LIFE DURING WARTIME

20 maj, 2014

Todd Solondz Life during wartime är en film som legat på min ska-se-lista i flera år. När filmårslistan för 2009 skulle skrivas ihop slog det mig – ingen lista utan Todd! Jag var helt enkelt tvungen att se den innan någonting av värde skulle sammanfattas. Imorgon kommer 2009-listan upp här på bloggen och om denna film finns med eller inte får du se då. He he.

1998 skrev och regisserade Solondz filmen som jag inte kan benämna som någonting mindre än ett mästerverk: Happiness. Sen dess har jag haft min radar inställd på denna ångestens Kung Midas och försökt se hans alster med ohajpade ögon. Det gick okej med Dark horse, det gick riktigt bra med Storytelling och inte alls med Palindromes. Life during wartime har på nåt sätt känts som “sista chansen” att få återuppleva Happiness igen och med facit i hand – HÄÄÄÄÄHÄÄÄÄÄÄ, wohooooy, det var nära, riktigt nära!

Första scenen sätter tonen, den klockrena, den obehagliga, den som gör att jag vill vrida mig ut ur huden och tvätta den i 90 grader i klorin. Jag fattar inte riktigt hur han gör men han lyckas skrapa på ytan på “normala” människor och få fram det där man misstänker (och vet) rör sig i större eller mindre doser innanför allas pannben: mörker, ångest, obearbetade trauman och minnen, sexuella mer eller mindre accepterade fantasier, dåligt självförtroende, skev självbild och diverse rädslor.

Alla vuxna är knepiga (och kanske lite äckliga), alla barn är knepiga (och kanske lite äckliga) och man vet aldrig åt vilket håll historien drar. I Happiness var pedofili/incest en stor del av grundhandlingen och i Life during wartime är det någonting liknande. Det sexuella visas sällan (eller aldrig) som någonting fint och naturligt i Todd Solondz filmer. Jag undrar vad han själv varit med om som barn.

Life during wartime är som en åka till en liten stad man inte visste att man ville besöka men på väg hem är man lite visare, känner att resan var mödan värd och man är samtidigt ofantligt glad att komma hem igen.

 

{ 4 comments… read them below or add one }

Jojjenito maj 20, 2014 kl. 07:19

På pricken beskrivet hur Solondz filmer påverkar. Just det där obekväma… och att man är glad när man kommit hem hur vrickat lärorikt det än var där i den där filmstaden.

Svara

Fiffi maj 20, 2014 kl. 16:33

Jojjenito:
Det är det där obekväma som gör att man minns filmerna så bra tror jag, det som är skillnaden mellan ett “vanligt” jobbigt drama och en Todd Solondz-film. Krypet i kroppen liksom,

Svara

Pladd maj 22, 2014 kl. 14:51

Sista stycket hade kunnat vara Solondz mellannamn. Ett långt mellannamn, men väldigt beskrivande.

Svara

Fiffi maj 22, 2014 kl. 21:50

Pladd:
Haha. Ja, väldigt långt 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: