Svensk söndag: MIN STORE TJOCKE FAR

29 juni, 2014

Osvald, lyssna på mig. Vi har en pappa som inte riktigt är som andra.”

Osvald Nilsson (Nick Börjlind) vet att hans pappa är lite annorlunda. Det är sommarlov 1959 och Osvald är nånstans i Sörmland med sina föräldrar Victoria (Ann Petrén) och Fritz Algot “Tjaffo” Nilsson (Rolf Lassgård). Pappan har lovat Osvald att spela fotboll då han själv behöver gå ner några kilo samtidigt som han har lovat kyrkokören att lära dom sjunga en argentinsk mässa. Samtidigt dricker han rätt hårt, flirtar med damer och snackar goja. “Säg inte till mamma att jag småtuggar lite med en pudding“. Han går på restaurang med sin son men byter lite snabbt bord till nån med klänning och tvingar Osvald käka pompa i sin ensamhet och samtidigt hålla en hemlis.

Jag såg den här filmen när den kom 1992. Då tyckte jag den var rätt bra. Jag identifierade mig inte med någon särskild, jag såg filmen rakt upp och ner så som man kanske alltid borde göra men som jag sällan kan. Tjaffo var en tjock men charmig pappa men han var i alla fall en pappa. Han var där i fysisk form även om han sällan var det i psykisk.  Nu såhär tjugo år senare är mina sympatier med Ann Petréns Victoria och jag önskar bara att hon skulle FLY. Ta Osvald i näven, ordna sig ett eget liv, träffa Tjaffo på sina egna premisser och inte på hans. Jävla gubbjävel!

Nu är det väldigt få människor som är rent svarta eller vita, gråskalan är som tur är utbredd även bland narcissister och alkoholister. Det går därför inte att tycka genuint illa om den där stora tjocke fadern men det går att se på livet på ett annat sätt. Det där var 1959. Skulle det kunna hända 2014? Ja, kanske. Varför inte?  Rolf Lassgård har väl varit med på listan över Sveriges sexigaste män sen i mitten på 90-talet, har han inte? Är man bara snygg vad gör det om det fyllevinglas och ljugs?

Jag tycker fortfarande att filmen är godkänd men jag ser den inte med värme i magen som jag gjorde sist. Jag misstänker att det beror på att den 20-åriga jag inte riktigt hade samma synskärpa som mitt 40-åriga jag. Och tvärtom. Men Ann Petrén är som vanligt självlysande. Det fattade jag inte heller – då.

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia juni 30, 2014 kl. 08:09

Vad jag minns hade jag rätt svårt för det “charmiga” hos Tjaffo redan när filmen kom. Men så är jag inte heller någon av dem som skulle ha röstat in Lassgård på någon sexigast-lista om han så vore den siste levande mannen på jorden (det finns en hel del döingar som skulle funka bättre…)

Svara

Fiffi juni 30, 2014 kl. 14:59

Sofia:
Hahahaha! 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: