I AM THOR

Jon Mikl Thor var stor under slutet på 70-talet och 80-talet. Han var en bodybuildare och han var frontfigur i bandet Thor, döpt efter honom själv och hans stora idol. Thor alltså.

Som band blev dom aldrig så stora som han önskade, även om brudarna hängde som vindruvsklasar med klamydiaaura runt honom så musiken flög liksom aldrig riktigt. Nu såhär trettiofem år senare hoppas dock Thor på en revival. Han vill ge sig ut på en världsturne, ge ut plattan han släppte 1984 än en gång och kanske få den musikaliska revansch han så länge eftersträvat.

Så får det bli. Thor meckar ihop scenkläder, engagerar sitt gamla band, tvättar glasögonen och beger sig mot Norden då det visar sig att det är i Sverige och Finland hans största fanskara finns.

Det är en charmig liten resa man får vara med om, det är en film det är svårt att inte tycka om och för att vara en musikartist är Thor inte direkt superbegåvad men rätt mysig. Som en åldrad nallebjörn med stroke ungefär.

Filmen finns på Netflix.

Den här filmen var Filmklubbs-film i avsnitt 54 av Snacka om film. Hör oss babbla en hel del mer om filmen här.

DAVID WINGO-TISDAG: OUR BRAND IS CRISIS

Sandra Bullock is back! Fortfarande snubblande och kräkandes i papperskorgar men här är hon ”Calamity Jane”, en slug politisk strateg som ska hjälpa en av Bolivias presidentkandidater att vinna valet. För flera år sedan var hon själv politiker men allehanda fadäser gjorde att hon tvingades dra sig tillbaka och nu lallar hon mest runt bland temuggar och keramikskålar.

En av dom som såg till att hon hamnade i skiten – förutom att hon lyckades sköta det rätt bra själv också – var Pat Candy (Billy Bob Thornton), även han en politiker och även han en som inte la två strån i kors för att hålla henne från den riktiga smutsen. Denne Pat Candy befinner sig även han i Bolivia och han är kontrakterad för att hjälpa en annan av kandidaterna med kampanjen. Krig alltså, mellan Candy och Jane i alla fall OCH mellan två bolivianska män som gör nästan vad som helst för att nå maktens finrum.

Det här är regissören David Gordon Green nyaste film och förutom att han står bakom min riktiga lågvattenhatfilm Pineapple Express (1/5) så har han även regisserat Prince Avalanche (1/5) och den FANTASTISKA Joe (5/5). Ja, han har förstås regisserat fler filmer än så, en hel del av dessa kommer dyka upp i detta tema. Varför då kanske du undrar? Jo, för David Gordon Green och David Wingo är barndomskamrater och har följts åt genom åren. När den ene David står bakom kameran fixar den andre David musikbiffen. Så att säga.

Under några av filmens scener märker jag hur hjärnan liksom stänger av och det är mest öronen som är fokuserade. Betyder det att musiken är bra? Klart det gör! För att vara David Wingo håller sig musiken väldigt mycket i bakgrunden (haha, nähääää?) men den är stabil, fin och passar filmen. Här kan du lyssna på hela skivan och filmen finns att hyra på Itunes.

SUBURRA

Stefano Sollima. Så heter han, Suburras regissör. Jag vet inte varför jag och så många andra blandat ihop honom med Gomorras regissör Matteo Garrone. Kanske för att vi inte fattar bättre, att vi saknar fingrar och inte kan varken googla eller IMDb:a oss korrekt eller helt enkelt bara tror på det vi först hör som en sanning.

Nåja. Stefano Sollima har regisserat Suburra OCH han jobbar just nu för fullt med uppföljaren till Sicario, filmen som heter Soldado! Och nu dog jag lite för fy fan va bra DET kan bli då! Vilken värdig regissör att ta över efter mästaren Denis Villeneuve, jag kan tamejtusan LOVA att det blir kanon, speciellt nu efter att ha sett den enligt uppgift blytunga Suburra.

Ja, Suburra ÄR blytung. Den är också kolsvart och visuellt konstnärlig på ett skönt vis. Jag skulle vilja kalla den episk trots att jag vet att det är helt fel ord, filmen utspelar sig nämligen enbart under en vecka i november 2011 men den känns som en lightversion av Gudfadern, episk eller ej. En minderårig prostituerad dör av en överdos narkotika mitt under en betald trekant med en av stadens politikerhöjdare och därifrån till filmens slut är det svårt att blinka, man kan ju missa nåt.

Det är många svartmuskiga män som både stannar och passerar på duken men det är Greta Scarano som Viola som stannat kvar hos mig och det är också scenerna med henne som får min första starka-trea-känsla att jackas upp ett hack nu när filmen parkerat lite mer bekvämt i sinnet.

Hela filmens soundtrack är skrivet av M83 (ja precis, samma grupp som gjorde den finfina musiken till Oblivion), men här är musiken inte specialgjord för filmen utan låtarna är (vad jag har kunnat googla fram med mina fingerstumpar) handplockade av filmmakaren. Smart kan jag tycka, i alla fall om man har starkt kontrollbehov.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar och det gjorde två av mina filmspanarvänner också. Här är deras tankar om filmen.

Jojjenito
Fripps filmrevyer
Och Filmitch har också sett den. 

HARDCORE HENRY

Jag tycker mig verkligen inte vara någon adrenalinjunkie men efter att ha sett Hardcore Henry (på svenska enbart Hardcore) fick jag ett enormt sug efter att prova parkour. Svindumt, I know, jag skulle slå ihjäl mig på första hoppet men likväl när jag nu en dröm om att någon gång kunna (och få) kasta mig från hustak, göra balla kullerbyttor på svinhårda underlag och kanske kasta en bricka genom hjärnan på nån dum jävel.

Ja, sån blir jag av att se nittio minuter action filmad ut first person shooter-perspektiv, eller som det heter på svenska – förstapersonskjutare. Tänk om jag skulle spela den här sortens dator och/eller TV-spel, jag skulle antagligen bli galen i huvudet. Jag tror det faktiskt. Jag skulle gå runt med maxpuls och ett sjukt leende på läpparna dagarna i ända och bara längta hem till mitt virtuella vapen. Sån tur att jag aldrig spelat och sån himla tur att jag fattar att jag ska låta bli. Jag har annat att göra med min fritid. Dammsuga, tvätta, skriva filmrecensioner, ja, sånt.

Det här är alltså en film som handlar om Henry, en ”människa” som är ”jag” i åskådarens ögon. Det är den ryske manusförfattaren och regissören Ilya Naishuller som gått helt jävla bananas med både historien och det visuella och han tar banne mig filmen och grundidén med den äran ända in i mål. Det är hoppigt och skakigt MEN det är inte samma känsla som en ”vanlig” found footage-film, jag får inte huvudvärk eller blir illamående, jag vill bara ha mer! Det är samma känsla som när jag befinner mig på Liseberg eller Disneyland.

Det är Andrei Dementiev som spelar Henry men honom får man som sagt (i princip) aldrig se och Sharlto Copley har drösvis med roller som han med naturlig kameleontacting fixar galant. Skulle man känna igen den snubben om man mötte honom på stan? Jag tror inte det va. Och detta trots att han varit med i en handfull stora filmer i det här laget (District 9, Elysium, Chappie, Maleficent, Oldboy-remaken, The A-Team, Europa Report).

Det här var en förvånande och uppfriskande upplevelse och det blir högt betyg, kanske lite FÖR högt men jag skyller på adrenalinpåslaget.

Vrångmannen och Surskägget har också roats av filmen.

I SAW THE LIGHT

Hank Williams. Vad har vi på honom? För egen del känner jag till namnet och ett par låtar men inte så mycket mer än så. Filmen om hans liv känns därför kanske inte riktigt så intressant på pappret som filmen om Johnny Cash gjorde. Walk the line alltså.

Här är det alltså Tom Hiddleston som porträtterar Hank och tämligen porträttlikt också vad jag förstår efter att ha bildgooglat en del. Han sjunger själv låtarna i filmen och det är nåt som jag alltid tycker är ett plus i denna typ av film. Att se missprydande läppsynk av nån mimande skådis förtar så himla mycket av känslan. Tycker jag. Kanske är det därför jag tycker så mycket om just Walk the line.

I saw the light tar avstamp i en 23-årig Hank Williams liv där han lever med Audrey (Elizabeth Olsen) som är hans blivande fru. Han har några hits i bagaget och det går väl rätt okej men han envisas att sjunga duetter med Audrey och hon har inte riktigt en sammetslen countryröst om man säger så. Men Hanks karriär tar fart och Audrey blir gravid och historien upprepar sig som sååååå många gånger både före och efter denna med en frånvarande make och far som lever livets glada dagar på vägarna och hemma väntar en kvinna som bara blir bittrare och bittrare och argare och argare. Och ensammare.

Det finns egentligen inget nytt med den här historien annat än att fans av Hank himself antagligen tycker det är härligt att se en film om honom. Tom Hiddleston och Elizabeth Olsen gör fina insatser i sina roller men för övrigt finns det ingenting som stannar kvar hos mig annat än bismaken av denna JÄVLA MANSCURLING som pågått i hundratals – tusentals – år.

Som BOATS betraktad hamnar den nånstans mittemellan, inte underkänd men heller inget jättewow. En halvsvag men stabil trea får det bli för Tompa och hans hatt.

Här kan du se en fin intervju med Tom Hiddleston där han pratar om filmen samt sjunger och spelar lite.

Filmen finns att hyra på Itunes.

THE LOBSTER

Om jag har 45 dagar på mig att hitta en kärlek att leva tillsammans och jag inte skulle lyckas och då tvingas att förvandlas till ett djur i resten av mitt liv så skulle jag välja lemur.

Colin Farrells rollfigur i den här filmen, David, valde hummer. Jag fattar inte valet alls. Hummer? Stenhård och vass och knallröd när den är kokt. Lemurer är ju i alla fall söta. Och randiga.

Nej, det är inte jag som fått värmeslag, The Lobster handlar nämligen om precis just det här. David är ensamstående och det är inte okej, han måste hitta någon att leva med, han måste leta upp en Sann Kärlek – och det pronto! Det enklaste sättet är att checka in på ett särskilt hotell där det bara glider runt andra singlar, det är som Match.Com The Real Thing kan man säga. Men, MEN, med en liten asterisk efter ”chansen att träffa rätt”, träffar man fel eller ingen alls förvandlas man alltså till ett djur, det djur man själv valt. 45 dagar. No more. No less. Och Davids hund har varit hans bror. Ja, du hörde rätt.

Den grekiske regissören Yorgos Lanthimos har verkligen inte blivit någon personlig favorit efter att jag sett filmen Dogtooth och jag ska erkänna att jag var jävligt skeptisk även till denna hummerfilm. MEN det visade sig vara helt i onödan! Filmen är – precis som Dogtooth – knepig så jag nästan smäller av men där Dogtooth BARA blev pretentiös och tillkrånglat jättesvår muntrar The Lobster upp mig med scener som faktiskt fastnar både på näthinnan och i skallen. Bra gjort måste jag säga!

Colin Farrell gör samma typ av man som Joaquin Phoenix gjorde i Her, en beigebrun man på jakt efter nån form av lycka. Men där Her var visuellt alldeles underbar är The Lobster mer lik det forna fiket Skitiga Bullen i Flen. Det är mer ”Roy Anderssonskt” kan man säga, utan att skrämma bort eventuella läsare som eventuellt inte finner någon som helst glädje i Roy Andersson.

Mitt tips är att försöka se filmen. Det är den värd. Bara för att den är konstig betyder det inte att den är värdelös. Titta bara på mig. Nu har jag 44 dagar kvar sen skrivs denna blogg med lemurtassar.

FREEHELD

Ibland kan jag känna mig som en superkvinna när jag tittar på film. Eller som Iron Mans lillasyrra, typ. Kroppen är liksom ingjuten i stål och allt jag ser rinner av mig. Det kan vara den mest tragiska, den mest sorgliga film som gjorts och jag sitter där i biomörkret och känner mig som en stenstod, som en amazonkvinna av kevlar och ingenting av filmen når in i mitt innersta. Jag är liksom….avstängd.

Sen kommer det dagar då hjärtat är alldeles öppet. Jag tar till mig, jag tar åt mig, jag berörs och hela min kropp är som en tvättsvamp som suger åt sig allt jag ser på vita duken. Den dagen jag såg Freeheld var en sådan dag.

Ibland är det skönt att släppa på trycket, att tillåta sig att gråta som ett barn. Ibland är det nödvändigt att släppa in rädslor i systemet, som den där fasansfulla iskalla känslan av hur det skulle kännas om man blev sjuk, sådär på riktigt sjuk och fick diagnosen att det inte fanns någon bot, att väntan på döden var ens enda trogna följeslagare och allt man trott på, alla drömmar, all längtan fick trycks ner djupt in i det undermedvetna för dagarna är räknade och såhär blev livet, inte mer än så.

Ibland är det skönt att se genomignoranta människor på film, såna som man skulle vilja klippa till rätt över näsbenet om man träffade dom öga mot öga, samtidigt som man rent intellektuellt vet att dumhet aldrig kan misshandlas ur en människa. Inskränkta korkade människor är så uppkörda i sin egen röv att inte ens en tarmsköljning kan rena dom, än mindre en smäll även om det gör ont för stunden.

Sen är det det där med kärlek också. Det fina att få se det där som dom flesta av oss längtar efter, att träffa nån som genuint älskar en precis som man är och som utan minsta tvekan står kvar i både sommarsol, regn och isande kyla. Nån som ser samma betydelse i ordet tillsammans, nån man helt enkelt inte vill och kan leva utan och som känner precis likadant tillbaka.

I Freeheld får man allt det där och mer därtill. Här får Julianne Moore, Ellen Page och Michael Shannon visa var skåpen ska stå och dom kånkar runt på dom där tre skåpen tills dom är nöjda och jag sitter och gråter loss flimmerhår ur näsan.

En annan dag kanske filmen inte berört mig alls. Jag vet inte. Kanske, kanske inte. Jag kan bara säga att just NU, just IDAG berörde den mig så mycket att synen av polisbilar utanför en kyrka fick mig att hulkgråta sådär så jag inte kunde sitta still. Ångesten kröp i mig, den där jobbiga jävla känslan över hur orättvist och vidrigt äckligt elakt jobbigt fult helvetiskt livet kan vara samtidigt som det är hur fint som helst.

Människor gör snälla saker mot varandra hela tiden, människor bryr sig om. Det krävs bara en rejäl spark i arslet på många innan dom sätter igång, kanske behöver dom se det mörka själva innan dom uppskattar det ljusa? Kanske behöver man bli sjuk på riktigt innan man uppskattar att vara frisk?

(PS. Jag kanske ska tillägga lite information om själva filmen. Den är baserad på en sann händelse om vad som hände när polisen Laurel Hester blev svårt sjuk och inte fick igenom att hennes efterlevandepension skulle gå till hennes registrerade partner Stacie. Detta var sju år innan homosexuella fick rätt att gifta sig och maktens män hade med lätthet kunnat sagt ja men valde att tolka lagarna på sitt eget inskränkta och missgynnsamma vis. En riktigt BRA boats alltså! )

BY THE SEA

Tio år efter Mr. and Mrs. Smith kom By the sea. Det här är en film som känns helt otänkbar att den skulle ha blivit till om det inte varit för att Angelina Jolie och Brad Pitt klarat sina första tio år tillsammans och att dom är väldigt trygga med varandra. Historien handlar nämligen om ett gift par i djup kris.

Manuset är skrivet av Angelina Jolie och hon har regisserat filmen, dessutom är hon och Brad ensamma producenter samt spelar huvudrollerna. Det känns helt enkelt som att filmen är nåt slags hjärtebarn för dom båda.

Den amerikanska författaren Roland (Pitt) och hans till synes djupt deprimerade fru Vanessa (Jolie) beger sig till en liten fransk kuststad för att få lite lugn och ro och kanske hitta tillbaka till varandra. Roland behöver skriva på sin roman men dricker mest på dagarna. Vanessa behöver precis allt annat på jorden men ingenting är bra. Hon är negativ, ledsen, håglös, en ensam själ. Det enda som håller henne uppe är att hon upptäckt ett hål i väggen genom vilket hon kan spionera på dom nygifta lägenhetsgrannarna och deras vilda sexliv.

Det här är en skyndsamt långsam film. Historien går framåt i det enda tempo den kan, det vill säga sakta sakta sakta. Har man det minsta bråttom riskerar man kraftigt myr-kli i byxorna men känner man för ett kontemplatoriskt drama med våldsamt vackra människor i bild så är det här en perfekt film. Den utspelar sig i mitten på 70-talet och den känslan kan man inte ta miste på. Stora rökfärgade glasögon, scarves, håriga armhålor (givetvis bara på Braddan), en beige-brun färgskala där endast det turkosblå havet sticker ut.

Efter att ha sett filmen känns det nästan som att jag själv varit på semester en liten stund.

MR. RIGHT

Jag har såna himla höga tankar om Anna Kendrick. Hon är alltid så himla bra. Alltså HIMLA bra. Det hon däremot kanske inte är lika bra på är att välja rätt filmer för även om HON alltid är bra så är filmerna hon är med i inte sällan sämre än sämst. Kolla bara Get a job.

Sam Rockwell är Anna Kendricks totala motsats i min bok. Jag gillar sällan honom. Därför kändes det lite spännande att titta på den här filmen, det kunde liksom bli precis vad som helst och ja, preciiiis så blev det. Vad som helst. Ett sammelsurium av frågetecken dansar rumba alldeles nakna i min skalle. Vad ÄR det jag tittar på? Thriller-drama-romcom-svartkomedi-knas. Fast dåligt.

Inte sevärt på en fläck. Den är inte ens värd att skriva mer om. Hoppas Anna fick hutlöst mycket pengar för att göra den här skiten.

I SMILE BACK

I smile back är en liten film som för alla inblandade säkerligen är bland det största och jobbigaste i livet.

Sarah Silverman spelar Laney, en mamma och fru som försöker hålla sitt liv så ”normalt” hon kan trots att hon mår psykiskt väldigt dåligt och tar både medicin och droger. Men det går inge bra. Hon skiter i medicinerna, hon snortar kokain när hon känner för det och hon känner för det ofta och hon ligger med olika män när hon får chansen. En främling på en bar eller bästa vännens man, det spelar ingen roll. Hur hennes egen man och barnen mår spelar lika lite roll som hur hon själv känner när hon ser sig i spegeln. Hon befinner sig liksom i en nedåtgående spiral som snurrar och vrider sig fortare och fortare för varje dag som går och ingen kan hjälpa henne om hon inte själv vill bli hjälpt.

Jag kan inte säga annat än att Sarah Silverman är lysande i den här filmen. Satan alltså, hon är bra! Filmen är också bra. Jag tänker på efteråt och den är klart sevärd under tiden men magkänslan får bestämma betyget och då blir det en stark trea.

Jag pratar lite mer om denna film i avsnitt 36 av Snacka om film.

SISTERS

Det känns ganska härligt att kunna konstatera att min humor-gen funkar precis på samma sätt oavsett om det är vuxna män eller vuxna kvinnor som försöker sig på att göra komedi med alkohol, droger och barnsligt beteende som ENDA fokus i ”skrattfesten”. Det här är nämligen i långa stunder precis lika lågbegåvat som om filmen hetat Brothers och huvudrollerna spelats av Seth Rogen och James Franco.

Nu heter filmen alltså Sisters och systrarna Maura och Kate Ellis spelas av Amy Poehler och Tina Fey. Deras åldrande föräldrar (Dianne Wiest och James Brolin) har beslutat sig för att sälja den stora villan som systrarna växt upp i för en lugnare och bättre ekonomisk tillvaro i en lägenhet. Det föräldrarna behöver hjälp med är att döttrarna ska komma dit för att städa ur sina flickrum. That´s it. Dom tjatar och gnatar ingenting, har inga krav. Så….dom sura systrarna åker till barndomshemmet och får ett dygn själva i huset. Ett sista dygn.

BORTSKÄMDA JÄVLA AS TILL JÄTTEBEBISAR är vad dom är! Fan vad trött jag blir. Det här är inge roligt alls faktiskt. Jag känner mig som en överkörd förälder där jag sitter och förväntas skratta, jag känner mig som en torrboll, som en socialsekreterare med block och penna i högsta hugg, jag kan liksom inte se det komiska i det här, det går inte.

Jag fnissar EN gång, i EN scen och den innefattar en speldosa, en såndär ballerina som snurrar. Sen var det 115 minuter till. Jag vet inte vad filmen vill säga. Att Tina Fey har skitsnygga tuttar? Att kvinnor också kan vara barnsliga och ”crayza loss”, dricka sprit, röka på, titta på muskulösa män, dansa till enkel koreografi, klättra i berg, ragga med hjälp av sexuella trakasserier, bete sig som svin mot sina föräldrar och bli förlåtna? Sorry, men jag visste allt det där innan. Kom med nåt nytt. Snälla.

I avsnitt 35 av Snacka om film snackar både jag och Steffo om just denna lilla film. Och vi har rätt olika åsikter om den vilket alltid är uppfriskande.

THE SURVIVALIST

Det finns ingen mat. Det finns ingen civilisation. Det enda som finns är en ensam mans livskraftiga kamp att överleva.

Jag förstår att mannen har haft sällskap förut, av en annan man, en man som nu är död och som naken begravdes tämligen nyligen. Nu bor mannen själv i ett mycket enkelt litet hus, eller möblerat skjul kanske snarare. Han odlar sina egna grödor efter bästa förmåga, ser till att återanvända allt och då menar jag allt. Till och med sperma finns det användningsområden för. Han vill leva även om han till synes inte har något att leva för.

En dag kommer två inkräktare. Två kvinnor, en mamma och hennes tonårsdotter och livet blir aldrig mer detsamma för mannen. På vilket sätt tänker jag dock inte avslöja men det jag kan säga är att trots filmens långsamma tempo, trots avsaknad av effekter och pangpang, trots tysta och ibland nästan kontemplativa scener så är berättelsen om den överlevande mannen något som stannar kvar. Filmen känns liksom så….äkta.

Det här är manusförfattaren och regissören Stephen Fingletons första långfilm och det ska bli spännande att följa honom framöver. Filmen har prisats både här och där och med rätta måste jag säga. Betyget kanske känns lite lågt men det är en mycket stark trea och det skulle förvåna mig om jag inte jackar upp det vid en omtitt.

BLACKWAY

Det är konstigt, men ibland behövs det inte många sekunder av en förtext för att få en dålig vibb av en film och oftast är det både en korrekt vibb OCH en vibb som inte släpper.

Blackway är en film som är den första engelskspråkiga filmen på lääääänge som har samma dialogproblem som man brukar säga att svenska filmer ofta har. Det känns liksom krystat. Jag tror inte en enda sekund på det Julia Stiles rollfigur Lillian säger. Eller hur hon säger det. Jag tror inte på det hon gör heller förresten.

Blackway är alltså en snubbe, spelad av Ray Liotta (NEJÄRDETSANT? SPELAR HAN SKURKEN? VAAA???), som smyger omkring i skogarna och stalkar Lillian i hennes hus. Hans beteende är tydligen inget nytt i stan, inte ens sheriffen har stake nog att göra nåt åt det när Lillian anmäler detta, hans enda lösning är att hon ska sälja huset så fort hon kan och flytta från stan. Jaha? Det är ju ett troligt svar från en sheriff. Han tipsar sedan henne om att besöka en arbetsplats i andra änden av stan för DÄR finns det nån som kan hjälpa henne. WHAT?? Allt är så fullkomligt o-troligt, den där vibben hade rätt och står uppställd med rak rygg, gör honnör och skriker med hög röst  ”YES MAM, THANK YOU MAM!”

Anthony Hopkins är totalt felcastad, Alexander Ludwig är också helt fel PLUS att hans karaktär är otroligt infantilt skriven, Julia Stiles är obegripligt kass och nej, Ray Liotta är inte fel i sin roll men det måste vara tröttsamt att tvingas spela samma roll gång på gång på gång…

Daniel Alfredson har regisserat filmen och jag undrar om han är nöjd med slutresultatet? Mitt stalltips är….nej.

BASKIN

En turkisk skräckfilm som handlar om ett gäng poliser som hamnar helvetet när dom gör razzia på en svartklubb, det låter ju alldeles mumma för en sån som jag. Men hur det låter och hur det är kan uppenbarligen vara totalt väsensskilt.

Baskin är en film som är fullständigt obegripligt att den ens blivit gjord. Halva filmen består av en samling gubbsjuka och otrevliga poliser som försöker bräcka varandra i sexistiska rövarhistorier och den andra halvan är ett sammelsurium av effekter gjorda av modellera i oskön belysning.

Om nån har tips på en riktigt BRA turkisk skräckfilm så tar jag gärna emot det för den här sura jävla eftersmaken vill jag gärna skölja ner ögonaböj.

DEN GODE DINOSAURIEN

Historien om barnet som tvingas växa upp (alltför) fort, överkomma sina rädslor och få sig bevisat att mod är den mest livskraftiga av känslor som finns, ja, den historien har vi sett många gånger förut.

Mowgli i Djungelboken och Simba i Lejonkungen är dom jag först tänker på när jag nu ska lära känna Arlo, den lilla gröna dinosaurien med stora och lite slappa fötter som är rädd för banne mig allt. Han växer upp med en rättrådig far, en klok mor och två syskon som är både större till växten och tuffare i knoppen än Arlo trots att deras ägg kläcktes i princip samtidigt.

Arlo beger sig ut i skogen med sin pappa och under strapatsen tvingas Arlo stå ansikte mot ansikte med många av sina rädslor: hala stenar, floden, klättra, orka, att inte vara så bra/stark/snabb som pappan. Men som många av oss med lite erfarenhet av livet vet, det vi borde vara som mest rädda för är sånt som i princip aldrig händer och eftersom det så sällan händer tänker vi inte på det. Men det är klart att det absolut värsta som kan hända Arlo händer (och alla som sett Lejonkungen vet exakt vad).

Den gode dinosaurien är en väldigt rar film. Det är en film för dom allra minsta, för dom allra största och alla där mitt emellan. Den är sorglig men inte hemsk, den är rolig men inte på gränsen och den är framförallt extremt välanimerad. Vad annars fanns det förresten att vänta av en Disney-Pixar-film?

Det filmen dock inte har är något rätt igenom eget, nåt som fastnar, nåt som gör mig sådär Zootropolis-prillig i kroppen men jag hade en väldigt trevlig stund i soffan. Det räcker långt ibland.

Filmen finns att hyra på Itunes och ja, den är värd 39 kronor.