Etikett: 2010

Publicerat

FOUR LIONS

När jag stoppar den här filmen i DVD-spelaren minns jag att jag läst om den hos Flmr för länge sedan och det jag minns är att jag trodde jag läst en hyllning. Nu har jag dubbelkollat och kan verkligen inte hävda att 3/5 är en hyllning (hur gärna jag än vill lita på mitt minne) men med facit i hand är Flmrs trea betydligt högre än min syn på filmen.

Det är klart jag tror att Four Lions är en rolig film. Alltid när det står en massa oneliners på fodralet av typen ”EXTREMT ROLIG”, ”SMART KOMEDI”, ”SKRATTFEST” i kombination med en massa plus, getingar och amelia-a:n så får man förväntningar hur mycket man än försöker slå bort dom. Jag slog och slog men det hjälpte inte. Jag tyckte inte filmen var rolig.

Jag tycker man kan – och får – skämta om allt, även om svartmuskiga terrorister men en historia blir inte per automatik humoristisk bara för att man fokuserar på en liten klunga hjärndöda män med som superkorrekt brittisk accent kämpar för att bli självmordsbombare. Filmen är inte dålig men en komedi som inte är rolig kan liksom inte få godkänt hur gärna jag än vill.

Om jag nu ens vill.

Publicerat

TEMPLE GRANDIN

Jag börjar med lite snustorr fakta.

Temple Grandin föddes i USA 1947. Hon är forskare inom husdjursvetenskap och har kallats ”den akademiska världens mest välkända autistiska forskare”. 2009 utsågs hon till agronomie hedersdoktor vid Sveriges lantbruksuniversitet för sitt arbete för att främja djurens välfärd. *

Som sagt, hon är alltså autistisk och hon är otroligt intresserad av djur, en kombo som visade sig vara ett lyckokast. Till slut. Det var ingen räkmacka för Temple att nå dit, det kan man inte säga och i filmen om (en del av) hennes liv får jag en inblick i hur hon hade det som en extremt annorlunda kvinna på den amerikanska landsbygden.

Hon bor en sommar hos sin moster (Catherine O´Hara), får hjälpa till att sköta djur och gård när (antar jag) hennes mamma (Julia Ormond) behöver avlastning. Det sista är bara ett antagande men jag tyckte mig inte få någon annan förklaring till varför Temple fick ett sommarboende.

Det här är egentligen en TV-film och som sådan är den riktigt bra. Claire Danes är tillräckligt porträttlik en ung Temple, inte perfekt, Danes är alldeles för ”grundsöt”, men hon lyckas få mig att hamna i känslan att det är den autistiska Temple jag ser med alla sina fel, brister och begåvningar. Jag tycker om den här lilla filmen, den var mysig på ett skönt sätt. Sevärd men inte så minnesvärd.

* Fakta hämtad från Wikipedia

Publicerat

COLUMBUS CIRCLE

Såna här filmfodral kan få mig att hyperventilera om jag är på det humöret. Jag blir alldeles lycklig. Dom många bilderna på halvstora skådisar i rektangulära fält vittnar oftast om en välgjord thriller och när jag sen sätter på filmen och ser förtexter med flygande pusselbitar och spännande musik då är glädjen fullkomlig.

Abigail (Selma Blair) bor i ett lyxigt bostadskomplex vid Columbus Circle i New York. Hon har inte lämnat lägenheten på många år och det är tydligt att någon form av övergrepp och svek från föräldrar ligger bakom det beslutet. Hon verkar inte lida någon som helst brist på pengar och låter mest dagarna gå bland sina fina möbler och dyr konst.

Lägenheten rakt över hennes blev ledig när en gammal dam hastigt gick bort och ett par, Lillian (Amy Smart) och Charles (Jason Lee), var snabba som huggormar med att köpa lyan. När Abigail hör en massa oljud från deras lägenhet, tittar i dörrhålet och ser en sönderslagen Lillian krypa ut från lägenheten släpper hon i henne. Det är den första mänskliga kontakten på flera år och hon tycker det är jobbigt men kan inte blunda för misshandeln. Hon har ju själv varit där.

Första halvan av den här filmen är sjukt bra, alltså sjuuukt bra. Den är spännande och känns smart, skådisarna sköter sitt jobb och både Selma Blair och Giovanni Ribisi (som polisen Frank Giardello) är härliga att se. Tyvärr håller filmen inte hela vägen, den sackar, twistarna kommer för tidigt och det blir liksom rabarbersvaj in i mål. Men ändå, eftersmaken är helt okej.

Publicerat

LOVE CRIME

Eftersom jag är en person som lider av en överdos av mansförakt är det ibland skönt att se kvinnor på film som beter sig som riktigt psykopatiska suggor. Här är det Kristin Scott Thomas som än en gång pratar franska och än en gång faktiskt imponerar en smula på mig, kanske en del på grund av språket men också för att hon är riktigt bra på att spela badass bitch.

Christine (Scott Thomas) är chef på ett stort företag och styr allt med järnhand. Hennes närmaste medarbetare Isabelle (Ludivine Sagnier) är otroligt ambitiös, målmedveten och en riktig lojal arbetsmyra. Att Christine inte nått toppen enbart på egna meriter står ganska snart klart då hon samvetslöst och manipulativt snor Isabelles idéer och tillskriver dom sig själv.

Christine lever ihop med Philippe, en man hon har ett gäng hållhakar på och denne Philippe kan inte hålla tassarna borta från Isabelle. Om det blir krångligt? Mmmmm. Om det blir komplikationer? Aaaaaaaa. Om det blir trinageldrama och lite ond bråd död? Jomenvisst sörru.

Love crime är en film som faktiskt är ganska smart, dock inte så smart som den hade kunnat vara. Den är klurig men den saknar twist(-ar), eller så tror dom som gjort filmen att dom lyckats twista till det, jag vet inte. Jag hade inga svårigheter att tänka ut slutet men sett till det stora hela så gjorde det inte så mycket. Filmen funkade, den var rätt engagerande hela vägen och skådespelarna gjorde sitt jobb.

Det är inget jag gör vågen åt och det är inget jag kommer ta till mig som ett av dom starkaste filmminnena i mitt liv men det var en schysst film och – som sagt – psykopatiska kvinnor får för lite plats i dom kulturella finrummen. Ja, i fulrummen med. Dom psykopatiska männen däremot, dom knölar sig in banne mig överallt.

Filmen går att streama på Lovefilm.

Publicerat

Veckans Berenger: SINNERS AND SAINTS

Tom Berenger anno 2010 är porträttlik Sven-Bertil Taube i samma ålder. Det hade man aldrig kunnat tro.

Vithårig, lite stubbig, brunbränd, ja han ser rätt fräsch ut gubben, bra mycket fräschare än på länge. Synd bara att han inte får några vettiga manus att leka med.

Sinners and saints är en 100 minuter lång rockvideo, klippt av någon som har stenkoll på läget och yrkesstolthet i blodet men vad hjälper det? Halvvägs in i filmen tänker jag för femtioelfte gången ”vad fan handlar filmen om? Vad håller jag på med? Lägg av liksom. Stäng av filmen och bege dig ut i skog och mark, gör nåt vettigt av din fritid istället för att skina upp av nanosekunderna i Tom Berengers närhet som i det här fallet inte gör någon glad”.

Ibland kan det vara rätt skönt att se hjärndöd påkostad action. Dom små grå mår bra av att inte behöva arbeta jämt och pangar, kraschar, explositioner och biljakter blir som ögongodis för trötta hornhinnor. Men när en ”dumaction” inte ens är dum vad är den då? Ett sablans neutrum! Sinners and saints har liksom förutsättningarna för att vara precis sådär härligt korkad som många filmer i denna genre kan vara men för att det ska funka så måste det åtminstone finnas lite hjärta, kärlek till filmkonsten som sådan – inte bara till snabba klipp och sneda vinklar.

Orsaken till att jag inte skrivit nåt om storyn är för att jag inte fattar så bra vad filmen handlar om. Jag har ingen aning om vad den vill säga eller varför och är det så att den vill berätta något viktigt så har filmen misslyckats kapitalt.

Betyget blir ändå en tvåa för filmen ÄR snygg och Tom Berenger är med – må så vara som sistanamn i förtexterna.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

HESHER

TV-serien Två och en halv män goes sopstation, där är filmen Hesher.

Där TV-serien har Alan (Jon Cryer) har filmen den trasiga ledsna ensamstående pappan Paul (Rainn Wilson). Där TV-serien har den lille pojken Jake som inte är så liten längre (Angus T. Jones) har filmen T.J (Devin Brochu), en skolpojke som försöker klara sig själv då han inte har så många andra att förlita sig på med en pappa som inte orkar och en farmor som gör sitt bästa som inneboende hemma hos dom.

I TV-serien Två och en halv män finns också Charlie (Charlie Sheen) och Walden (Ashton Kutcher), snygga men kanske inte så vettiga grabbar. I filmen Hesher finns Hesher (Joseph Gordon-Levitt), en ung man i långt smutsigt hår, fills som en gång i tiden var vita men nu snarare liknar en andra hud och hemmafixade tatueringar. Han hatar typ allt och alla, sig själv inkluderat och han ses mer sällan med kläder än utan.

Dessa tre män i olika storlekar möts på ett minst sagt udda vis och Hesher flyttar liksom bara in hos Paul, T.J och T.J´s farmor. Det är som att dom alla står på ruinens brant och det finns bara två alternativ: hoppa eller backa som fan.

Jag är glad att jag hittade den här filmen. Den är fin. Den visar ensamhet och ledsamhet från flera olika håll och trots att filmen är överdriven så känner jag med och för dom alla tre. Jag vill dom väl, jag vill att det ska gå bra, att det ska sluta lyckligt.

Joseph Gordon-Levitt ser ut som en ung Keanu Reeves i sitt lortiga hårsvall och det skulle inte förvåna mig om vi får se dessa två som bröder i en film framöver. Rainn Wilson spelar inte, jag tror att han sitter där i fåtöljen och är sig själv. Smutsig, skäggig, flobbig och vilsen. Han är duktig. Trovärdig.

Unga killen Devin Brochu är precis så vanlig som han behöver vara för att filmen ska fungera. Han är en skolpojke, han skulle kunna vara vem som helst, vilken liten grabb som helst som just förlorat sin mamma. Den kvinnliga karaktären spelas av Natalie Portman i stora glasögon och faktiskt, hon ser också ordinär ut. Det borde inte kunna gå men det gick.

Tänk så mycket film som går att få till med lite vilja, hjärta, hjärna och ett skapligt manus.

Filmen går att se gratis på Voddler om du har Voddler Plus.

Publicerat

BRÖLLOPET

Här är det lätt att bli lurad känner jag.

Vid första anblicken är Bröllopet en såndär typisk hollywoodsk bröllopsfilm, en sån som Jennifer Lopez borde ha varit med i, eller Kate Hudson, typ. En såndär film där alla är snygga och stråkarna spelar på alla våra mest romantiska känslor och det finns nån svinrik släkting i bakgrunden som inte tycker att en räkning på 15000 dollar för krämfärgade rosor är nåt att höja på ögonbrynen åt.

Nu är inte Bröllopet en sån film, inte alls faktiskt. Bröllopet är mer av en indiefilm, nåt som Wes Anderson hade kunnat filma med vänsterhanden. Det är unga smala män i farbrorkläder, det är hipstermustascher och lågmält plinketiplonkmusik och folk som pratar så snabbt så  att man inte ska hinna tänka efter hur ytligt allt det där djupa snacket egentligen är. Det handlar om manlig vänskap, om olycklig kärlek, om att vara lite fel, om längtan och om den där känslan av att ge sig fan på nåt och genomföra det.

Jag vet inte riktigt under vilken tidsperiod den här filmen ska utspela sig och det kanske inte spelar någon roll egentligen, det som spelar roll är att karaktären Sam Davies (Michael Angarano) är ett riktigt pain in the ass. Han har en röst som får min hjärna att vilja tömma sig själv på innehåll och extra illa blir det eftersom jag tittar på filmen på datorn med hörlurar. Sen att Uma Thurman ska vara denna lilla pratglada ekorres ex-flickvän, haha, aldrig i fucking LIVET att hon skulle vara det. Jake Johnson (Nick i New Girl) är den enda jag inte retar mig på i hela filmen, alla andra är jättejobbiga och icke trovärdiga alls.

Nu är inte filmen så usel att den är otittbar – tyvärr. Jag kunde inte förmå mig stänga av, jag trodde hela tiden att det skulle vända, att den skulle bli bra – eller åtminstone bättre – men näpps, det blev den inte. Den höll sig på en svag tvåa rätt igenom.

Suck. Uma Thurman. Det är svårt att se henne såhär och ha Kill Bill i bakhuvudet. Hon har verkligen passerat bäst-före-datumet, OM det nu inte blir en Kill Bill 3 för då tror jag på henne igen.

Publicerat

MARIA WERN – Stum sitter guden

Eftersom det känns som jag är inte i ett stim av ganska rackiga svenska kriminalfilmer tänker jag ge mig på en serie som jag missat/avstått/blundat för helt fram tills nu.

Böckerna om visbypolisen Maria Wern är skrivna av gotländskan Anna Jansson och det är lika bra att jag erkänner direkt: jag har inte läst en enda av dom. Varför jag inte sett filmerna när dom gått på TV beror på att dom gått på megareklamkanalen TV4. Jag vill försöka behålla min mentala balans och undviker därför all form av tittande på reklam-TV-kanaler – vilket är något filmer som denna ska vara glada för. Ständiga avbrott är inte positivt för någon film, än mindre sådana som man kanske är lite tveksamt inställd till från början.

Den första av Maria Wern-filmerna heter i alla fall Stum sitter guden och handlar om ett ritualmord som ska försöka lösas av den ensamstående mamman (änkan?) Wern och hennes gotländska kollegor mitt under midsommarhelgen. Wern är fint spelad av Eva Röse och övriga roller spelas av skådespelare som kan sitt jobb och inte retar upp mig i onödan. Det enda som retar upp mig är att deckargåtans lösning presenteras redan i halvtid för alla som har en syn någorlunda mer skarp än Stevie Wonders och mitt hopp stod till att jag skulle ha sett fel men icke sa Nicke, jag såg rätt och det blev ingen twist.

Det filmen lever på är genuina skådespelare och jag tror att serien som sådan kan så ett frö i mitt svenska filmhjärta om jag orkar ta mig igenom ett par till av delarna. Jag kanske gör det, det är i alla fall sommar och kraven på meningsfulla filmer som ger mig minnen för livet tonas ner.

Jämför jag Maria Wern med Sebastian Bergman i Den fördömde så väljer jag Wern tio gånger av tio.

Publicerat

DEN FÖRDÖMDE – Första kriminalfallet

När den här filmen ramlade ner i mitt brevinkast, fint förpackad i ett Lovefilmkuvert, då blev jag väldans perplex. Vad är det här? Har jag klickat fel eller vadå? En film om den sextonårige försvunna Roger, en film om Västerköpingspolisen med Torkel Höglund (Tomas Laustiola) i spetsen och den trasige kvinnotjusaren och gärningsmannaprofileraren Sebastian Bergman (Rolf Lassgård) som filmens absoluta huvudperson.

Rolf Lassgård + svensk polisfilm = varför har jag velat hyra denna? Jag minns inte och det är jobbigt men jag stoppar ändå filmen i spelaren och DÅ minns jag. Regi Daniel Espinosa. DÄR var orsaken.

Jag la upp den här på hyrlistan efter att jag sett Safe house på bio. Daniel Espinosa är en intressant regissör och med tanke på det lyckade Snabba cash-resultatet tänkte jag (nog?) att vem skulle kunna göra en ordinär polisfilm spännande och sevärd om inte han. Så hamnade Den fördömde i min brevlåda och vidare in i mitt medvetande, lite långsökt kan man tycka men långsökt i dessa sammanhang behöver inte vara fel – OM det nu inte är så att Rolf Lassgård är ett fejs på fodralet vill säga.

Jag fastnar lite i den grejen tyvärr. Filmen puttrar på och det är inte SÅ pjåkigt, Hans Rosenfeldt och Mikael Hjorth har skrivit manus och dom är gamla duktiga rävar om sällan misslyckas (hallå, Rosenfeldt skrev Bron!) men varför varför varfööööör måste det gå sån tråkig inflation i skådespelare, varför MÅSTE samma gamla uvar vara med jämt? Rolf Lassgård som huvudrollsinnehavare gör inte att filmen hamnar på mitt pluskonto och jag är tämligen övertygad om att det finns många svenska gladtjocka svettiga män i övre medelåldern som hade kunnat få Lassgårds roll men nejdå, ICKE, det ska vara som det alltid har varit, punkt och amen på det (jag måste dock tillägga att mitt filmtittande sällskap inte höll med mig om detta, för honom var och är Lassgårds närvaro en ren njutning men jag väljer att skriva detta inom parentes då jag inte tar så allvarligt på just DEN åsikten).

Så för mig är manuset okej och skådespelarna har överlag en hel del övrigt att önska (en del typ JÄTTEMYCKET). Daniel Espinosa då, räddade han den halvsega flintasteken? Nej, jag tycker faktiskt inte det.

Daniel Espinosa har ett sätt att framåt-och-bakåt-klippa/filma som gör mig skitirriterad. Om en scen börjar och saker händer så klipper han in skeenden från nästa scen i den just pågående scenen och det gör att all eventuell spänning/fokus från aktuell scen försvinner. Det blir bara hattigt. Jag trodde att det var en barnsjukdom, något som skulle växa bort ju fler filmer Epinosa fick göra men istället verkar han ha gjort detta till sitt signum. Sen ÄR det svårt att göra en mumsig mysig lördagmiddag av en flintastek alldeles oavsett såser och andra tillbehör.

Filmen finns att hyra här.

Publicerat

SMÅ VITA LÖGNER

Det är lätt att tro att små vita lögner inte kan göra nån verklig skada, dom är ju så små och så vita liksom. Människan som hasplar ur sig lögnen menar inget illa, den enda egentliga baktanken med den lilla vita är att på enklast möjliga sätt ta sig ur en jobbig situation.

Efter att Maries (Marion Cotillard) pojkvän Ludo (Jean Dejardin) råkat illa ut i en trafikolycka och ligger helgipsad på sjukhuset bestämmer sig hela bekantskapskretsen att hur ledsna dom än är, hur överjävligt det än är för Ludo, hur mycket dom än vill hjälpa och stötta honom så ska dom ändå åka på den årliga semesterresan tillsammans. Han blir inte friskare av att dom stannar hemma. Så dom packar sina väskor, lämnar Ludo på intensiven och reser till semesterhuset där dom ska bo tillsammans.

Om små vita lögner har någon som helst inverkan på människor så är det att dom skaver. Dom gör inte ont men dom finns där och dom ligger som osynliga häftstift på rad mellan människor om dom inte kommer upp till ytan, luftas och reds ut. Stora livslögner kan förpackas ner i vadderade lådor, grävas ner och gömmas långt ner i det undermedvetna men små vita hamnar aldrig där. Dom är för obetydliga för det. Oftast för larviga. Ändå finns dom, ändå skaver dom, ändå gör dom illa, speciellt om dom läggs på hög och blir fler och fler.

På nåt twistat sätt hade jag hoppats att den här filmen skulle bjuda på riktigt härligt franska ont-i-magen-lögner men det gör den inte, däremot fick jag en hel del sorgliga beteenden till livs. Samtliga roller är fint tillsatta även om det är Marion Cotillard och François Cluzet (från Intouchables) som gör mest intryck på mig förutom dom första minutrarna av filmen då Jean Dejardin (från The artist) är i fokus. Dom minutrarna är magiska i all sin enkelhet. Vilken utstrålning den karln har! Vilket filmstjärneämne han är! Att se honom sådär-lite-på-en-höft göra nåt så simpelt som att vira en halsduk om halsen, alltså, det är världsklass på det men be mig inte förklara varför.

Små vita lögner är som ett hyggligt nedstamp i den vanliga franska vardagen, gärna med marint randiga tygskor på fötterna. Det är dryga två timmars relationsdrama, inga bomber och granater, inga blodbad eller 3D-effekter. Rätt soft faktiskt.

Filmen finns på Voddler.

Publicerat

VÅR DAG SKALL KOMMA

Tonårige Remy (Olivier Barthelemy) ser ut som en medelålders man. Han är hatad av sin familj, mobbad och slagen av sina polare, han är utstött av allt och alla av vad det verkar en enda orsak: han är rödhårig. Det lustiga i kråksången är att han inte är det. Han är brunhårig. Ändå talar alla i filmen om att han är rödhårig så till den milda grad att jag undrar om jag är färgblind eller om dom skämtar med mig.

När Remy ser en reklamaffisch för Irland och en uppenbart rödhårig man står som förgrundsfigur på den stora pappbilden blir det heureka i skallen på Remy, han känner igen sig, han vill till Irland och jag tänker mest ”kolla dig i spegeln grabbhalva, du ser INTE ut sådär.”

Remy har EN vän på jorden, den psykiskt rätt störda psykologen Patrick (Vincent Cassel). Patrick kör efter Remy en natt när Remys sajberflickvän Gaëlle hotat skära sig och Remy i en svettig språngmarch mot World of Warcraft-gänget (som han aldrig träffat) inte kan motstå lift.

Det här är alltså en film som säljs in som ”en fransk Fight Club”. Det är också en film som efter att ha sett trailern kan beskrivas som ”en fransk Trainspotting light.” Trailern fick mig att hyra filmen och det är trailern som får mig att snabbt skicka tillbaka den till Lovefilm med en skapligt besviken smak i munnen, den har nämligen föga med filmen att göra. Filmfodralen lovar mycket med tuffa rakade killar på framsidan men det tar 70% av filmen innan håret ryker.

Kanske ska den här filmen ses som nåt tjorvigt inlägg i den samhällskritiska debatten, kanske ska den ses enbart som ytlig action, kanske som ett testosterondrypande drama, fast jag vet inte…det är ju inte action och det är inte så kritiskt och drama vetefan. Ska jag summera upplevelsen så får det bli med hjälp av ett stort ?. Jag sitter som ett frågetecken i soffan och undrar vad som hände, för ingenting som jag trodde skulla hända hände och ändå blev jag inte överraskad, bara besviken. Konstig film det här.

 

Här finns filmen.

Publicerat

Tre om en: Filmer med James McAvoy

STARTER FOR 10 (2002)

Brian (James McAvoy) är en intelligent arbetarklasskille som med en smula övertalning lyckas få en plats på universitetet i Bristol. Han är uppväxt med att titta på frågesportprogram på TV och hans mål i livet är att kunna svara rätt på alla frågor, något som hans föräldrar inte är i närheten av att klara av.

Som universitetsstuderande – och smart – lyckas han knipa en plats i skollaget som ska vara med i nämnda TV-program och lyckan är total när blondinen och studiekamraten Alice (Alice Eve) också ska med.

Brunetten, den fula ankungen Rebecca (Rebecca Hall) kämpar på barrikaderna för en bättre värld och trots idogt flirtande med Brian lyckas hon inte få honom att se henne som en kvinna, inte med superpinglan Alice i närheten.

David Nicholls, mannen bakom succéromanen One day, har skrivit manus till filmen med sin egen roman som förlaga. Det ger mig vissa förväntningar och det är förväntningar som faktiskt infrias. Det här är en smart liten komedi. Det är ingen film som har eller får en plats i 1001 filmer du måste se innan du dör-boken men det är en sevärd film, underhållande i all sin enkelhet.

Bra skådespelare, en klurig handling som inte är helt självklar och då filmen utspelar sig i 80-talets England är det självklart en hel drös sköna 80-talshits på soundtracket. Jag gillade det här. Den ger mig inte svallningar eller förstorat hjärta men den ger mig nittio minuters underhållning och ett litet leende på läpparna.

Här finns filmen.

 

 

 

THE CONSPIRATOR – MORDET PÅ ABRAHAM LINCOLN (2010)

Robert Redford goes Hallmark, det är min första tanke när filmen drar igång.

Det här är en sann berättelse om mordet på president Abraham Lincoln med en HORD av amerikanska skådishögdljur i rollistan: Justin Long, Kevin Kline, Robin Wright, Evan Rachel Wood, James MvAvoy, Tom Wilkinson och en handfull skådisar till vars kända ansikten glimrar förbi. Redfords tanke är alldeles säkert god då detta känns som en del av den amerikanska historien som inte berättats sönder direkt – men vad tusan hjälper det när det bara känns hypermossigt?

Jag tror inte att någonting jag skriver kommer att få dig att vilja se filmen om du inte velat det redan innan. Jag tror heller inte att någonting jag skriver kommer få dig att undvika filmen om den finns på din ska-se-lista. Jag fattar inte riktigt varför jag såg den själv och den vetskapen räcker liksom.

Robert Redford goes Hallmark var inte en heeeelt fel tanke.

 

 

BRIGHT YOUNG THINGS (2003)

Adam Symes (Stephen Campbell Moore) är en kille med författarambitioner. Han drömmer om att bli erkänd, ökänd, känd (whatever) och att gifta sig med fästmön Nina (Emily Mortimer). Nina känns inte så trevlig.

Filmen rör sig i Londons aristokrati. Den starka adeln är inte så stark längre sen Hitler höjde armen och invaderade Polen. Adam försörjer sig på skvaller och Nina är knepig och Dan Aykroyd har ätit alldeles för mycket julmat och Stockard Channing är inte riktigt samma Stockard Channing som i Grease.

Jag hyrde Bright Young Things en eftermiddag när jag led av svår X-men: First Class-abstinens. Det var ganska dumt. James McAvoys anlete hjälper varken upp filmen till oanade höjder eller botar min klåda. Det enda filmen ger mig är sårig hårbotten.

Jag kliar mig i huvudet som en kanin med skabb för den är så hattig och så ologisk och så totalt i avsaknad av röd tråd, samtidigt är den snyggt filmad och har en skön känsla. Knepigt, jag vet. Fråga min hårbotten.

Det här är absolut ingen film jag rekommenderar annat om du ska på engelsk blåblodig maskerad och vill ha klädtips. En ganska onödig film helt enkelt men James McAvoy är bra, precis som alltid.

Här finns filmen

Publicerat

THIS IS NOT A FILM

En sjuttiofem minuter lång dokumentär om en iransk regissör filmad med en Iphone, låter det mums för filmsugna ögon? Njäää, inte direkt, inte vid första anblicken kanske men då jag läst Jessicas text om filmen (klicka här och läs vettja) fick den mig att klicka på hyr-knappen hos Lovefilm.

Det värsta som kan hända en filmskapare i Sverige är att han/hon blir offentligt mobbad och grovt felciterad i kvällstidningarna. Det värsta som kan hända en filmskapare i Iran har hänt Jafar Panahi. Han lever i husarrest och har blivit dömd till ett sexårigt fängelsestraff, till råga på allt får han inte göra film dom närmaste tjugo åren. Det är skillnad på skitliv och skitliv kan man tycka. Regissörer i Iran filmar med livet som insats, det gör inte Colin Nutley.

Filmen utspelar sig alltså hemma hos Jafar, vid hans köksbord, i hans soffa. Han berättar sin historia, han försöker beskriva filmen som han hade tänkt göra, den han ”åkt dit” för. Det hade lätt kunnat bli en gäspig liten film hur hemsk bakgrunden än må vara men den blir inte det. Jafar har en utstrålning som går genom rutan. Jag ser hans förtvivlan, jag förstår hur sjukt understimulerad han är, hur arg, rasande, ledsen, förtvivlad, ensam han är och det värsta är att ingen kan hjälpa honom. Den enda lilla hjälpen, den mikroskopiska handen som jag kan lägga i hans, är att se filmen, att skriva om den, att påtala problemet.

Filmen heter This is not a film för att det på pappret inte är en film, inte en film som får finnas. Den smugglades ut från Iran och in i Frankrike via ett USB-minne inbakad i en kaka. Bara där har vi en historia mer spännande än många påhittade hollywoodditon. Eftertexterna är en samling prickar. Jafar kan inte öppet tacka någon med risk för att även dom ska fängslas och dömas.

Så funkar det i Iran idag.

Det är 2012, inte 1512.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

THE BUNNY GAME

Bunny (Rodleen Getsic) är en jävligt trasig prostituerad knarkare i ständig jakt efter nästa torsk och mer knark. Hon går med på i stort sett vad som helst för pengar och med närgångna kameror visas både övergreppen och det förnedrande självhat hon känner efteråt.

När hon blir upplockad av lastbilschaffisen Hog (Jeff F. Renfro) tror hon att det kommer bli en vanlig äcklig snoppstinkande flenssmakande halvtimme ”på jobbet” men inget kunde vara mer fel. Hog är nämligen en mycket störd man och hans lastbil används till mycket annat än att frakta varor.

Jahapp. Då var det dags igen då. Jag vet inte om det här kan klassas som årets variant av The Human centipede eller A Serbian Film, men kanske, i alla fall om man ser till att den är totalförbjuden i England och att den ska ”chockera” på alla de sätt som finns. Tydligen ska den även vara baserad på verkliga händelser, nåt som tyvärr inte förvånar mig det minsta om det skulle vara sant.

Filmat i svartvitt får i alla fall början av filmen lite av en dokumentär känsla men halvvägs in i filmen, i samma veva som Hog gör entré, är det som att killen på tuba får frispel och börjar tuta alldeles själviskt och utan noter och resten av orkestern ser ut som fågelholkar och undrar vad som hände. Det blir hux flux miljarders miljoner snabba klipp, det är hit och dit, fladdrigt och underligt och jag får konstfilmsvajbs. Där nånstans förlorade filmen mitt fokus.

Bunny lever i ett helvete. Hog är en äcklig jävel. Filmens första halva funkar, andra gör det inte och framförallt lovar filmen mer än den håller. Tycker jag då.

Det här är absolut inte det värsta jag har sett, inte på en fläck. Det är fortfarande Göta Kanal 3.

Publicerat

Veckans dokumentär: WASTELAND

Jag tänker ofta på det här med sopor. Jag kan få ångest när jag ser hur mycket skit jag själv slänger – dagligen. Hur ska det gå liksom? Var tar soporna vägen? Hur mycket sopor kan jorden klara av egentligen?

Konstnären Vik Muniz verkar ha en liknande hang-up på sopberget när han beger sig till sin hemstad Rio de Janeiro för att fota människorna som samlar på sånt som vi kallar skräp men som dom kallar förnyelsebart material och prylar som ger dom lön och mat för dagen.

Ordet karnivalssopor är det enda som andas lite glamour i den här filmen, resten är ett samelsurium av gamla matrester, trasiga kläder, PET-flaskor, metall och vanligt hederligt bös men människorna som porträtteras är mysiga.

Det är nånstans en må-bra-film mitt i smutsen och odören av ruttet kött. Människorna ser glada ut men ögon ljuger inte. Dom klagar inte, dom kämpar på men vem av oss skulle ärligt vilja byta liv med dom och hur reagerar man när man hittar ett dött barn bland soppåsarna?

Moby har gjort musiken, Lucy Walker har regisserat och vi alla hjälps åt att fylla på sophögarna.