Fredagsfemman #142

5. Neil Patrick Harris

Söndagen den 22 februari är det dags för Oscarsgalan 2015. Presentatör blir Neil Patrick Harris, känd från TV-serien (som jag inte sett men som går på repeat hemma) How I met your mother och vattendelaren Gone Girl. För egen del drömmer jag om att få se honom live på Broadway där han gör huvudrollen i Hedwig and the angry inch men jag tror han kommer leda Oscarsgalan alldeles felfritt. Som sagt, jämfört med James Franco är allt ett plus. En vandrande pinne med scenskräck hade bräckt honom.

.

.

.

4. Vad är egentligen meningen med livet?

Efter att jag och Henke såg Alex Schulman och Sigge Eklund försöka bena ut det här med meningen med livet på Cirkus i tisdags har frågan liksom snurrat i min skalle, ja faktiskt lite mer än vanligt. Sanningen är att pod-männen inte kom fram till nåt riktigt svar på frågan (även om resan till det svävande målet var jäkligt underhållande) och kanske är det just det som är svaret – att det inget svar finns? Måste det ens finnas en mening? Räcker det inte med att finnas till, att få vara med, att andas, måste man tänka på carpe diem-crap och målbildsanalyser hela tiden?

.

.

.

3. Dokumentärglädje från Kärrtorp

Alltså, den där glädjen jag känner när jag av en slump hamnar framför en dokumentär på SVT och tycker det är så bra att jag inte varken kan eller vill stänga av och sen….sen….sen när jag ser att det finns tre delar till! I dokumentärserien Kärrtorp – Efter smällen får man följa några personer med anknytning till Kärrtorp, ”vanligt fölk” som återigen visar att ingen människa är speciellt vanlig, alla har sin historia att berätta. Klicka här för att komma till första avsnittet och lär känna dessa personer lite närmare: Irene som kastade en tårta i ansiktet på Jimmie Åkesson, Zeth som är nyanställd inom Sverigedekomraterna, tonåringen Ishak som drömmer om att bli proffsboxare, den ensamstående mamman Kristina som jobbar som medium, unga punkaren Tilde som spelar i bandet Vagina Dentata och moderatpolitikern Johan som har svårt att prata om känslor. Och Tomas Bolme är berättarröst. Tintin liksom!

.

.

.

2. Skräckfilmsveckan

På måndag börjar den, årets läbbigaste vecka här på bloggen. Det blir skräckfilmer, skräckfilmer och åter skräckfilmer och precis som vanligt har jag en co-driver i Filmitch som kör skräckfilmsvecka även han på sin blogg. Jag kan lova att det kommer dyka upp en hel del bra-att-ha-filmtips till Halloweenfesten.

.

.

.

1. Är du redo? Jag är redo!

Värsta medelålderspartajet väntar, vad härligt det ska bli! Trerättersmiddag, en massa rött vin och sällskap av min gode vän och Stockholms (Sveriges?) mesta, bästa och längsta 80-talsmusikkännare. Nu jäklar Calle nu är det bara att sjunga upp. Orup på Börsen kommer bli awsome (och alla andra kan ju alltid se honom i Så mycket bättre imorgon)!

.

.

.

FILMITCH ♥ BARA EN DAG

Redan när Filmitch-Johan tog sig an Richard Linklaters Before-filmer i höstas slog det mig att jag faktiskt inte skrivit om film nummer två, Before sunset (Bara en dag). Det slog mig också hur härligt det var att läsa hans sprudlande kärleksfilmsrecensioner då Filmitch kanske mest är känd som den korta-och-kärnfulla-blodigaskräckfilmssågarnas-mästare och som gärna tipsar om formidabla skitfilmer, såna vi båda med hatblandad kärlek lägger vår fritid på att se.

Med facit i hand var det tre filmer och tre recensioner som både på och mellan raderna vittnade om både bubbel i magen och romantiskt mys hemma i Johans TV-soffa men det började kanske inte så bra med den första filmen.

”C:a femton minuter in i filmen vill jag täppa till truten på Jesse och han pretentiösa pladder om döda mormödrar och annat tjafs. Efter trettio minuter känner jag att jag håller på att storkna i tv-soffan över paret som pratar så saliven yr över Wiens gator. Ingen normalt funtad tjugoåring har denna makalösa svada om sina inre tankar och känslor – åtminstone delar man inte med sig av dem. Jag kan för sakens skull upplysa er om att det gör inga 47-åringar heller. När man börjar citera dikter i tid och otid känner jag att snart är måttet rågat.

Men inte ens en hårdhudad slaffsfilmsälskare som Johan kan värja sig mot Jesse och Celines kärlekshistoria. Den liksom gräääver sig in.

”Det går några dagar och konstigt nog vill inte filmen lämna mitt sinne ifred.  Jag börjar fundera mer över premisserna för paret som regissören Linklater satt upp. Dunkla vrår vaknar till liv i min hjärna och jag börjar minnas så smått om hur det var att vara tjugo och ju mer jag tänker på filmen desto bättre blir den. Om man köper konceptet att Jesse måste ta sitt flyg på morgonen blir historien med ens mer känslomässigt dramatisk. De två har mött sin tvillingskäl genom en slump. Då de vet att mötet är begränsat i både tid och rum och att de två troligen aldrig kommer att träffas igen vågar de vara mer öppna mot varandra, därav den något osannolikt ärliga dialogen mellan de två.”

När jag läser igenom Johans texter igen känner jag suget bubbla upp, jag vill se om Before Sunset – igen. En filmblogg som inte har recenserat alla tre filmerna är (väl?) ingen filmblogg att tala om så det är bara att sätta sig väl tillrätta i soffan och säga hej till Ethan Hawkes Jesse och Julie Delpys Céline igen.

Nio år efter att Jesse och Céline träffades en enda natt i Wien är Jesse i Paris för att prata om sin nyligen utkomna bok, vars kärlekshistoria är baserad på just på den där enda natten, den som uppenbarligen betydde enormt mycket för Jesse. Bland publiken i bokhandeln ser han Céline och när blickarna möts är det som att jag får en elektrisk stöt i soffan trots att jag sett filmen flera gånger. Jag undrar om det finns två skådespelare som har bättre personkemi än Ethan Hawke och Julie Delpy? Tom Hanks och Meg Ryan är uppe och nosar men Hawke och Delpy är trovärdiga på ett sätt som är bortom skådespeleri. Det går inte att förstå att det står ett filmteam bredvid, att kameror synar dom.

Bara en dag är blott åttio minuter lång på gott och ont. Gott för att det inte finns en enda sekund ”onödig” film, ont för att jag vill se mer. Dom tidigare gångerna jag sett denna film har jag inte vetat att det kommer att komma en uppföljare, det bitterljuva elementet är således lite lugnare nu än då. Samtidigt, nu när jag vet vad som händer nio år till framöver så växer filmen ännu mer.

”Fiction och fantasi flyter ihop och jag börjar fundera över var Jesses och Celines karaktärer tar vid och Hawkes och Delphys personligheter slutar. Frun skrek högt i frustration över ovissheten i slutet av filmen, jag som gillar öppna slut jublade men fick samtidigt trösta henne med att en uppföljare är på väg.”

Jag känner igen den där känslan. Jag har känt den när eftertexterna rullar i slutet på alla tre filmerna. Fast nu finns det ingen tröst, bara ett limbo. Kommer det en fjärde film? Den som lever får se.

Tack Johan för att du fick mig att bänka mig i soffan och återse ett filmpar som är så nära verklighetens vänner som ett filmpar kan bli. Och tack för att du stångar din panna blodig i ditt idoga letande efter udda skräckfilmpärlor. Din filmblogg är en pärla i sig på det sättet.

Filmitch recensioner på Before-trilogin: Before sunrise 10/10, Before sunset 8/10, Before midnight 8/10.

Mina betyg på Before-trilogin: Before sunrise 5/5, Before sunset 4/5, Before midnight 4/5.

Det här är ett inlägg av sju i minitemat som heter Filmbloggare ♥ Kärleksfilmer.