FILMÅRET 1990

När jag skulle leta filmer till denna årslista märkte jag att filmtitel efter filmtitel gav mig….ont i magen. Det är alldeles tokigt vad filmerna från det här året har satt sig hårt i mig.

1990, året då jag på hösten fyllde 18 vilket också betydde att jag tog studenten i juni utan att vara tillräckligt gammal för att få komma in på skolans studentfest. Men jag gick ändå såklart, med pappersnäsdukar under glasögonen och en jävla ångest över framtiden.

1990 var året då jag pendlade från byhålan till Stockholm hela höstterminen för att gå en journalistutbildning, gick på bio varenda eftermiddag/kväll i väntan på tåget, sov bort många timmar i biomörkret eftersom jag åkte hemifrån 05 varenda morgon för att hinna till skolan i tid och jag lärde mig att man kunde boka tid på Statens Biografbyrå för att få se allt som klippts bort/censurerats i filmer.

Jag älskade Stockholm så himla mycket att jag insåg att jag inte kunde bo kvar i den där skruttiga lilla staden jag kom ifrån. Tog beslutet att ge mig av och som hjälp och sällskap under hela denna tid fanns – filmerna!

 

10. Mo´better blues
(Regi: Spike Lee)

Denzel Washington spelar trumpet och är rädd om sina läppar. Wesley Snipes spelar saxofon och är allmänt dryg.
Spike Lee regisserade och gjorde det bra.

.

.

.

9. Bernard och Bianca i Australien
(The rescuers Down Under, regi: Hendel Butoy och Mike Gabriel)

Jag är väldigt förtjust i Bernard och Bianca som filmiskt par. Dom kompletterar varandra så himla fint. Hon är äventyrlig, han är försiktig men när det kniper är det hon som är rädd och han som blir en tuffis. Och nu åker dom till Australien och brottas med både djur och natur i ett tecknat mysigt actionäventyr.

.

.

.

8. Imse vimse spindel
(Arachnophobia, regi: Frank Marshall)

En djur-thriller när den är som bäst, trots att jag avskyr både spindlar och Julian Sands.

.

.

.

7. Jacobs inferno
(Jacob´s Ladder, regi: Adrian Lyne)

Det här är en ruggig film. Suggestiv, mörk, knepig på ett bra sätt. Och Tim Robbins är lysande.

.

.

.

6. Ghost
(Regi: Jerry Zucker)

Kärlek, passion, spöken, drejning och ond bråd död. Satan vilken film!

.

.

.

5. Laddat möte
(White Palace, regi:  Luis Mandoki)

Herregud vilken gammal kvinna Susan Sarandon spelar i den här filmen. 43 ÅR GAMMAL ÄR HON, den gamla skatan! Och hon börjar dejta James Spader som blott är 27! Stoppa pressarna! Såhär kan väl kärlek inte se ut? (1990 var väldigt länge sen, det märks i en film som denna)

.

.

.

4. Dansar med vargar
(Dances with wolves, regi: Kevin Costner)

Jösses vilken käftsmäll den här filmen var när den kom. Så lång, så jättelång och en WESTERN och jag satt i biofåtöljen och bara njöt timme ut och timme in. En fantastisk film på ALLA sätt.

.

.

.

3. Black Jack
(Regi: Colin Nutley)

Helena Bergström har aldrig varit bättre. Reine Brynolfsson har aldrig varit bättre. Johannes Brost har aldrig varit bättre. Jan Mybrand har aldrig varit bättre. Colin Nutley har aldrig varit bättre och dansbandsmusik har definitivt aldrig varit bättre.

.

.

.

2. Lida
(Misery, regi: Rob Reiner)

Lita aldrig på någon som äger en egen droppställning!

.

.

.

1. Total Recall
(Regi: Paul Verhoeven)

Det är ”nåt” med den här filmen som gör att mitt hjärta slår lite fortare än normalt. Första gången jag såg den fick den ”bara” en trea men ju fler gånger jag ser den (och jag har sett den MÅNGA gånger) växer den och nu är den (visserligen) en nostalgitripp men en alldeles strålande sådan. Och den HÅLLER! Fortfarande! En KLASSIKER banne mig!

.

Bubblare: Misstänkt för mord, Gifta på låtsas, Maffiabröder, Die Hard 2 och Alice.

.
Flera av Filmspanarna listar sina favoriter från 1990 just idag. Här är länkar till deras bloggar:
Absurd cinema
Filmitch
Flmr
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord

JACOBS INFERNO

Det finns några filmiska regissörshjältar från förr som jag saknar ibland trots att dom faktiskt fortfarande lever: Peter Weir, Alan Parker och mannen som regisserat dagens film – Adrian Lyne.

Alla dessa tre gjorde redigt bra filmer på 80- och 90-talet men nu är det desto tystare kring dom. Det är synd tycker jag. Jag vägrar tro att dom inte har historier bra nog att berätta, jag menar, Weir försökte så sent som 2010 med The Way Back och det gick okej. Jag skulle vilja att dom spruttade ur sig filmer om inte i samma tempo som Woody Allen så väl som Martin Scorsese.

Adrian Lyne är en spännande gubbe. Han slog igenom stort med Flashdance (1983) och fick alla tjejer att önska att dom kunde svetsa lika sexigt som Jennifer Beals och alla killar att önska att dom fick hångla med samma sexiga svetsare (trots att få killar erkände att dom ens sett filmen). Sen kom 9 1/2 vecka. Sen kom Farlig förbindelse. Sen kom Jacobs Inferno. Fyra filmer på sju år. Fyra storfilmer på sju år. Fyra snackisar på sju år. Är det konstigt att jag saknar karln?

Jag såg Jacobs Inferno på bio 1991. Jag hade precis flyttat till Stockholm och bodde på biograferna när jag inte jobbade, sov, köpte skivor eller tittade på Stand up på Patricia. Jag minns att jag satt i salongen och var inte ett skit förberedd på vad jag skulle få se. Jag vet inte ens vad jag trodde eller om jag hoppades nåt. Jag tror inte det. Jag tror det var ett förutsättningslöst biobesök, som så många gånger förut och som ett sådant blev det en smula traumatiskt.

Vad är det Jacob Singer (Tim Robbins) ser där på tunnelbanan? Vad är det för köttigt som slingrar sig under kappan på den där tjommen i hörnet? En ål? En levande fläskfile? Ett manligt könsorgan? En potatisskalad orm? Jag blir alldeles iskall. Livrädd. Huttrandes nästan. Reaktionen är skitkonstig och inte alls vanlig hos mig men flera gånger under filmen händer samma sak, för en mikrosekund blir jag så rädd att blodet liksom fryser. Brainfreeze i hela kroppen liksom. Jag tror det läskiga är det lilla, att det är korta sekvenser, annorlunda effekter som får den effekten på mig. Jag är inte beredd nu och jag var inte beredd där i biosalongen för drygt tjugo år sedan heller.

Det är det där jäkla Vietnamkriget som ställer till det igen. Är det posttraumatisk stress som håller på att göra Jacob galen? Vad är det som framkallar hans hallucinationer? Droger? Gifter? Mardrömmar? Vad är verklighet och vad är hittipå? Filmen är så svart, den är så välgjord och den har en historia som håller från första rutan till den sista – och sen lite Maurice Jarre-musik på det. Å jag som älskar att bada badkar. Eller nä, älskaDE. Nu kommer jag vara rädd för att nån ska fylla badkaret med sånadär party-is-påsar från McDonalds när jag ligger där och skvalpar, kanske säga att jag har 41-graders feber och sen blir ansiktet alldeles kritvitt och ögonen blodsprängda och jag börjar skaka på huvudet som en nejsägare på speed. Jag kommer också att vara rädd för krig. Och ålar.

En jättedum film om man tänker på det sättet. Men bra.

Movies-Noir, Sofia och Addepladde har också sett filmen.