Jag måste nog ta och omdefiniera Take Shelter. Så tänker jag när jag precis sett filmen Mud. Jag måste se om Take Shelter, jag måste ge den en chans till av en enda anledning: jag tror på Jeff Nichols.
Jeff Nichols är mannen som skrivit och regisserat både Take Shelter och Mud. Två filmer som av nån mycket underlig anledning liksom ”försvunnit” i mediabruset. Mud har en eye-catcher i och med Matthew McConaughey på affischen, brunbränd i uppknäppt skjorta och sedvanliga ljusa jeans men utan honom där, vem hade brytt sig?
Take Shelter hade Michael Shannon i huvudrollen men är han nån insäljande posterboy? Nej, inte då, inte 2011. Kanske hade han varit det nu i och med rollen han gjort i Man of steel men kanske inte ändå. Michael Shannon är den manliga varianten av Jessica Chastain. Dom båda är med överallt, är alltid sevärda och stabila men gör inget väsen av sig. Är det då konstigt att Take Shelter hamnat i nånslags månskugga då huvudrollerna i den filmen innehas av just Shannon OCH Chastain?
Nåja. Tillbaka till Mud.
Matthew McConaughey fick rollen som Mud och jag undrar om den inte är skriven för honom. Den spretiga, konstiga, smutsiga, ensamma mannen som bor i en trasig motorbåt högt uppe i ett träd, mannen som lever på det naturen har att erbjuda – samt kalla konserver – men som ändå lyckas ha en hud-gul ren och välstruken skjorta genom hela filmen. Motorbåten och Mud hittas av två trettonåriga pojkar, Ellis och Neckbone, på upptäcksfärd och det blir början på en förunderlig historia där jag som tittar egentligen inte vet nånting om vad som är sant och inte. Samtidigt, spelar det nån roll?
Jag får se berättelsen om Mud främst genom ögonen på en av pojkarna, Ellis (Tye Sheridan) och jag gillar det. Jag gillar känslan av att se vuxna och deras problem genom en tonårings naiva ögon, allt blir liksom så förenklat, så simpelt. Varje historia han hör är sann, det finns inget facit, han har inte verktygen som kan hjälpa honom sortera vem som ljuger, om vad och varför. Ellis känner efter och gör. Han gör det som känns bäst i stunden utan en tanke framåt och jag får känslan att Mud är likadan. Han gömmer sig för världen, det är enklast, det är lugnast och trots att han bor med giftormar som närmast rörliga ”individer” så kan han hantera dom. Men varför gömmer han sig? Varför har han en pistol i byxlinningen? Och vem är Juniper?
Matthew McConaughey fortsätter att gå från klarhet till klarhet. Det finns några scener i den här filmen där han blixtrar till och blir alldeles magisk och det handlar om små små saker, en blick, ett uttryck med munnen, en gest. Han behöver inte säga något, han behöver inte det. Tye Sheridan är en kille som vi kommer att få se i ziljoners filmer framöver. Han kommer bli en GIGANTISKT stor skådespelare med stigande ålder och han är det enda förutom dinosaurien som jag minns glasklart från Tree of Life. Reese Witherspoon spelar sin Juniper lågmält och trovärdigt och Michael Shannon är nästan självlysande genom rutan i sin lilla men viktiga roll som Neckbones farbror.
Jeff Nichols var det ja. Född 1978. Härligt med en ung manusförfattare/regissör som vågar tro på sin grej, skriva lågmäld men stor dramatik för vita duken. Nu ska jag försöka leta upp den första filmen han skrev och regisserade, också den med Michael Shannon i huvudrollen – Shotgun Stories – och sen ska jag se om Take Shelter.
Kul att du sett denna och tänker ge Take Shelter en ny chans. Personligen fångades jag med en gång av Take Shelter och tycker den är vassare än Mud. Men även Mud är en mycket stabil film och jag kan bara hålla med – MM och pojken Tye Sheridan är båda mycket bra. Jag har förresten sett Shotgun Stories och den är inte dum den heller, men svagast av de tre. Håller dock med, Jeff Nichols ska man hålla ögonen på.
Mud -4/5
Take Shelter 4/5
Shotgun Stories 3/5
Movies-Noir:
Nåt som var väldigt lika i Mud och Take shelter var den där domedagskänslan som går som en rysning längs ryggraden fast man egentligen inte vet varför. Det känns bara som att ”det här kan aldrig gå bra”. Men jag satt mer på nålar när jag såg Mud än Take shelter vilket är tämligen knepigt. 😉
En trea för Shotgun stories är inte så pjåkigt. Jag håller ögonen öppna efter den 🙂
Jag kände nog ändå tvärtom, Take Shelter fångade mig mer. Men Mud var också fylld med den känslan, det håller jag med om. Det jag blev förvånad över var att filmen hade en indie-känsla som jag inte trodde skulle infinna sig. Lätt att en regissör går vidare och ska göra högbudget film plötsligt, men här höll han sig till gammal beprövad metod, och det med all rätt.
Movies-Noir:
Om det här är hans sätt att göra film och han gör det så pass bra och lyckas förnya sig även inom ”samma” genre så gör det iiiingenting om man håller sig kvar där.