandler och att filmen – jämfört med The Ridiculous 6 – ändå går att se utan bestående men.

I avsnitt 42 av podcasten Snacka om film försöker både jag och Steffo bena ut våra tankar om den här filmen. Det var allt annat än lätt.

Publicerat

INDEPENDENCE DAY: ÅTERKOMSTEN

Jag tänker på MTV Cribs. Ja precis, TV-programmet.

Jag sitter alltså i biosalongen, ser fortsättningen på Independence Day från 1996 (eller är det Armageddon 2) och funderar på MTV-programmet där amerikanska rapartister och andra typer av rika kändisar visar upp sina hem. Det är människor som har redigt med stålars men uppenbarligen ingen egen smak eftersom det ofta är välbetalda inredare som bestämt att det är flådigt med badrum i marmor, guldkranar i köket och sju tusen tofsar på hudfärgade sammetsgardiner. Man kan köpa mycket för pengar men inte en personlighet, inte en egen själ.

Och det är DÄR denna film och MTV Cribs förenas i en stel hajk-kram (där man slår varandra torrt och halvhårt i ryggen samtidigt, det får ju inte bli för intimt). Independence Day: Återkomsten är nämligen den mest själlösa film jag sett på år och dar och jag fattar fan inte hur regissören Roland Emmerich har kunnat misslyckats såpass som han gjort.

1,4 miljarder kronor har filmen kostat att göra. Svindlande siffror för nåt så mediokert men också – precis som MTV Cribs – ett bevis för att pengar inte kan köpa varken klass, stil eller en film man med lätthet kan tycka om även om man försöker allt man kan.

För så är det, jag VILL hemskt gärna tycka om filmen men det är jättesvårt. Det är lika svårt som att lösa samurajsudoku samtidigt som man lyssnar på hästjazz på skyhög volym.

Finns det verkligen inte NÅT försonande med filmen då, kanske du undrar? Jo det gör det. Jag blir glad av att se Jeff Goldblum igen. En gråtande Bill Pullman i hipsterskägg var också fint och Maika Monroe (från It follows) skötte sig bra. Sen är effekterna givetvis hisnande snygga men vad hjälper det när manuset är…..HAhhhaaaahahahaahooooohaaaa, manus???!!!??? Fy fan vilken skämtare jag är. Nicolas Wright, James A.Woods, Dean Devlin, Roland Emmerich och James Vanderbilt har totat ihop den här röran och fått betalt för det och det är ju EN sak. En ANNAN sak är att ingen producent, ingen annan filmbolagsmänniska med veto har satt ner foten och vrålat:

”APPAPPAPPAPPAAAAAAPP, vad i hela världen gör ni? Vad är det som händer? Såhär kan vi ju inte ha det, ni måste ju skriva ett manus som är begripligt på NÅGOT sätt i alla fall va, ni kan INTE ha med varenda stereotyp som existerar, killar, det är 2016!! Okej att ni förnyar den flaggviftande actiongenren med att skriva in en kvinnlig president i handlingen men varför göra henne HJÄRNDÖD? Och fick ni inte lära er på manusskrivarkursen att det inte går att skriva in 2000 pers i handlingen som dessutom inte har nån som helst värde för storyn OCH – dessutom – utan uppbyggnad av historien så bryr man sig inte ett skit om nån av dom. Kvinnor, barn, djur, det spelar ingen roll. Dyker dom bara upp *vips* så förblir dom neutrum, utomjordingarna kan käka dom till frukost, vem fan bryr sig?”

Det kanske jäkligaste med hela filmen är att jag inte blir förbannad. Jag tittar, blinkar, dricker kaffe, funderar på allt möjligt, dricker lite mer kaffe, flyttar runt mig på stolen, får lite träsmak trots att filmen ”bara” är 120 minuter men jag tycker aldrig filmen är så pass dålig att jag blir arg eller så pass seg att jag somnar. Därför kommer jag inte att ge filmen mitt lägsta betyg även om det kanske verkar så i texten här ovan. Den är som sagt ”bara” själlös, den är inte genomrutten.

Å andra sidan, det ÄR inte ”bara”. Det ÄR ett jättemisslyckande att inte kunna prestera bättre än såhär. Roland Emmerich borde skämmas. Så mitt tips om du känner för att se katastrofer i rörlig bild i sommarnatten, titta på dokumentären om slukhål på SvtPlay.

Tillägg. Jag ser att jag gav första filmen en etta vid min omtitt. Fan också. Den är INTE sämre än denna, första filmen har ändå en charm som denna film helt saknar. Nu rämnade marken under mig. Detta är helt orimligt. Jag KAN INTE ge den här filmen bättre betyg än den förra, det går inte, nej det gör det inte. Så här kommer den, nudu Independence Day: Återkomsten, nu är det ingen återvändo, nu kastar jag den rätt i ditt fejs: DET ENDA VETTIGA BETYGET!

 

 

Publicerat

BLACK ROCK

Plask!

Nu hoppar jag ner i den uppblåsbara Duplass-poolen igen.

Dagens film är producerad av båda bröderna Duplass och har ett manus som är skrivet av Mark Duplass efter en idé från filmens regissör Katie Aselton. Det enda tokiga med filmen är väl att den redan är gjord både en, två, tio och femtio gånger förut – med endast små skillnader i själva historien.

Har du sett Eden lake eller någon av dom svenska filmerna Losers, Järngänget eller kanske Från djupet av mitt hjärta? Gillar du naturäventyr långt från civilisation och mobiltäckning? Tycker du att människans mörka sidor är spännande? Då kanske Black Rock kan vara nåt för dig.

Den här filmen handlar om tre tjejer varav två, Sarah (Kate Bosworth) och Lou (Lake Bell), är nära vänner och den tredje, Abby (Katie Aselton) var nära förr i tiden innan nånting hände som splittrade tjejerna. Tillsammans ska dom åka på nån form av äventyrstur till en liten öde ö, en tur som egentligen endast Sarah verkar pepp på. Hon har dessutom tillverkar nån form av ”Goonies-karta” som dom ska ha kul med. MEN det visar sig att dom inte ÄR ensamma på ön. Tre killar dom känner igen från skoltiden dyker upp.

Jag blir lite snopen när jag ser filmen. Den är 1,18 lång men känns som Ben-hur. Ingen av skådespelarna imponerar. Manuset känns hafsigt och o-troligt. För första gången sen jag såg Eden lake känner jag för att se om den. DÄR har du ett redigt filmtips i denna genre!

.
I avsnitt 42 av Snacka om film pratar jag lite mer om den här filmen.

Publicerat

NOW YOU SEE ME 2

– Ska vi se om den? sa sonen direkt när eftertexterna till första Now you see me-filmen rullade.

Konstigt, han sa ingenting i närheten av det när vi gick från biografen i torsdags kväll efter att ha sett uppföljaren. Han sa faktiskt ingenting alls förrän jag frågade vad han tyckte.

– Jättebra, sa han.
– Vadå jättebra? Är det en fyra eller vad? sa jag.
– Ja. En fyra.
– Lika bra som första filmen alltså?
– Ja, helt klart.

Det där ”helt klart” håller jag inte med om. Inte alls. Jag tycker Now you see me 2 är en otroligt blek kopia av den första filmen. Den är som diskvatten, inte tillräckligt rent för att dricka, inte tillräckligt skitigt för att fungera som näring.

Visst finns det ett par spektakulära scener men manusmässigt är det korkat så jag smäller av. Första filmen var kanske inte heller helt solid men det var inte förrän i allra sista slutminuterna som det havererade totalt, dock utan att känslan av helheten pajjade helt. Men manuset till denna uppföljare har bara ETT för ögonen: att existera så att filmen kan vara möjlig att producera. En högre ambitionsnivå än så går inte att känna i den stappliga dialogen och historien i sig kunde inte gå att göra mer ihålig ens om man stod och sköt sig svettig med en k-pist på den.

Ingen skugga bör falla på någon av skådespelarna, herregud, dom kämpar på för brödfödan, visst gör dom det och det är tack vare deras samlade rutin som filmen ändå har nån form av grund-underhållningsvärde. För den ÄR snygg men den är också dum. En allt för vanlig kombo.

 

Publicerat

THE NEON DEMON

Igår var vi sju hugade biobesökare som besökte Victoria för en lunchdejt med den 16-åriga modellwannaben Jesse (Elle Fanning) som flyttat till Los Angeles för att prova lyckan framför kameran. Hennes föräldrar är döda, säger hon. Jag har ingen aning om det är sant. Att räta ut frågetecken är inte denna films starka sida. Hon blir dock tillsagd av modellmamman (Christina Hendricks, som är med i blott EN scen i filmen) att ljuga. 19 år är hon. 19. Tjena.

Jesse hyr en sjabbigt motellrum av en testosteronaggro snubbe (Keanu Reeves, som är med i TVÅ scener i filmen) och hennes enda ”trygghet” är Dean (Karl Glusman), en ung kille med fotografdrömmar som är uppenbart förälskad i henne. Dom unga vackra kvinnorna hon träffar på jobben ser inte bara ut som skyltdockor, dom är ungefär lika djupa också. Plus att dom är missunnsamma och rent elaka. Härlig kombo.

Sminkösen Roby (Jena Malone) är den första tjej Jesse träffar på i L.A och hon är inte ”en av dom snygga” men hon har koll på sammanhangen, modellerna, fotograferna, hela det glamorösa livet.

Vid det här laget har jag sett alla filmer Nicolas Winding Refn regisserat. Pusher, Bleeder, Fear X, Pusher II, Pusher III, Bronson, Valhalla Rising, Drive, Only God Forgives och The Neon Demon.

Denne dansk gäckar mig. Är han ett geni eller en one-hit-wonder? Jag älskar Drive men medelbetyget för resten av hans filmer kommer knappt upp i en femma sammantaget (nåja, nu var jag lite uppkäftig men det är anmärkningsvärt många ettor bland dessa filmer).

The Neon Demon liknar Only God Forgives väldigt mycket i den suggestiva stämningen, färgerna, musiken – och den är fullsmockad med sekunder av tystnad mitt i dialoger (det jag försökte förklara i min Efterskalv-recension då det funkade så bra – där – men här blir det bara bajsnödigt pretentiöst).

På nåt sätt tycker jag The Neon Demon är en bättre film än Only God Forgives (jag vet att jag gett den sistnämnda för högt betyg, en omtitt bevisade det…). Den är konstigare och enklare på samma gång, den är djupare och ytligare samtidigt. Otroligt svårförklarat. Jag fattar bara inte varför Nicolas Winding Refn behöver göra filmen så….skum. Ett stort kattdjur mitt i alltihop. Varför? Och kannibalism? Say what?

Det är många tunna lättklädda/halvnakna/nakna kvinnokroppar i närbild, gärna duschandes i slowmotion eller insmetade i färg och jag känner att jag tittar på gubbsjuka fantasier i kombination med extrem koll på färg och form. För snyggt är det! Och knepigt! Och drömska scener som borde få David Lynch att klia sig i huvudet.

Att filmen både fick applåder samt buades ut på Cannesfestivalen förvånar mig inte.

 

Publicerat

Back to the 70´s: THUNDERBOLT (1974)

Varför heter den här filmen Thunderbolt på svenska? Den heter Thunderbolt and Lightfoot i original och det är precis vad den borde heta även på svenska. Filmen handlar ju om BÅDE Thunderbolt (Clint Eastwood) OCH Lightfoot (Jeff Bridges) och att tjonga upp enbart Clintan som jättefejs och namn på affischen är bara dumt, i alla fall när det kommer till såna som jag. Hade jag vetat att Jeff Bridges hade en stor roll i filmen hade jag antagligen inte väntat hela livet på att se filmen.

Nåja. Jag väntade väl kanske inte supermedvetet, det här kändes mer som en film som inte riktigt var ”min typ” och ja, just denna gång hade jag rätt. Det var inte så speciellt engagerande det här. En slemmig präst (Eastwood) predikar i en bykyrka, en man kommer dit med pistolen i högsta hugg och ska skjuta honom. Samtidigt stjäl en fejk-haltande ung man (Bridges) en cool bil för att sen som av en händelse dyka upp på grusvägen lagom när Clintan sprungit ifrån pistolmannen.

Det filmen är är välspelad, jag tycker alla gör det dom ska, till och med äckelpäcklet George Kennedy som kanske inte ÄR ett äckelpäckel men spelar en sådan med den äran. Jeff Bridges är i alla fall Jeff Bridges och han kompenserar den torre Clintan så filmen blir om inte sevärd så i alla fall tittbar.

Det här är sista filmen ut i 70-talstemat och det blev kanske inte en sorti med storband och fyrverkerier men sånt vet man ju aldrig på förhand. Vill du läsa vilka filmer jag skrivit om i temat hittar du länkarna här. Nästa tisdag börjar SOMMARTEMAT, det som sträcker sig över heeela sommaren och det blir nåt alldeles extra (tycker jag i alla fall)!

Publicerat

THE SWEDISH THEORY OF LOVE

”Varje människa ska behandlas som en självständig individ och inte som ett bihang till en försörjare”, sa Olof Palme 1972.

Det var samma år som socialdemokraterna gav ut skriften ”Familjen i framtiden – en socialistisk familjepolitik” som slog fast att alla relationer mellan vuxna skulle baseras enbart på kärlek, inte på ekonomiskt beroende.

Den här filmen tar avstamp i just detta, vad det blev av Familjen i Sverige, hur det kommer sig att vi toppar listan av ensamhushåll om man ser till hela världen. Vi är ett ensamt folk, det är vi. Men vi är också på många sätt oberoende, är vi inte? Finns det nån minsta gemensam nämnare mellan dessa tu? Måste man kanske tillåta sig att bli beroende för att inte vara ensam? Förlitar vi oss så mycket på staten att vi glömt bort att ta hand om varandra?

Dokumentärer som får mig att tänka efter och tänka nytt brukar jag oftast tycka om. Utmaningar är bra, nya infallsvinklar likaså. När jag tittar på den här filmen tänker jag en hel massa saker men den röda tråden i funderingsverksamheten handlar mest om vad filmens upphovsman Erik Gandini egentligen vill säga.

Jag tittar på en joggande kvinna. Hon joggar länge men kanske inte så långt eller fort. Hon tar sig dock framåt samtidigt som hennes röst berättar att hon inte längtat efter ett vanligt förhållande med en man men hon visste att hon ville ha barn. Då fixade hon det på egen hand. Bra kvinna reder sig själv. Sen får man se i klipp efter klipp efter klipp hur spermadonatorer gör i ögonblicket dom blir just spermadonatorer. Spännande i ETT klipp kanske, lite kaka på kaka efter flera minuter.

Filmen fortsätter sådär hoppigt. Regissörens (?) berättarröst talar vänligt men bestämt (på engelska) om hur Sverige är som land och jag vet inte om det är tänkt att låta hånfullt men det känns så. Det beskrivs att vi tycker om att göra saker i grupp. Gemensamma aktiviteter. Det förklaras noga att dom vuxna vi ser (med reflexvästar och pinnar i händerna) träffas med jämna mellanrum för att umgås och typ gå i skogen. Den grupp vuxna vi får se är ideellt arbetande människor som är en del av Missing People och som letar efter försvunna personer i skog och oskön mark.

Jag märker att jag blir lite grinig. Sen dyker en kreativ läkare som flyttat till Etiopien upp och beskriver vad man kan göra med en borrmaskin, en rörklämma och ett hårspänne. Då blir det en fröjd att titta på filmen. En man har blivit ”pålad” med ett träspjut rätt genom kroppen och det börjar sågas och härjas och JAAAAA jag vill se en dokumentär om den här coole läkaren som har fattar grejen med livet och som opererar vidare fast strömmen går!

Det fanns uppenbarligen mer att skriva om filmen än det fanns att tänka. Jag skulle kunna skriva en hel massa till. Om männen och kvinnorna som flytt ut i skogen till exempel, bort från allt för att vara tillsammans, nära, för att ta på varandra och vara närvarande i stunden. Men jag slutar här.

Filmen finns att hyra på Itunes.

Publicerat

ID:A

Id:a skulle kunna handla om den vuxna Mathilda från filmen Léon MEN jag tror att filmen hade varit aningens bättre gjord om så varit fallet.

Grundtanken med Id:a är dock inte dum alls. En kvinna (Tuva Novotny) vaknar upp i ett vattenbryn nånstans i Frankrike, halvdöd och med minnesförlust. Hon lyckas ta sig till ett hotell och får hjälp med ett rum över natten. Hon kallar sig Aliena men vet egentligen inte sitt riktiga namn men hon behärskar det franska språket trots att hotellkillen Pierre (Arnauld Binard) är övertygad om att hon inte är född fransyska.

På en buss överhör hon musik från en killes hörlurar och frågar vad det är för nåt. Just One heter artisten. Just är alltså förnamnet, One efternamnet och det är inte en pojkgrupp, det är en dansk operasångare. Aliena bestämmer sig för att ta sig till Köpenhamn och ta reda på varför hon känner igen namnet och rösten.

Naaaaaaaw, jag köper inte den här schweizerosten alls faktiskt. Lösa trådar, konstigheter, hemliga grupper med sadister/mördare, förföljare, avlyssning, kärlek, en syster, graviditet, kärlek, nojjor och mitt i alltihop en Tuva Nuvotny som styr den bräckliga skutan rätt så bra.

Filmen finns på Netflix. Se den om du känner för det. Strunta i den om du vill. När det kommer till karmakontot spelar en titt på denna film ingen roll alls.

Jag pratar med om den här filmen i avsnitt 34 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

LONDON ROAD

Det finns en gata i Ipswich som heter London Road. Under senhösten 2006 mördades sex prostituerade kvinnor på just den gatan och i februari 2008 dömdes en man vid namn Steven Wright till livstid för dessa mord.

Under tiden då morden var ouppklarade intervjuades dom boende på gatan om hur dom kände och tänkte, om dom var rädda för att gå ut, vem dom trodde var den skyldige, ja, dom pratade om det mesta som rörde dessa hemskheter. Det dessa människor berättade har sedan använts för att göra ett manus som sedan blev sångtexter. Ja. Precis. London Road är alltså en MUSIKAL, från början gjord för en teaterscen men nu alltså omgjord till en film.

Det är kanske inte så bra det här, det tycker jag verkligen inte, men jag gillar konceptet att mixa ihop seriemördardrama, intervjuteknik och sångnummer, det blir liksom crazy på riktigt, fast verkligt. TV-reportrarna sjunger fram nyheterna, poliserna tar också ton och den seriemördarintresserade taxichauffören spelad av Tom Hardy försöker också få fram sina funderingar med hjälp av sång.

Ganska jobbig musik är det också, inget direkt trallvänligt och lättsmält men filmen är relativt kort, det är bra. Annorlunda brittiska hemskheter och knasigheter alltså, framfört av personer som verkligen inte normalt sett försörjer sig som sångare. Det sjungs betydligt hellre än bra.

I avsnitt 31 av Snacka om film snackas det massor om musikaler och jag pratar om denna lilla film. Jag ger den dock 1,5 i betyg i podden och stod i valet och kvalet om det skulle bli en etta eller tvåa här på bloggen men jag friade hellre än fällde – den här gången. Filmitch har också sett filmen och han var lite hårdare mot dom hårda.

Publicerat

Back to the 70´s: ADJÖ TILL GÄNGET (1974)

Tänk vad skönt det kan kännas när man slår två flugor samtidigt. Jag hittar en 70-talare jag inte sett OCH Sylvester Stallone spelar en av dom stora rollerna.

Denna film må vara producerad 1974 men den osar mer 50-tal än någonting annat. Musiken skulle passa i Grease och det fullkomligt dryper brylkräm från dom välkammade kalufserna, ja, främst på herrarna då.

Adjö till gänget, eller The Lords of Flatbush som filmen heter i original, handlar om ett gäng på fyra skolungdomar, killar, som har ett ”gäng”, dom gör allt tillsammans. Men när dom växer upp och lite andra grejer blir intressant, typ tjejer, så glider dom isär. Problemen blir med ens lite större än ”hur man kan reta gallfeber på torr lärarinna som gör sitt bästa”.

Det är inte så värst mycket med denna film som är minnesvärt MEN om jag försöker vara objektiv (hur bra nu det går i sammanhanget) så är det scenerna med Sylvester Stallone som sticker ut. Han lyckas nämligen göra en brutta på smällen och det är ingen tjej att leka med. Hon vill – och SKA – gifta sig och nöjer sig inte med någon normaldyr förlovningsring. Nejdå. Hon skriker så fönstren skallrar inne hos juveleraren och jag kan inte låta bli att tycka synd om Sly som kommer behöva dras med henne i sitt liv i många många år framöver.

Förutom Stallone är det mest kända fejset Henry Wrinkler, mannen som på nåt sätt förkroppsligat 50-talet på film för många av oss genom sin roll som Fonzie i TV-serien Gänget och jag. Nu såg jag visserligen aldrig det på TV själv men man har väl hört hur snacket går. Haha. Typ. Eller inte.  *blinksmiley*

Nästa tisdag kommer du kunna läsa om en betyyydligt bättre film.

Publicerat

TROLLKARLEN FRÅN OZ

Vissa saker får man helt enkelt bara göra även om man inte har den minsta lust. Som att kräkas när man känner den där välkända magsjukeonda trycket i mitten av magen. Som att fortsätta festa när man är på bröllop i nya skor trots att det är köttskavis på hela hälarna, dom helt saknar hud och blodet rinner ner i dojjorna.

Att se Trollkarlen från Oz lockade verkligen inte men när min käre poddkompanjon höll på att tappa hakan i kaffekoppen när jag droppade informationen att jag inte sett nämnda film, ja, då förstod jag att det var ett grovt hål i min allmänbildning. När det sedan vankades poddgäst och musikalsnack och gästen Johan påpekade att det kanske kunde vara en passande film att diskutera eftersom jag inte hade sett den, ja, herregud, då var det bara att bita i kudden och offra lite sömn under påskhelgen för att se denna KLASSIKER från 1939 som jag av nån OUTGRUNDLIG anledning INTE SETT. Förrän nu.

Med facit i hand, jag kan förstå varför jag inte sett denna film förrän 77 år efter premiären. Den lockar mig helt enkelt inte. Det är nåt med det där knepigt färgglada hoppetossaktigt barnsliga som inte funkar på mig, lite samma sak som med Tim Burtons film om Alice i underlandet. Jag är inte vidare värst van vid att knarka men för mig känns dessa filmer som trippar, snedtrippar om man så vill. Bara knas. Som konstiga drömmar under inflytande av icke lagliga narkotiska preparat. Eller skyhög feber.  Att i princip alla inblandade i denna film dessutom har heliumröster gör inte saken bättre. Det blir som att lyssna på Toksmurf som läst in en ljudbok.

Judy Garland spelar alltså huvudrollen i denna KLASSIKER FRÅN 1939 som jag nu alltså SETT. Efter att ha sett små klipp från filmen samt affischer och använt min fantasti så har jag trott att hon kanske var sju år i filmen. Judy Garland var 17 år när filmen kom men hon låter som Anne Wibble (lät) när hon pratar. Hon är dock jättebra här och jag blir hemskt sugen på att ta på mig röda skor och gå ut och göra hoppsasteg på cykelbanan tills benen inte bär mig längre. Himla gulligt alltså, dessa hoppsasteg!

Förutom Judy Garland finns det ingenting som kommer fastna hos mig som ett glatt minne av filmen. Jag tycker inte den var särdeles underhållande men jag hade heller inte tråkigt när jag tittade. Musiken kändes ganska blek med tanke på att det ändå är en MUSIKALKLASSIKER vi pratar om här och jag blev förvånad när Judy drog igång Somewhere over the rainbow redan i filmens början, det känns som en sång som tjänar på ett sammanhang, en uppbyggnad, som gör att den berör lite mer. Fin låt annars.

Det skönaste med att ha sett filmen är att jag nu tryckt in lite filmisk plastic padding i kunskapsbanken. Inte helt dumt att göra sånt ibland.

I avsnitt 31 av Snacka om film snackas det en hel del om just Trollkarlen från Oz. Både jag, Steffo och vår gäst Johan diskuterar helium, klassiker, Oscars, betyg och Judy Garlands knarkande. Dessutom bjussarna killarna på lite skönsång! Don´t miss!