ONLY GOD FORGIVES

1 juni, 2013

Jag jobbar i en färgbutik. Ibland stöter jag på problem som är mer intressanta än andra att försöka lösa, som till exempel när en målare ringer och gråter i telefonen och säger med skrovlig men sprucken basröst: Vad ska jag göööööra? Jag har satt åtta rullar svindyr tapet UPPÅNER?? Å det är tapeter med draaaaakar!

När jag inte jobbar i en färgbutik tittar jag på film. Ja, jag gör andra saker också men jag tittar ofta på film för att “blåsa bort skallen” en stund, för att tänka på annat än arbete. När jag ser en film som i långa stunder får mig att tänka på jobb och endast jobb, är det då en fungerande film? Är den bra? Tjänar den sitt syfte? Är den underhållande nog?

I Only God Forgives spelar nämligen just precis den där uppånedvända draktapeten en mycket stor roll, dock tapetserad helt korrekt i filmen. Två tankemantran rör sig genom mitt huvud. “Hur lyckas man tapetsera åtta rullar fel? Märker man inte efter EN att draken ligger på rygg?” och “Fy fan vad snygg han är, Ryan Gosling“. Fortfarande befinner jag mig på en nivå som inte är helt okej för en godkänd film. Jag är en betraktare, jag är BARA en betraktare och det som händer på duken har ingenting med mig att göra. Jag bryr mig inte. Det är som att gå på museum och beskåda konstverk. Vackert? Javisst. Spännande? Inte så värst. Engagerande? Inte ett dugg.

Filmen är våldsam och blodig men jag höjer inte på ögonbrynen, inte förrän det kommer till en scen som involverar vassa prylar och ögon, då rycker jag till men jag rycker inte till för att jag bryr mig om att snubben i filmen strax kommer bli blind, jag rycker till för att jag vet hur inihelvete ont det gör att få sylvassa nålar instuckna i ögat utan att bedövningen tagit ordentligt.

Filmen utspelar sig i Bangkok där Julian (Gosling) driver nån slags illegal boxningsklubb och hans äldre bror Billy säljer knark och längtar efter att ligga med en 14-åring. Saker och ting går snett (nähä?) och en mycket underlig “polischef” kommer insmygande i bilden.

Jag har aldrig sett en man på film som går så sakta som denne polis. Han skrider fram och är som en blandning av Chao-Li i Falcon Crest, Hans Landa i Inglorious Basterds och en trött zombie, fast med ett nyslipat samurajsvärd på ryggen. Sen kommer grabbarnas mamma in i matchen, en skönt slöddrig Kristin Scott Thomas med extensions, orange nagellack, knallrosa läppstift och en attityd som gör att man borde ta upp frågan om det skulle vara körkort på att bli förälder. Fast hon är skön. Det är som att filmen börjar på riktigt när hon klapprar in i hotellreceptionen och helt enkelt lackar ur. Hon är som en elvisp filmen igenom, rör runt när soppan gått i stå.

Fast att kalla Only God Forgives för soppa är orättvist. Att jämföra filmen med mästerverket Drive (samma regissör och Ryan Gosling är med i båda) är inte heller schysst. Det här är helt enkelt en film som inte är helt solid och det är en film som inte fastnar hos mig, Ryan Gosling och förhandspepp till trots men det är inte en dålig film. Den berör mig bara inte. Ändå tänker jag ge filmen en fyra i betyg hela vägen hem från bion. Så skriver jag det här och inser att texten andas en tvåa men en tvåa är för lågt, en fyra för högt och en trea för tråkig – egentligen.

Jag såg filmen tillsammans med Johan och Henke och även Vrångmannen var på plats på förhandsvisningen. Vad tyckte dom? Hör jag ljudet av ett bröl nånstans i fjärran? Anar jag en hårdnackad analys av filmens handling? Klicka på namnen för att komma till deras bloggar. Själv tänker jag strunta i att det är tråkigt, filmen får det betyg jag tycker den förtjänar och det med en uppsprättad torso som grädde på moset.

 

{ 12 comments… read them below or add one }

Henke juni 1, 2013 kl. 09:58

Härlig text. Jag känner igen mig i ditt trevande efter “rätt” betyg. Är det en fyra? Kanske en tvåa? Etta? Nä, det blir nog en trea!

Ingen av karaktärerna var älskvärda, men den helt absurda mamman i Kristin Scott Thomas skepnad var kanske den mest naturliga av dem alla?

Svara

Fiffi juni 1, 2013 kl. 10:45

Henke:
Visst var hon naturlig om naturlig är samma sak som att hon reagerar när hemskheter händer runt omkring henne. Men naturlig i betydelsen soft, skön, mänsklig utan issues och teatersminkning – njää, not so much 😉

Vad gäller betyget så har jag en föraning om en höjning vid omtitt.

Svara

Henke juni 1, 2013 kl. 10:49

Hur motsägelsefullt det än låter kändes mamman som den mest naturliga=realistiska karaktären i hela filmen. Fast hon på pappret konkurrerade om mest vrickade figuren…

Svara

Fiffi juni 1, 2013 kl. 13:28

Henke:
Mest realistiska, absolut. Det var kanske därför det kändes som man kunde andas när hon var i bild, filmen vaknade till och blev “på riktigt”.

Svara

Jojjenito juni 1, 2013 kl. 14:35

Oj, just det, den där ögonscenen måste ha varit lite läbbig för dig.

Haha, du gräver fram Chao-Li i Falcon Crest ur gömmorna. Imponerande. Men du har rätt, det finns lite Chao-Li där.

Visst går han sakta polisen. Det gör iofs alla i filmen, förutom mamman. Men polisen går långsammast.

Intressant att du tänkte ge den en fyra hela vägen hem. Jag funderade ju också på betygsättningen ganska mycket (nähä?) men jag kände att jag ville vara digital den här gången. Den slutgiltiga känslan film gav mig när jag såg den var kanske mest nåt sorts märkligt äckel. Så trots vissa underbara sekvenser och en snygg film så måste jag avlägga dom, och då blir det en etta. Yxan måste falla.

Men precis, när mamman dyker upp så känner jag att jag kan andas, att filmen liksom börjar, vad skönt typ.

Svara

Fiffi juni 1, 2013 kl. 15:48

Jojjenito:
Det känns som att hela filmen går i slowmotion, utom mamman som fungerar i normalfart. Eller så går filmen i normalfart och mamman är en elvisp. Två helt olika tempon är det i vilket fall och det där saaaaaaaktfääääärdiga drömska tempot fungerade inte fullt ut tycker jag. Bitvis, javisst men det blev för mycket och speciellt när polisjäveln var i bild. Knepig karaktär det där.

Och du, det kanske inte var yxan du lät falla, det kanske var svärdet som du ÄNTLIGEN tog makt över – och använde 😉

Svara

Viktor juni 2, 2013 kl. 04:23

Bra recension! Precis samma tankar som mig som sagt. Jag föll dock pladask för “långsamheten”, den hypnotiska atmosfären. Karaktärerna däremot, not so much.

Svara

Fiffi juni 2, 2013 kl. 14:54

Viktor:
På nåt sätt måste det ju vara meningen, att karaktärerna känns helt världsfrånvända alltså. Det kan inte vara ett “fel”, det måste ha en baktanke tänker jag.

Svara

Viktor juni 2, 2013 kl. 22:38

Jo så är det säkert. Känner dock att det behövs ett par tittar till innan man vågar på sig någon större analys 😉

Svara

Fiffi juni 2, 2013 kl. 23:33

Viktor:
Jag tror nog det blir en omtitt innan nästa vecka är slut 🙂

Svara

Except Fear Filmblogg juni 3, 2013 kl. 13:40

Jag gillade det långsamma tempot, även om det givetvis kändes långsamt och många gånger utan någon spänning. Långsamt tempo kan ju antingen vara olidligt spännande (tänk Sergio Leones filmer eller Inglourious Basterds), men annars är det ju långsamt tempo – inte så oväntat, just långsamt.

Långsamheten i Only God Forgives var flera gånger bara långsamt och det bidrog till en lite annan stämning för mig. Det förstärkte hopplösheten som filmens karaktärer rör sig i. Därför gillade jag det!

Mitt betygomfång sträckte sig mellan 7/10 och 8/10, men efter att ha haft filmens stämning på repeat i skallen konstant ända sedan jag såg den är det det sistnämnda betyget som gäller för mig. Lyckos er som kan se om filmen, även om jag kanske ser om den när jag tar en trip till Stockholm i slutet av juni, i samband med att jag ska se kommande Spring Breakers (så får man göra om man bor ute i landet). 🙂

Nu vet jag att du redan läst min recension av Only God Forgives, men ifall andra är intresserade av mina teorier på varför karaktärerna är så livlösa så finns recensionen att finna här;

http://exceptfear.wordpress.com/2013/06/02/only-god-forgives-2013/

Svara

Fiffi juni 3, 2013 kl. 16:19

Except Fear:
Menar du att SF i Borlänge är så skrala med vad dom tar in för filmer? Jag har varit på bio där många gånger men nu när jag tänker efter har jag bara sett och sett reklam för värsting-blockbusters. Men det är ju för himla illa att du ska behöva åka tjugo mil för att gå på bio, du bor ju inte i en liten by direkt. *morr*

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: