Om du har bråttom och bara vill läsa själva essensen av min Hobbitrecension, här kommer den:
Hobbit kan vara den tråkigaste och mest onödiga superhajpade storfilm jag någonsin sett.
Om du vill ha lite mer kött på benen till varför jag tycker detta kan du fortsätta läsa nu.
Sagan om ringen-trilogin var nyskapande på väldigt många sätt. Oavsett om man är ett Tolkienfan eller inte så var det svårt att värja sig både mot exploateringen och filmerna i sig. Peter Jackson gjorde ett hästjobb med historien om Frodo, hans polare, Gollum och den där olycksaliga guldringen och under stora delar av alla tre filmerna häpnade jag över hur tekniken användes och det var många gånger jag fick se sånt jag aldrig förut sett i en äventyrsfilm. Det mesta kändes väldigt autentiskt, det var en påhittad saga som blev verklig på ett fantastiskt sätt.
Efter den enorma succén med Sagan om ringen gav sig Peter Jackson alltså på den lilla lilla boken om Bilbo, boken som alltså kommer att bli tre lååånga filmer (denna inkluderad) och med facit i hand tror jag han grävt sin egen grav.
Precis som mycket av fascinationen för dom första tre Star Wars-filmerna försvann i och med George Lucas idé att göra tre plastiga prequels så känns det som att den unkna Hobbiteftersmaken smittar av sig på Sagan om ringen, i alla fall för mig. Trots att jag var noll procent pepp på den här filmen så var den långt mycket sämre än jag någonsin kunnat föreställa mig OCH den var sämre på flera olika sätt.
* Hobbit är 2 timmar och 45 minuter lång. Det tar över 90 minuter innan det händer nåt alls av värde. Om du kan din Tolkien det allra minsta kan du alltså med gott samvete sova dig igenom första halvan av filmen och du missar inte ett skit. På pressvisningen var det många vintertrötta kritiker som använde sig av detta. Jag har aldrig förut hört så många spridda snarkningar från djupt sovande biobesökare på en och samma gång.
* Vad jag förstår har Peter Jackson använt sig av en sprillans ny teknik som ska ge oss en helt ny dimension till filmupplevelse på bio. WHÅÅÅTTT??? säger jag. Kanske till och med WHÅÅÅÅT THE FUCK?!?
En gång i tiden följde jag en TV-serie som hette Skilda världar. Den gick på TV4 och började gå 1996. Nu kan inte jag det här med filmningens teknikaliteter men efter några år skulle serien ”hottas upp” och moderniseras och hux flux filmades det med – som jag uppfattade det – en helt annan kamera. Skådespelarna hamnade som bakom en glasskiva, det blev en distans till det som visades och det kändes som att kontrasterna var högre, konturerna starkare och serien jag tyckt så mycket om blev sig aldrig riktigt lik. Precis på samma sätt uppfattar jag Hobbit. Den nya tekniken är alldeles säkert superhäftig på pappret men slutresultatet blev inte bra. Det känns billigt, det känns plastigt och framförallt känns det som att filmen är gjord 1992.
* När Steven Spielberg gjorde Jurassic Park satte han en standard för hur djur-som-egentligen-inte-finns rör sig på film. När en dinosaurie sätter ner foten så rör sig marken. Efter 1993 har jag sällan sett datoranimerade djur på film som inte ser verkliga ut och även om det finns dom som inte ser verkliga ut så är dom inklippta i filmen så att känslan blir verklig. En tass i lera gör ett lerigt avtryck. En fot i gräs gör att grässtråna rör sig. En galopperande hjord har kontakt med den torra savannen. I Hobbit har Peter Jackson frångått allt det där och låter sina ulvar se ut och bete sig som i ett billigt TV-spel. Dom liksom flyger. Dom är som skuggfigurer. Det finns ingenting spännande eller otäckt i ”odjur” som jag förstår inte är på riktigt. Varför skulle pulsen höjas, varför skulle jag ens bry mig? Den där bluescreenen eller greenscreenen är så närvarande att det är skrattretande. Fast jag skrattar inte, jag känner mig bara blåst och om JAG känner mig blåst som inte är ett fan i egentlig mening hur ska då dom riktiga Tolkiennördarna känna sig? Kanske är dom mer förlåtande? Jag vet inte men jag hoppas det om inte annat så för Peter Jacksons skull.
* Jag kan köpa grejen med många karaktärer i en film men denna hord av intetsägande dvärgar – hallåååå. Jag satt och tänkte på att det sammantaget är nio timmar film och dvärgarna är väl en fjorton, femton stycken sådär (plus minus fem) och då borde åtminstone ett par stryka med per filmdel. Men nä.
* Filmen har inte en enda spännande scen, inte en enda sekund som ger mig det minsta av känsloyttring. Dom enda som borde känna lycka över denna film (och dom två som kommer) är dagens 7-åringar, dom som är för små för att ha sett Sagan om ringen-filmerna. Även dom kommer märka skillnad på filmernas kvalitet, fast dom behöver å andra sidan inte bli besvikna, dom ser ju filmerna åt rätt håll.
ga pärlan Min låtsasfru från 2011) och denna gång i en Netflix Original-film med ett manus skrivet av James Vanderbilt.
