REALITY

Många verkar tycka att det tråkigaste som finns är att höra andra berätta om sina drömmar. Jag är benägen att hålla med om det är människor jag inte känner som vill lätta sitt hjärta, däremot kan jag tycka det är spännande att höra om jag själv skulle vara inblandad på ett hörn. Ska man däremot utforma nån form av universell sanning så verkar drömberättande vara ett stort no-no.

Det är nu det blir klurigt. Tänk om man är militant anti-dröm-la-la-la-jag-vill-inte-höööööra-människa och samtidigt ett stort fan av den franske regissören Quentin Dupieux, hur tusan löser man det om man vill se Reality? Ja inte fan vet jag, jag är ju som sagt inte tok-anti. Haha. Så känns det nu. Pilutta er alla ni som inte förstår storheten i drömmar och vad man kan göra av dom, Quentin Dupieux gjorde nämligen en hel film, bara sådär, pah-bam.

Det är vad jag tror i alla fall. Tror. Säker kan man inte vara, speciellt inte när det handlar om Monsieur Dupieux, men hur ska man annars kunna förklara en film som Reality som inte går att förklara? Handlingen är precis som en dröm, lika ologiskt logisk, lika full av häpnadsväckande vardagsdramatik, lika spännande som färglös.

I Dupieux värld vet man aldrig vad som ska komma, vad man ska få se och han vänder och vrider på allt som är ”normalt” då inget ”normalt” har en plats i hans universum. Jag älskar hans universum! Jag vill vara kvar där ett tag till. Jag älskar känslan av att jag inte förstår och jag lyckas släppa sargen (aka mitt kontrollbehov) och bara följa med. Jag följde med så mycket i Reality att jag gjorde något jag aldrig gjort förut, jag avstod filmen jag skulle se efteråt (The Humbling) för att få hänga kvar i känslan resten av kvällen och jag ångrar mig inte för en sekund.

Betyg om man jämför Reality med Quentin Dupieux:s andra filmer Rubber, Wrong och Wrong cops:

Betyg om man jämför Reality med alla andra filmer i världen:

Det finns en chans kvar att se Reality på Stockholms filmfestival, imorgon eftermiddag. För mer info och biljetter, klicka här.

Jag såg filmen med Christian, Jimmy, Jojje och Henke och när deras recensioner publicerats hamnar länkarna här.

Movies-Noir

Fripps filmrevyer

Jojjenito

 

 

 

Fredagsfemman #141

5. Vad är det för fel på folk?

Biobesökare vallfärdade i flera veckor efter premiären för att se Colin Nutleys magplask Medicinen. När det gäller Hallonbåtsflyktingen är det ekande tomt i salongerna. Jag såg om den igår kväll, vi var typ tjugofyra personer på Filmstaden Söder 1, ungefär tvåhundra pers för lite. Eller tre. Fan, den är ju skitrolig! Varför lyssnar biobesökare på kända recensenter när det gäller Hallonbåtsfilmen men inte när det gäller Colin Nutley?

.

.

.

4. Pappans gardiner

Jag har med stor glädje sett dokumentären om Zlatan som gått på Kanal5. Men hur häpnadsväckande många av hans mål är, hur cool han än verkar vara som person så minns jag allra bäst när hans pappa Sefik visade upp Zlatanrummet (aka vardagsrummet) och hur stolt han såg ut över dom specialsydda gardinerna. GARDINERNA! Med sonen på! Världsklass!

.

.

.

3. Gå i barndom

När volymkontrollen som kallas livet är vriden på max och det bubblar och fräser mellan öronen av allt man måste komma ihåg, göra, fixa, greja, möten, tankar, klockslag, drömmar, papper och annat kul, finns det något bättre såna dagar än att gå i barndom? Att ta fram tuschpennor och en Bamse-målarbok (en sån med färdigritade motiv som bara ska ifyllas) och stoppa i Bernard och Bianca-DVD:n i spelaren? Personligen blir jag lugn som en filbunke av det.

.

.

.

2. Reality

Nu är biljetterna släppta för årets upplaga av Stockholms filmfestival. Programmet känns mer fullmatat än förra året, ändå hittar jag bara EN film som jag är alldeles superpepp på. Quentin Dupieux nya film Reality. Det är en fascinerande snubbe den där Dupieux.

.

.

.

1. Meningen med livet

Nästa vecka är det äntligen dags att få svar på den stora frågan – vad är meningen med livet. Vem kunde tro att svaret skulle komma från en scen på Cirkus och att det är Alex och Sigge som satt inne på informationen?

.

.